Ulrika Eleonorakyrkan i Kristinestad

Kristinestads första kyrka från mitten av 1600-talet brann ned söndagen den 16 juni 1697, och efter det byggdes en ny kyrka på samma plats. Den kunde invigas år 1700, trots att den inte då ännu var färdigt inredd och saknade brädfodring på utsidan.

Enligt vissa källor har kyrkan fått sitt namn efter drottningen Ulrika Eleonora den äldre (1656-1693), drottning under åren 1680-1693 och hon var gift med Karl XI. Andra, säkrare  källor anger att kyrkan har fått sitt namn av Ulrika Eleonora den yngre (1688-1741) som var drottning i Sverige från 1719 till 1720, då hon abdikerade till förmån för sin man Fredrik I. Ulrika Eleonora d.y. var syster till krigarkungen Karl XII. År 1973 var stadens ledning av den åsikten att kyrkan har fått sitt namn efter den äldre, eftersom de då köpte ett porträtt av henne och det finns sedan dess i styrelserummet på rådhuset.

Den sista gudstjänsten i denna kyrka hölls den 7 november 1897, alltså 197 år efter att den blev färdig. Den togs då ur bruk men i maj 1965 återinvigdes den av biskop Karl-Erik Forssell som sommarkyrka. Efter det kan det hållas både vigslar och sommargudstjänster i den gamla, ärevördiga kyrkan.

Kyrkan som byggdes år 1700 är fortfarande i gott skick och sommartid används den ofta vid vigslar och andra passliga tillställningar. Fotografiet är taget sommaren 2014 från norr och på fotot syns delar av den nyss anlagda Frans Henriksonparken.

År 1920 i april beslöt kyrkostämman att det skall installeras åskledare i kyrkan, eftersom inget försäkringsbolag ville göra brandförsäkringsavtal. På samma stämma beslöts det att anskaffa en brandspruta till kyrkan, också på grund av krav från försäkringsbolagen. På kyrkostämman i augusti samma år bestämdes det att församlingen skall bekosta nya fönster, eftersom ”vanartade barn hade söndrat dessa”. Åtgärder mot förövarna skulle vidtas. Ingången till kyrkan gick fortfarande genom klockstapeln och nu föreslogs det att en port skulle öppnas i kyrkomuren nedanför det nya minnesmärket. Stadsfullmäktige behandlade ärendet i september 1920 och förslaget förkastades.

Intressanta länkar:

Om du vill läsa en lång och välskriven historik om Ulrika Eleonora kyrkan, så finns det i boken ”Kristinestads historia” från år 1984 ett helt kapitel, skrivet av Lars Pettersson med början på sidan 348.

Vill du läsa vad Wikipedia skriver om Ulrika Eleonora kyrkan, så skall du klicka HÄR!

Vill du läsa en artikel som Walter Sjöblom skrev och som publicerades i Syd-Österbotten år 1911, så skall du klicka HÄR! Den handlar om stadens första kyrka, alltså den som byggdes på 1650-talet och som förstördes i en brand 1697.

Vill du läsa om branden i den gamla kyrkan år 1697, så skall du klicka HÄR!  Då kan du läsa Edvin Skogbergs (1856-1894) berättelse, som han skrev 1884.

Vill du läsa om hur kyrkan och skolan verkade på 1600-talet i Kristinestad, så skall du klicka HÄR!

Det har rått olika åsikter om vem som byggde Ulrika Eleonorakyrkan. K. V. Åkerblom har rett ut saken och vill du läsa vad han kom fram till, så skall du klicka HÄR!

Vill du läsa vad Kristinestads Tidning skrev om den sista gudstjänsten som hölls i Ulrika Eleonorakyrkan den 7 november 1897, så skall du klicka HÄR!

Vill du läsa vad Hilma Stockhammar skrev om gamla kyrkan efter ett besök där år 1945. Klicka HÄR, så får du veta varför hon kallar den ”Fåglarnas kyrka”.

Vill du läsa en lång tidningsartikel om ”Kyrkan i äldre tider”, som hade publicerats i Syd-Österbotten år 1922 av en okänd skribent, så skall du klicka HÄR!

Klicka HÄR om du vill läsa vilka personer som har begravts under kyrkans golv.

Gösta Lindqvist skrev och Syd-Österbotten publicerade år 1949 en berättelse om den gamla kyrkan, som du kan läsa genom att klicka HÄR!

Foton.

