Fattiggården och Dårhuset vid Skatavägen

Det var samkommunen för hälsocentralen som år 1990 uppförde denna byggnad, som då inrymde Salavägens hälsostation. Där fanns en tid hälsocentralens rådgivning och stadens hemvårdsbyrås utrymmen. Byggnaden övertogs sedan av Eskoon sosiaalipalvelujen kuntayhtymä med Seinäjoki som hemort. Numera är det Österbottens Välfärdsområde som sköter om verksamheten medan byggnaderna ägs av stadens bostadsbolag. Fotot taget från söder sommaren 2023.

Historiken är sammanställd av Lasse Backlund och publicerades i december 2023. Uppgifterna är tagna ur gamla lagfarter, tidningar och brandförsäkringsavtal. Alf Andlin har bidragit med information.

Historia.

På detta ställe stod i tiderna den fattiggård, som staden Kristinestad byggde år 1890. Staden hade redan före det i 50 års tid ordnat fattigvården på olika ställen i staden med början på folkskolgården på Västra Långgatan. Behovet var stort, eftersom staden lockade till sig ett stort antal fattiga arbetare från den omkringliggande landsbygden. Under vissa perioder rådde svår missväxt, vilket ledde till hungersnöd så misären var stor, och nödställda vallfärdade till staden i hopp om mat och arbete. Också inom staden fanns det ett behov av uppföra hem för fattiga och hemlösa.

Från statligt håll kom önskemål att städerna före år 1890 skulle bygga hem för dessa fattiga och bostadslösa.  Den 20 december 1888 bestämde stadsfullmäktige att ett fattigvårdskomplex skall byggas i Kristinestad. Detta skulle uppföras utanför stadslinjen i söderstan, antingen nära varvet eller väster om det så kallades Skoltorget. En ingenjör Helsingius fick i uppdrag att uppgöra ritningar för byggnaderna och det uppskattades att byggkostnaderna kommer att uppgå till 30 000 mark. Dessa pengar skulle tas ur brännvinsfonden. Internerna skulle också arbeta på Fattiggården och därför kallades den ”Kristinestads Arbets- och Fattiggård”. Så gott som all mat skulle odlas på tomten och både svin och kor skulle födas upp. Verksamheten skulle inte medföra några stora, löpande utgifter för staden.

I huvudbyggnaden skulle det finnas 3 större sjukrum, ett rum för läkaren och ett annat för en sjukvårdare. Dessutom skulle det byggas bagar- och bykstuga och nödiga uthus. En större byggnad för 10 dårar, skulle också byggas där två vårdare skulle få egna utrymmen, förutom celler och badrum.

För att genomföra projektet tillsattes en kommitté med Gustaf Hydén, Charles Nordlund och Herman Hjulman som medlemmar.

Ganska snabbt kom gruppen överens om att det stora området väster om Skatavägen vore det lämpligaste. Staden ägde området och där fanns bara en mindre boningsbyggnad, som var uppförd 1845. Tomten var på 18 000 m² och den låg 210 m från Stadsfjärden.

För att uppföra byggnaderna krävdes mycket timmer och det togs från den gård i nuvarande Rådhusparken, som staden hade löst in. Gården, som kallades Ugglas gård, tillhörde då Wendelins konkursbo och den var stor och byggd i två våningar. På den tomten fanns också flera uthusbyggnader och staden hade haft dessa till salu för bortflyttning en tid. Något anbud som kunde godkännas gavs inte.

Nu kom ett passligt tillfälle att riva byggnaderna, som alltså stod mitt emot dagens Glassbarshus. På detta vis kunde staden också förstora Rådhusparken, som då fick den storlek, som den fortfarande har.

Byggnaderna uppfördes åren 1889-1890

På vårvintern 1889 släpades stenar till stenfoten från Böle i Närpes och på sommaren var ett 20-tal man i arbete med grunderna.

På kartan från år 1890, så ser vi hur byggnaderna var placerade på den stora tomten och där syns också när de var uppförda.

De första byggnaderna uppfördes år 1889:

Nr 2 på kartan: Ett hus byggt av timmer i gott skick och hade asfaltfilt på taket. Huset, som kallades Lasarettbyggnaden var 21 m långt och 9 meter brett och byggt i en våning. Där fanns 3 sjukrum, ett rum för läkare och ett annat för sköterskan och där fanns en tvättstuga och en badstuga. Byggnaden värmdes med 5 kakelugnar, en spis med en stekugn, en bakugn med kaminkittel, en öppen spis och en bastuugn. Under byggnaden fanns en välvd källare av sten.

Nr 4 på kartan: En uthusbyggnad uppförd av timmer, i gott skick, med asfaltfilt på taket. Uthuset var 19 m långt och nästan 6 m brett och där fanns ett fähus med en förstuga, en foderlada, spillningskast och latrin. Bakom fähuset uppfördes en mindre byggnad av plankor, som användes som svinstia och där rymdes upp till 5 svin. Bredvid svinstian uppfördes att avträde av korsvirke och bräder och detta flyttades efter en tid till den västra rån.

Nr 5 på kartan: En uthusbyggnad uppförd av timmer, i gott skick och den hade asfaltfilt på taket. Uthuset var 19 m långt och närmare 6 m brett och där fanns ett vedlider, en matbod och ett vagnslider.

Dessa byggnader uppfördes år 1890:

Fattiggården nr 1 på kartan uppfördes av timmer och hade asfaltfilt på taket. Den var 30 m lång och 9 m bred och byggd i en våning. I vardera ändan fanns det flygelbyggnader som var över 13 m breda. I byggnaden fanns det 10 rum för fattiga och dessa värmdes upp med 9 kakelugnar och flera spisar.

Dårhuset nr 10 på kartan byggdes av timmer i en våning och hade asfaltfilt på taket. Byggnaden var 18 m lång och nästan 11 m bred och där fanns 6 celler, 4 rum för svagsinta, 2 korridorer, ett badrum och en arrest.

Stadens fattiggård uppfördes år 1890 och är fotograferad av Ina Roos omkring 1900. Fotot är taget från öster och på båda sidorna om byggnaden syns inkörsportarna. Fotot från SLS:s arkiv.
I alla större tidningar i landet annonserades det efter en föreståndare för Arbets- och Fattiggården och kraven eller önskemålen var speciella. Styrelsen valde fru Spelman till föreståndarinna men hon stannade i tjänsten endast ett år. Annonser ur Wasa Tidningar 15.5.1890.
Kommerserådet Gustaf Hydén var den som organiserade bygget av fattiggården och dårhuset och han betalade själv en del av kostnaderna för bygget och för driften. Under en lång tid var han ordförande för fattigvårdsstyrelsen och arbetade hårt för de fattiga i staden.

År 1890, den 9 oktober var allting färdigt byggt och klart för invigning. De fattighjon som fick plats på Fattiggården, kunde uppdelas i två klasser. Den ena var arbetshjonen, som kunde utföra arbete på Fattiggården. Den andra klassen var försörjningshjonen och dit räknas de arbetsoförmögna, de som var sjuka, ålderdomssvaga eller vansinniga. I stället för arbete behövde de omsorgsfull omvårdnad. I regel godkändes inga barn på Fattiggården.

