Johan Sjöberg 1853-1920.

Sammanställt av Lasse Backlund i december 2022. Uppgifterna är tagna ur Kauhajoen Historia, Kauhajoen Lehti, släktutredningar och gamla tidningar, lagfarter och mantalslängder.

Johan Sjöberg föddes i Kristinestad 1853 i gården där den stora skoaffären finns i dag. Som 3-åring flyttade han med sin mor till den byggnad, som i dag heter Brahegården. Som tonåring fick han lantbrukarutbildning i Mustiala och som 21-åring köpte han Ala-Knuuttila hemman i Kauhajoki, som var omkring 2 600 hektar stort.

Johan Bernhard Sjöberg d.y. föddes i Kristinestad 28 januari 1853 i gården vid Salutorget, där den stora skobutiken finns i dag. Han var son till rådmannen och handlanden Johan Bernhard Sjöberg d.ä., som var född 1785 i Kristinestad. Fadern dog ett par månader innan sonen föddes, så Johan växte upp hos sin mor Anna Maria (f. Österlund 1818-1869).

Fadern hade varit en driftig handelsman, som redan i unga år slog sig på affärer. Han ägde eget fartyg och han var delägare i några andra fartyg. Han blev med tiderna en förmögen man, som till och med kunde låna pengar åt sådana som ville köpa sig en stadsgård. Han ägde själv flera gårdar i staden och han köpte också hemman runt om i nejden, bland annat så ägde han hemmanet Skrattnäs.

Fadern var gift 3 gånger och Johan Bernhard föddes 1853 som den yngsta i det sista äktenskapet, det med Anna Maria Österlund.

Fadern Johan Bernhard var en förmögen man när han dog i november 1852. Han hade ”en betydande förmögenhet”, som delades mellan änkan och de många barnen. Sonen Alexander (23.4.1822- 18.7.1853) från första äktenskapet grundade år 1853 en fond, som fick namnet ”Sjöbergska fattigfonden”. Det var många stadsbor som kunde låna pengar ur denna fond, bland annat till gårdsköp. Sjöbergska fattigfonden upplöstes våren 2023 och medlen på över 200 000 € donerades till föreningen De gamlas hem.

Fram till år 1852 var gravgården omkring Ulrika Eleonorakyrkan stadens enda begravningsplats och den sista som begravdes här var den förmögna handelsmannen Johan Bernhard Sjöberg. Vid samma tid togs den nya begravningsplatsen på Östra sidan i bruk och den första som begravdes där var hattmakaren Enok Thunberg, som dog 1853.

I juli 1856, då Johan d.y. var 3 år gammal blev familjen Sjöberg tvungen att ge bort gården åt Fanny Wendelin. Detta gjordes efter en arvstvist, som dock kunde göras upp i godo mellan Sjöbergs och Wendelins. I samma veva köpte änkan Anna Maria en gård på Östra Långgatan 45 och flyttade dit med alla minderåriga barn. Dit flyttade också hennes styvson Carl Sjöberg (1816-1890), som benämndes ”tidigare studerande”. Han hade gått i skolor både i Vasa och i Helsingfors men var svårt alkoholiserad och i samband med faderns död blev han satt under förmynderskap. Det var hans syskon som menade att Carl inte kommer att kunna hantera det stora arvet, som var på kommande efter fadern.

Det stora arvet gjorde att Johan d.y. och hans systrar Johanna och Maria också fick en förmyndare, som skulle bevaka de unga barnens intressen. Rådhusrätten utsåg först affärsmannen Carl Gustaf Hydén till förmyndare och efter dennes död utsågs Peter Malander, som var häradsskrivare i Ilmola härad. Dessa skötte och förvaltade tydligen Johans arvedel så väl, att denne som 21-åring kunde köpa sig ett stort hemman.

Johan Sjöberg till Kauhajoki.

År 1874, då Johan var 21 år gammal köpte han ett hemman i Kauhajoki. Det var hemmanet Ala-Knuuttila som av någon orsak hade kommit till salu och Johan slog till.

Hemmanet Knuuttila.