Ulrika Eleonorakyrkan och klockstapeln fotograferad i augusti 2006 från öster.
Fram till år 1852 var gravgården omkring Ulrika Eleonorakyrkan stadens enda begravningsplats och den sista som begravdes här var den förmögna handelsmannen Johan Bernhard Sjöberg. Vid samma tid togs den nya begravningsplatsen på Östra sidan i bruk och den första som begravdes där var hattmakaren Enok Thunberg, som dog 1853.
Då personer avled under vintern och marken var frusen, sattes liken i kammare fram till våren för att då gravsättas. Den här uppmurade kammaren torde vara uppmurad av murarmästaren Thomas Rijf (f.1726 i Lepplax, d. 1803 i Socklot). Denne Rijf murade sedan upp en del av kyrkan i Närpes och år 1775 klockstapeln i Pedersöre. Namnskyltarna har kommit till på initiativ av Kristinestadsnejdens Hembygdsförening i Helsingfors och det är oklart varifrån de har tagit namnen.
Stugorna bakom rådhuset stod i tiderna på ”ofri grund”, alltså på stadens mark men utanför stadslinjen. I bakgrunden syns Ulrika Eleonorakyrkan, som inte var i bruk när fotot togs. Fotot är utlånat av Johanna Andlin, som har låtit Peter From colorera, alltså färglägga det.
Grinden och grindvaktarens lilla stuga vid Närpesvägen. I närheten syns den brunn som fortfarande står kvar och det gör ju Ulrika Eleonora kyrkan i bakgrunden också. Fotot lånat av Johan Rosenlund.
Interiör från Ulrika Eleonorakyrkan före år 1897. Takkronorna är fortfarande på plats liksom altartavlorna och de här flyttades år 1897 över till stadens nya kyrka. Foto Ina Roos, ur SLS:s arkiv.
Då nya kyrkan byggdes 1897 så flyttades altartavlorna från Ulrika Eleonorakyrkan. Krucifixet som ersatte altartavlorna donerades år 1963 av museiintendenten och hotelldirektören Carl Sjöblom.
De stora fönstren som vetter åt söder släpper in tillräckligt med ljus för att lysa upp hela kyrksalen.
Golvet i Ulrika Eleonorakyrkan sluttar rejält mot altaret. Huvudingången finns på den södra sidan, till vänster i bild.
Framme i kyrkan till höger om altaret finns denna kyrkbänk.
Ulrika Eleonorakyrkan med sitt lutande torn fotograferad i maj 2013. Det finns flera teorier hur det kommer sig att tornet lutar som det gör. En allmän sådan är att det byggt på detta vis för att bättre kunna stå sig mot de sydvästliga vindar som ständigt blåser i staden. Tyvärr är det nog inte så och det är lite synd eftersom det i så fall vore världens första och enda torn som medvetet skulle vara byggt i lutande ställning. Det är dessvärre grunden som har gett efter eller så har stockarna satt sig på den yttre sidan.
Orgelbyggare Nils Strömbäcks orgel i Ulrika Eleonorakyrkan är placerad framme i kyrkan bredvid altaret. Texten på korväggen säger att kyrkan är byggd år 1700, att den blev illa förstörd av ryssarna år 1714 och att den blev målad och försedd med altartavla år 1736.

Nils Strömbäck, Finlands första orgelbyggare

Nils föddes år 1751 i Vasatrakten och gick troligtvis i skola där. Han var musikalisk men också snickare och år 1775 flyttade han till Kristinestad som snickargesäll. Han började då bygga en kyrkorgel, som blev färdig följande år. Den hade 8 stämmor och han bjöd ut orgeln åt staden för 3 000 riksdaler men efter en tid sänkte han priset till 2 600.

Möjligtvis var han i stort behov av pengar eller så ville han till vilket pris som helst få sin nya orgel i användning. Erbjudandet godkändes och i samma veva valdes Nils Strömbäck till orgelnist och klockare i Kristinestad. Den tidigare klockaren Henric Sillström (1721-1775) hade avlidit i juni, så tjänsten var ledig. Hans bostad fanns i klockargården, som den tiden fanns på nuvarande skoltomten vid Skolgatan.

År 1780 inträffade ett inbrott i sakristian i moderkyrkan i Lappfjärd, den som kallades Birgitta, där en större summa pengar försvann. Av någon orsak misstänktes Nils Strömbäck men han kunde inte fällas för stölden.

År 1781 flyttade Nils till Raumo. Säkerligen ville han bort från den ort där han var misstänkt för brott. Han avreste med fartyg och med sig hade han en orgel, som han försökte sälja till kyrkan i Raumo. Någon affär blev det inte utan han donerade då orgeln men kunde inkassera pengar då orgeln byggdes till med flera stämmor.

Nils Strömberg dog omkring år 1790 i Raumo. Men orgeln i Ulrika Eleonorakyrkan lever kvar och är fortfarande spelbar efter att kantor Juhani Martikanen reparerade den. När Nya kyrkan togs i bruk år 1897, flyttades inte Strömbäcks orgel dit, så det betyder att den fortfarande står på samma plats som för närmare 250 år sedan.

