Tidningsartiklar från 1860-talet.

Helsingfors Tidningar 20.3.1860:

Finska Konstföreningen höll årsmöte en 10 mars och de kunde då konstatera att det har beställts 2 altartavlor av deras medlemmar. Den ena skall placeras i kyrkan i Sordavala och den andra som målas av Löfgren skall placeras i Lappfjärds nya kyrka.

Helsingfors Tidningar 5.6.1860:

Nytt pastorat.

Hans Kungliga Majestät har i nåder tillåtit att av Sideby kapell, efter nuvarande kyrkoherdens i Lappfjärds pastorat avgång, bildas ett särskilt konsistoriellt pastorat av 3:dje klassen. Den nya församlingen kommer att betjänas endast av pastor, som i lön uppbär omkring 84 tunnor spannmål, 57 lispund smör, 150 lispund salt fisk och 300 rubel silver, varförutom han begagnar ett av församlingen bebyggt boställe om ¼ mantal.

Helsingfors Tidningar 29.9.1860:

I en konstutställning i Hotel de Russie i Helsingfors hade 22 tavlor varit utställda, bland annat hr Löfgrens tavla ”Nattvarden” efter Leonardo da Vinci. Denne store mästares anordning av grupperna är kanske något sött; men flera partier, och bland dem frälsarens figur, ha blivit av hr Löfgren fritt behandlade. Samma figur är också, som sig bör, av alla den mest lyckade, mjuk och kärleksfull. I synnerhet blicken är mycket mild. Tavlan kommer utan allt tvivel att pryda sin plats i Lappfjärds kyrka.

Helsingfors Tidningar 6.10.1860:

Med ångbåten ”Österbotten” som avgick norrut i går, följde bland annat artisten hr Löfgren, som till Lappfjärd medför sin nya altartavla. Den förtjänas att hälsas av Lappfjärd församling med stor glädje och andra församlingar kommer säkert att ångra, om de i utbyte de miserabla fuskverk, som misspryder så många av våra kyrkor, skulle förskaffa sig dylika, med omsorg utförda altarprydnader av verkliga målare.

Vasabladet den 25.5.1861 hade en lång och utförlig artikel om befolkningsutvecklingen i södra Österbotten, i området från Kvevlax socken ner till Sideby. I hela detta område bodde det 54 000 personer + ungefär 7 000 i de 3 städerna Vasa, Kristinestad och Kaskö. Total ca 61 000.

Under en 5 års period hade det fötts 11 200 barn i detta område men av dessa hade nästan 3 000 dött under den samma perioden. Totala antalet dödsfall var 7 300, så nästan hälften av dem var barn i unga år. Det höga antalet döda barn ansågs bero på bristande omvårdnad och bristande insikt i vad barnens skötsel kräver.

Talrika byskolor fanns det under denna tid ”med synnerligt nit och kärlek öfvervakade af presterskapet”. Det låga antalet hantverkare är anmärkningsvärt enligt undersökningen. Bland de 54 000 som bor på landsbygden finns det endast 216 hantverkare. Detta tyder på österbottningen själv tillverkar sina redskap, han är både byggmästare och murare, han är smed och hovslagare, vagnmakare, målare, tunnbindare.

Sedan år 1850 fram till 1860 har befolkningen ökat i samtliga socknar. Närpes från 9 137 till 10 714, Lappfjärd från 4 176 till 4 504, Sideby från 1 596 till 1887 och Kristinestads landsförsamling i Tjöck från 1 044 till 1 139.

Bland annat Åbo Underrättelser annonserade i maj 1861 ett område, där det fanns en fajansfabrik som låg ca 27 km från Kristinestad, men inom Lappfjärds socken. I köpet ingick ett område på 5 ha där det fanns den finaste lera för att tillverka fajance, kakel och taktegel. Där skulle ha funnits flera byggnader och stora marker, 2/7 i en husbehovssåg och en vid fabriken belägen fors. Tillsvidare är det okänt var denna fabrik har legat.

Folkwännen 13.11.1861:

— Wasa 1 november. Examen i härvarande jordbruksskola anställdes den 30 oktober. På förmiddagen fick eleverna avlägga prov i plöjning och andra arbeten på fältet, varvid de i allmänhet visade en ganska tillfredsställande färdighet. Även hade man nöjet att bese rätt vackra, av eleverna förfärdigade redskaper. Vid plöjningen provades tillika flera särskilda slags plogar, bland vilka i synnerhet en av Fiskars mekaniska verkstad förfärdigad mindre vändplog, som med lätthet dras av blott en häst, allmänt av kännare, berömdes. Man beklagade blott att dess pris skall vara så högt, att allmogen svårligen kan köpa sig sådana. Den här allmänt använda Lappfjärds vändplogen erkändes visserligen även göra ett rätt gott arbete, men den överträffas obestridligen av den nya Fiskars plogen. Denna skall dock inte kunna uttränga den förra, ty en duglig Lappfjärdsplog erhålls för tre och en halv till fyra rubel, medan Fiskars plogen kostar fjorton.

Vasabladets redaktion hade erhållit ett anonymt brev och det var med en viss tvekan som de beslöt att publicera brevet. I normala fall så ville de försäkra sina läsare att artiklarna var tillförlitliga men nu var personen så pass intressant att de gjorde ett undantag och den togs in den 11.1.1862:

Karl Gustaf Karlsson, hemmansinnehavare i Lappfjärds moderförsamling, är utlärd klensmedsgesäll och har under fjorton – femton år sysselsatt sig med gelbgjuteri arbeten, varibland kyrkklockor, dagsverksklockor, ljusstakar m.m., samt sedan år 1857, efter att i Stockholm vid Bergholds & Co:s gjuteri inhämtat insikt och övning att förfärdiga kyrkklockor, har han 1858 gjutit en klocka, om 2 skeppund. till Kaskö stads kyrka, samma år 1 dito om nära 2 skeppund till Peräseinäjoki, och en nära lika stor 1861 till Parkano kyrka, uti vilka större gjuteriföretag han skall lyckats till nämnda församlingars belåtenhet, och önskar att få sig ombetrottt uppdrag att förfärdiga dylika arbeten av också största kvantitet. Karlsson är dessutom känd såsom synnerligen ordentlig man i avseende å sin levnadsvandel.”

Vasabladet 10.1.1863. Hydén och Otto Wendelin som gode män i Fontells konkurs. Fontell ägde en Kienokoski sågkvarn 5 mil från staden och 1 mil från Storå.

Finlands Allmänna Tidning 28.1.1862:

Björnjakt. Marknadsresande från Lappfjärd, har omtalat ett nederlag af sex björnar, fällda eller fångade å Siiro bys egor i Storå (Isojoki).

Folkwännen 7.5.1862:

— Lappfjerd i april. Palmsöndagen den 13 i denna månad hölls här, på en del ståndspersoners och några bönders hos församlingens pastor gjorda enträgna begäran, en kyrkostämma om anskaffand av orgor till moderförsamlingens kyrka. Vid detta tillfälle var det ett nöje att höra, hur församlingens ärade prästerskap samt övriga församlingsbor, både fattige och rike, med varmt nit biföll till det goda företaget.