Knuuttila hemman har en lång historia, som går ända till 1600-talet och det var den tiden ett av de största hemmanen i Kauhajoki. Knuuttila gård, som ägdes av familjen Rein, låg i Kauhajoki centrum men ägorna var utspridda över hela socknen. På 1700-talet övertogs hemmanet av mågen Olof Inberg (1742-1823) från Hvittisbofjärd. Olof kom över ”Cnuuttila” genom att gifta sig med Reins dotter Maria. Hemmanet som då redan var stort delades i slutet av 1700-talet mellan Olofs söner Jakob Inberg (1767-1822) och Johan Gustaf Inberg (1777-1808). Jakobs del fick namnet Yli-Knuuttila och Johan Gustafs hemman blev Ala-Knuuttila.

Under det finska kriget 1808-1809 förstördes alla byggnader på båda hemmanen av ryssarna, som hämnades för bondeupproret ”Kauhajoen kapina”. Hemmansägaren Johan Gustaf Inberg blev brutalt dödad av de ryska kosackerna den 12 juli 1808 och hans hustru blev svårt sårad men hon överlevde. Änkan Helena Maria tog efter kriget över skötseln av hemmanet. Helena Maria (1769-1853) var född på prästgården i Kannus.

Änkan Helena Maria gifte om sig med studenten Johan Wegelius (1783-1834) från Vörå och de drev hemmanet en tid tills Helena Maria, sålde det åt sin bror Zacharias Forsman (1763-1839). Denne var kyrkoherde i Lillkyro och han var gift med Eva Aurora Estlander (1774-1856) som var dotter till kyrkoherden Jakob Estlander i Lappfjärd.

År 1839 övertogs Ala-Knuuttila hemman av deras son Johan Forsman (1800-1850), som var gift med Maria Elisabeth Borgeman (1820-1892) från Veikars by i Korsholm. Maria Elisabeth växte upp på Ala-Korpi hemman i Ilmajoki där hennes far Carl Gustaf var en ivrig nyodlare, som skaffade sig mycket mark genom att dika ut myrar och mossar.

Då Johan Forsman dog år 1850, så gifte änkan Maria Elisabeth om sig 1854 med Carl Rudolf Carlenius (1826-1897) från Kauhajoki. Denne hade erfarenhet av nyodling, efter att ha ägt ett större hemman i Alavus.

Av någon orsak så sålde makarna Carlenius sitt hemman åt Johan Sjöberg år 1874 och de flyttade efter affären tillbaka till Alavus, där de bodde så länge de levde.

Karaktärsbyggnaden på Ala-Knuuttila hemman i Topeeka i Kauhajoki, där Johan Sjöberg bodde från 1874 tills han dog 1920. Byggnaden revs då Kauhajoen Talousopisto skulle bygga nya utrymmen. Fotot taget av Keijo Jaakola 1963 och finns publicerat i boken Kauhajoen historia.

Johan tar över hemmanet Ala-Knuuttila.

Det är oklart hur det kom sig att Johan Sjöberg från Kristinestad år 1874 köpte just hemmanet Ala-Knuuttila i Kauhajoki. Köpet genomfördes den 24 mars och dagen innan hade han sålt sin stora gård i staden på Östra Långgatan 45, nuvarande Brahegården för 5 000 mark. Nu köpte han Kauhajokihemmanet för 75 000 mark, en stor summa den tiden. Johan hade visserligen rätt utbildning då han sedan tonåren hade gått i Mustiala lantbruksskola och så hade han en relativt stor förmögenhet efter sin far, men han var ändå bara 21 år gammal.

Han hade år 1872 gift sig med Karin Norrgård (1854-1928) från Sastmola och de fick 7 barn under tiden i Kauhajoki.

Ala-Knuuttila hemman, som Johan köpte var på hela 2 640 hektar och markerna låg utspridda över hela socknen. Största delen var skogsmark men det var sådan mark, som gick att odla upp. Vid köpet meddelade Johan att affären inte handlade om skogsskövling men att han nog avsåg att odla upp en stor del.

I gården fanns det då 8 kor, 2 hästar, 3 svin och några får. Gårdsbyggnaden låg i centrum, på nuvarande adressen Topeeka 47.

