Storstrejken i Finland 1905.

Sammanställt av Lasse Backlund, med artiklar ur tidningen Syd-Österbotten som grund.

Endast en gång tidigare har Finlands folk varit lika eniga som de var då storstrejken 1905 bröt ut i november 1905. Det var förstås då massadressen till kejsaren gjordes några år tidigare. Visserligen fanns det några som motsatte sig strejken, till exempel de mest radikala socialisterna i Åbo men lyckligtvis var de helt utan betydelse. I jämförelse med världskriget och inbördeskriget 1918 kan den här storstrejken verka obetydlig och ofarlig. Men för dåtida förhållanden utgjorde den ändå en kraftyttring, som tydligt visade folkets vilja till frihet. Säkerligen banade storstrejken väg för den handling, som förde Finland till självständighet och oberoende i december 1917.

Det måste betonas att det finska folket under långa tider varit kväst av Bobrikoffs våldsregim, som förbjöd all opposition. Hans poliser och gendarmer utövade en godtycklig makt, censuren förlamade det fria ordet, och yttrandefriheten och församlingsfriheten inskränktes i hög grad.

Den ryska generalguvernören Bobrikoff hade också hjälp av finska högt uppsatta män, främst då prokuratorn E. Johnson och viceordföranden i senaten C. Linder. Dessa tvingade flera höga personer i landsflykt, så säkerheten för den enskilda medborgaren var problematisk, då Sibirien hotade för minsta lilla förseelse. Då förstår vi att det krävdes både mod och handlingskraft att kasta sig in i ett vågspel, som storstrejken i själva verket var.

Den politiska atmosfären i vårt land var vid tiden för storstrejken fylld med oro, kanske till och med mera än under den mördade Bobrikoffs tid. Spänningen steg i landet och det behövdes inte mycket för att det finska folket gick till handling. Det behövdes endast en liten hjälp och den hjälpen kom indirekt från Ryssland, där en generalstrejk hade brutit ut omkring den 25 oktober 1905. I slutet på oktober började tidningarnas typografer strejka och samma gjorde järnvägsarbetarna.

Vid denna tid fanns det ingen järnväg till Kristinestad. Folk var upprörda och rykten cirkulerade i de mest avvikande formerna. Vad skulle man tro, var det sanning eller bara en massa överdrifter? All information som kom till staden kom per telefon och hur kunde man då avgöra vad som var sant och vad som var lögn?

Måndagen den 30 oktober 1905 träffades ett antal personer på stadshotellet kl. 13 för att gå igenom de meddelanden som hade inkommit till staden. På stadshotellet bestämdes det att ett allmänt medborgarmöte skall sammankallas för Kristinestad med omnejden för att överlägga om vilka åtgärder som skulle vidtas. På eftermiddagen blev det tydligt att situationen krävde omedelbar handling och de höll ett nytt möte på kvällen.

Med på mötet var kommerserådet Alfred Carlström, konsul Bruno Wendelin, bankdirektör Hans Estlander, borgmästare Elis Granfelt, vicehäradshövding J. G. R. Lind, rektor Henrik Karsten, kassör Einar Hedström, redaktör Pelle Schlüter, kapten Hasselström, häradsskrivare Arthur Lewán och kanske några till. Mötet hade knappt börjat kl. 18 då bröderna Rudolf och Otto Wendelin anlände och meddelade att järnvägsstrejk hade brutit ut, åtminstone i Viborg.

Denna information fick mötesdeltagarna att bestämma att det tilltänkta medborgarmötet skall hållas på rådhuset samma kväll, kl. 20. Med blixtens snabbhet spreds underrättelsen om mötet över hela staden och på det utsatta klockslaget var festsalen i rådhuset proppfull med entusiastiska stadsbor. Till och med tryckarna på tidningen Syd-Österbotten tog paus i arbetet för att kunna delta. De lovade att arbeta med tryckandet hela natten, så att tidningen kunde ges ut följande dag.

Medborgarmötet öppnades av kommerserådet Alfred Carlström med ett krafttal, där han berättade om den rådande situationen. Sedan följde en livlig diskussion och det lades fram förslag på klämmar, som det tidigare hållna mötet på stadshotellet hade förberett. Nu först märkte deltagarna att också den ledande finskhetsivraren Vilho Parmanen var på plats och de visste inte hur han skulle ställa sig.

Deltagarna gick nu igenom de klämmar som det tidigare mötet hade omfattat. De flesta klämmar godkändes och till och med handlanden Parmanen ansåg att han kunde omfatta dem. De här klämmarna och den resolution som godkändes i Kristinestad spreds sedan till pressen i Sverige och fick därigenom stor publicitet. Resolutionen lydde så här:

”Med anledning av senaste tids viktiga händelser såväl i kejsardömet, som Finland hava medborgare i Kristinestad ansett stunden inne för Finlands folk att framträda och energiskt yrka på att återfå de rättigheter, som enligt lag tillkommer detsamma.

