Ett herredagsmannaval.

Artikel skriven av Walter Sjöblom och publicerad i Syd-Österbotten i mars 1911. Renskrivet av Lasse Backlund i december 2020.

Den 12 oktober 1659 »gjorde borgmästaren (Hans Ståhlbom) ett uttal till borgerskapet om herredagsmansvalet till Göteborg, som nu den 12 november hållas skall, och emedan som borgmästaren hafver förnummit att borgerskapet uti hans frånvaro själv utvalt åt sig Nichlas Reichenbach till herredagskarl av egit råd, dock emedan att de hafva sammansatt några punkter att andraga för H. K. M. angående Tiöuko (Tjöck) utlagorna att de velat veta, av hvart ut de användas, då sade borgmästaren och lade räkningarna på rådstugubordet dem han sköt till landshövdingens öfverseende rådets och andras därtill förordnande att bivistas. Dock försäkrar borgmästaren sig själf att vara herredagskarl och med sin högsta flit söka stadens gagn och bästa, efter det sig kan göra låta, och vill nu icke betunga dem med herredagspenningarnas erläggande, utan vill se till, huru han kan framdeles igen, om medel (finnas) dem bekomma, men de penningar sins emellan hafva lofvat åt Nichlas därom må de sig omse, huru de dem bekomma, ingen befaller eller förbjuder borgmästaren dem att utgifva. Och rese deras karl, när han vil, och klage hvad han vill».

Saken har sin lilla förhistoria. En del av det lägre borgerskapet ansåg att borgmästare Ståhlbom för egen räkning använt medel, särskilt de s. k. »Tjöckräntorna», vilka dock anslagits åt staden. Då Ståhlbom i borgerskapets angelägenheter var rest till Stockholm, uppblåstes bland de hemmavarande en opposition mot honom. Nichlas Reichenbach ställde sig i spetsen för de missnöjde, lovade dem »guld och gröna skogar» samt framför allt att inför konungen anklaga Ståhlbom for dennes förmenta falsarier, i händelse han, Reichenbach skulle sändas till riksdagen. En del utsåg också på eget bevåg Reichebach till sin representant vid ständermötet samt förband sig att åt honom i arvode betala 400 daler kopparmynt. Både Ståhlbom och Reichenbach reste till Göteborg, då tiden var inne.

Reichenbach och Ståhlbom voro hätska ovänner. Rätt ofta skar de ihop. Samma dag, som nyss nämndes, drabbade de ånyo samman på rådhuset.

Borgmästaren frågade det närvarande borgerskapet, »huru de vela betala sin krigsbjälp eller contribution, som dem är pålagd efter riksdagsbeslutet, och den skall betalas till det Kongl. amiralitetet. Däremot svarade Nichlas Reichenbach på de gemenas vägnar, att de menar få någon hjälp af Kiök (-Tjöck) utlagorna» — således åter den sårbara punkten — »men om det icke kan ske, såsom ock borgmästaren sade icke ske kan, då måste de betala af sin egendom, om icke annat gäller. Detta svarade Nichlas på allas vägnar, dock sorlade de tillhopa, att det icke väl höras kunde för oljud och fordrade stadens signet af borgmästaren, därtill han svarade att signeten var honom af överheten betrodd och den ville han hafva med sig». Den 19 oktober 1659 frågar borgmästaren i magistraten av de närvarande rådmännen »om de omtro och samtycka, att han blifver rätta herredagsmannen att svara, tala och samtycka till det, som proponeradt blifver på riksdagen såsom ock att söka stadens välstånd, i hvad måtto han förmå kan, därtill de svarade deras samtycke är och deras tanka hafver varit, att så blifva skulle, allredan förr än han hemkom, hafva alltså de icke samtyckt till den andre herredagskarlen, som en hop — dock icke alle — af gemene borgerskapet hafve sig utvalt, nämligen Nichlas Reichenbach dock icke lagligen eller uti uppenbarligt ställe». Bland frågor, som år 1660 förelades H. K. M. i Göteborg, förekom tvisten mellan Kristinestads borgmästare och en del av stadens borgerskap. Svaret kom frånfrån Karl Xl:s förmyndarregering. Resolutionen lydde: »Belangandes den tvist, som emellan stadens borgmästare Hans Ståhlbom och borgerskapet är uppvuxen så skall däröfver där in loco lagligen rannsakas och saken sedan ordentligen med laga domb afhjälpas, jämväl skall ock H. K. M:s kam-marcollegium taga H. K. M:ts intresse i akt, så vida räntorna beröras».

Dessa uppgörelser var dock Ståhlbom aldrig med om. Ty han dog i slutet av februari 1661.

Med sin borgmästare stod K:stadsborna även efter Ståhlboms död på allt annat än vänskaplig fot. De önskade en viss Olaus Bothvidh till den avlidnes efterträdare. Men den 15 juli 1661 »framtedde Hans Larsson riksdrotsens rekommendationsskrift till landshöfdingen att Hans Larsson blir befordrad till denna stads borgmästare, uppå hvilken skrift följde landshöfdingens skrifvelse till rådmännen och menige borgerskapet att antaga Hans Larsson för sin borgmästare».  Borgerskapet ställer sig på tvären. På Hans Larssons tillfrågan, vad man hade emot honom, svarade några borgare, att de hört kapellanen Lars Rivelius säga »att Hans Larsson hafver för en tid sedan sagt, att de som anamma sakramentet af hans hand, de skulle vara skälmar och tjufvar. Det ville de att han sig ifrån purgerar, förrän han till borgmästare annammas». Larsson blev i alla fall utnämnd. Han var en myndig man som snart hade kuvat allt motstånd. Det glödde visserligen här och var länge under askan. Men offentligen vågade ingen mucka.