Johan påbörjade genast ett nyodlingsprojekt, så att han kunde få mera åkermark. Då han köpte hemmanet så fanns det ju 8 kor på hemmanet men snabbt ökade antalet till över 100. Fram till år 1885, alltså under 11 års tid hade han nyodlat skogsmarken, så att han hade mer än 700 hektar åkrar och ängar. Sommartid kunde det finnas upp till 200 gräftare och dikare i arbete på hemmanet.

Johan var en krävande husbonde och mest krävde han av sig själv. Sommartid började han arbetsdagen redan klockan 4 på morgonen och han var alltid den första i fähuset. Han var aktivt i gång hela dagen till kl. 20 på kvällen då middagen intogs och kl. 21 gick han och lade sig.

De första åren på Ala-Knuuttila blev svåra eftersom frosten förstörde en stor del av skörden. Familjen klarade sig genom att sälja matsilvret. Sparsamheten var en dygd och Johan tillät inga utsvävningar och familjen åt samma mat som dagsverkstorparna och arbetarna.

Hustrun Karin var en händig kvinna, som klarade av allting från sjukvård till trädgårdsskötsel. Runt gården anlade hon en beundransvärd trädgård med blommor, grönsaksväxter och till med små växthus. Till sin hjälp hade hon både pigor och drängar men hon arbetade själv också med trädgården. Karin var också krävande och hennes favorituttryck var att ”man skall vara stolt över ett gjort arbete men skämmas om man har gjort det dåligt”.

Johan var en beläst man, som intresserade sig för jordbruket. Han läste om nya forskningsrön i svenska och danska tidningar och han lärde sig att höbärga, täckdika och att gödsla med konstgödsel. Det var ett stort antal hästforor med konstgödsel som varje år kördes från hamnen i Kristinestad upp till Kauhajoki.

För att kunna genomföra uppodlingarna, så använde sig Johan av torpare. Det var vanliga, fattiga unga män från Kauhajokitrakten som tog upp torp på Johans hemman. Till sitt förfogande fick torparna några hektar mark, som de kunde sköta och leva av. Ur Sjöbergs skogar kunde de ta byggnadsvirke för både bostadshus och uthus, och brännved hade de också möjlighet att hugga åt sig. Torparna behövde inte betala för att få anlägga dessa torp, men i gengäld skulle de utföra dagsverken åt husbonden Johan. Johan undervisade också torparna hur de skulle odla och skörda.

Antalet dagsverken berodde på torpets storlek men det kunde röra sig om två dagsverken i veckan. Vid jämförelse med andra torpare i landet, så hade Johan Bernhards torpare litet antal dagsverken. Som mest hade Johan 70 torpare och dessa torpare bildade småningom byarna Lustila, Lellava och Kainasto.

Eftersom Sjöberg hade mer än 160 kor på Ala-Knuuttila gård, så hade han ett eget mejeri. Dylika mindre mejerier fanns det gott om och Sjöberg tog då initiativ till att ett stort mejeri för hela kommunen skall byggas. År 1906 kunde Kauhajoen Osuusmejeri Toivo inleda verksamheten och så gott som alla andra mindre mejerier lade då ned verksamheten.

På 1890-talet var Ala-Knuuttila hemman som störst. Det hade då växt till närmare 3 500 ha och alla nödvändiga byggnader var uppförda. Han hade också skaffat moderna maskiner, för att underlätta arbetet på åkrarna. De nya slåttermaskinerna och höräfsorna, som hade kommit till Finland på 1870-talet underlättade höbärgningsarbetet betydligt.

Sjöberg var känd som en ärlig och rättvis hemmansägare. Samtidigt var han krävande och mycket noggrann med allt han företog sig. Han måste också ha varit duktig på att organisera och delegera arbetet, för annars hade inte kunnat odla upp 756 ha åkermark, då han var mellan 21 och 32 år gammal. Det fanns ett ömsesidigt förtroende mellan Sjöberg och de många torparna, de behövde varandra med andra ord.