1. Vi fordra, att Finlands lagliga ordning återställes.

2. Vi fordra, att senatorerna och alla de ämbetsmän, som medverkat till olags införande, ställas till ansvar.

3. Vi fordra, att alla i strid mot landets grundlagar tillsatta ämbetsmän omedelbart avskedas.

4. Vi fordra, att alla olagligt avsatta ämbetsmän återinsättas i sina rättigheter.

5. Vi fordra, att det olagliga, vårt folk nedsättande gendarmeriväsendet i Finland avskaffas.

6. Vi fordra fullständig församlings- och yttrandefrihet.

7. Vi fordra sammankallande av lantdag för grundlagsenlig behandling av landets angelägenheter.

Vi uppmana alla finska medborgare att å sina respektive orter ansluta sig till dessa fordringar och i händelse de ej leda till önskvärt resultat vidtaga de mått och steg, som kunde vara av nöden.”

Dessutom beslöts på mötet att till onsdagen sammankalla ett stort konstitutionellt möte för Kristinestad, Kaskö och södra Österbottens landskommuner.

Under natten mot tisdagen den 31 oktober kom det en underrättelse från Helsingfors. Det framkom att studenterna, polyteknikerna, typograferna och andra arbetare strejkade och att trafiken på alla järnvägsbanor i Finland skulle inställas.

Följande morgon drabbades tidningen Syd-Österbotten av censurhinder, på grund av att tidningen hade publicerat de godkända klämmarna från mötet dagen innan. Telegrafchefen Tennberg, som var nyutnämnd pressombudsman eller censor, var en plikttrogen tjänsteman och han följde noga de förordningar som hade att rätta sig efter. Censorn skulle ju godkänna eller påteckna innehållet i tidningen och tidningens redaktör vägrade att låta censorn göra det.

Nu blev det en brydsam situation. Ingen annan tidning i Finland hade utkommit utan censur och nu kunde det i värsta fall bli så att tidningen kunde dras in. Redaktören sökte upp ordföranden i tidningens direktrion, kommerserådet Alfred Carlström redan klockan sex på morgonen. Redaktören hotande med att avgå, ifall direktionen krävde att tidningen måste censureras före utgivningen

Carlström sammankallade genast direktionen till ett möte kl. 7 på morgonen hos handlanden Emil Axelin. Redan efter en kvart timmes överläggning, meddelade direktionen till den väntande redaktören att den följande tidningen fick ges ut ocensurerad.

Detta ledde till att Kristinestad faktiskt tog steget fullt ut och för sin egen del inlett den politiska kampen, som går under namnet ”storstrejken i Finland”. På morgonen den 31 oktober anhölls de gendarmer som var förlagda i staden av kapten A. Hasselström. Ångaren Norden, som låg vid stadens ångbåtsbrygga, lämnade last och passagerare i sticket och ångade iväg till Kaskö. Den enda och sista förbindelse som Kristinestad hade med omvärlden, ångaren Ebba Munch, kastade loss samma dag på eftermiddagen och for iväg mot Helsingfors, dit den aldrig kom eftersom den stoppades i Åbo.

Från och med 31 oktober 1905 var storstrejken en verklighet och fortgick fram till den 6 november, då strejken definitivt avblåstes. Segern var vunnen, de konstitutionella rättigheterna återställdes. Finlands folk hade i vilja och handling visat sig vara en nation, som kunde ta vara på sina rättigheter och lade därigenom grunden för den kommande frihetskampen.

Rösträtt för alla.

Som en följd av storstrejken 1905 så avskaffades den gamla ståndsriksdagen och ersattes med en enkammarriksdag, den som vi fortfarande har. Allmän rösträtt infördes och som första land i Europa fick också de finländska kvinnorna rösträtt.

Införandet av allmän och lika rösträtt för män och kvinnor stadfästes genom lantdagsordningen av den 20 juli 1906, där det hette att varje medborgare, som före valåret fyllt 24 år hade rätt att rösta i riksdagsvalet. Första gången den här rättigheten fick användas var i riksdagsvalet 15 och 16 mars 1907. Man kan förstå att entusiasmen var stor bland väljarna.

Finland var alltså ett föregångsland med denna rösträtt men andra länder hade infört rätten tidigare. Nya Zeeland införde den redan 1893 och Australien 1902. Europas länder kom långt efter, Tyskland och Österrike 1918, Holland 1922 och det konservativa England så sent som 1924.

De andra nordiska länderna kom långt efter Finland. Norge kom närmaste då kvinnors rösträtt infördes 1913, Island 1918, Sverige 1921 och i Danmark först 1925.

Kvinnorna hade i regel lägre röstningsprocent än männen och antalet invalda kvinnor har alltid varit mindre än invalda män. I den första enkammarriksdagen med 200 ledamöter invaldes 19 kvinnor och år 1916 var det 24 men i övriga val har det varit färre. Efter det andra världskriget steg kvinnornas andel i varje val och i dag är kvinnornas andel över 40 %.