Några sedeskildringar från 1600-talet.

Läraren och historikern Edvin Skogberg publicerade denna artikel i Wasa Tidning 6.4.1884. Inga ändringar har gjorts i texten, utan den är efter bästa förmåga kopierad precis som den var publicerad:

Söker man att ur för handen varande källor förskaffa sig en bild af det sedliga tillståndet hos stadens invånare under de äldsta tiderna, finner man snart, att detta tyvärr ingalunda var prisvärdt. Domböckerna äro fulla af grofva, skändliga brottmål, som vittna om den största råhet i tänke- och handlinssätt. Sjelfsvåldet och godtycket lågo i ständig fejd med den lagliga ordningen, och borgmästaren måste uttryckligen förmana borgerskapet ”till lydno och hörsamhet mot röttens påbud och befallningar. Eljes nödgades borgmästare och råd sig högeligen besvära hos höga öfverheten”.

Men lagens skipare synas icke sjelfve alltid hafva opartiskt iakttagit rätt och billighet vid handhafvandet af sitt embete.

Ett egendomligt och betecknande exempel på deras uppfattning af rättvisan må här få sin plats. I rådstufvurättens protokoll för den 4 Januari 1658 läses:

”Fiskaren Thomas Anderssons hustru kom för rätten och gaf tillkänna, att aftonen förut hos Oluf Jakobsson rådman Hans Larsson hade kastat hennes man i hufvudet med en ljusstake och honom illa råkat, så att han hafver haft presten till att besöka sig med herrans högvördiga nattvard i förledne natt och mente sig af huggen han fått hade skola qvittera denna verlden. Dock säger hon att han lefver (men) uti stor svaghet och alldeles uti vanskötsel, af Hans Larsson förgäten. Begärte hon för den skull (att) rätten ville sända bemälte Hans bud, att han måtte hafva omvårdnad, att hennes man blifver förbunden och skötter, så att han icke af vanrykt må sätta lifvet till. Dy (=ty) sändes honom, efter hennes begäran, honom att åtvarna desse efterskrefvne: Bertil Eskilsson, Jonas Strängh och stadstjenaren Johan Jelmansson att jafva någon försorg om karlen, att han till sin helsa kan förhjälpas”.

Sedan fiskaren tillfrisknat, instämde han rådmannen för rätta, och denne blef äfven, den 22 Mars s.å, dömd att i böter betala 18 daler silfvermynt, men gick ändå på vinst från saken, enär hans trätobroder för mot honom fälda oqvädinsord fick plikta 24 daler. s.m. 12 för ordet ”landslöpare” och 12 för ”lappare” med hvilka tillmälen han förolämpat den myndige rådmannen.

En inblick i sedernas dåvarande tillstånd lemnar äfven den rättegång, som samma år fördes mellan de förut nämnda prestmännen, kapellanen Rivelius och skolmästaren Virgulander. Desse båda, folkets och ungdomens lärare och förebilder, beskylde därvid hvarandra för ömsesidiga förolämpningar och oförrätter af sådan art, att de icke ens kunnat i allo enligt ordalydelsen anföras.

Kapellanen Rivelius klagade:

1) att skolmästarens hustru yttrat om hans hustru, det hon hafver högfärden och djefvulen i hjertat, och om honom, att han drages med bondehögfärden. Detta intygades äfven edeligen af vitnen.

2) att Virgulander listeligen griper till att tränga honom ifrån predikostolen, när någon lön följa skall (d.ä. vid likpredikningar, o.a. förrättningar, för hvilka särskilda sportler uppburos).

3) Vidare säger Virgulander af afvund på sin ölbänk: ”och är skam att I hafven en hundprest och en hundemördare till lärare.”

Vitnen företrädde, som intygade sanningen häraf, hvarjemte prosten Elias Holmius från Nerpes betygade, att V. hade sagt till hans hustru, att staden hafver till själasörjare en hundprest, hans händer äro fulla med hundeblod och allt det han anrörer är blodigt; med blod blifver predikstolen smudrad (nedsölad) o.s.v. samt att åhörarne är föga bättre än han. Detta erkände herr Lars (Virgulander) ej.

4) ”Två stadsens bönder” från Tjöck berättade efter aflagd ed, att Virgulander hade sagt, att Lappfjärds bönder icke äro så galna som Capitlet (domkapitlet). De hade gifvit sina bomärken åt två, men Capitlet hafver gifvit tre skrifter ut på ett pastorat eller en stad. (Detta syftade synbarligen på någon oegentlighet vid bestämmandet af kapellanstjenstens bestridande i Kristinestad).

Härvid sade herr Lars Virgulander till kapellanen: ”I hafven talat mycket mera om Capitlet än detta, nämligen på predikstolen nästförledne söndag: att biskopen och Capitlet göra illa deri att de för smörtunnor mutor och gåfvor göra så många prester.”

Det närvarande borgerskapet nekade på tillfrågan sig hafva hört något sådant i kyrkan. och då prosten Holmius med anledning deraf strängt tog i denna sak, bekände Virgulanderm´, att han icke sjelf hört dessa ord af kapellanen, utan att hans hustru hade berättat dem.

Emot Rivelius anförde skolmästaren å sin sida följande klagomål.

1). Rivelius hade förevitat honom ett osedligt lif. Förlikning hade dock deröfver ingåtts.

2). R. hade upprifvit förlikningen och åter kallat honom en äktenskapsbrytare och ”bråttfälling.”