År 1890, den 29 november skrev Wasa Tidning att något mycket ovanligt hade hänt på Fattiggården i Kristinestad. Ett ”qwinligt fattighjon, hade kort efter dess intagande i anstalten, derstädes blef förlofvadt och äfven gift”.

År 1890 i december valdes föreståndare till fattiggården efter att fru Spelman hade slutat. Den lediga tjänsten fick 11 sökande. Bland de sökande fanns en sjökaptenska från Kristinestad, en arbetsfogde från Alajärvi, en handlande från Ruovesi, en polis från Helsingfors och till och med kantorn i svenska församlingen i St. Petersburg. Vald till tjänsten blev fiskaren och gårdsägaren, fru Forsman från Kristinestad. Forsman stannade inte längre än ett år i tjänst, så styrelsen måste igen söka efter en ny föreståndarinna.

År 1892 i april valdes fru Emma Ulfves till föreståndarinna på Fattiggården. Denna gång hade styrelsen bättre tur med valet, eftersom fru Ulfves stannade i tjänst hela 23 år. Sjuksköterskan Mathilda Holmgren (f.1850) bodde på fattiggården tillsammans med 30 manliga fattighjon och 32 kvinnliga.

År 1894 i november besökte länets guvernör, general Schauman Kristinestad och han ville då granska verksamheten på Fattiggården och han verkade nöjd med det han fick se. Han skrev i protokollet ”Den 29 november 1894 har undertecknad besiktigat stadens fattiggård och funnit densamma särdeles väl och ändamålsenligt, såväl anordnad som inredd även som uti ett utmärkt skick, vad ordning och snygghet beträffar”. Det här året bodde det 48 manliga och 36 kvinnliga fattighjon i Fattiggårdens byggnader.

Branden i Dårhuset år 1896.

Vid 12-tiden om natten till den 21 maj 1896 utbröt en brand i dårhuset nr 10 på kartan. Byggnaden, som var försäkrad i Städernas Allmänna Brandstodsbolag för 12 000 mark förstördes fullständig och endast små brandrester hittades och dessa värderades till 90 mark. Fattiggårdens styrelse meddelade att de inte ville inlösa brandresterna, vilket ledde till att de såldes på allmän auktion. Uthuset nr 4 fick skador på väggar och tak, men det räknades med att dessa kunde åtgärdas för 50 mark. Lösöret var försäkrat för 724 mark i försäkringsbolaget Northern, genom den lokala agenten C. G. Hydén.

Efter branden 1896 uppgjordes en skiss av det förstörda dårhuset, som visade att de yttersta rummen var celler för dårarna. Cellerna hade små fönster uppe under taket, det ena utåt och det andra mot korridoren. Rummen mitt i byggnaden var normala boningsrum med stora vanliga fönster.

Dörrarna till cellerna kunde öppnas och stängas endast från utsidan och i dörrarna fanns ett runt hål med en gångjärnsförsedd lucka på utsidan. Cellernas kakelugnar kunde eldas endast från korridorssidan medan den stora kakelugnen mitt i byggnaden kunde eldas som vanligt från alla håll.

Rastgårdarna på byggnadens södra sida var omgärdade med ett högt plank gjorda av stockar och de var också avskilda från varandra med ett lika högt plank.

Stadsfiskalen Ernst Forsberg sammankallade nu alla berörda personer och vittnen till ett förhör på rådhuset. Närvarande vid förhöret var drätselkammaren ordförande Otto Holm och Fattiggården direktionsordförande Gustaf Hydén.

Första vittnet som hördes var föreståndarinnan Emma Ulfves, som bodde i huvudbyggnaden, alltså inte i dårhuset. Hon hade på kvällen den 20 besökt dårhuset för en kort stund och senare på kvällen vistades hon där i en hel timme. Hon besökte också den cell där Petter Grönberg bodde och där fanns det endast en brits och en klosett. Emma uppgav vid förhöret att hon inte hade granskat om det hade funnits tändstickor eller annat eldfarligt under hans madrass på britsen.

Före hon avlägsnade sig ur Grönbergs cell hade hon brett täcket över Grönberg som då redan låg på britsen. Dörren till cellen som normalt brukade vara låst, lämnade hon nu öppen eftersom dårvårderskan Karolina Wahlberg ännu på kvällen skulle besöka sinnessvaga fru Parman i samma östra korridor, för att klä av henne.

Som hastigast tittade Emma Ulfves till internerna i de mittersta rummen före hon gick mot fattiggården, där hon hade sitt rum. På gården träffade hon sjukvårdarinnan, fröken Inger Malmqvist och de promenerade i bolag till fattiggården klockan kvart över elva. De noterade att dårvårdarinnan Wahlberg då ännu befann sig i sitt rum i dårhuset.

Knappt hade Emma somnat då hon vaknat av att fattighjonen i rummen bredvid hennes bultade på väggar och dörren. Genast då hon fick klart för sig att det brann i dårhuset rusade hon dit. Ute på gården märkte hon att båda korridordörrarna som vette mot fattiggården stod öppna, trots att den östra brukade vara låst och reglad. Rök trängde ut ur den östra dörren så hon gick in genom den västra. Genom de två boningsrummen mitt i byggnaden tog sig in i den östra korridoren och märkte då att eld trängde ut ur Petter Grönbergs cell längst bort.

Hon hjälpte då till att få ut de andra dårarna på gårdsplanen och kunde bara se på då gården brann ned. Följande dag hittades Petter Grönbergs förkolnade lik på golvet framför dörren.

Vid förhöret uppgav fru Ulfves att Petter Grönberg på den senare tiden varit förslöad och betett sig som ett barn. Han hade börjat röka pipa och vid förhören så var den största frågan om han denna kväll också rökt pipa och om han då hade fått ha tändstickor i cellen.

Förhörsprotokollet blev omfattande och detaljerat, då huvudfrågan var om dårvårdarinnan Karolina Wahlberg brutit mot föreskrifterna och låtit vissa interner att röka i sina celler. Stadsfiskalen Forsberg bestämde att ärendet skulle prövas av rätten.

Det som var klart var att branden hade förorsakats av sinnessvaga Grönberg, som vid midnatt hade tänt eld på sin egen cell och därigenom förorsakat sin egen död och dårhusets fullständiga förstörelse.

Brandkåren fick inte det bästa betyget men däremot fick sjukvårdarinnan, fröken Inger Malmqvist ett erkännande för rådigt ingripande och fick en gratifikation av försäkringsbolaget. Det ansågs efteråt att det var hon som hade räddat uthuset nr 4, som var allvarligt hotat och som också antändes flera gånger.

En kort tid efter branden beslöt stadsfullmäktige att ett nytt dårhus skall uppföras. Ändå dröjde det nästan 10 år före nya dårhuset stod färdigt.

Branden i Lasarettbyggnaden 1896.

En månad efter att Dårhuset hade förstörts i en brand, utbröt följande brand den 19 juni 1896, omkring midnatt i Lasarettbyggnaden nr 2. Byggnaden var försäkrad i Städernas Allmänna Brandstodsbolag för 11 000 mark skadades av elden och av släckningsvattnet och det skulle krävas 1 848 mark för att reparera dem.

