Marknader och tullar på 1600-talet.

Dessa tidigare omtalade svårigheter med tjärhandeln var inte de enda, med vilka stadens handel hade att kämpa, utan led densamma förfång även från andra håll. Rivaliteten mellan grannstäderna förorsakade här, som annorstädes, oförrätter och tvistigheter. Varje stad hade, såsom redan är antytt vissa socknar som var lagda under sig, vilkas allmoge strängeligen var förbjuden att bedriva handel på någon annan ort. Denna onaturliga bestämning, som gjorde landsbefolkningen i varje trakt fullkomligt beroende av småstadsköpmännens egennytta. På samma sätt var dessa köpmän i sin ordning beroende av stapelstädernas handelsmän, något som var klarligen svårt att efterleva och överträddes därför ofta. Så besvärade sig Kristinestads borgerskap vid riksdagen 1664 över att bönderna från de egna socknarna inte ” gjorde sina räkningar” i Kristinestad utan i Wasa och därigenom drogs all stadens näring från staden. På grund av detta bestämde kungen att lantmannen därefter skulle „”göra sina räkningar” i den stad, som landshövdingen fann skäligt och som inte utan orsak kunde gås förbi.

År 1680 åter anförde stadens borgare klagomål över att andra orters handelsmän tillät sig att bygga skutor inom Kristinestads handelsområde. Den kungliga resolutionen förklarade, att inte tillåta andra städer sådan verksamhet „i de socknar, som hör under Kristinestad med Kunglig benådning. Liknande exempel kunde anföras i mängd. Även i avseende på de medgivna privilegierna i staden för sjöfarten på de tyska Östersjöorterna så led Kristinestads borgare av det intrång i de rättigheter som andra understundom olovligen företog sig att begagna sig av, som inte var beviljade åt de övriga österbottniska städerna.

Ett bevis på detta hittar vi i Kristinestads dombok för år 1699. där det i protokollet för den 17 Maj finns antecknat, att borgerskapet genom ombud hos rådstuvurätten ”insinuerade en protest om förbud på Olof Persson från Wasa, hvilken skall nu äfvensom i förledet år vara sinnad sig företaga en resa till tyska orter under denna stads privilegier” och på det ivrigaste anhöll de ”det måtte honom samma seglation härefter alldeles förbuden blifva, så med trävirke som annat gods och under varjehanda protest hvarken om befraktande eller annat föregifvande; sägandes om behöfvas skulle sig vilja sina farkoster under frakt upplåta.”

Den största anledningen till tvister med grannstaden Wasa gav dock marknaderna på landsbygden. Emedan dessa marknader var de enda tillfällen, vid vilka de olika städernas borgare hade tillåtelse att utanför sina egna tullportar handla med allmogen och också med inbyggare från andra socknar än de för var och en särskilt bestämda, sökte naturligtvis varje stad för sin del att tillkämpa sig rättighet för sina invånare att besöka så många marknader som möjligt och att undantränga andra städers borgerskap, så mycket som var möjligt.

Kristinestads borgare hade enligt privilegierna rätt att besöka alla lagliga marknader i landskapet (i Wörå, Pedersöre, Kalajoki, Pyhäjoki och Lochteå). Förutom dessa i privilegiebrevet uppräknade, vilka sällan besöktes av handlande från Kristinestad, på grund av de långa avstånden men det hölls också andra marknader på närmare håll. Redan innan Kristinestads grundande hade Wasaborna skaffat sig rättighet att hålla marknad på Långö holme i Nerpes och hade där för detta ändamål egna ”bodar”. Även Björneborgs och Raumo borgare besökte denna marknad. År 1682 begärde och erhöll Kristinestads borgerskap också rätt därtill ”liksom alla andra städer i landshöfdingedömet.” Därförinnan hade dock detta ställe övergivits af Wasaborna och en del av Kristinestads handlande hade där sin utskeppningsplats. Då nu marknaden upplivades på nytt, infann sig åter Wasa borgare och gjorde Kristinestadsborna sådant intrång att dessa några år senare år 1686 fann sig föranlåtna att på denna grund anhålla hos regeringen om att avskaffa Långömarknaden. Deras anhållan blev dock avslagen, och marknaden fortsatte att äga rum men flyttades till Finby i samma socken, en plats som de dominerande Wasaboarne tyckte vara mycket bekvämare. Marknaden hölls den 6 Januari och om densamma finnes omnämnt, att borgarna från de båda grannstäderna där ägde rätt att sälja sina kramvaror och sin tobak samt att för de varor uppbars ingen ”lilla tull”, som till marknaden inhämtades. Emellertid var denna marknad ständigt en nagel i ögat för Kristinestadsborna, som under det följande seklet inte mindre än tre särskilda gånger (1731, 1734 och 1752) hos regeringen ansökte om dess avskaffande. Deras bemödanden var dock fruktlösa, liksom också deras vid det sistnämnda tillfället gjorda försök att få Långö marknad upplivad på nytt. Också den marknad som Wasaborna sedan år 1672 ägde rätt att hålla i Tervajoki by av Ilmola socken blev antastad av Kristinestads borgare år 1680. På vilket sätt marknaden blev antastad framgår dock inte av den på Wasabornas besvär avlåtna kungliga resolutionen, som endast säger att den samma ”förblifver, såsom derom är vant och stadgat”.” Antagligen hade de sökt att få hela marknaden avskaffad, för att befria sig från den olidliga konkurrens, som de därigenom hade att utstå från grannstadens sida.