Ett bra exempel på torparnas uppskattning och lojalitet är texten på den krans de lade på Sjöbergs grav 1920, som på svenska löd ungefär: ”Med tacksamhet får vi njuta frukterna av ditt arbete. Ala-Knuuttilas torpare.” Det fanns flera kransar med likadana budskap, bland annat bönder som tackade för hjälpen med att utveckla deras hemman.

Sjöberg säljer hemmanet åt kommunen.

I början av 1900-talet insåg Sjöberg att det i framtiden inte går att sköta ett stort hemman med hjälp av torpare. Trots att han hade ett gott förhållande till dem, så insåg han att det vore bäst om torparna kunde lösa in sina torpmarker. Eftersom han hade ett så stort antal torpare, så kom han underfund med att det inte kommer att lyckas för alla torpare att lösa in dem. Ett visst missnöje fanns det bland Sjöbergs torpare, eftersom det nästan helt saknades skriftliga avtal. I flera fall hade det förekommit oklarheter om vilka villkor som i tiderna hade bestämts. En del torp hade gått i arv och den unga torparen kände inte till vad hans far hade kommit överens om med Sjöberg.

Sjöberg, som väl kände till torparnas missnöje med sin situation, förhandlade 1907 med torparna. Tillsammans med 37 torpare skrev Sjöberg en anhållan till kommunen att kommunen skulle köpa 265 ha åkermark och mer än 1 000 ha med ängar och skog, tillsammans 1 452 hektar. Priset skulle vara 164 000 mark, ett pris som både torparna och kommunen fann förmånligt.

Eftersom kommunen var välvilligt inställd till markaffären, så bjöd Sjöberg ut också resten av sitt hemman. Erbjudandet bestod av lite mer än 2 000 ha, varav 363 var åkermark.

Kommunen godkände också denna affär och på så vis kom kommunen över nästan 3 500 ha mark.

Kommunen delade upp det Sjöbergska hemmanet i 72 mindre hemman och delade in dessa i 3 olika klasser. De största hemmanen var på 50 ha och den minsta klassen var nästan 17 ha och dessa sålde kommunen till ett förmånligt pris. De tidigare torparna hade förtur till hemmanen och de köpte också de flesta hemmanen men också utomstående kunde köpa sig ett hemman.

Den här försäljningen lugnade ned torparna i kommunen och samtidigt blev det ett exempel på hur torparfrågan kunde lösas. Också Johan Frösén på Kaarlela hemman i Päntäne sålde ut sitt stora hemman åt torparna och likadant gjorde von Schantz på Yli-Knuuttila. Det här betydde att de flesta torpen i Kauhajoki löstes in före den så kallade torparlagen trädde i kraft år 1918.

Den sista delen av sitt hemman på 60 ha sålde Sjöberg åt bonden Rauska år 1910 och Sjöberg blev då kvar med ett normalstort hemman på 20 hektar, som han brukade ända till sin död 1920. Huvudbyggnaden och omkring ett hektar tomt sålde Sjöbergs änka Karin åt Kauhajoen Kotitalouskoulu år 1920. Den här skolan hade inlett verksamheten som sommarskola i maj 1920 men saknade då egna utrymmen.

Johan Sjöberg avled 1920.

Johan Sjöberg avled den 24 mars1920 och han är begravd vid kyrkan i Kauhajoki bredvid hustrun Karin och dottern Agnes. Bland annat tidningen Ilkka skrev om begravningen, som skedde påsklördagen 1920. De skrev att av Sjöbergs hemman hade bildats 83 nya hemman och att Sjöberg gjorde en god gärning, då han för en billig peng sålde hemmanet åt kommunen. På detta sätt undgick kommunen de bråk som på andra ställen i Finland skedde mellan godsägare och torpare.

I dagens Kauhajoki är det inte alla bönder som känner till att deras hemman har odlats upp av Johan Sjöberg. Man kan också fråga sig hur Kauhajoki skulle ha sett ut i dag utan Sjöbergs insatser för utvecklandet av jordbruket.

Kommunen har hedrat Sjöberg med att ge honom ett eget torg i Topeeka som heter ”Sööperin tori” och en gata som heter ”Sööperintie”. Johans dotter Agnes har också fått en gata uppkallad efter sig i Kauhajoki och hon har en egen gata till och med i Helsingfors.