Vid denna tid bodde sjukvårdarinnan Malmqvist i byggnaden tillsammans med fyra fattighjon, som alla bodde i samma rum eftersom man höll på att måla golven i de övriga rummen.

Den 18 juni på dagen hade tre fattighjon hjälpt föreståndarinnan Ulfves att städa på lasarettbyggnadens vind. Alla tre brukade röka men efter branden intygade de alla att de hade åtlytt fru Ulfves´ bestämda order att inte röka uppe på vinden. Av någon anledning så utbröt ändå en brand just på vinden just efter midnatt. Eftersom det var varm sommar hade det inte eldats i någon eldstad på flera veckor. Vid polisförhören gick det inte att få någon klarhet i hur branden hade börjat.

Stadsfiskalen Forsberg konstaterade dock i sin rapport efter förhören med de inblandade att bestämmelserna om fattighjonens rökvanor borde ändras, för att i framtiden kunde undvika dylika bränder, som under en kort tid hade drabbat Fattiggårdens byggnader,

Så här såg planritningen ut för lasarettbyggnaden. Branden bröt ut på vinden i den västra ändan och förstörde taket och mellanbottnen men tack vare brandkårens snabba ingripande kunde byggnaden räddas. Efter en tid var byggnaden reparerad och återställd i ursprungligt skick.

År 1905 byggdes ett nytt dårhus på Fattiggårdens tomt och det uppfördes på samma ställe där det tidigare hade stått. Planeringen gjordes av arkitektbyrå i Vasa och själva byggnaden uppfördes på entreprenad av stadens byggmästare Holmström. Dårhuset byggdes i en våning och hade tre större avdelningar. Den mittersta byggdes av tegel och där fanns korridorer, badrum och sex celler. De båda yttre avdelningarna byggdes av trä och i vardera fanns det tre större boningsrum. Den nya byggnaden var 28,75 m lång och i ändarna var den 12,90 m bred medan den mittersta delen var 10,30 m bred. Byggnaden värmdes upp med tre järnkaminer och från dessa gick det värmeledningar till de olika rummen.

År 1906, den 25 oktober ville Fattiggården teckna en ny brandförsäkring på alla tio byggnader, som den tiden fanns på tomten. Dårhuset som hade nr 10 skulle försäkras för 27 000 mark men av någon anledning så godkände inte brandstodsbolaget försäkringen, så den lämnades utan försäkring.

År 1906 tecknade staden en ny brandförsäkring på byggnaderna och till försäkringsbrevet bifogades denna planteckning, där texter och förklaringar har satts till senare.

Huvudbyggnaden nr 1 försäkrades för 36 000 mark.

Lasarettbyggnaden nr 2 som var uppförd år 1889 hade år 1906 fått en tillbyggnad och hela byggnaden försäkrades för 22 000 mark.

En bagar- och bastubyggnad med nr 3, av timmer i en våning hade uppförts år 1901 bakom de båda uthusen. Den var 14,23 m lång och 5,35 m bred och där fanns en bykstuga, en bastu och ett omklädningsrum med en farstu. I byggnaden fanns också en bagarstuga med en bakugn. Byggnaden försäkrades för 5 500 mark.

Byggnad nr 4 var uthuset med fähus och foderlada, som var uppfört år 1889 och som med nöd och näppe klarade sig då dårhuset i närheten brann ner, försäkrades för 3 000 mark.

Byggnad nr 5 var också ett uthus byggt år 1889 och där fanns ved- och vagnslider och det försäkrades också för 3 000 mark.

Byggnad nr 6 var det gamla, lilla bostadshuset som var byggt år 1845 och som stod nära vägen till Skatan. Huset var 7,13 m långt och 3,86 m brett och där fanns två rum och det försäkrades för 1 200 mark. Den här byggnaden finns fortfarande kvar men i något skede flyttade Hjalmar Nylind den till sin sommarvilla på andra sidan Stadsfjärden, där den fortfarande är i användning.

Byggnad nr 7 var ett likhus, som var byggt av korsvirke och bräder år 1899 och det byggdes bakom uthuset nr 5. Likhuset var 5,60 m långt och 4,20 m brett och det försäkrades för 400 mark.

Byggnad nr 8 var en uthusbyggnad som uppfördes år 1889 som en svinstia. Det var byggt av korsvirke och plankor och hade filttak. Byggnaden var 4,50 m lång och 2,67 m bred och den försäkrades för 150 mark.

Byggnad nr 9 var en toalettbyggnad, som den tiden kallades avträde. Den stod tidigare närmare Fattiggården men flyttade ca 1900 längst bort i västra rån. Avträdet försäkrades för 250 mark.

Byggnad nr 10 var alltså dårhuset, som var uppfört år 1905 och lämnades av någon anledning utan brandförsäkring.

På varsin sida om huvudbyggnaden fanns två inkörsportar, som var byggda av stock, strävor och ribbor och de försäkrades för 200 mark tillsammans.

Runt hela tomten gick ett 490 m långt plank och det var 2,30 m högt och det här planket försäkrades för 1 200 mark.

År 1909, den 11 november tecknades en ny brandförsäkring då också dårhuset kunde försäkras för 30 000 mark. Också de andra byggnaderna fick högre värden och försäkringsbrevet undertecknades av handlanden Emil Axelin, som var ordförande i stadens drätselkammare. På tomten fanns det två brunnar och nu hade vattenledningar dragits från dessa till fattiggården, lasarettbyggnaden och dårhuset. Högst troligt är dessa vattenledningar mellan flera byggnader de första i staden.

I landets största tidningar annonserades det i december 1910 efter personal till dårhuset i Kristinestad.
Fattiggården fotograferad från gårdssidan på 1950-talet. Foto: Ilta-Lilja Klockars, SLS:s arkiv.

Nytt sjukhus planeras.

På fattiggårdens tomt fanns lasarettbyggnaden, som fungerade som kommunalt sjukhus. I början av 1910-talet konstaterades allmänt att byggnaden är för liten och att ett nytt kommunalt sjukhus borde uppföras. År 1912 bildades en fond för det nya sjukhuset och vinstmedel ur brännvinsfonden avsattes för sjukhuset. Ur skogsfonden skulle det lyftas 5 000 mark och en privatperson hade lovat att insätta lika mycket i sjukhusfonden. Kommerserådet Gustaf Hydén hade satt in en summa på 5 000 mark på Wasa Aktiebanks filial i staden, så att donationerna nu uppgår till 10 000 mark. Eftersom lungsoten var en svår sjukdom i staden, så var det tänkt att en avdelning på det nya sjukhuset skulle vara en tuberkulosavdelning.

År 1913 i december hade planerna på ett nytt sjukhus avancerat så att arkitekt Scherfbeck hade gjort upp skisser på en 2-våningsbyggnad byggd av sten. Hälsovårdsnämnden behandlade frågan men på grund av oklarheter i projektet, så visades inte skisserna.