Man beslöt att anskaffa ett orgelverk med trettio pipor, och detta under en, som det synes, kostsam tid för Lappfjerds församling. Men efter insändarens åsikt har väl ingen ännu blifvit fattigare av de arbeten som företagits till allmänt bästa; tvärtom, den, som med nöje och utan knot uppbygger någonting Herranom till ära och människor till gagn, blir aldrig obelönat. För tio år tillbaka uppbyggde församlingen sin nuvarande kyrka; för sex år sedan byggdes stapeln; sistlidet år anskaffades en prydlig altartavla med därtill hörande ramar; en predikstol med alla dess prydnader bekostades samma år, och siffertavlan förgylldes med äkta och dyrbaraste förgyllning? Utom detta har Lappfjerd under de nämnda tio åren byggt tvenne stora stenbroar, nytt och prydligt kronomagasin, ny kaplansgård, ny klockaregård, nytt pannmagasin samt anställt en betydlig reparation på prostgården. Huru en fattig socken som vår kunnat stå ut med allt detta, må visst synas något förunderligt. Ännu återstår dock en viktig sak att ombesörja, nämligen inrättandet av en efterlängtad ny begravningsplats, ty vår gamla begravningsplan är så trång, att man med grämelse måste se halvruttna lik uppgräfvas. Den nya platsens iordningställande påbörjades redan för tre är tillbaka, men arbetet tycks dröja för länge. Vems felet till dröjsmålet egentligen må vara, känner insändaren ej; men vi här i Lappfjerd äro icke vana med sådant.

Lappfjerdbo.

Björneborgs Tidning 5.6.1863. Ångfartyget Oulu på väg norrut via Kristinestad.

Vasabladet skrev 10.5.1862 om Mickelsörs skärgård och att det på flera flata berghällor finns små stenar lagda ”såsom ritning af någon konstig dans” och att dessa stensättningar skulle kallas ”Jungfrudansen”. Inom parentes nämns att det på Bötomberget i Lappfjärd också skulle finnas jungfrudanser.

Vasabladet skrev 24.5.1862 om gamla skrönor, folksagor och traditioner från Vörå-Oravaistrakten. Där berättades bland annat om bergtroll och bergtagning.

En berättelse handlade om en pojke som vallade boskap och kom till en herrgård på Kukkus hemman och han gick för att begära något att dricka. ”Laga dig ut, för Bötesmor är här och gästar”. Pojken blev förskräckt och sinnessvag, och rusade iväg men levde ändå till hög ålder. (enligt artikeln skulle Bötesmor ha varit från Böti berg i Oravais på udden väster om Oravaisfjärden).

I samma artikel finns också en berättelse om en man som hade hittat ett skeppsankare av silver på Bötom-berget. Han förmådde dock ej ensam bortskaffa det, så han gick, men kanske han misstänkte trolleri. Då han gick tillbaka genom skogen ”gjorde han blekor på träden” alltså han avskalade barken så att han skulle hitta tillbaka. Men när han igen skulle söka upp stället, så kunde han inte finna vägen. ”Men”, menade berättaren” han torde vid första tillfället ej varit rätt nykter”.

Denna folksaga om silverankaret på Bötomberget har också berättats i Lappfjärd men ursprunget till sägnen torde alltså vara från Böti berget i Oravais.

Pastor Alcenius annonserade i Finlands Allmänna Tidning den 26.5.1862 att eftersom Lappfjärds moderkyrkoförsamlings medlemmar på en allmän stämma beslutat att anskaffa en orgel till den nya kyrkan, skall också en kombinerad klockare och organist antagas. Ansökningstiden är 150 dagar efter att annonsen har varit inför 3 gånger. Lönen skulle bestå av ett 1/8 mantal hemman och dessutom något över 30 tunnor spannmål.

Folkwännen 4.6.1862:

Lappfjerd. (Insändt) Den 23 maj kom här på förmiddagen ett ganska vackert regn, och på eftermiddagen följde det herrligaste solsken. Vi började med full fart så havre och korn dagarna derpå. Poteterna äro dyra; ifrån Åbo län hafva väl några sina slupar med poteter inkommit till Christinestad, men priset är sådant som vi aldrig förut betalt, nämligen 3 rub. á 3 rub. 50 kop. för tunnan.

— Ungdomens liv i några byar af Lappfjerd är högst beklagansvärdt; detta är i synnerhet fallet i Påskmark, Tjöck, Härkmäre och Dagsmark. I dessa byar lefva de unga pojkarne nästan såsom skogens vilddjur. Reser man om aftonen eller nattetid derigenom, så får man höra det vildaste oljud af hvarjehanda slag, och man är till och med mångengång i lifsfara på landsvägarne. Det är bedrövligt att nödgas för allmänheten omtala det, men slikt ofog kan icke nog fördömas. Man vore färdig att önska, att rekrytering kunde anställas i nämnda byar och dr vildaste sällarne tagas till soldater, ty något annat sätt att dämpa deras öfvermod har man svårt att uttänka. Håller t.ex. någon på dessa orter ett bröllop, så äro de anständiga gästerna i lifsfara för den vilda ungdomen; vanligen måste efter sådana tillställningar många af dem, som varit der, anlita läkare. Våra kronobetjenter försöka både med godo och ondo, presterna bjuda till såväl i kyrkan som annorstädes att åstadkomma någon förbättring häri, men det är endast, såsom ordspråket säger, att kasta vatten på gåsen. Vems är då felet att ungdomen uppväxer i så dåliga seder? Jo föräldrarnes och husböndernas, som tillåta sina barn från alnslånga och sina tjänare att drifva omkring i byarne. Tjenstefolket tillåtes äfven att nästan hvarje natt ströfva omkring i grannskapet. Genom sådan efterlåtenhet uppfostras dessa vanartiga sällar, som äro traktens skam och plåga.

Lappfjerdbo.

Finlands Allmänna Tidning 2.2.1863. Parman bjuder ut ett halvfärdigt fartyg på ca 260 läster som finns på stadens Skeppsvarv.