Svenskspråkiga Sjöberg i helfinska Kauhajoki.

De riktigt stora hemmanen i Kauhajoki hade på 1800-talet ägare, som inte kunde så bra finska. Kristinestadsbon ”Sööperi” på Ala-Knuuttila, rikssvensken ”Sanssi”, alltså von Schantz på Yli-Knuuttila, likaså rikssvenska Johan Frösén på Kaarlela i Päntäne och dansken Borneman Lundbye som ägde hemmanet Hautaniemi hade alla problem med att prata fritt med ortsbefolkning.

Sjöberg lärde sig inte finska ordentligt men svära på finska, det kunde han. En gång när han granskade torrläggningsarbetet, så sade han åt en arbetare ”Ja perkele, Porkkalaisella ei ole yhtään hiki”, varpå denne svarade: ”Kyllä, Herra hyvä, mullakin hiki on, mutta se ei vain tuu ottasta ulos”.

Sjöberg som kyrkvärd.

Sjöberg var inte kyrklig av sig och det var kanske därför som han valdes till kyrkvärd i Kauhajoki år 1894. Till kyrkvärdens uppgifter hörde ”räkninkien teko” och att uppbära olika kyrkliga avgifter och så skulle han hämta nattvardsvinet från staden. Arvodet för kyrkvärden var bestämd till 50 mark i året men knappast var det för det som Sjöberg åtog sig uppdraget. De som hade räknat med att oftare få se Sjöberg i kyrkan misstog sig, eftersom denne snabbt anställde en vikarie för de kyrkliga förrättningarna och själv skötte han endast bokföringen och det gjorde han ända till 1906.

Johans dotter Agnes Sjöberg.

Johan och Karin Sjöberg fick 7 barn, varav 2 dog i unga år. De 5 övriga blev alla framgångsrika inom sina områden. Av dessa flyttade 4 bort och det var endast ogifta dottern Agnes (1888-1964), som under vissa perioder bodde i Kauhajoki.

Agnes är också den mest kända av Johans barn. År 1900 började hon i flickskolan i Vasa och efter 5 år där gick hon i en hushållskola. Detta enligt fadern önskemål men själv ville hon läsa till student. Detta lyckades också och år 1911 blev hon student i Kuopio svenska samskola.

Efter detta fortsatte hon 1913 att läsa veterinärmedicin i Dresden i Tyskland. Hon var den enda kvinnliga eleven blad 300 manliga och det var många som inte gillade det kvinnliga inslaget. Man var helt enkelt rädd att kvinnorna skulle ta över veterinäryrket. Världskriget som bröt ut 1914 försvårade studierna men Agnes kunde ta en veterinärmedicine licentiatexamen 1916. Efter sin examen arbetade Agnes som veterinär ett par år i Mecklenburg men sedan återvände hon till Dresden för att fortsätta studierna.

Den 27 juli 1918 promoverades Agnes i Leipzig till veterinärmedicine doktor. Hon var då den första kvinnliga veterinären i Europa och troligen i hela världen.

Agnes hade nu vistats i 4 års tid nere i Tyskland,  men år 1918 återvände hon till Finland och fick tjänst som kommunal veterinär i Somero.

År 1920 fick Agnes tjänst som veterinär i Närpes, där hon stannade några år. I flera års tid gjorde hon nu forskningsresor till England och till USA, och hon fick senare arbete som forskare i Tyskland.

År 1926 återvände Agnes till Kauhajoki, där hon byggde upp en omfattande landsbygdspraktik. Överallt där hon verkade blev hon motarbetad av manliga kolleger och hon uteslöts till och med ur Veterinärförbundet. Mellan åren 1928 och 1935 var Agnes gift med Veikko Mikko Klaavu och fick med honom 2 söner.

Hon flyttade sedan sin praktik till Seinäjoki, där hon arbetade till 1955. Fram till sin död 1964 gav hon dock konsultationshjälp åt behövande.

Agnes, som var en föregångare som kvinnlig veterinär hann inte uppleva de tider då majoriteten av veterinärerna är kvinnor. Hon är fortfarande ansedd i branschen och har i Kauhajoki fått en gata uppkallade efter sig. Den gata där Fakulteten för veterinärmedicin vid Helsingfors universitet ligger är uppkallad efter Agnes Sjöberg.