År 1914 i maj behandlade stadsfullmäktige igen frågan om ett kommunalt sjukhus och de gick igenom ritningarna och kostnadsförslaget. De årliga underhållskostnaderna skulle ännu utredas och frågan återremitterades till hälsovårdsnämnden. I oktober beslöts att det tilltänkta sjukhuset skulle placeras sydsydost om Fattiggården och bli att kosta 135 000 mark. Eftersom det var fråga om en så stor summa så skulle ett förstärkt fullmäktige sammankallas för denna fråga.

År 1914 i december konstaterade stadens borgmästare Elis Granfelt att under nuvarande förhållanden med världskrig är det omöjligt att genomföra ett så stort projekt, då kostnaderna nu beräknades till 150 000 mark för ett sjukhus med 25 platser. Något statsbidrag var inte att tänka på så därför gjorde han ett nytt förslag. Ett mindre sjukhus med 15 sängplatser skulle byggas på området och så kunde den gamla lasarettbyggnaden ändras om till epidemisjukhus.

Det nya sjukhuset skulle byggas av stadens eget timmer på så vis att en flygel i framtidens skulle kunna byggas till för en barnbördsavdelning. Kostnaderna för ett sådant sjukhus skulle uppgå till högst 50 000 mark och då det redan fanns 24 000 mark reserverade, så fattades endast 26 000.

År 1916 diskuterades sjukhusfrågan igen och nu hade stadens egen byggmästare gjort ett en skiss och han ville ha 1 250 mark extra för att göra slutliga ritningar. Staden kunde dock godkänna endast 400 mark, varför frågan återremitterades till nämnden. Fru Ulfves var inte längre föreståndare för dårhuset, utan fröken Selma Sedman (1885-1964) från Kyrkslätt hade tagit över.

År 1932 var båda tullstugorna i Norrstan, den Adolfssonska stugan och övre stugan vid Norra bryggeriet ombyggda till epidemisjukhus. Vid den här tiden började det planeras för ett nytt och större sjukhus, eftersom den gamla lasarettbyggnaden var för liten. Olika förslag kastades fram men inget av dessa gick att genomföra.

Eftersom en tredjedel av sjukhusets patienter kom från grannkommunerna, så fördes diskussioner att dessa kommuner skulle komma med i projektet. Svårigheter att dela kostnaderna gjorde att grannkommunerna drog sig ur.

År 1936 i maj bestämde stadsfullmäktige att den gamla fattiggården, som fungerat som kommunalhem kunde tas i bruk som stadens eget sjukhus. Kommunalhemmet kunde då flytta över till sinnessjukhuset, det som i tiderna kallades Dårhuset. Den byggnaden skulle också förstoras och för att spara pengar skulle virket kunna tas från mälteribyggnaden vid Norra bryggeriet. Passliga stenar fanns i källarbyggnaden på samma område.

Den tidigare lasarettbyggnaden kunde därefter användas som epidemisjukhus.

Arkitekt Aulis Kalma fick i uppdrag att uppgöra ritningar för sjukhuset. År 1936 valdes Ann-Marie Mattsson från Åland till översköterska och Tellervo Esko från Raumo till undersköterska. Det var det här året som landshövdingen bestämde att alla kommuner och städer i Österbotten skall inrätta kommunalhem före utgången av år 1938.

År 1937 i november påbörjades ombyggnadsarbetena, som skulle göra kommunalhemmet till sjukhus. Detta skedde genast efter att medicinalstyrelsen hade godkänt ritningarna.

År 1938, den 29 maj kunde det nya kommunalhemmet invigas. Riktigt nytt var det ju inte eftersom den äldsta delen var uppförd som dårhus år 1905, det som sedan började kallas sinnessjukhus.

Inbjudna gäster var närvarande vid invigningen och där sågs bland annat landshövding Lahdensuo, stadens ledande politiker och tjänstemän och representanter för tidningspressen. Vårdnämndens ordförande John Spolander hälsade alla välkomna och berättade kort om kommunalhemmets tillkomst. Fabrikör K. H. Jylli som var medlem i vårdnämnden hälsade välkommen på finska.

Kyrkokören var närvarande och sjöng några psalmer under ledning av kantor Bertil Blomberg. Prosten Alfred Gröning höll invigningstalet och sedan följde en kaffepaus. Efter pausen talade landshövding Lahdensuo och tackade staden för ett tidsenligt kommunalhem. Också stadsfullmäktiges ordförande, Ragnar Segercrantz var nöjd med kommunalhemmet, som var den först etappen på sjukhusområdet. Senare skulle sjukhuset och epidemisjukhuset tas i bruk.

På kvällen intog ett 30-tal gäster middag på Stadshotellet.

År 1939, den 20 februari kunde Kristinestads sjukhus tas i bruk. Kostnadsförslaget hade varit 270 000 mark men eftersom det var svårt att på förhand veta hur renoveringen skulle framskrida, så slutade totala kostnaderna på 506 000 mark. Nu kunde renoveringen påbörjas, som skulle ändra den tidigare sjukhusbyggnaden till epidemisjukhus.

År 1944 bestämde staten att det skall byggas centralsjukhus i alla län och i de större städerna. Staten stod för en tredjedel av kostnaderna medan kommunerna skulle stå för resten. Stadsfullmäktige i Kristinestad diskuterade länge om staden skulle köpa platser i Seinäjoki eller i Vasa. Efter omröstning vann alternativet Vasa men genom att bygga ett eget lokalsjukhus i Kristinestad räckte det med att köpa endast några platser i Vasa.

År 1946 var det en stor brist på sjuksköterskor i landet och speciellt vid Kristinestads sjukhus där två tjänster inte lockade några sökande. Detta lär ha berott på att ”så många sjuksköterskor har gift sig och således lämnat yrket”.

Det här året sammankom representanter för Kristinestad och grannkommunerna Lappfjärd, Tjöck och Sideby för att diskutera ett nytt kommunalförbund runt sjukhuset. I december kom de fram till att det nya förbundet skulle överta epidemisjukhuset och Kristinestads sjukhus, som var inrymt i den tidigare fattiggården. Staden skulle få 14 platser, Lappfjärd 12, Sideby 6 och Tjöck 2. En platsandel i sjukhuset skulle kosta delägarna 60 000 mark medan en plats i ett gemensamt sjukhus skulle kosta 20 000 mark.

År 1947 i maj ombildades Kristinestads sjukhus till ett kommunalförbund med namnet Sydösterbottens sjukhus. Kristinestad överlät utan ersättning epidemisjukhuset och den tidigare fattiggården till det nya förbundet, som bestod av kommunerna Lappfjärd, Tjöck, Sideby och huvudorten Kristinestad. Under åren 1948 – 1949 genomfördes stora renoveringar på epidemisjukhuset.

BB-avdelningen byggs.