Folkvännen 26.6.1862:

— Lappfjerd den 10 juni. Det är en känd sak att sysslolösheten är en rot till allt ondt, och att den, som fått vänja sig dervid, nödvändigt slutligen blir en plåga för sig sjelf och en förargelse för andra. Insändaren vill anföra ett exempel derpå. Här i socknen i en viss by finnes en bonde, som är egare af ett godt hemman och har fyra fullvuxna, stora och arbetsföra söner; men han tillåter dem att ena dagen efter den andra ligga hemma utan vidare sysselsättning, än att röka sin pipa och spela fiol samt deremellan byta hästar och dricka harjakanna. För icke länge sedan hade den ena sonen, som genom ett sådant lefverne blifvit alldeles liderlig, företagit sig att om nätterna slå och kasta in folks fönster på flera ställen i trakten. Dagsmarks bys innevånare hade uppfört åt sig ett stort och ändamålsenligt skolhus, för att bereda det uppväxande släktet en bättre upplysning; huset har sex stora fönster, och dem slår han in allt som oftast; och på Rosenback gästgifveri i samma by hade den våldsamme mannen under pingsthelgen inslagit tio fönster samt, när husvärden kom ut för att se efter hvem som föröfvat våldet, öfverfallit honom med hugg och slag på allmänna landsvägen. I en annan gård hade han vid samma tillfälle inslagit två fönster. Nu går han och väntar på urtima ting, der han får sig vatten och bröd eller kanhända någon tids fästningsarbete; till sådant slut leder sysslolösheten! Den som arbetar om dagen i sitt ärliga värf, sofver godt om nätterna och löper icke kring byarne för att ofreda andra. Men icke nog dermed att den man, hvars bragder här blifvit omtalade, sjelf är enliderlig sälle, han håler nu på att förderfva hela ungdomen i byn der han bor, och han har där redan en kamrat, som icke är stort bättre än han sjelf; men det går väl så, att nog snart äfven dennes mått blir fullt. Insändaren åtager sig att efter tinget berätta hvilket utslag har fallit öfver den ofvanbeskrifne fredsstöraren. — Nu när det arbetas för folkupplysningen på alla håll och med alla krafter, så är det obehagligt att nödgas omtala sådant som detta; men kanske att häraf någon vilsekommen yngling tar sig till vara och för framtiden styr den väg han beträdt.

Lappfjerdbo

Folkwännen 6.8.1862:

Lappfjerd i juli. Det som i brännvinsfrågan stod att läsa uti Folkwännen n:o 29 för detta år är visserligen sant; men vart i all världen tar det vägen med den ymniga införseln af rom, som lik en annan syndaflod öfverswämmar våra städer, om icke regeringen vidtager något tjenligt medel för att hämma densamma?

(redaktionen kommenterar: Det framstår ej tydligt, om insändaren här menar rom, som införes på laglig väg. eller om han talar om estländsk brännvin, som insmugglas, färgas och ges ut för rom. På rom, likasom andra spritdrycker, vilka från utlandet införas, är lagd en hög tull, men kanske att tullen, ännu mer borde höjas. Insmugglingen åter av estländskt brännvln tyckes regeringen ensam icke kunna hämma. Kommunerna, socknarne och städerna, borde därföre inom sig söka att häri understödja regeringen och, till förekommande af brännvins smuggling, förena sig om ungefär enahanda beslut, som de fattat för utrotande af arkangeliternas fördärvliga handel.

Och vad skall man säga om ölbryggerierna i vårt land, som årligen tilltaga i antal och storlek samt förstöra spannmål till den grad, att bristen på föda blir kännbarare år ifrån år? Aldrig har man hört ett sådant pris på spannmål som nu. Det tyckes att allmänheten får lida för ölbryggarnas enskilda vinst; arbetslönerna stegras genom spannmålsförstöringen, så att man har svårt att kunna hålla sig arbetsfolk. Insändaren är visst en ölvän, men ser sig nödsakad att uttala sin verkliga åsikt om saken.

(redaktionen kommenterar: Insändaren borde dock icke kunna tro, att ölbryggerierna ensamt hafva gjort spannmålen dyr. Vad som t.ex för närvarande mer än allt annat så betydligt stegrat spannmålspriserna är utan tvifvel fruktan för missväxt eller sen skörd detta år)

Brännvinet är i aftagande, men bruket af rom i tilltagande; alla ropa ack och ve öfver brännvinet, som dock den arbetande klassen behöver för att någon gång uppmuntra sig, men om den giftiga rommen talas ej det ringaste, och ölbryggerierna går natt och dag utan beskattning, vilket för den skattdragande bonden ser underligt ut.

Här i socknen finns en skicklig klockgjutare vid namn Carlsson, boende nära Lappfjerds kyrka. Det är en glädje att se huru det gått framåt för honom; från en fattig torpargosse har han genom egen arbetsamhet och omtanke blifvit en kunnig tillverkare af kyrkklockor. Även finns här en plogmästare vid namn Josef Ingves, också hemma ifrån Lappfjerds by, vilken för 3 r. 50 k. och 4 r. tillverkar sådana plogar, som i alla delar tävla med de skottska och köras med endast en häst.

Det är en förfärlig spanmålsbrist här för närvarande, så att den fattigare folkklassen har svårt att lefva. — Ängarna äro dåligt växta och höbärgningen ser svår ut. Kreaturspriset faller för varje dag.

Lappfjerdsbo.

Missväxt i hela landet, september 1862.

Sommaren 1862 inträffade i så gott som hela landet en svår missväxt, främst beroende på en svår frostnatt den 19 augusti. I regel var skördarna så små eller obefintliga att en svår hungersnöd var att vänta. Enligt Finlands Allmänna Tidning fanns det dock ingen möjlighet att staten skulle kunna hjälpa de omkring 300 000 jordbrukare, som hade det sämst ställt. ”Något måste äfwen öfverlåtas åt den kristliga kärleken, åt välgörenheten, åt menniskowännen”, skrev det officiella bladet. Trots att man endast skulle betala 10 kopek om dagen i lön åt arbetaren, så skulle det göra hela 5,4 miljoner på ett halvår och några sådana pengar fanns inte.

Också i Österbotten var läget katastrofalt. På morgonen den 19 augusti då solen började värma, så svartnade potatisfälten, rågfälten vitnade och kornagnarna lät sig inte brytas tvärt av utan de kändes smidiga, alltså säkra tecken på frost. Några få påpassliga jordbrukare hade i solgången hållit sädesfälten i rörelse genom att överdra dem med utspända rep, gång på gång. Man hyser mycket förtroende till detta allmänna bekanta, men sällan praktiserade skyddsmedel.

I regel klarade sig kustområdena bättre än inlandet men både Lappfjärd och Närpes var undantag, för där var missväxten nästan total. ”Skördens belopp för hela länet i medeltal torde föga öfwerstiga utsädet” skrev Helsingfors Tidningar 18.9.1862. En som rest i Österbotten medförde prov på bröd, som i de härjade trakterna bakats av detta års råg. Det är till utseendet brunsvart, det har inte jäst och det vidbränns i ugnen innan det blivit genomgräddat och är därför vad man kallar stålbakat inuti. Smaken är kärv och obehaglig och när detta bröd hänges färskt att torka på ständerna, så faller det sönder utav sin egen tyngd.

Potatisskörden är överlag mycket dålig och knölarna är inte större än körsbär. En tröst i eländet är att höskörden har varit någorlunda bra, utom i Lappfjärd, där ängsmasken härjat.

Vasabladet 11.10.1862, nedtecknat i Sideby den 26 september 1862 av kyrkoherde A. Karsten:

Klockgjutaren Carl Gustaf Carlsson från Lappfjärd.

