Stadens grundande, del 2.

Skildringar ur Kristinestads historia, av A. E. Skogberg 1884.

Stadens folkmängd och ekonomi 1649 – 1700.

Kristinestads tillväxt under dess första årtionden var för den tidens förhållanden ganska rask. År 1663, då efter de ifrån början beviljade 12 frihetsårens tilländagående, den första mantalsskrivningen i staden skedde, upptog förteckningen på dem, som därstädes var för- pliktiga till erläggande av„”Qvarntull” (sedermera mantalspengar) 243 personer, av vilka 146 var bosatta i själva staden och 97 i den därtill hörande Tjöck byn. Hela befolkningen i staden ensamt torde enligt detta kunna beräknas till inemot 250 personer. Invånarantalet var sedan i jämnt stigande ytterligare tolv år framåt, till dess de allmänna missväxterna åren 1674—76 även här förorsakade ett starkt tillbakagående. På två år minskades den mantalsskrivna befolkningen i staden och därtill hörande landsbygd med i det närmaste 50 personer (från 285 år 1675 till 236 år 1677). Men staden repade sig åter och företedde under det följande decenniet en hastig förkovran. Mantalslängden för år 1686 upptar 350 personer. Men den sistnämnda år verkställda reduktionen (reduktion = återbördande till kronan) av de donerade hemmanen även som den hårda tiden 1687—88 decimerade åter ansenligt stadens folkmängd, så att år 1691 de mantalsskrivnas antal uppgick endast till 245 personer (hela invånarantalet alltså ungefär 400). Knappt hade staden under några år åter hunnit hämta sig, innan den liksom hela vårt land drabbades av den gruvliga förödelse, som de totala missväxterna åren 1695 och 1696 förorsakade. Denna hemsökelse har i vårt lands historia endast en gång, och det i våra dagar, haft sin like, men förhållandena gjorde den förres härjningar ändock mera förskräckliga. Hungern och de av denna framalstrade sjukdomarna bortryckte hundra tusen av landets innevånare. Även Kristinestads domböcker förtäljer om tallösa tiggarskaror och ihjälsvultna människor. Från september månad 1696 till samma tid 1697 dog i Lappfjärd och Kristinestad sammanlagt 250 personer och den följande vintern var ännu hemskare. På två år 1696— 98 nedgick ensamt i staden de mantalsskrivnas antal från 291 till 208 personer, varvid man ytterligare bör ihågkomma de offer döden skördade bland minderåriga och andra ej i mantalslängden upptagna. Nära tredje delen av befolkningen dukade sålunda därstädes under för eländet. Utom den hårda tiden och sjukdomen hade borgerskapet att utstå även andra olyckor. Femton av dess fartyg förstördes av storm under dessa tre svåra år. Hjälp stod ingenstädes att få i denna stora nöd, ty allas tillgångar var uttömda. Då t.ex. år 1696 några fattiga borgare ur en strandad farkost hade uppfiskat 150 tunnor spannmål, varav en del tillhörde kronan och i sitt stora trångmål begärde att få helst köpa därav emot 16 daler kopparmynt för tunnan, så kunde detta inte beviljas dem „”utav måste de säden med gråtande tårar från sig leverera”, såsom ordalagen Iyder i en till regeringen inlämnad supplik.

Uselt var sålunda Kristinestads tillstånd, när det första halvseklet av dess tillvaro gick till ända.

Efter denna översikt av skiftningarna i Kristinestads folkmängdsförhållanden under 1600-talet och av de yttre orsaker, som betingat dessa så går vi att ta i betraktande staden ekonomi under samma tidsrymd. Enligt privilegierna var dess invånare under 12 år, räknar från 1651, befriade från alla utskylder till kronan. Efter denna tids förlopp erhöll staden år 1664 en förlängning av skattefriheten på 3 år. Men de var inte nöjda med detta, utan vid 1668 års riksdag ville de förnya frihetsåren och ”ändock Hans Kongl. M:ts och Riksens stat icke syntes vilja längre tåla någon prolongation på de frihetsår, staden dittills hade åtnjutit, resolverade likväl H. Kongl. M:t på fullmäktiges underdånigaste demonstration af stadens ringa villkor, af särdeles gunst och nåde, att Kristinestad i likhet med Brahe- och Jakobstad, måtte till Konungens myndiga år njuta och behålla alla friheter den dittills åtnjutit, men inga fler”.

Fyra år senare tillträdde Karl XI såsom myndig själv regeringen, men även han förunnade staden förlängning av skattefriheten åtminstone två gånger, 1672 och 1676. För hur lång tid den samma vid det senare tillfälle beviljades, framgår inte av de källor jag har haft till hands men kronans räkenskaper visar, att staden under det följande årtiondet erlade endast vissa extra ordinarie utskylder, såsom kröningshjälp, skeppsbyggarhjälp och kontributioner. Först år 1696 omnämns alla de mångahanda skilda skatterna, som den tiden upptogs, såsom erlagda även av Kristinestads borgerskap.