Någon barnbördsavdelning fanns inte på Sydösterbottens sjukhus utan de blivande mödrarna hänvisades till andra ställen eller sjukhus, till exempel i Vasa eller i Björneborg. Då befolkningen ökade i dessa städer blev det snart inte möjligt för mammorna från Kristinestad att använda dessa. Många barn föddes i hemmen och de hjälptes till världen av barnmorskan Anna Henriksson. Hon var född Rönnskog i Närpes år 1909, blev barnmorska vid Barnmorskeinstitutet i Helsingfors år 1931 och fick olika vikariat bland annat i Lappfjärd, Sideby och Närpes. År 1938 stationerades hon i Kristinestad där hon stannade till hon pensionerades till julen 1969. Då hon slutade berättade hon att hon aldrig har tagit semester eller ledigt utan att hon då brukade vikariera på andra orter i Finland. År 1969 i november anställdes Dorli Nyman som ny stadsbarnmorska i Kristinestad.

År 1947 i september diskuterades frågan om en BB-avdelning för första gången i sjukhusets styrelse. På ett möte den 31 december beslöt styrelsen att överarkitekten vid byggnadsstyrelsen Ragnar Wessman skulle få i uppdrag att uppgöra skisser och förslag.

År 1948, i maj kunde styrelsen enas om att Wessmans skisser kunde ligga till grund för ett kommande BB. Styrelsen fick sedan i uppdrag att påbörja bygget, så fort som finansieringen var klar. Ett lån på 15 miljoner behövdes och ansökan riktades till folkpensionsanstalten. Utan motivering blev det dock avslag från det hållet. Lånet kunde dock fås från Livförsäkringsbolaget Suomi, som dock hade det kravet att halva lånet skulle bindas till ett index, något ovanligt den tiden.

Byggnadstillståndet gavs i april 1949 och styrelsen kunde då ge ut bygget på entreprenad. 15 byggföretag gav anbud på bygget och dessa varierade från 14 750 000 till 20 780 000 mark. I samråd med arkitekten beslöt styrelsen i juli 1949 att godkänna byggnadsfirman Paasila & Mynttis anbud. De var från Jakobstad och hade gett ett bud på 19 miljoner men efter förhandlingar sänktes anbudet till 16 miljoner.

Det här företaget var känt från tidigare och hade klarat av stora projekt och så var de hemma från Österbotten. De lovade att använda så mycket arbetskraft som möjligt från Kristinestadstrakten.

Grundarbetena för den nya BB-avdelningen hade påbörjats redan i juni 1949 under ledning av byggmästare O. Hakala. Genast då entreprenadkontraktet skevs under påbörjades arbetet och det övervakades av samma Hakala. Arbetet framskred raskt och redan i november höll man taklagsfest. Byggnaden uppfördes av sten i två våningar med utrymmen också i källarvåningen.

Då företaget Vasa Radiator skulle påbörja installeringen av vatten och värme utbröt en långvarig strejk blad rörmokarna. Arbetarna vid Elektro Motor från Vasa, som skulle sköta om elinstallationerna gick också i strejk och byggnadsarbetet måste därför avbrytas. Det blev också problem med myndigheternas licenser för materialanskaffning, så byggnadsarbetet drog långt över den avtalade tiden. Genom att entreprenören själv skaffade fram rörmokare, så kunde byggandet fortskrida.

År 1951 på våren, den 20 april var den nya BB-byggnaden klar för slutsyn. Arkitekten, som var närvarande gav byggaren högt betyg och det var endast mindre brister som påtalades. Med underentreprenörerna gjordes en skild slutsyn i slutet av maj 1951.

Totalsumman för hela bygget inklusive inventarier gick på omkring 37 miljoner mark. Inflationen den här tiden var mycket hög och till exempel arbetslönerna steg under byggnadstiden med 87 % och materialkostnaderna med 35 %. På förhand hade kostnaderna beräknats till 26,9 miljoner.

Ingången till BB-avdelning vette mot söder och till höger om den fanns köket i den lägre delen. Under köket fanns pannrummet och andra utrymmen. I källarvåningen i den högre delen fanns bland annat bykstugan. Förlossningssalarna fanns i första våningen medan mammorna och de nyfödda barnen vistades i övre våningen. I bostaden längst bort där balkongen finns bodde översköterskan Göta Sjöblom. Fotot taget av Ilta-Lilja Klockars och finns i SLS:s arkiv.

År 1951, lördagen den 7 juli kunde den nya BB-avdelningen invigas och ett 60-tal inbjudna gäster var närvarande. Sjukhusläkaren Torsten Strömberg hälsade alla välkomna, Kristinestads manskör skötte sången, kyrkoherde Lindholm talade om läkarvetenskapen och slutligen sjöng Viola Roos duett med kantor Blomberg. Kommunalfullmäktigeordförande Ståhlberg från Lappfjärd tackade i varma ordalag alla inblandade personer för ett väl utfört arbete. Sedan spelade kontoristen Bertel Rusk på fiol och efter det väntade kaffet och rundvandring på avdelningen.

Köksingången till BB-avdelningen fanns på den norra sidan av byggnaden. Fotot som är taget av Ilta-Lilja Klockars är taget efter 1962, eftersom sjukhusbyggnaden är borta. I gaveln på köksväggen så syns det bra på tegelväggen hur BB-avdelningen hade varit sammanbyggd med sjukhusbyggnaden. Fotot taget av Ilta-Lilja Klockars, SLS:s arkiv.
Erlund och Lindström visar hur det går till att flytta patienter från lasarettet till operationsavdelningen.

Ett kretssjukhus planeras i Kristinestad

År 1957 blev det aktuellt i Finland att grunda kretssjukhus, som skulle sköta om specialsjukvården på stora områden. Dessa kretssjukhus skulle komplettera de större centralsjukhusen och staten beviljade i november ett statsbidrag om 900 miljoner för löpande kostnader. Förutom centralsjukhusen och kretssjukhusen, så skulle det ytterligare finnas lokala sjukhus, typ Sydösterbottens sjukhus.

I Kristinestad bildades en kretssjukhuskommitté, som skulle se till att ett kretssjukhus skulle byggas i Kristinestad. Ordförande i den kommittén var direktör Uno A. Kopisto. Det största intresset för ett kretssjukhus med en BB-avdelning visade de finska grannkommunerna Storå, Bötom, Teuva och Jurva. Dessa kommuner behövde 33 platser men då det fanns endast 20 platser till förfogande, så protesterade tjöckborna.

På ett informationsmöte den 7 juni ansåg läkaren Strömberg att något nytt kommunalförbund inte behövdes utan att de fyra finska kommunerna skulle anhålla om att få komma med i det gamla kommunalförbundet Sydösterbottens lokalsjukhus. Detta ändrade grundstadgan vilket skulle möjliggöra en anslutning av de fyra kommunerna och dessutom de andra svenska grannkommunerna. Detta förslag godkändes inte av de fyra finska kommunerna utan de höll på att ett Bottenhavets kretssjukhus skulle bildas och det genast före Kauhajoki skulle hinna före. Inget förslag kunde godkännas varför alla planer förkastades.

Den 26 mars 1958 framförde Kopisto ett nytt alternativ, där det skulle bildas ett helt nytt kommunalförbund, som skulle heta Södra Österbottens sjukhus och placeras på Högåsbacken. Detta kommunalförbund skulle ha flera kommuner med, främst från de finska grannkommunerna. Kopisto fick kritik för sitt förslag men han uppgav att han handlade på uppdrag av medicinalstyrelsen. Den 25 maj meddelade dock medicinalstyrelsen att de inte stödde förslaget på ett större sjukhus. I stället stödde de förslaget om utbyggande av det nuvarande lokalsjukhuset. Oklarheter inom kommittén gjorde att den upplöstes.