Hemmansägaren i Lappfjärds Moderförsamling Carl Gustaf Carlson har på beställning till Sideby kyrka åter gjutit en ringklocka av sextio lispunds nio skålpunds viktualievikt. Vid den granskning och provringning, som den 20 innevarande september anställdes å densamma, befanns den till sin yttre form fullkomligt felfri, och jämngod med de från svenska gjuterierna hit införskrivna klockor, men till sitt behagfulla ljud vida överstiga flertalet av desamma. Med största skäl prövade man att, sedan denna klocka blev uppringd, den kommer att höra till landets utmärktaste kyrkklockor.

Att Carlson verkligen är säker på sin konst, må följande bevisa. Carlson övervarade själv stämman, som i Sideby kyrka hölls angående anskaffandet av denna klocka. Då vi inte ägde några samlade capitaler, av vilka densamma kunnat vid den hit hämtning genast betalas, utan den framtida betalning var helt och hållet baserad på församlingsmedlemmarnas inre enighet och välvilja och man förutsåg att summan inte kunde uti en hast insamlas, så hade undertecknad på förhand hos Carlson betingat sig en kortare tids anstånd med en del av den lösen, vilket man även önskade att i stämman få ytterligare kontrakterat.

Vid härom väckt fråga, hände det sig, att en av lägenhetsinnehavarna tyckte sig höra att Carlson betingade sig fyrahundra rubels förskott och yttrade i följd därav: „”Vi sammanskjuter då genast dessa fyrahundra rubel och lämnar dem åt Carlson”. Men blygsamt svarade Carlson: ”Jag tager inte emot några penningar på förhand, men sedan jag levererat klockan, och den av eder blivit provringd och godkänd, så önskade jag erhålla fyrahundra rubel, det övriga får ett halvt år innestå. Men finner ni skäl att vara missbelåtna med klockan, så behöver ni inte lösa den, utan jag tar den tillbaka”.

Man har velat framställa detta till de respektive församlingars behjärtande, som av en eller annan orsak, är i behov av goda kyrkklockor. Under dryga kostnader har man dittills nödgats från utlandet beställa och införskriva dem, redan på förhand lämna en del av deras lösen, och efter vad vi känner, betala hela beloppet innan klockan blivit från gjuteriet avsänd. Sålunda har aldrig någon granskning och provringning av densamma kunnat komma i fråga, utan man har beskedligt fått åtnöja sig med vad utlänningen behagat skicka oss i handen.

Carlson har nu emellertid visat sig inneha konsten att gjuta goda kyrkklockor. Måtte endast den i vårt land rådande fördomen, att alltför mycket misskänna det inhemska och för högt uppställa det utländska, utplånas och försvinna, så kunde också Carlson komma att vinna det förtroende han av sina landsmän med skäl förtjänar.

 Folkwännen 15.10.1862:

— Lappfjerd i oktobder. (Insändt.) Här i Lappfjerd har allmogen, både män och qvinnor, husbondefolk och tjenare, börjat dricka öl till den grad, att ofta, under det hemma i kojan saknas bröd och barnen qvida af hunger, föräldrarna på sina stadsfärder och andra resor gifva ut den sista kopeken för öl. I trakten häromkring finns ej mera brännvin, men lusten för starka drycker finns qvar, och folket slår sig derföre på öldrickning. Men den blir dyr. Förr kunde en förnöja sig med ett hälft qvarter brännvin, som kostade omkring 6 kopek; nu fordras i stället 2 á 3 buteljer öl, som å försäljningsstället, efter 10 kopek buteljen, kosta 20 á 30 kopek. Det kostar således 14 á 24 kopek mera att förlusta sig nu än förr, och derföre tilltager fattigdomen.

I Sideby kapellförsamling har, enligt trovärda berättelser, folket blifvit så begifvet på öl, att tjenstedrängarna byta bort sina kläder mot ett ölrus. I Kristinestad äro tre ölbryggerier i full verksamhet, och dock tycker man, att i detta hårda år alla ölbryggerier i landet borde stå. Det är väl korn som användes till ölbrygd, men kornet borde i år användas till bröd, då så mången trakt i landet får gripa till barken för att stilla hungern. Här i Lappfjerd har största delen fatt så dåligt år, att sädeslårarna stå lika tomma som före tröskningen. Och äfven poteterna slogo fel öfver hela socknen.

Den ynglingen, som jemte sin trogna kamrat omnämndes i n:o 26, den 26.6.1862 af Folkwännen för detta år, har numera vid ordinarie ting i Lappfjerd blifvit för fönsterinslagning på Rosenback gästgifveri i Dagsmark m. m. pliktfälld till 120 daler jemte dryga ersättningskostnader. Vid samma ting dömdes en dräng från Bötom kapell för slag mot sin husbonde samt knifshugg mot en annan, att slita 35 par spö och betala 50 rubel i ersättning; han sattes genast i järn och sändes till Korsholms kronohäkte att afbida hofrättens utslag.

Ungdomens liv är högst beklagansvärdt här i socken med undantag af Lappfjerd by, der sedligheten märkbart förbättrats inom några är eller sedan 1854, då herr vice kronolänsmannen F. Starcke dit inflyttade. Han har haft all möda att upprätthälla ordning och stick, hvilka så tilltagit, att öfrige sockneboer riktigt förundra sig deröfver. Visst hafva våra kronolänsmän försökt detfamma i andra byar också, men de hafva icke haft samma framgång; tvärtom har öfverdådet mångenstädes tilltagit. Man lärer väl nödgas anhålla om straffinqvartering i vissa byar här, då både skyldiga och oskyldiga får lida. Om detta faller någon yngling i händer, så må han läsa och betänka det samt äfven berätta derom för andra, att de taga sig tillvara för ett öfverdådigt liv Huru roligt vore det icke, om sedlighet och kärlek finge bo ibland det finska folket; då skulle man få höra huru lycka och välmåga började blomstra. Men ett sådant lif, som här mångenstädes föres, är det icke underligt att vår Herre straffar och nu är hans straff för handen.

Nerpes sockneboer hafva företagit sig att nästan hvarje söndag resa till Lappfjerds kyrka, för att, som de säga, höra äfven- andra prester än deras egna; men fallet lär icke vara få, att Nerpesbon reser till Lappfjerd för själens skull; ty när de begifva sig härifrån, resa de vanligen genom Kristinestad, där de dricka rom och öl, hvarefter de anställa slagsmal och störa andras sabbatsfrid samt på hemresan ofta köra armar och ben av både sig och andra resande, hvilka äro i lifsfara, när de på landsvägen möta dessa kyrkfarare. Bäst vore att Närpesboerne hölle sig hemma och besökte egna kyrkor, der de troligen lika väl som här kunna hålla sin gudstjenst och finna uppbyggelse.

Lappfjerdbo.