Till största förfång för Kristinestads tillväxt var dock den mot alla lagar och förordningar stridande köpenskap, som oförsynt idkades av bönder, präster, fogdar och ståndspersoner och utgjorde ett ständigt ämne för borgerskapets klagomål och besvär. Kustsocknarnas bönder var visserligen berättigade att med egna farkoster till Sverige överföra samt försälja eller utbyta, såsom det hette, sin „”egen afvel.” d. v. s. avkastningen från egen åker och ladugård. Men denna rättighet missbrukade de trots alla de stränga förbuden, jämnt och ständigt utfärdades, på sådant sätt att de uppköpte och exporterade allt, vad de kunde komma över samt hemförde i stället utländska varor inte endast för eget behov utan även till avsalu. Att denna bondehandel i Kristinestads omnejder ingalunda var obetydlig, kan inses även av den omständigheten att år 1696 Ömossa, Härkmeri, Sideby och Skaftung byar anhöll hos landshövdingen om egna tullbetjänter från Kristinestad, för att det var obekvämt för dem, att besöka staden för att erlägga tullavgift. Deras begäran avslogs likväl av dåvarande landshövdingen J. Ehrenschöldh.

Bondeseglationen, detta borgarnas plågoris, kommer även i det följande att beröras. Över prästernas byteshandel med bönderna klagades ofta såväl under 1600-talet som på 1700-talet, ävenså över deras „”och andras” obehöriga utförsel av varor och inhämtande av salt, järn m. m. Även de kringvandrande „”köpryssarna” gjorde redan vid den tiden förfång för städernas handlande. De upprepade klagomålen bevisar, att de lika så ofta upprepade kungliga förbuden inte verkade ge någon förändring.

Såsom i det föregående är nämnt, var allt landsköp strängeligen förbjudet. Länsmän, sockenskrivare, tolvmän och fjärdingsmän ålåg att ha noga inseende däröver, att ingen till sin egen vinning och till medtävlarnas men, fick färdas omkring i socknarna och av bönderna uppköpa deras varor. Bönderna borde själva hämta till staden, vad de hade att sälja och tullbetjäningen tillika med stadens tillsatte uppsyningsmän ägde att tillse, att allmogen körde till torget och inte till sina „”handelsborgare”. Denna sistanförda bestämning torde dock föga ha blivit efterlevd, utan sannolikt oftast överträdd eller kringgången. Innan någonting fick införas till staden, skulle därför erläggas en viss avgift, den år 1622 påbjudna ”lilla porttullen”.

För att förhindra att oförtullade varor infördes till staden var hela staden omgärdad av ett åtta alnar högt staket, som var försett med portar på de ställen, där vägar ledde in till staden. Dessa portar var stängda under natten till kl. 4, om vintern kl. 6, på morgonen. Vid portarna var tullstugor uppförda för tullbetjäningen, som hade att uppbära avgiften av de inkommande. Kristinestad hade två sådana ”tullar” den västra, där allmänna landsvägen löper fram vid kyrkotorget, den östra nedanför rådstugutorget (n. v. salutorget) vid färjstället.

Oaktat övervakningen och trots stadslagens stränga bestämning om 40 dalers silvermynt böter och konfiskering av den upphandlade varan, bedrevs dock det förbjudna landsköpet hela tiden. Kristinestads borgare synas ha varit synnerligen begivna därpå så i äldre, som senare tider. År 1663 klagade Wasaborna, att Kristinestadsborna likasom norrbyggarna kunde komma till deras handelsområde och uppköpa till och med all spannmål framför deras tullportar. Så länge som staden njöt sina frihetsår och fick sig till godo uppbära alla sakören, som av dess rådstuvurätt utdömdes, hände det också ibland, att man på dem, låtit ifråga varande förbrytelse komma sig till last, inte heller tillämpade lagens hela stränghet utav lät nåd gå för rätt, Ett exempel därpå från år 1658 må här anföras.

En dag år 1658 (likasom ofta förr och senare) trädda fram inför rådstuvurätten stadens inspektor med en förteckning på några borgare, „”hvilka han hade beslagit hafva köpslagit å landet”. En av dem hade uppköpt 29 ½ lisp. smör, 9 lisp. torrt kött, 2 lisp. talg. 4 st hudar, 2 lisp. fläsk och 1 lisp. torra gäddor. De övriga hade tillhandlat sig mindre partier. Domen lydde: ”Emedan de handlat emot köphandelsordinantien, jämväl ock emot det förbudsplakats lydelse, som den 13 Juli 1657 blef på rådhuset offentligen uppläst och publiceradt, ty fäldes de tre personerna enl. 23 kap. i Köpmålabalken 1 Stadslagen att böta en hvar 40 daler silfvermynt; men för deras fattigdoms skull tillstaddes de att med sina varor fara till Stockholm och der föryttra dem samt sedan betala till staden för godset efter lägsta markegång-, som är 1 lisp. smör 3 daler, 1 lisp. talg 3 daler, 1 lisp. fläsk 3 daler, 1 lisp. torrt kött 2 d., 1 hud 2 d., 1 lisp torra gäddor 6 d. Dock igenom bön och förböner förskontes de för sakören, emedan de äro enskildt staden donerade och med de förord (= vilkor), att om de framdeles komme igen med sådant landsköp så blefve lagens bokstaf följd.”