Hvad fallandesjukan anbelangar, inlemnades intyg för och emot ifrån Wasa och någon annan ort, der han tidigare innehaft tjenst. Rätten åtog sig ej att af dessa utreda, huruvida han med sagda sjukdom var bejakad eller icke, utan hänsköt frågan till domkapitlet. Beträffandet det, att herr Lars Rivelius andra gången hade smädeligen kallat honom en äktenskapsbrytare, svarade denne, att ”om någon talade om hans (Virgulanders) begångna synder, vore det icke mera, än som ofta talas om konung Davids stora laster och röras.”

3). Hade R. ytterligare vid ett tillfälle skält Virgulanders hustru för en lättfärdig kona och honom sjelf för en tjuf, skälm, lättfärdig vagant.

Detta bevitnades. Kapellanen förklarade att han gjort detta af vrede beröfver att Virgulander uppstudsat Bengt Larson i Lappfjärd till att förhålla honom kapellansrättigheterna, emedan han icke vore lagligen kallad (till tjensten) och den kyrkoherde, som kallat honom var död. Vid ifrågavarande tillfälle sade Virgulander ock till sin vederdeloman: ”Tu är icke lagligen kallad”. Men emdan Rivelius hade fram ”Ehr och höghvyrdighe biskopens, mester Isak Rothovius bref att vara kaplan” altså höllos förenämnda tillvitelser mot R att vara af intet värde.

Hela denna skamliga process hänsköts till ”de högh-ehrwyrdige herrar Capitulares” hvarför det icke af Kristinestads domböcker framgår, huru denna fgjordes. Detta är äfven af ingen vigt för dessa skildringar, hvilka endast afse att gifva en föreställning om den tidens seder.

Kapellanen Rivelius synes äfven för öfrigt jafva varit en ytterst styfsint och oförsynt man, som råkade i delo med alla med hvilka han kom i beröring. Bland de bevis derpå, som domböckerna förvara, må ännu några exempel anföras.

Rådstufvurättens protokoll för den 13 Maj 1661 lyder som följer: ”Den 11 Maj hujus Anni blef avsagdt, att borgerskapet skulle klarera med fullmäktig herr Lars Rivelius efter salig hr Anderes (den aflidne kyrkoherden Kempes) restlängd och var dem publiceradt, att de som hade inspråk (invändningar) tillätos af måleganden, att de måga värja sig med sjelf sin ed (sin egen ed). Och efter ingen hafver, varit till klarering och nu icke heller tedde sig någon dertill, utan svarade sig icke att erkänna restlängden god utan oriktig men hölls intet ljud, ehuru väl rätten ofta bad gifva ljud; lade altså herr Lars restlängden ifrån sig på rådstugubordet med stort munbruk. Dock sorlade borgerskapet så, att rätten icke kunde något uträtta. Sammaledes rådman Hindrick Schröder kifvade med herr Lars, så de förtogo ljudet, att man ingen sak upptaga kunde, utan rätten uppstod och afträdde.”

I sanning ett uppbyggligt skådespel!

Då Rivelius i Augusti samma åter anklagade en person för att mot honom hafva utöst förbannelser och försmädelser, ville han jäfva ur rätten borgmästaren Hans Larsson, emedan denne var hans avundsman. ”Sade Hans: jag sitter på kungens vägnar” och slog till bekräftelse af sin myndighet handen i bordet samt tillade: ”att herr Lars är en ljugare och hafver ljugit på staden. Sade herr Lars, att Hans var ljugare och hade ljugit för tinget i Lappfjärd” o.s.v.

I Maj påföljande år uppträdde kapellanen igen med en anklagelse, denna gång mot borgaren Oluf Jonsson Snällman, hvilken han beskylde för att hafva öfverfallit honom „med slag och onyttige förevitelser.” Oluf deremot svarade ”herr Lars hafva honom tillmätt och kallat för en landslöpare, skälm och hvad mera han herr Lars bevisa vill med då närvarande vitnen. Likaledes ville han bevisa att Rivelius hafver förskält salig Hans Stålbom, vår borgmästare, på hans döde muld till skälm etc.” — Härom utlät sig rätten, att ”desse skällsord uppskjutas till Landshövdingens bivistande, emedan Stålbom varit en trogen Kongl. Maj:s embetsman .”

Slutligen fann sig rådstufvurätten föranlåten att angående den stridslystne prestmannen, som lemnade hvarken döda eller lefvande i ro och som dessutom synes hafva fordrat lön och ersättning utöfver hvad skäligt var, i bref till hofrätten klaga, ”det han dageligen besvärar rätten fåfängeligen med all slags molest och besvär” .

Då desse båda, Rivelius och Virgulander, den högre bildningens enda representanter i staden, af hvilka den ene som bäst var, den andre senare blef församlingens andliga vårdare, i sitt uppträdande ådagalade en sådan råhet, som af den föregående framställningen framgår, så inses lätt, på hvilken låg grad af hyfsning stadens öfriga invånare måste hafva befunnit sig. Här var för den skull en gynnsam jordmån för den vid denna tid öfver hela det protestantiska Europa till sin höjdpunkt stigna vidskepelsen, hvilken i hexförföljelserna antog en så fasaväckande gestalt. Stadens domböcker bevara många vitnesbörd derom. Det är med vämjelse man ser, huru fåvitskheten, hatet och illviljan täflade att störta oskyldiga eller förvillade menniskor i förderfvet. För att visa, huru en vantro, som öfverensstämmer med tidehvarfvets anda, är i stånd att helt och hållet beherska och förblinda sinnena, vilja vi dock till belysning af den tidens förhållanden lemna en och annan teckning från dessa dagar af andligt mörker.