Del 4. På järnvägsarbete med ”Gåsens Nestor” Liljedahl.

Platsen dit biljetten gälllde hette för Leanchoil. Vi gick så ut på stan efter att ha funderat över vad vi borde köpa och ta med oss på resan. Nestor var ju utan pengar, så jag lånade åt honom vad han behövde. Vi köpte en dubbel filt, arbetsskor och något annat smått. Det var med glatt mod som vi följande dag, onsdagen den 16 april tidigt på morgonen, vandrade ned till järnvägsstationen.

Kl. 8 satte tåget fart österut med två unga och förhoppningsfulla ynglingar med. Nu reste vi samma väg, som vi kom längs då vi kom till Vancouver för en tid sedan. Men nu åkte vi med ett annat järnvägsbolag, som också körde längs floden Fraser men på andra sidan. De här två järnvägsspåren följdes åt en god bit till det ena vek av mot norr och det andra mot öster genom Rocky Mountains eller Klippiga Bergen.

Vi åkte genom tunnlar, upp på bergssluttningar, förbi små stationer och vackra insjöar. Natten kom och vi föll i sömn på våra utdragna bänkar.

Tåget till Leanchoil åkte mellan de höga bergen. Bild från Wikipedia.

Vid 6-tiden på morgonen var vi framme vid Leanchoil, en liten station bestående av två små rödmålade hus. Stationen låg inträngd i en djup skog, som växte på sluttningen av skyhöga berg med snöiga toppar. Då tåget stannade stod där en ung ljus man och väntade på oss.

Han frågade av oss om vi var de män, som kommit ”for work”. Han bytte genast om till ren svenska, när han hörde att vi pratade svenska. Han var eller blev bas för oss sektionsarbetare. Han hette Palm och vad född av svenska föräldrar, men bodde i Nelson distriktet. Han sade att hemmaspråket för det mesta var svenska.

Vi tog så våra kappsäckar och följde med honom in i ett av husen på andra sidan järnvägsspåret. Där inne fanns det två unga svenska pojkar, den ena hette Janson och den andra Svanson, de var smålänningar. Janson satte på kaffepannan och vi satt alla och drack kaffe med skorpor. De frågade allt om oss, till exempel hur vi kunde så där bra svenska, för att vara från Finland.. De var alla trevliga pojkar.

Sedan gick de alla ut på arbete, utom Nestor och jag som stannade i ”bunkhuset”. Vid 12-tiden kom de hem för att hålla middag. För närvarande arbetade ett extra gäng med att räta ut järnvägsspåret genom ett stort bergsmassiv en bit från stationen. De hade en skild tältcamp, nere vid stranden av en liten insjö. Men ingenjören bodde i det tredje huset vid stationen, så länge som arbetet pågick. Denna lilla camp var menad för oss sektionsarbetare, men nu måste vi alla bo inträngda i ett litet rum tillsvidare.

Nestor och jag måste nu lägga oss på golvet, för det fanns ingen säng för vår räkning och det var hårt att sova på ett trägolv, med endast en dubbelfilt. Efter någon dag gick vi in i skogen med yxan och gjorde två bockar och några slanor, ovanpå dessa samlade vi så friskt ris. Nu sov vi bättre.

Janson kokade maten och vi kom att betala en dollar om dagen för den. Maten var primitiv men god och närande. På morgonen bestod den av ”ham and eggs”, alltså skinka med ägg och ”hot cakes” med kaffe. Middagen hade vi med oss ut i arbetet, och den bestod av smörgåsar och ägg och kaffe ur en termos. På kvällarna blev det för det mesta gröt med kondenserad mjölk.

På detta sätt levde vi de första veckorna, tills extra gänget for bort och vi fick en ny bostad med ett rum och kokvrå. Nu beslöt vi att var och en skall koka sin egen mat.

En natt kom det några tum snö, som dock smälte upp under dagen. De höga bergen kylde nattetid, så att det kunde vara nära köldpunkten men på dagen var solen stekhet, när den sken förbi de höga bergen.

Vårt arbetsgäng bytte ut gamla och uttjänta slipers, eller ”ties” mot nya. Det gällde att gräva ut den gamla med picka och spade, och sedan sätta in en ny i den gamles fålla. Inte behövde vi ha någon brådska, men vi skulle var och en ha reda på hur många vi satt in. Basen måste föra bok mur många som byttes ut. Det ville nog bli en tävlan mellan oss att få så många som möjligt. De var alla duktiga arbetare och basen arbetade likadant som vi andra. Tiden gick fort.

Pojkarna hade många roliga vitsar och historier att berätta. Äkta Smålandshistorier. Så en dag fick vi in en ny kamrat i gänget. Han var en äldre 50-års man som tjänat i Canadas armé under världskriget. Genom att han var skandinav, sändes han inte till Europafronten, utan fick stanna i England, berättade han. Han hette Ole Johnson och var en duktig arbetare och kamrat, trots att han så mycket äldre än vi andra. Han var född i Skåne och det skröt han med eftersom de andra var från fattiga Småland.

I grannstationen var det mest svenskar och de kom på besök till vår station och då gick det livligt till. Men det språkades mest småländska, så jag hade inte någon tid att praktisera min engelska. Jag ville ju lära mig engelska så fort som möjligt.

Vi sände varje dag efter mat från Golden, en liten stad på några hundra personer. Det var mest järnvägstjänstemän och ett hundratal sågverksarbetare med sina familjer, som bodde där. Det fanns nämligen en ångsåg, som låg vid stranden av den stora och mäktiga Columbia River. Sågen tog sina stockar från en skogscamp i närheten av staden.