Folkwännen 22.10.1862:

Sideby den 26 sept. Hemmansegaren i Lappfjerds moderförsamling Carl Gustaf Carlsson har på beställning till Sideby kyrka åter gjutit en ringklocka af sextio lispunds nio skålpunds viktualievikt. Vid den granskning och profning, som den 20 innevarande september anställdes å densamma, befanns den till sin yttre form fullkomligt felfri och jemngod med de från svenska gjuterierna hit införskrivna klockorna, men till sitt behagfulla ljud vida öfverstiga flertalet af desamma. Med största skäl ansåg man, att sedan denna klocka blefve uppringd, den skulle komma att höra till landets utmärktaste kyrkklockor.

Folkvännen 3.12.1862:

Lappfjerd i november. (Insändt.) Här gör man som bäst sammanskott för sina nödställda grannar. En del af församlingsboarne har nämligen ingenting mer af eget att äta; men de bättre lottade samla ihop af sina gamla förråder och försöka på allt sätt bistå sina grannar att de ej må svälta ihjäl. De nödlidande här hoppas äfven, att det måtte komma någon skärv af den i landet gjorda rika insamlingen till Lappfjerds fattigbestyrelse också. Alla böra vi enhälligt nedkalla Herrans välsignelse öfver dem, som i denna nödens tid med varma hjärtan ihågkomma sina hungrande medbröder och systrar. Visst uppväxer här ett dåligt släkte i vissa byar, men må vi lämna domen öfver dem åt Honom, som rättvist dömer, som icke låter gäcka sig, utan styr så, att människan i sinom tid far uppskära vad hon sått. Våra fäder hafva lidit mer än vi och icke fällt modet. Äfven vi måste förtrösta på Gud, fastän det är ett hårdt år. Onekligt är att i vårt kära fäderneslands vidsträckta ouppodlade marker, ända upp till Lappmarkens ändlösa kärrtrakter, ligger en stor rikedom förvarad. En del står redan färdig att bearbetas, men det öfriga utgör en skatt för våra efterkommande. I andra länder, där varje odlingsbar stack redan blifvt uppsökt och begagnad, ser man befolkningen i hopar vandra ut till främmande världsdelar, för att där finna nya fält för sin verksamhet. Vi, som bor på gränsen af den civiliserade världen, synas väl i många afseenden vara vanlottade; likväl hafva vi den fördelen framför andra af naturen mera gynnade folk, att vi inom skötet af vårt eget fädernesland finns tillräckligt utrymme för vår verkningsförmåga. Ännu under loppet af mansåldrar gives här arbete nog för en långt större befolkning än den närvarande, om vi blott företaga oss att uppodla de ännu af vatten behärskade marker, som uppfylla landet. Varje sådan odlingsbar sträcka, ehuru vildt dess utseende nu än må vara, är en oslipad ädelsten, som endast fordrar arbete för att inom en icke avlägsen tid förvandlas till en prydnad för vårt land och en trevnad för dess innevånare, Och allt som kärren minskas och förvandlas till odlade marker, skall klimatet förbättras. Värt älskade Finland skall då fortare än nu vinna tillväxt i folkmängd och välmåga under det den enstilta omtanken och fliten på samma gång finner en välförtjänt belöning.

Lappfjerdbo

Vasabladet 28.2.1863. Kringresande fotografer blev vanliga redan på 1850-60-talet.

Helsingfors Tidningar skrev den 20.1.1863 att den kejserliga majestäten den 24 november 1862 att Bötom kapell, som har hört under Lappfjärds pastorat, som ombildas till ett egen pastorat och få en egen kyrkoherde och det kommer att heta Karijoki. Kaplanstjänsten i Karijoki indras och den nya kyrkoherden kommer att överta före detta kapellansbolet till boställe och han kommer att få lön enligt en förordning från 1743, plus en överenskommelse från 1859. Den nya församlingen befrias genast från alla kyrkliga skyldigheter och besvär i Lappfjärd men de kommer inte heller att få någon ersättning för sina andelar i den nya kyrkan i Lappfjärd eller i det gamla kyrkoherdebolet.

Så här skrev Folkwännen 28.1.1863 om nya Karijoki:

— Bötom kapell, som lyder under Lappfjerd pastorat, skall, enligt H. K. Majestäts förordnande, efter nuvarande kyrkoherdens i Lappfjerd och kapellanens i Bötom afgång inrättas till en egen konsistoriel kyrkoherdelägenhet av tredje klassen, under kapellets finska namn, Karijoki, varemot den efter avsöndringen återstående delen af Lappfjerd pastorat fortfarande räknas till andra klassens kyrkoherdelägenheter. Den blifvande kyrkoherden i Karijoki, som till boställe erhåller det nuvarande kapellansbolet, med skyldighet för församlingen att detsamma såsom kyrkoherdebol bebygga, äger i lön åtnjuta samtliga inom församlingen utgående såväl pastors- som kapellansrättigheter. Blir pastorsämbetet i Lappfjerd ledigt, medan nuvarande kapellanen i Bötom karstår vid sin tjänst, stall denne, såframt pastoralvården kan honom af domkapitlet ombetros förordnas att vara kuramgerens (någon typ av kyrklig titel) i det nya Pastoratet, emot åtnjutande av alla löneförmåner, som tillkomma den blifvande kyrkoherden därstädes, men i motsatt fall besättes kyrkoherdeämbetet i Lappfjerd med villkor för den, som därtill utnämnes, att afstå de från Bötom utgående pastorsrättigheterna, så snart, efter kapellanens afgång, den nye kyrkoherden därstädes blifvit i tjänsten insatt; uppstår däremot ledighet i kapellanstjänsten i Bötom förrän af kyrkoherdeämbetet i Lappfjerd, skall nämnde tjänst bestridas av vikarie, intill dess pastoratsregleringen i ovan stadgad ordning kan gå i verkställighet.

I från Kelviå skrevs till Björneborgs Tidning, som publicerade brevet 20.2.1863:

Fattigdomen ansätter oss ännu icke särdeles. Kort före jul fick bönderna här av en handlande i Kristinestad oväntat ett lån av spannmål och fattigförsörjningen har fått ta emot så rikliga gåvor, att, om de används rätt, även den obesuttna allmogen inte kommer att lida brist. Beklagligt nog är dock här ett rykte i omlopp att en och annan linhandlare (pellawa-kaupitsija) fått en del av dessa understödsmedel, trots att de hade bättre kunnat användas till de fattigas hjälp.

 Folkvännen 11.3.1863:

Lappfjärd den 18 febr. (Insändt). Sällan har en sådan enighet försports som härstädes söndagen den 8 februari, då vid anställdt klockareval klockaren och orgelnisten i Oravais kapell Spolander fick varendaste röst. Han tillträder nästa första maj tjensten. Vid tal om enighet så må omnämnas ett äkta par, bonden Erik Lindström eller Lillåls och hans hustru Maja Lena, vilka här, efter ett endrägtigt och godt samliv i 46 är, slutligen även följdes åt till sitt sista vilorum den 13 januari detta år. Vidskepelser tyckas börja inrota sig här. Det finnes ett par karlar som går omkring i socknen med en trebenig stol, vilken efter kommendering dansar och genom bockning och annat ger tillkänna vad dess kommendanter tillfråga den om. De hava åstadkommit stor villervalla bland folket, så att, om icke dessa lathundar, vilka stryka omkring med slika galenskaper, bliva af vederbörande polismyndighet hindrade i sitt förehafvande eller genom lag näpste, kommer det att föranleda mycket ondt.