Predikstolen och orgelläktaren som är placerad till vänster om altaret i Ulrika Eleonorakyrkan i Kristinestad.
Predikstolen, orgelläktaren och altaret fotograferat från läktaren i juli 2019.
Predikstolen i Ulrika Eleonorakyrkan i Kristinestad.
Med enkla redskap kunde låssmederna på 1700-talet tillverka lås som fortfarande fungerar.
Ett votivskepp är ett måste i en kyrka i en gammal sjöfartsstad. Det tyckte åtminstone Högåsens Patientförening som i maj 1965 donerade skeppet, som hade tillverkats av Sven Björkqvist på Högåsen. Skeppet föreställer ”Barken Carolina af Christinestad” och det överräcktes på  grund av att tuberkulosverksamheten helt plötsligt avslutades på Högåsen vårvintern 1965 och patienterna flyttades till Östanlid i Jakobstad.
Klockstapeln och Ulrika Eleonorakyrkan fotograferad från Kyrkogatan i juli 2019. Den västra tullstugan skymtar i den högra kanten.
Blommorna pryder Kyrkotorget med Ulrika Eleonoras klockstapel och stadens rådhus i bakgrunden. Fotot från juli 2019.
Utsikt från Kyrkoberget mot Norrfjärden som för 100 år sedan var betydligt bredare än i dag. Mitt i bild syns Skutskataviken, som i tiderna sträckte sig långt in mot staden. Mitt i bild på stranden står den gamla tullstugan som i tiderna hade stått mitt på torget men som flyttades till den nuvarande platsen ungefär 1810 – 1820. Fotot från SLS:s arkiv.
Svenska folkskolan, rådhuset, kyrkan och den västra tullstugan på Teuvo Kanervas foto från 1972. SLS:s arkiv.
Ulrika Eleonorakyrkan fotograferad från söder av Poutvaara på 1940-talet. Fotot publicerat i bildverket Idyllen.
Teuvo Kanervas lyckade foto av Ulrika Eleonorakyrkan, där han också fick med den gamla brunnen vid Närpesvägen. Eller kanske han fotograferade brunnen och kyrkan kom med? Fotot från 1972 SLS:s arkiv.
Rådhuset, kyrkan med klockstapeln och det västra tullstugan ryms på samma foto från 1981. Bilden som är beskuren är tagen av Teuvo Kanerva, SLS:s arkiv.
Vintern 1981 var snörik med höga drivor runt kyrkan och den västra tullstugan. Bilden, som är beskuren är tagen av Teuvo Kanerva, SLS:s arkiv.
Meinanders ritning av bottenplanen från år 1900. Ur Museiverkets samlingar.
Snödrivorna är höga, liksom spirorna på den gamla Ulrika Eleonorakyrkan. Foto av Teuvo Kanerva år 1981, ur Museiverkets samlingar.
Från detta håll så syns det bra att kameran är rak och att det är kyrktornet som lutar. I juni 1917 skrev Syd-Österbotten att taket på den gamla kyrka som bäst genomgår en välbehövlig renovering. Ur museiverkets samlingar, ca 1900.
Rosorna och kyrkan fotograferad av Teuvo Kanerva år 1981. Ur Museiverkets samlingar.
Vid stadens tre infarter fanns det grindar och vid grindarna fanns det anställda grindvaktare. En grindvakt fanns på stadskogen nära Lålby, en annan på vägen till Tjöck och den tredje på landsvägen till Närpes, nära den gamla brunnen som syns bakom den ena grindstolpen. Grindvaktens uppgift var att se till gårdsägarnas kreatur som var ute på mulbete i skogarna runt staden inte skulle smita in.  Fotot från SLS:s arkiv.
Ulrika Eleonorakyrkan. Foto Aalto, ur museiverkets samlingar.

Kyrkans situationsplan uppgjord i början av 1900-talet. Ur museiverkets arkiv.
Välgjord skiss av kyrkans södra fasad, uppgjord i början av 1900-talet. Ur museiverkets arkiv.
Kyrkans fasad mot Staketgatan. Ur museiverkets samlingar.
Välgjord skiss av Ulrika Eleonoras klockstapel med de fyra gravkamrarna till höger. Från museiverkets arkiv.
Kyrkans genomskärning gjord i början av 1900-talet. Ur museiverkets samlingar.
År 1965 i maj gjorde en del av eleverna vid folkskolan i Perus en utfärd till Ulrika Eleonorakyrkan tillsammans med lärarinnan Maria Branders. Torsten Mitts bjöd på skjutsen och han står där längst bak. Framme till vänster står Maj-Lott Björs, sedan Beatrice Hammarberg, Eva Lindbäck, Erik Mitts och Jan-Erik Kronman. Pojken längst fram kan vara Sven Mitts men längst till höger står Mikael Lindedahl. Flickan till vänster längre bak är okänd men följande är Ann-Christine Granroth och bredvid henne Inger Rosenstedt. Urklippet ur Syd-Österbotten 15 maj 1965.