Efter en tid fick vi mera arbetsfolk, bland annat två unga norrmän. Men de stannade inte länge i arbetet, utan de slutade efter någon vecka och for längre österut till Calgary Alberta.

Tiden gick fort i Leanchoil. Första tiden gick att sätta in nya ties och när alla var insatta på vårt avsnitt, så skulle de kasserade tiesarna, eller slipers köras ihop och de radades upp för att torka. Sedan vid något passligt tillfälle, så brändes de upp och då måste elden vaktas noggrant. Sedan gällde det att hålla banvallen snygg och fri från skräp.

Lönen som vi nybörjare hade var bara 30 cent i timmen, men efter 6 månaders tjänstgöring steg den till 36. På övertid hade vi dubbelt. Förtjänsten blev inte precis som jag hade tänkt mig. Maten var billig, då vi var och en åt enskilt som vi ville, så den blev att kosta ungefär 50 cent om dagen.

Leanchoil låg invid Mount Hunterbergen som var 10 780 fot över havet och vars topp lyste vit hela sommaren. Ett väldigt landområde däromkring hörde till Yoho nationalpark, som sträckte sig ända till Province of Alberta. Här bodde ”Game Warden”, alltså  jaktpolisen, som kontrollerade att ingen jagade eller fiskade på området. Tågen körde ihjäl många rådjur, som vi måste meddela till jaktpolisen.

Turister fick nog ströva omkring genom nationalparksområdet och det fanns en turistcamp på en bergssluttning vid stranden av en liten insjö. Där kunde man hyra ridhästar med guide.

Några egentliga nöjen blev det inte för mig denna sommar. Vi hade ju fria resor på järnvägen, så ibland kunde jag nog följa med de andra arbetskamraterna in till närmaste stad, som hette Golden. Där fanns det en biograf som jag besökte några gånger under sommarens lopp.

Svenskarna hade nog dans ute på farmlandet. Det fanns utanför Golden prima farmland vid stranden av Columbia floden, där några svenskar hade tagit land och idkade boskapsskötsel med slaktdjur. Där var några unga flickor som pojkarna tävlade om. De råkade ibland i luven på varandra, så ofta hade någon av dem blåa ögon, när de kom till arbetet.

Naturen var ju storslagen och vacker, varför jag ofta tog långa promenader i omgivningarna. Där fanns på någon mils avstånd en mellan bergen belägen insjö, där bävern byggde bo. Djuren såg jag inte, bara deras bo av stock ute i vattnet. De var mycket skygga. De fällde stora träd med bara tänderna och dessa drog de ut i vattnet och byggde bo under vattenytan, så att bara toppen stack upp.

Nestor och jag försökte en vacker söndag bestiga Hunter Mountain men vi gav nog upp efter någon timme. Det enda intressanta vi råkade på under marschen var det ställe där de prospekterat och sökt efter någon metall. De hade ett djupt hål insprängt i berget.

Den 16 augusti 1924, som var en lördag fick vi besök av min kusin Erland Norén, Evert Storkull och Nestors bror Johannes. De hade jobbat med en grävskopa några veckor väster om en stad som heter Revelstoke. De sov hos oss på golvet, för vi hade inte något bättre att bjuda på.

Följande dag for de alla med tåget ut på skördearbete ut på prärien. De tyckte att vi borde följa med men då skulle vi inte ha fått ut vår slutlikvid, så vi lovade att komma senare. ”Farmarna betalade bra”, sade de, minst 4 dollar om dagen och det var ju hälften mera än vad vi nu hade, så frestelsen att följa med var nog stor.

Så hörde vi av bossen Palm att Nestor och jag hade små möjligheter att få arbete över vintern. De hade endast tre man på stationen den tiden och vi var extra arbetare bara under sommaren. En dag då vi brände ties beslöt vi att vi att skall sluta arbeta för järnvägsbolaget och i stället fara ut till Calgary.

Tiesen var torr och brann bra och med granruskor måste vi hålla elden under kontroll. Vi meddelade åt basen Palm på kvällen vårt beslut om att ”quitta” eller sluta. Det tog ju några dagar innan slutlikviden kom.

Den 27 augusti 1924 packade vi våra kappsäckar och tog tåget ner till Golden. Vi tillbringade några dagar i staden med att ta det lugnt. Vi bodde på ett litet hotell, som ägdes av en kines. Denna hade också en restaurang i bottenvåningen, där vi åt för det mesta.

I närheten av hotellet fanns en ”Beer Saloon”, där det gick hett till, för där kunde man få starkare varor i glas. I saloonen träffade vi ett gäng skandinaver, som vi längre fram skulle ha som arbetskamrater.

Den 1 september köpte Nestor och jag biljett till Calgary, som låg ute på prärien i Alberta-provinsen. Biljetten kostade 7 dollar stycket. Den här dagen är arbetarnas dag i Canada, så det var mycket folk som reste med tåget den dagen. Där var bland annat frun till en av telegrafisterna på stationen i Leanchoil, som också skulle in till Calgary. Hon tyckte lite synd om oss, som skulle ut och arbeta åt farmare. ”De hade så långa dagar”, sade hon.

På kvällen kom vi in i Calgary. Före vi lämnade tåget, så ropade konduktören i högtalarna att ”hold up”, se upp när ni vistas i staden. Av vår förra arbetskamrat Ole Johnson i Leanchoil hade vi fått rekommendationer om ett hotell som låg nära tågstationen. Dit gick vi och fick rum.

Om du genast vill läsa följande kapitel, så klicka HÄR!