Obehagligt är det att nödgas för allmänheten omtala, huru ondskan råder mitt i kristenheten. Sistlidet år väckte det allas uppmärksamhet, att i Dagsmark by fönster blevo inslagna och annat ofog bedrefs. Herr prosten i församlingen jämte det öfriga prästerskapet och kronolänsmännerna höllo i nämnda by en stämma med bysboerna uti byns skolhus. Där varnades och hotades med straffinqvartering. Straxt därefter blefvo på sju skilda ställen fönster inslagna, varförutan våld på allt möjligt annat sätt föröfvades. Däraf föranleddes angifvelser af allehanda slag, varmed häradsrätten i dagatal sysselsattes. Och det är en enda familj i byn som ställer till alltsammans.

Svenska folket har under detta år visat en utomordentligt stor tillgivenhet och kärlek för sitt gamla systerland Finland genom att räcka oss en hjälpsam hand under våra prövningar; varföre var och en bör af hjärtat nedkalla Herrans välsignelse öfver dem samt öfver alla, som i denna tryckande tid kommit ihåg oss. Här i Lappfjerd äro rätt många i stor brist på föda, men vi får med erkänsla tacka våra handlande i Christinestad, som försågo sig med så tillräckligt säd, mjöl, fisk m. m., att i trakten häromkring ingen behöver lida nöd. Arbetsförtjänst saknas här icke heller, om blott arbetarne skulle vara måttliga i sina anspråk på dagspenning, men här är, gunås, fallet lika som på de flesta orter i landet, att en stor del af arbetsklassen hellre ligger hemma och sover än de idas arbeta för en måttlig dagspenning.

Lappfjerdbo.

Åbo Underrättelser 3.11.1863. Ångfartyget Suomi trafikerar mellan Åbo och Kristinestad.

Finlands Allmänna Tidning kungjorde den 30.7.1863 att Härkmeri känningsbåk, uppförd på en klippa av samma namn vid inloppet till redden utanför Kristinestad inom Bottniska viken, under sommaren har blivit ommålad. De tre sidor som vetter mot havet är nu vita för att lättare kunna urskiljas.

Helsingfors Tidningar skrev 8.8.1863 att länsstyrelsen i Vasa hade gett vice häradshövding Hannuksela i uppdrag att kontrollera skördarna i länet. I allmänhet hade frosten förstört en del men ställvis kommer det att bli en normal skörd. I Lappfjärd hade han varit den 22 juli med följande underrättelse, som är den mest oroande i hela länet:

Frost inträffade här nätterna mot den 16, 17, 18 och 21, i synnerhet i Storå kapell, där församlingens 165 hemmansåboer och 375 torpare och inhysare ungefär två tredjedelar av skörden är förstörd. Likaså i Ömossa och i de mer avlägsna hemmanen i Bötom, där en del har total skada.

Åbo Underrättelser 10.10,1863. Efter Krimkriget på 1850-talet blev det vanligt med regelbundet person- och godstrafik med ångfartyg och de flesta körde via Kristinestad.

Folkwännen 13.1.1864:

Några ord om brännvinsbränningsförbudet för Wasa, Kuopio och Uleåborgs län frän en bonde i Lappfjerds socken till vår nådiga regerings i Finland behjertande.

Enligt min och mina vederlikars åsikt tyckas vi genom detta förbud lida en stor orätt. Varför får de övriga länen i landet bränna brännvin, under det Wasa, Kuopio och Uleåborgs län förtagas sin lagliga rätt dertill? Sannolikt förebäres missväxten såsom skuld dertill och kansle även det om befolkningen i de sistnämnda, länen, utspridda ryktet att den skulle vara mera begifven på starka drycker än människorna i det öfriga landet. Fattigdom är här visst och supare finnas här,gunås, likasom i öfriga delar af landet, det måste medges; men en större fattigdom blir här, när man ej får begagna sig af sin lagliga rätt att använda den frusna spannmålen, som föga duger att äta, till brännvin, vartill den lönande skulle låta använda sig.

Våra ärade handlande i städerna, som hafva haft all möda ospard att införskrifva spannmål, mjöl m. m. för vårt behov, kunna ej skänka oss dessa varor, och vi hafva ej penningar att köpa för; men om vi finge bränna brännvin, så behövde vi ej köpa värt oumbärliga husbehovsbrännvin, och då skulle var och en kunna genast i kontant betala sin säd. Det har varit fallet att spannmålen fåtts på kredit; men nu måste den betalas, och då börjar klubban bullra i mången koja. Hade vi sistförgångna år fått använda vår frusna spannmål till brännvin, så skulle icke så stor fattigdom varit rådande; detta torde intygas af alla samhällsklasser i de tre nämnda betryckta länen i landet.

Angående superiet här så äro vi vana vid brännvin, likasom människorna i andra trakter af landet. Vår nådiga regering torde hafva ansett att bränningsförbudet härvidlag skulle hafva god verkan. Men när man är van vid varan och denna dock står att fås, sa skaffar man sig den, fastän med större omkostnader. Den ena foran med brännvin efter den andra kommer söderifrån till våra städer, därifrån vi sedan köpa; ty en behöfver till gravöl, en annan till barnsöl, en tredje till bröllop, en fjerde till talko en femte till ett och en sjette till annat. Så måste till exempel en gästgifvare hafva brännvin för de resande, ty han har en plikt af aderton mark fyratio penni, om varan icke finnes.

Jämföra vi oss med våra grannar, så icke var till exempel en stor del af Åbo län bättre försedd med spannmål än Wasa län, och vår ödmjukaste anhållan vore att ej blifva i vår rätt mera inskränkte än andra. Kommer detta förtagande af vår rätt att fortfara, så blifva utan tvifvel land och städer här fattigare; all förtjänst är slut, och varje kopek, som finns, reser af för brännvin till Åbo och Tavastehus län. Man vore frestad att börja olovligen tillverka varan, men då har man igen öfver sig kronobetjeningen, som far iväg med hela redskapen. Sak samma skulle det dock i det närmaste vara, ty redskapen möglas och ergas ändå i förvaringsrummen, så att den snart nära på duger till ingenting. Min panna sitter inmurad, men tar der en sådan skada af rost m. m., att den rätt nu duger stort till intet. Hela redskapen köptes ny för två år sedan för 45 rubel silfver, och jag har fått begagna den en gång — vem ger mig mina penningar, när den snart är fördärfvad. Så hör man här alla klaga, derföre öfverlemnas detta åt offentligheten genom tidningen, i det vi ödmjukast anhålla om, att oss måtte förunnas vår lagliga rätt. Varföre fråntages den oss i de tre länen, då övriga län får behålla den? Vi borde till ersättning få bränna i år, och de öfriga länen ej, på det att vi skulle få våra penningar tillbaka. Det går sä längt här, att man rättnu måste låta klubban komma till bordsändan för kronoutskylderna, ty alla inkomstkällor är slut.