Efter detta fortsatte sjukhusstyrelsen med arbetet att göra Sydösterbottens sjukhus till ett större och bättre sjukhus.

Ålderdomshemmet blir kommunalhem.

Det gamla dårhuset, som sedan började kallas ålderdomshem ombildades till kommunalhem år 1960. Efter långa förhandlingar beslöt staden Kristinestad och Tjöck kommun att de skall bilda ett kommunalförbund och detta kunde godkännas på en ombudsstämma 25 mars 1960. Kommunalförbundet skulle förvaltas av ett förbundsfullmäktige, som i sin tur skulle utse en förbundsstyrelse. I den styrelsen skulle det finnas fem ledamöter med personliga suppleanter, och av dessa skulle minst en komma från Tjöck. Det bestämdes också att av styrelsemedlemmarna så skulle två vara kvinnor och de tre andra män.

Ombudsstämman föreslog att namnet skulle bli ”Kristinestad-Tjöck ålderdomshem”. Landshövdingen fastslog i sitt beslut 6 juni 1961 att namnet i stället skulle vara kommunalhem.

Staden Kristinestad hade redan i februari 1956 beslutat att staden utan ersättning skall överlåta både tomt och alla byggnader till det kommande kommunalförbundet. Själva gåvobrevet skrevs dock först 3 februari 1962 och det undertecknades av stadsdirektör Georg Dahlström och fullmäktiges Brage Sten. Gåvobrevet bekräftades av mottagaren av Eino Honko från Kristinestad och Ivar Lillandt från Tjöck.

Branden i sjukhuset 1962.

År 1962, den 29 januari förstördes Sydösterbottens sjukhusbyggnad i en brand. I byggnaden fanns då en operationssal, poliklinik, röntgenrum, laboratorium och kansli med läkarmottagningsrum. I övre våningen fanns det personalbostäder.

Till en början verkade branden liten och lättsläckt men elden spred sig och blev mycket svår att bekämpa i den hårda kölden. I högra kanten syns gaveln på epidemisjukhuset eller lasarettet. Fotot från SLS:s arkiv.

Branden fick sin början i trossbotten då man försökte tina upp frusna vattenledningar med elektricitet. När brandkåren anlände till sjukhuset kom det lite rök ur stenfotens ventiler men man trodde då att branden skulle vara snabbt släckt. Via ventilationskanaler spred sig elden snabbt och brandkårer från Lappfjärd, Närpes och Tjöck tillkallades. Då branden bröt ut på morgonen vid 10-tiden var det 20 grader kallt men längs med dagen blev det lite varmare.

De patienter som var i någorlunda skick transporterades hem medan 6 patienter med svårare sjukdomar rullades över till epidemisjukhuset i närheten. Personalens lösöre i övre våningen kunde räddas till stor del och läkare Strömberg lyckades med hjälp av konstapel Lars Axén, rädda lådan med patientkartoteket. Också från operationssalen lyckades han rädda en viss utrustning.

Sjukhuset var ihop byggt med den av sten uppförda BB-avdelningen, som klarade sig oskadd i branden. Fotot från SLS:s arkiv.
I sjukhuset norra del där brandmännen står fanns operationssalen, därifrån det mesta gick att rädda. Till höger syns köksingången till BB-avdelningen. Fotot från SLS:s arkiv.

Släckningsarbetet fortsatte hela dagen ända till midnatt och i blåsten så blossade elden upp på nytt, just när alla trodde att den var släckt. Den svåra kölden gjorde att brandslangarna frös och de brast på flera ställen. Brandkåren hade all utrustning på brandplatsen och det var tur att ingen annan brand bröt ut samtidigt.

Det var först efter branden, som man märkte att sjukhuset var dåligt försäkrat. Lösegendomen var försäkrad för 3,2 miljoner och byggnaden för 8,5 miljoner, som efter myntreformen 1963 betydde 117 000 mark totalt. Sjukhuset styrelse ville uppföra sjukhuset på nytt och en delegations skulle snabbt diskutera saken med medicinalstyrelsen. I väntan på det inreddes en ny operationssal i BB-byggnaden och vattenledningar drogs till epidemisjukhuset, där det fanns möjlighet att placera upp till 15 patienter.

Ännu på onsdagskvällen hade det börjat pyra i ruinerna, eftersom det hade börjat blåsa riktigt hårt.

Sjukhuset blev så gott som totalförstört och trots försök så blev det aldrig uppbyggt igen. Fotot från SLS:s arkiv.

Planer på ett nytt sjukhus

Den 6 februari uppvaktade sjukhusläkaren Strömberg, bankdirektör Otto Björses från Lappfjärd och kamrer Henrik Ebbols från Tjöck medicinalstyrelsen i Helsingfors. De ville bygga upp ett nytt sjukhus i stället för det nedbrunna men medicinalstyrelsen meddelade att delägarkommunerna i stället skulle köpa sig platser i det kretssjukhus, som var under planering. Det fanns planer att bygget av kretssjukhuset kunde påbörjas redan under år 1962 och där skulle det finnas 60 platser. I kretssjukhuset kommer det att finnas specialområden och en högklassig BB-avdelning varför medicinalstyrelsen inte kunde omfatta planerna.

I november 1962, ganska snart efter branden lät de styrande rita upp en skiss på ett tillbygge istället för den nedbrunna delen, som skulle byggas upp på samma ställe. Medicinalstyrelsen gillade inte idén, eftersom planerna på ett större kretssjukhus just då var aktuella.
De viktigaste tjänstemännen och de ledande politikerna samlade utanför BB-avdelningen.

Under år 1964 var beläggningen på BB-avdelningen hög, på grund av att BB i Närpes var stängd under en renovering. Personal fanns tillräckligt, då en tredje barnmorska kunde anställas. 343 förlossningar hade skett och intressant är uppgifterna om hur länge mammorna den tiden vistades på avdelningen. Av mammorna var 50 från Kristinestad och de vistades i medeltal 9 dygn där, 62 var från Lappfjärd, 21 från Sideby och 11 från Tjöck och de stannade där i 8 dygn i medeltal. Omkring 200 mammor kom från de andra grannkommunerna.

I december samma år skedde en radikal förnyelse av styrelsen på förbundsfullmäktiges sammanträde. Ordförande Otto Björses byttes ut mot Ingvar Smeds och till nya ledamöter utsågs Einar Lindh, Lars Ingves, Gunnar Grankull och Ivar Lillandt. De gamla ledamöterna Evert Förnäs, Einar Krook, Uno Hanses och K. V. Hintz avgick på mötet.

År 1965 i januari valdes Bertel Rusk till sjukhusekonom. Han hade tidigare arbetat på Keskos kontor i staden. I februari avgick sjukhusläkaren Torsten Strömberg efter att ha verkat i 17 år på sjukhuset. Det beslöts då att någon ny ordinarie läkare inte skall anställas utan styrelsen fick i uppdrag att anställa med.lic. Seppo Eerola från Helsingfors som tillförordnad läkare. På samma sammanträde ville fullmäktigeordförande Henrik Ebbols avgå och i hans ställe valdes köpmannen Olof Bergvik. På samma möte godkändes medicinalstyrelsens beslut om att först skall det byggas ett kretssjukhus i staden och sedan skall frågan om ett nytt lokalsjukhus tas upp till behandling.