Kauhajoen Kotitalouskoulu.

I början på 1900-talet bildades ”Kauhajoen maanmiesseura”, som en intresseförening för ortens bönder. År 1919 beslöt föreningen att de skall starta en manlig lantbruksskola i Kauhajoki. Detta fick de kvinnliga medlemmarna att reagera och de önskade och krävde då att en kvinnlig hushållsskola också borde grundas.

Kvinnornas förslag togs väl emot och i maj 1920 kunde de kvinnliga eleverna inleda skolgången, som då skedde i manliga lantbruksskolans utrymmen. 19 elever inledde skolgången i Kauhajoen Kotitalouskoulu och undervisningen bestod av matlagning, trädgårdsskötsel, boskapsskötsel, handarbete och skötsel av små barn.

Egna utrymmen behövdes dock för denna kvinnliga skola. Johan Sjöberg hade avlidit i mars 1920 och änkan Karin bjöd då ut Ala-Knuuttila gård åt hushållskolan. Runt gården fanns en välskött trädgård och en del mark kunde också ingå i köpet. För 140 000 mark köpte skolans direktion den Sjöbergska gården i september 1920. Flera direktionsmedlemmar gick i borgen för de lån som togs och flera Kauhajokibor donerade pengar till skolan. Skolan togs emot med öppna armar av ortsborna.

År 1920 övertogs Johan Sjöbergs gård av Kauhajoen Kotitalouskoulu, som sedan ombildades till kotitalousopisto. Fotot från kotitalousopistos museum i Kauhajoki.
Då Kauhajoen Kotitalouskoulu ombildades till ett institut behövdes nya skolutrymmen och är 1927 färdigställdes den nya skolan, som då var det modernaste i Finland. Redan då försågs den med centralvärme i alla rum och rinnande varmt vatten. Byggnaden är fortfarande i bruk i centrala Kauhajoki. Fotot från Kotitalousopistos museum i Kauhajoki.

Skolan var verksam i gamla Sjöbergska gården ända till 1927 då en ny byggnad uppfördes på samma tomt och den står fortfarande kvar. Byggnaden av tegel i 3 våningar var den modernaste i landsdelen, då den hade centralvärme i alla rum och det fanns till och med rinnande, varmt vatten.

Under vinterkriget 1939-40 då riksdagen tillfälligt flyttade från Helsingfors till Kauhajoki, så togs skolbyggnaden i bruk för försvarsmakten. På några timmar avslutades skolan och byggnaden gjordes om till riksdagens matsal. Gäster kunde inkvarteras och där startade också ett kafé med en tidningssal.

Efter 10 veckors evakuering flyttade riksdagen tillbaka till Helsingfors och skolan kunde fortsätta verksamheten. Under fortsättningskriget 1941 – 1944 togs skolan i bruk som krigssjukhus.

Efter kriget kunde skolan fortsätta sin verksamhet igen, Den här skolan har haft en stor betydelse för Kauhajoki och otaliga är de elever som har fått sin utbildning där. Området har flera gånger byggts ut och därför revs Sjöbergs alla byggnader för att ge plats bland annat åt skolans internat.

Kauhajoki i dag.

I dag har Kauhajoki ett starkt centrum medan byarna är svagare och det har de varit i långa tider. Det här beror på att butikerna tidigt koncentrerade sin affärsverksamhet dit. Att det stora hemmanet Knuuttila också fanns i centrum stödde denna koncentration. ”Sööperis” och ”Sanssins”, alltså Sjöbergs Ala-Knuuttila och von Schantz Yli-Knuuttila, var i tiderna så dominerande, att utbyarna inte kunde utvecklas normalt. Byn Aronkylä fick däremot ett uppsving 1913 då järnvägstrafiken kom igång och Kauhajokis station placerades där.

Mera info om Kauhajoki kommun, finns på deras hemsida: Kauhajoen kaupunki – Sopivasti kaikkea ja vielä enemmän (kauhajoki.fi)