Lappfjerdsbo.

 Folkwännen 23.11.1864:

Från Lappfjärds socken, Dagsmark by; insändt. ”En viktig sak ligger oss om hjertat. Vi byggde för fyra år tillbaka åt oss ett skolhus, i den förhoppning att vi skulle få en stående skola i vår by, hvarest finnas 40 bönder och 60 torpare utom 20 inhysingar m.m. Nu hafva vi flera gånger varit tillsammans för att söka kunna få ihop lön åt en skollärare; men sådant synes vara omöjligt, ty sedan vi med möda fingo huset färdigt straffade Gud oss med fattiga år. – Visst hafva vi hört, att vid sista landtdagen påyrkats anslag till folkskollärarelöner, men om vi hafva att vänta något, veta vi icke. Ett stort behov ha vi visst af en skollärare; Dagsmark by är barnrikare än andra byar i Lappfjerd socken, och derföre var det behof att åstadkomma en skola, derföre byggdes vårt skolhus. Om vi dock kunde erhålla något anslag af statsmedel, – med några hundra mark vore vi hjelpta, – eller om någon välgörare ville räcka oss en hjelpsam hand, han skulle säkert på evighetens dag skörda nyttan af ett sådant ädelmod. Man samlar understöd åt missionärerna i hednaländer till uppförande der af skolhus och kyrkor, och i våra egna trakter behövdes så väl missionärer, skollärare. – Måtte vår af allt hjerta framställda begäran eller önskan behjertas af vem som hjelpa kunna!”

Viborgs Tidning 11.1.1865:

Sorglig olyckshändelse. Uti Storå by af Storå kapell af Wasa län utbröt den 3 dennes vådeld hos bonden Alexander Svarti, sedan han jemte hustru och fyra barn lagt sig till natthvila, och hade redan mellan kl. 10 och 11 tagit så öfverhand, att de sovande, som däraf vaknat, med möda i blotta linnet kunde komma ut på gården; då Svarti saknade sitt yngsta barn, en fyraårig gosse, hastade han genast in genom fönstret i den brinnande stugan, för att rädda barnet.Han hade redan inifrån närmat sig fönstret med barnet, då mellantaket instörtade och fadren jämte barnet b!ef lågornas rov. Svarti hade varit en driftig och omtänksam jordbrukare och hade för par år sedan på skuld lagt sig till hemmanet; hans änka, som tagit sig så illa af tilldragelsen, att hon insjuknat och de tre återstående barnen sörja djupt öfver förlusten af en god make och far. Människor, som vilja visa de så hårdt af olyckan drabbade, sitt deltagande genom brandhjälp, kunna säkert adressera sig till pastor i Lappfjerd.

Hufvudstadsbladet 22.5.1865.

Medan man „med sju knops fart” arbetar på ombyggandet av bron över stadsfjärden och en ny ångbåtsbrygga på östra sidan av densamma, uppförs på varvet det största skepp som uti vår stad blivit byggt, som lär komma att uppgå till omkring femhundra lästers drägtighet. Virket därtill skall, enligt sakkännares utsago, vara bland det bästa och konstruktionen likadan som skeppet „Garibaldis” ifrån Björneborg, men har i anseende till storleken blivit tillökt med flera nollspant.

Också på landsbygden häromkring berättas att ett större antal fartygsbyggnadsarbeten pågår. Till exempel på Sideby varv, i Närpes socken och på andra trakter flera fartyg. Det pratas också om ytterligare skeppsbyggnadsföretag för vår stad för nästkommande vinter.

För någon tid tillbaka lockade en i vår stad sällsynt tilldragelse en mängd nyfikna åskådare till salutorget, där en för utprångling av falskt mynt och annat dömd mansperson undergick straffet att uti halsjärn stå vid skampåle i en timmes tid.

Till förekommande av härstädes gängse smittkoppor har en mängd personer, både unga och gamla, sämre och bättre, låtit vaccinera sig, emedan enligt läkares utsago, för bibehållande av nyttan av vaccinationen, en sådan borde förnyas efter tio år. Uti dessa koppor har ett par barn blivit dödens offer, men många såväl äldre som yngre personer varit därav mer och mindre angripna.

Emot hösten torde vi ha att vänta militärinkvartering. Det sägs att staben för ett ryskt regemente skall bli förlagt i Kristinestad. Magasiner till förvaringsrum för mjöl, rustkamrar med mera ar redan upphyrda.

Folkwännen 23.8.1865, också  i Åbo Underrättelser:

Landsorterna.

Uti hela södra Österbotten förljudes det att man har allt skäl, af hvad nu synes, att förvänta ett mycket godt år. I Nerpes socken skola, enligt en resandes utsago, växterna öfverhufvudtaget vara de vackraste man någonsin kan vänta sig. Orsaken därtill ligger hufvudsakligen i en mycket god jordmån och däruti, att allmogen, såsom af ålder den mest upplysta bland Österbottens svenska befolkning, bedrifvit ett mera rationell jordbruk än de övriga. Jordbruket på Granfors egendom inom Nerpes socken har i senaste tid varit ett exempel, som kraftigt angripit den kringboende allmogens fördomar mot allt nytt i sättet att bruka jorden; man har sett att Granfors, som för något tiotal år sedan var ett olyckligt frostnäste, nu äfven under de svåra åren gifvit goda skördar.

Det sägs att uti skogstrakterna, underlydande Lappfjerds socken och dess kapeller, åter anträffats band af missdådare, men hvilka dock icke kunnat gripas, emedan kronobetjeningens handräckningsmanskap förhållit sig fegt och tagit till flykten. Dock kunna vi ännu ej utgifva dessa sägner för fullt sanna. — Sydöstra delarna af Lappfjerds socken utgöras af stora skogar, mossar och kärrtrakter, gränsande till likabeskaffade nejder af Satakunda, underlydande Åbo län. Här finnas inga banade vägar, utan endast besvärliga gångstigar leda till något på miltal aflägset skogstorp. Björnen lefver här i fred och ro och fortplantar sin skogskunga-ätt, understundom dödande hästar och hornboskap, som våga förirra sig inom hans område. Banditerna, ej fruktande björnens klor, kunna om somrarne här lefva fredade, sedan de i de närmast skogarne bebodda enstaka gårdarne och på aflägsnare ställen föröfvat plundringar och andra illbragder.