Under år 1965 hade det vårdats 326 patienter på lasarettavdelningen och mera skulle det ha varit om inte sjukhuset hade hållit stängt under tre månader då en större renovering genomfördes. Centralvärme hade installerats och taken hade reparerats och garaget hade fått ett nytt plåttak. På grund av en felinstallation av ett vattenrör hade vatten trängt ned i trossbotten och detta ledde till att golvvasarna hade ruttnat. 259 mammor hade vistats på BB-avdelningen under år 1965. På själva sjukhuset hade det vårdats 535 patienter och de hade varit inskrivna i medeltal 11 dagar.

År 1965 ville Tjöck kommun gå ur kommunalförbundet för det lokala sjukhuset. De ansåg att det under de senaste åren hade skett så stora förändringar att det var befogat att de skulle få ut sin andel av sjukhuset tillgångar för sina tre platser. Styrelsemedlemmen Ivar Lillandt menade att det hade skett försämringar, bland annat det att det nedbrunna sjukhuset inte byggdes upp igen. Denna begäran kunde dock inte godkännas, eftersom medicinalstyrelsen hade godkänt att sjukhuset kunde flytta in i lasarettbyggnaden.

År 1966 i september fanns det 15 patienter på lasarettavdelningen trots att det bara fanns 12 platser. På BB-avdelningen fanns det likaså 12 platser och där fanns det då 7 patienter. Guy Jungner fungerade en kort tid som sjukhusläkare, på samma gång som han vikarierade kommunalläkaren i Lappfjärd och stadsläkaren i Kristinestad. Läkarsituationen var alarmerande lågt, så att till och med Lily Kopisto kunde tänka sig att avbryta sin semester och rycka in om det var riktigt nödvändigt.

År 1966 i september kom ett förslag från Bottenhavets kretssjukhus att de skulle få hyra BB-avdelningen på Sydösterbottens sjukhus. På det första mötet kunde inget beslut fattas men på följande styrelsemöte beslöts efter omröstning att förbundsfullmäktige skulle godkänna en uthyrning. Mot uthyrning röstade Gunnar Grankull från Sideby och Lars Ingves från Kristinestad. Lappfjärdsborna Eina Lindh och Ingvar Smeds röstade för och då Smeds var ordförande, så segrade det förslaget. Fullmäktige skulle sedan få avgöra frågan och där hade Kristinestad 12 platser, Lappfjärd 9, Sideby 5 och Tjöck 3 platser.

I början på oktober skulle förbundsfullmäktige avgöra frågan om uthyrningen av BB-avdelningen. Förslaget till avtal var långt och svårtydligt, viket betydde att arbetsfördelningen var aningen oklar. Det fanns heller sagt om hur länge avtalet skulle vara i kraft och hur det kan sägas upp. Dagen före mötet höll stadsstyrelsen möte, där det bestämdes att staden avråder en uthyrning. Läget på Bottenhavets kretssjukhus var milt sagt kaotiskt vid denna tid och någon förbättring var inte i sikte. Bokslut och redovisningar hade inte gjorts och årsstämmorna sköts upp på obestämd tid. Förbundsfullmäktige förkastade enhälligt förslaget om uthyrning av BB-avdelningen.

År 1967 bestämde staten att det skall bli möjligt att upprätta så kallade läkarstationer i kommunerna och styrelsen för Sydösterbottens sjukhus föreslog i oktober att en sådan skall inrättas i staden. Plats för denna kunde hittas på det nedlagda sanatoriet Högåsen och de förslog att där skulle finnas två kommunalläkare och en sjukhusläkare. Läkarna skulle dejourera turvis och de skulle ha tillgång till laboratorium och annan personal.

På en stämma i november godkände fullmäktige att planerna skall genomföras och att Högåsenalternativet skall utredas. Det kastades till och med fram ett förslag att dispensären på Högåsen skulle flyttas till BB-avdelningen, för styrelseordförande Ingvar Smeds trodde att det bara var en tidsfråga tills BB-avdelningen flyttades över till kretssjukhuset.

I december 1967 hade styrelsen ett möte där också Ulf Brunberg från Vasa var med. Han var ordförande för Vasa tuberkulosdistrikt, som ägde sanatoriet på Högåsen och han omfattade förslaget att överlåta Högåsen till Sydösterbottens sjukhus. Brunberg skulle diskutera frågan med de andra delägarkommunerna.

År 1968 i mars genomfördes en ”kupp” mot BB-avdelningen på Sydösterbottens sjukhus. Mannen bakom kuppen var styrelseordförande Ingvar Smeds, som också verkade som fullmäktigeordförande på Bottenhavets kretssjukhus. Utan att höra de andra styrelsemedlemmarna hade han fått flera barnsköterskor att skriva på ett avtal att de skall flytta över till kretssjukhuset, när den blir klar till hösten. Där var den nya BB-avdelningen nästan färdig och kunde tas i bruk men personalsituationen var allt annat än bra. Men det som fanns där var en operationsavdelning, något som saknades på Sydösterbottens sjukhus.

Både stadsstyrelsen och förbundsfullmäktige var överens om att BB-avdelningen skulle fortsätta i egen regi, åtminstone tills kretssjukhuset skulle få ordning på sin organisation och tillgången på personal. I början på oktober föddes det första barnet på kretssjukhuset nya BB-avdelning. Förlossningar hade nog skett långt tidigare men då på kvinnoavdelningen, som var inhyst i de kommande läkarbostäderna.

År 1968 i maj fick Sydösterbottens sjukhus en ny läkare då Ossian Svensson tillträdde. Han hade varit kommunalläkare i Ylihärmä och detta hade bestämts redan i början av året.

I november 1968 beslöt styrelsen att BB-avdelningen skall fortsätta på Sydösterbottens sjukhus och sjukhusläkaren Ossian Svensson fick fria händer att ordna operationsberedskapen. Denne medgav att det blir problem då kretssjukhuset har meddelat att de inte kommer att ta emot några mammor med problem under själva förlossningen.

I december 1968 meddelade medicinalstyrelsen att läget på kretssjukhuset nu hade blivit så bra BB-avdelningen på Sydösterbottens sjukhus kunde flyttas dit. Styrelsen bestämde då att BB kommer att stängas för gott den 1 februari 1969. Personalen fick nu bråttom att flytta över till kretssjukhuset och på nyårsaftonen 1968 meddelades att några förlossningar inte längre kan göras på lokalsjukhuset, på grund av personalbrist.

År 1969 i januari var BB-avdelningens historia all på Sydösterbottens sjukhus. Den stora stenbyggnaden kunde nu användas som läkarstation och med tiden blev den ombyggd till stadens hälsocentral.