Liksom stadens invånare under de första åren var fritagna från utskylder till kronan, så var de också befriade från alla avgifter till kommunen. Medel till de allmänna utgifternas täckande fick man nämligen huvudsakligen av inkomsterna från de i förläning erhållna hemmanen, av vilka staden uppbar de kronan tillkommande skatterna. Dessa erlades dels i reda pengar, dels i naturprodukter, såsom spannmål, smör, torkat kött, torr fisk, humle och talg och steg till en summa om 1,200 daler kopparmynt. Härtill kom, utom stadens även kronans av de vid rådstuvurätten fallna sakören (sakören = del av böterna som rådstuvurätten utdömde), så länge friåren varade. Dessa inkomster var i allmänhet tillräckliga för stadens behov och några uttaxeringar kom aldrig i fråga. Men denna lyckliga tid tog slutligen en ända.

Rikets ruinerade finansställning tvingade Karl XI att till staten återta alla de donationer, som allt sedan Gustaf II Adolf tider, som flera adliga släkter och nyanlagda städer så frikostigt hade erhållit. Detta var den stora reduktionen, som det beslöts om 1680 och omedelbart sattes i verket. Redan följande år avlät den tillsatta reduktionskommissionen en skrivelse angående Kristinestads donation, men i ännu några år fick staden ostört besitta donationsmarkerna, innan ordningen kom till dem.

Först den 23 oktober 1685 utfärdades en kunglig resolution, enligt vilken alla under Kristinestad donerade lägenheter, skulle indras till kronan med undantag av Koppö. 1 ½ mantal och 4 1/3 mantal i Tjöck eller tillsammans 5 5/6 mantal, vilka i fortsättningen fick bli i stadens ägo. Emellertid hade staden lång därförinnan fullkomligt avhyst och med sin fundationsjord införlivat sex hemman i Tjöck, vilka tillsammans utgjorde 4 5/12 mantal, varför staden ålades att för de sålunda överskiljande 1/12 mantalet betala skatt till kronan. Av gunst och nåde fick staden ännu det följande året 1686 uppbära räntan för de reducerade hemmanen.

Man må icke föreställa sig, att Kristinestads borgare genast utan vidare var färdiga att avstå från de fördelar, som donationens besittning berett dem. Tvärtom gjorde de gång på gång försök att utverka ett upphävande av beslutet om den sammas reduktion till kronan. Men alla deras bemödanden var fruktlösa. På deras i detta syfte år 1686 gjorda supplikation (supplikation = bön eller begäran), svarade K: M:t, att de kunde återfå de reducerade 13 ½ mantalen endast på det villkor, att de skickar alla utgjorda onera (onera = skatter och andra avgifter) till kronan. Likaså lydde konungens resolution av den 18 november 1689, att såframt de ifrågavarande lägenheterna inte var indelta eller någon till boställe anslagna, må staden dem behålla emot skatt. På sådana villkor brydde sig naturligtvis stadens borgerskap inte om att återfå desamma, för det var just den från hemmanen inflytande kronoräntan, som det för stadens räkning önskade uppbära och använda.

Ännu en gång understod sig borgmästare och råd att å borgerskapets vägnar hos H. K. M:t göra en ansökning om donationshemmanens återbekommande. Men nu brast slutligen regeringens tålamod. I en skrivelse från Kammarkollegium till landshövdingen över Österbotten, Gustaf Gross av den 7 januari 1691 säges, att Hans M:t inte kan gå från sitt förut fattade beslut beträffande dessa 13 ½ mantal, vilka såsom en pur benådning, i likhet med andra städerna i Österbotten underlagda hemman blivit reducerade, utan befaller landshövdingen att med allvarsamhet representera Magistraten i Kristinestad deras ofog och otidighet i detta målet samt dem åtvarna att ha fördrag till att vidare falla Hans H: t med deras ansökande besvärlige.

En sådan tillrättavisning och varning gavs även av landshövdingen ofördröjligen i brev från Uleåborg, där han då residerade, och Kristinestadsborna tog den ad notam. Endast om ett ödeblivet mantal i Tjöck vågade de ännu vid riksdagen 1697 supplicera, men även denna anhållan avslogs. I början av år 1688 utlovade landshövdingen i sitt svar till Kristinestads utsände fullmäktige, att lantmätare skulle beordras att vid första tillfälle avmäta och fördela de ägor, som efter reduktionen voro staden förbehållna. Antagligen blev detta även verkställt samma år, men någon fullständig utbrytning av stadens jord ifrågakom inte förrän 50 år senare och gav då anledning till långvariga tvister mellan staden och Tjöck by.