Skogstorpens aflägsenhet har i förening med stor fattigdom gjort deras invånare till de mest oupplysta personer, färdiga att för en ringa vinnings skull tillhandagå banditerna såsom kunskapare samt skaffare af mat och spirituosa. Bandithoparna skola även någon gång vunnit rekryter bland ortens befolkning, som beklagligtvis ej äger det bästa rykte. Sideby kyrksilfver, vilket för någon tid sedan har blifvit återfunnet, krossadt och förvaradt i en näfverkont, gömd i en stengärdsgård på Hirsimäki hemman i Villamo by af Storå kapell under Lappfjerds socken. I samma gärdesgärd lärer äfven funnits annat tjuvgods. Värden och värdinnan på nämnde hemman äro gripna. Hirsimäki lär ha varit en banditernas stationsort, där de en gång skulle varit nära att gripas, såframt ej en af tronobetjeningens handräckningsmanskap i otid uppgifvit ett »härskri,” hvarwid banditerne, härav varnade, tog till flykten, men måste dock lämna sina kokkärl och en stulen bössa i sticket. Man misstror mannen, som uppgav ropet, att stå i komplott med tjuvarne, dock torde kanhända ben a orten radande stora fruktan för skälmames hämnd äfwen förmått honom att varna dem. I Lappfjerd och derunder lydande kapeller lever man i stor osäkerhet:

Rån och stölder begås. Suutari hemmans åbyggnader i Heikkilä by af Storå kapell ha genom mordbrand blifvit lagda i aska för det att värdens son visat sig vara en ivrig efterspanare af banditer.

Hufvudstadsbladet 19.2.1867:

Vid årsskiftet 1866-1867 hade Kristinestad 2 562 invånare enligt den lutherska församlingen och låg därmed på plats 15 bland de 33 städerna i landet. Helsingfors var störst med 23 558, Åbo andra med 18 050 och Uleåborg var trea med 7 602 invånare. Wasa hade 4 551, Gamlakarleby 2 163, Jakobstad 1 861, Nykarleby 1026 och Kaskö hade 708 invånare. Finlands minsta stad var Mariehamn med 122 invånare.

Vasabladet 2.3.1867:

— Farsotsrapport från provincialläkaren i Kristinestads distrikt innehåller, att typhus, som fortfar i Lappfjerd och Nerpes socknar, under Januari i styrka och utbredning tilltagit, som orsak vartill uppges dels den stränga kölden, dels allmogens sed att fira julen med omåttligt supande och kringstrykande i gårdarna. Inom Lappfjerd med Storå och Sideby kapeller insjuknade under Jan. 119, 72 tillfrisknade och 21 dog, qvarligga sjuka 73. Inom Nerpes insjuknade samtidigt 25, tillfrisknade 7 och afledo 5, samt qvarligga sjuka 42.

Vasabladet 8.8.1868:

Korrespondens från Lappfjerd.

En stor högtidlighet försiggick i Lappfjerds församling söndagen den 26 Juli, då en ny begrafningsplats invid moderkyrkan invigdes till begagnande. Högtidligheten begynte genast efter gudstjenstens slut med afsjungande af psalmen 268, från 2:dra versen ; sången begynte in i kyrkan under ringning i alla klockor och fortsattes ute på den nya kyrkogården. Ett altare var för ändamålet anbragt midt på planen der Herrar pastor Taxell och pastorsadjunkten Hannelius förrättade gudstjensten under bar himmel; pastor Taxell började med ingångsorden: jorden är Herrans. Det var ett av det vackraste tal och passande för ändamålet; en sådan högtidlighet har ej varit i Lappfjerd öfver 200 års tid sedan, då vår gamla begrafningsplats invigdes.

En stor människomassa var församlad, att nära på hela begrafningsplatsen var uppfyld; ståndspersoner från landet och Christinestad, stodo om hvarandra med allmogen, med blottade hufvuden, alla i den djupaste tystnad och sågo sorgbundna och betänksamma ned på den åker, som invigdes till hvilorum för den trötta vandringsmannen, genom den stora dödligheten, som under tvenne år fortfarit, blef vår gamla begrafningsplats så för trång, att behofvet påkallade en ny. Man ser hvad en god vilja kan uträtta, då församlingsborne kört hvartenda sandlass till den nya platsen, som utgjordes så godt som av ett slätt berg. Släpningen af sand på en verst från en holme midt i Lappfjerds stora å gick med den raskhet, att på 9 dagar flyttades den stora holmen som bestod af flere tusen lass till kyrkan; det gick som det heter i ordspråket: viljan drar halfva lasset, till heder åt Lappfjerd församling för dess ihärdighet.

Lappfjerdsbo.

Hufvudstadsbladet 3.10.1868, brev från Kristinestad 24.9.1868:

Senaste sommar har i vår hamn varit mera liv och rörelse än kanske någon annan sommar. Stundom har man i hamnen kunnat räkna ända till 45 dels egna, dels utländska fartyg. Exporten av plankor och smör har varit större än någonsin förut. Den 11 juli utskjöts ett konsul C. E. Carlström och handlanden E. Tötterman tillhörigt barkskepp, som fick namnet ”Kristinestad”, och den 19 september det största skepp i Finlands handelsflotta. Det fick namnet ”Imatra” och konsul O. Wendelin är ägare till detsamma. Kristinestad är av 338 och Imatra av 596 lästers drägtighet. Dessutom har i närheten av staden en skonare, handlanden Sundström tillhörig och av 157 lästers dräktighet, gått av stapeln.

Vasabladet 17.10.1868:

Några ord om sedlighetens aftagande inom Lappfjerds tingslag.

En afton i början af innevarande oktober månad infann sig v. Kronolänsmannen Herr Fredr. Starcke hos Torparen Mats Klemets i Dagsmark by för att anställa utmätning för en utdömd fordran med behöriga order af Kronofogden i häradet. Under förrättningen begynte man inkasta stora stenar genom fönstren i akt och mening att döda befallningsmannen med sina båda biträden, 2:ne nämndemän, hvarpå de måste bege sig ut i byn att få hjelp, efter en stund infann sig åter befallningsmannen med handräcknings manskap och verkställde utmätningen. Under allt detta hördes ett skri af hotelser och förbannelser ifrån trakten deromkring. Tjuvnader hafva nu mycket tilltagit inom ett år här i Lappfjerd och vanartigheter af flere slag . Det lär ej vara en håesmän bättre i Nerpes. Det lär ej vara annat råd än hos Guvernören anhålla om straffinqvartering i några byar i Lappfjerds socken. Ingen af de vanartiga är mera rädd för kronobetjeningen.

Red. anm: Den insända artikeln innehåller utom det här införda, en antydning om orsakerna till den öfverklagade sedeslösheten i Lappfjerd, men Red. har ej kunnat införa denna del af artikeln, helst vi äro fullkomligt öfvertygade, att Ins. far alldeles vilse om han anser någon sanning ligga i de rykten, han omnämner, annorlunda än så, att en högst falsk, men vådelig åsikt fått insteg hos allmogen. Under den form, orsakerna af Insänd, antydas, hvarken kan eller vill Red. införa dem i sin tidning. Ins. gjorde särdeles väl, om han sökte taga folket ur den vilsefarande åsigt han omtalar som allmän. Han behöfver blott muntligen beröra ämnet på behörigt håll, för att få öfvertygelse om ryktets misstag och sannolikt vore det af allmänt gagn, om han följde vårt råd häri.