Renskrivet av Lasse Backlund i maj 2024:
Åke Skeppar, som skrev artiklar i Syd-Österbotten beskrev år 1971 vilken karl Jernvall var:
Ivar ”Buffalo Bill” Jernvall var min barndoms idol. Han var stark som en björn, manlig som en västernhjälte och fåordig nästan som ”Slaktar Emil”. Han hade Vega-mössa, såndär blåskjorta ovanpå byxorna och var hjulbent. Han hade typiskt Buffalo Bill-skägg, gick med långa sviktande steg och hade en fyrhjulad flyttningskärra med en väldig flaka.
Och han hade förstås djur, bland dem den förtjusande märren Ulla.
Han pratade en blandning av raumafinska och kristinestadssvenska. Men kort, kärnfullt och utan krumelurer.
Men han var djurvän och djurkännare. Jag minns en gång hur en bonde erbjöd honom att köpa en häst. Då frågade Jernvall: ”Får ja kokka den i monnen?”
En vårmorgon jobbade han en hel förmiddag med att lösgöra en duva från vårt nytjärade tak. Med en högaffel och han förklarade sedan hur det hade gått till: ”N´saablar ja påta loss en polå som a fassna i tjäron på Skepparas taaken me heinägahvelin. Kåva orakan goko aamupäivä!”
Han och Osvald Aho var båda så starka att det berättades att de tillsammans på rak arm bar upp en flygel två våningar till bankdirektör Porkkas lägenhet på Helsingforsbanken. Mera folk fanns ju inte att uppbringa. Och ingen vet hur starka de här båda var om det riktigt hade behövts. Oj oj.
I maj tog skolan slut och vi flyttade ut till Skatan med Jernvall på hans flyttningsflaka. Detta hörde till varje vår och går aldrig ur mitt minne. Alltså den omständiga flyttningsproceduren, då vi pojkar barfota vandrade bredvid flakan längs med Skatavägen.
Vid ”Skata Majas krökin” smackade han och vid ”Vilasteinin” spottade han. Särskilt imponerade var vi av hans ”ptrr”, ett dovt rullande rrr, så att mustachen åkte ut från kinden. Detta hände när vi kom till ”jäälon” och stannade för att vattna korna.
En vår hade min bror Håkan lyckats sälja några gamla silvermynt, som vi hade ”keckat” ur en glömd skrivbordslåda. För pengarna köpte vi ett riktigt spjut av björk. Med lindning för handgrepp av ett grovt rep. Detta spjut lastades med särskild omsorg inlindad i en gammal matta åp flakan bland ämbar, madrasser och en emaljerad potta.
Mellan verandatrappan, den stora hängbjörken och granen börja lossaningen av flyttlasset. När Jernvall fick syn på spjutet, fattade han det vid lindningen, blickade upp mellan trädkronorna och frågade med en fjärrskådande blick: ”N´hyryn långt kastar do denhär mpjyyten!” Forman Jernvall hade troligtvis blivit en duktig spjutkastare, det tror jag nog!