År 1973 bildades ”Stor-Kristinestad”, då kommunerna Tjöck, Lappfjärd och Sideby fusionerades med staden. Kristinestads Hälsocentral verkade då i den gamla BB-byggnaden där också läkare fanns tillgängliga. I början av året fördes förhandlingar med grannkommunerna Bötom och Storå och de kom överens att bilda ett kommunalförbund kring en gemensam hälsocentral. I mars samma år godkände medicinalstyrelsen den gemensamma hälsocentralen, som skulle träda i kraft 1 januari 1974.

En utredningen gjordes nu av befintliga utrymmen och det fanns en läkarmottagning 200 m², en bäddavdelning med 29 platser i stenbyggnaden, rådgivningsbyrån på Skolgatan 3, tandläkarmottagningar på Sjögatan och i Lappfjärd, hälsogården i Lappfjärd, rådgivningsbyråer i Härkmeri, Sideby, Skaftung, Tjöck  och Ömossa. Alla dessa funktioner lydde under folkhälsolagen.

Dessutom ägde staden 7 platser av 430 vid Vasa Centralsjukhus, 27 platser av 120 vid Bottenhavets kretssjukhus, 24 platser av 628 vid Roparnäs centralsinnessjukhus, 29 platser av 60 vid Helenasjukhuset, 29 platser av 139 vid sanatoriet Östanlid och en plats i lokalsjukhuset i Närpes.

På grund av oklarheter med bland annat språkstadgan kunde Kristinestadsnejdens hälsocentral inleda verksamheten först i januari 1975. På en stämma i november 1974 valdes Alf Mangs till ordförande för fullmäktige medan Antti Mäki-Heikkilävaldes till ordförande i styrelsen. En gemensam hälsovårdsnämnd skall senare tillsättas.

År 1982 bestämdes det att det skall byggas en ny hälsocentral i Kristinestad. Efter en tids sökande kom man fram till den skall byggas söder om kretssjukhuset, alltså på deras tomt. Det bestämdes då att staden Kristinestad arrenderar 1,92 ha för en symbolisk summa och det bestämdes också hur samarbetet mellan kretssjukhuset och hälsocentralen skall ske. Det visade sig att många synergieffekter kunde fås, bland annat skulle kretssjukhuset stå för bespisningen och uppvärmningen.

Problem med statens delfinansiering gjorde att bygget sköts upp med flera år. Det var först i december 1986, som det slutliga byggbeslutet kunde göras. I oktober 1987 påbörjades sprängningsarbetena på den tilltänkta byggplatsen och entreprenören Harry Lillkull hade tid på sig till januari 1988.

År 1988 i slutet av januari blev det klart att Byggnadsbyrå H. Lillkull från Lappfjärd som skall bygga den nya hälsocentralen. Förbundsstyrelsen godkände byggnadsbyråns offert på 14,98 miljoner mark och bygget skall påbörjas direkt sprängningarna är färdiga. Klart skall det vara i maj 1989.

-Det här var det största bygget i stadens historia, konstaterade styrelseordförande Alf Mangs och det hade gått 10 år sedan planerna presenterades första gången. Våningsytan kommer att bli 4 750 m² och byggnadsvolymen till 18 100 m³ och totala kostnaderna kommer att uppgå till 25 miljoner.

År 1990, den 12 januari kunde den nya hälsocentralen på sjukhusbacken invigas och all verksamhet flyttade dit. Chefsläkare Björn-Olof Heikkilä var nöjd med utrymmena och att alla anställda på gamla stället fick motsvarande arbete på det nya. De gamla inventarierna såldes på auktion och den gamla BB-byggnaden tömdes och all sjukvårdsverksamhet upphörde.

Rådgivningen, som fanns i hyrda utrymmen på Sjögatan flyttade inte in i den nya hälsocentralen på sjukhusbacken utan det bestämdes att en ny byggnad skall uppföras i närheten av den gamla hälsocentralen vid Salavägen.

År 1990 i april valde förbundsfullmäktige Byggtjänst Harry Nygren till huvudentreprenör för rådgivningsbygget. Hans anbud på 1,896 miljoner var det lägsta av fem inlämnade bud. Salavägens hälsostation skulle bli 374 m² och dit skulle också hemvårdsbyrån flytta.

År 1991 i mars ordnades en invigning och öppet-hus dag på den nya rådgivningsbyrån och alla verkade nöjda med de nya utrymmena.

Den gamla BB-byggnaden revs år 2010 för att ge plats åt Eskoon Kotis Merituuli, som byggdes år 2011. Vårdhemmet Merituulis byggnader ägs i dag av stadens bostadsbolag Kristinestads Bostäder.

Tidningsurklipp och annat.

I kommunalhemmets statistik för år 1935 så kan vi läsa hur många djur de hade och vad de odlade. Verksamheten var omfattande men staden bidrog med nästan 32 500 mark för att balansera ekonomin. Urklippet från Syd-Österbotten 12 februari 1936.

Historien om ”Rökoen”

berättad av Alf Andlin, vars far var gårdskarl på kommunalhemmet och sjukhuset.

På dårhuset, som år 1922 började kallas kommunalhemmet fanns ett fähus med flera kor. Dessa sköttes av personalen men också internerna deltog i skötseln. Varje morgon om sommaren skulle korna föras på bete till fattiggårdsängarna, som låg på nuvarande Skolbrinken. På väg till betet tog korna en omväg ner till havsstranden vid Simmarviken där de kunde dricka ordentligt. Men en dag märkte kofösarna att en ko fattades, när de kom fram till fattiggårdsängen. De gick då tillbaka för att söka efter den försvunna kon, som var av den röda rasen. Hur de än sökte och letade kunde de inte hitta den och det blev då samlat ett större uppbåd för att leta rätt på kon.

Efter en lång tid, kanske på eftermiddagen eller var det följande dag så var en pojke och sökte kon nere vid stranden. Han tittade då ut på en liten, gräsbevuxen holme en bit från stranden och där ute på holmen stod den ensamma kon. Pojken började då ropa åt de andra, som sökte: ”Tide je rökoen! Tide je rökoen!”. Kon hade helt enkelt vadat ut i vattnet för att dricka och sett det gröna gräset på holmen och vadat över det grunda sundet. Eftersom kon fick ha allt gräs för sig själv, så var det ingen orsak att gå med de andra till sommarbetet.

Efter den här trevliga och ovanliga händelsen, så heter den här holmen fortfarande ”Rökoen” och den är numera sammanbyggd med stranden.

De arbetsföra fattighjonen skulle göra rätt för sig, antingen på Fattiggårdens ägor eller annorstädes hos behövande. År 1899 meddelade direktionen att lön i så fall inte skall betalas åt fattighjonen utan åt Fattiggårdens föreståndarinna.
I slutet av 1968 hade flera barnmorskor flyttat över till Kretssjukhusets BB och på Syd-Österbottens Sjukhus tvingade man ta till drastiska åtgärder, då de annonserade att de inta kan ta emot flera mammor. Några dagar senare beslöt förbundsfullmäktige att de kommer att helt stänga BB-avdelningen den 31 januari 1969.
I januari 1969 hade Hongkonginfluensan spridit sig också till Kristinestad och Vasa, vilket ledde till att de införde besöksförbud på obestämd tid.