Kyrkan och skolan under åren 1743 – 1808.

Denna artikel var skriven av Edvin Skogberg och publicerad i Wasa Tidning 1886. Edvin var född i Kristinestad men verkade som lärare i Viborg. Efter bästa förmåga har jag korrigerat texten, så att den skall bli lättare att läsa.

Vården om dessa båda inrättningar handhades under seklets förra hälft av samma person, sålunda att kapellanen alltid tillika var lärare i stadens pedagogi. Och denna förening av tjänster torde också ha varit nödvändig i anseende till kapellanernas dåvarande usla avlöning. Denna beräknades år 1745 till 100 daler silvermynt. Något år senare fastställdes den till 100 plåtar eller 200 daler silvermynt, men vid biskopsvisitationen år 1760 klagades, att den samma under de sista åren endast till två tredjedelar erlagts. Ändring utlovades, och fem år senare finner vi kapellanens inkomster upptagna till 333 daler silvermynt. Dessutom åtnjöt han avkastningen av några ängstycken, som kunde föda en häst och 2 – 3 kor.

Husrum hade han i prästgården, vars trånga och torftiga byggnader år 1772 ersattes av nya. Dessa var dock ännu år 1804 inte försatta i fullfärdigt skick. Hjälp i sin ämbetsutövning erhöll stadens kapellan av moderkyrkans pastor, som predikade i denna kapellförsamling var fjärde sön- och helgdag. För att förbättra sin själasörjares villkor anhöll stadsborna år 1786, då kapellanstjänsten i Lappfjärd var ledig, att en lönejämkning måtte ske mellan sacellanerna (sacellan är ett samlingsnamn på de hjälppräster eller kapellaner som skulle hjälpa kyrkoherden vid förrättningar) i staden och i Lappfjärd sålunda, att Tjöck och Påskmark byar framdeles skulle räknas till stadens kapellförsamling. Detta beviljade konungen den 11 januari 1787. Invånarna i Tjöck var dock ingalunda nöjda med denna förändring, varför de också ingick till konungen med en anhållan att ”hädanefter som hittils få bivista gudstjänsten i Lappfjärds moderkyrka samt att ej behöfva deltaga i kyrkobyggnad i Kristinestad”. Deras begäran blev dock avslagen den 5 augusti 1788, och sedan dess har dessa byar såsom landsförsamling varit förenade med staden. Då emellertid nödigt utrymme saknades i stadens gamla och trånga Ulrika Eleonorakyrka, fick de vid prostvisitationen år 1792 tillstånd att bevista gudstjänsten i Lappfjärd, ”till dess någon anstalt vidtages att skaffa dem rum”. För detta ändamål uppfördes den stora läktaren i västra ändan av kyrkan. Tidigare eller år 1774 hade den ovanför södra stordörren nu befintliga läktaren flyttats från koret till den nuvarande platsen. En omständighet, som mycket minskade utrymmet i kyrkan var bänkindelningen eller seden att en och var hade sin bestämda bänkplats och den fick ingen annan använda. För dessa bestämda bänkplatser erlades en avgift till kyrkkassan och bänkarna kunde vara försedda med lås.

Allt sedan som Kristinestads landsförsamling bildades hade staden planer på att ansöka om att bli skild från Lappfjärd och få bilda ett eget pastorat. När kyrkoherdetjänsten i Lappfjärd genom prosten Rud. Josef Estlanders död år 1807 blev ledig, så beslöt stadsborna att förverkliga denna tanke. Prosten Hägg i Närpes understödde deras förehavanden med att han skulle avstå från pastoraltionden från Skrattnäs och Svalskulla hemmanen till förmån för stadens kommande egna kyrkoherde. Trots att de här två hemmanen var belägna inom Närpes, så hörde de dock till Kristinestads kapell.

Men saken stötte på hinder från Tjöck och Påskmarks byamäns sida, för dessa ansåg att det är ganska opassligt att skiljas från Lappfjärds pastorat. På höstarna och vårarna slapp de inte till staden för att begrava sina lik eller med barn som skulle döpas och andra dylika förrättningar. Dessutom hade de redan gjort inbetalningar till Lappfjärds kyrkomedel, som de inte ville förlora. Trots protesterna fullföljde staden sin anhållan men denna avslogs.

I kyrkans inredning företogs vid ifrågavarande tid flera större förändringar, förutom de nya läktarna. Så byggdes år 1762 en ny predikstol och så anskaffades något senare ett orgelverk med 7 stämmor, alltså detsamma som ännu är i bruk. Det är oklart när orgeln kunde tas i bruk men i gamla inventarieförteckningar står det att den skulle vara tillverkad i staden. Säkert är att den fanns i kyrkan år 1776, eftersom det i församlingens räkenskaper finns omnämnt en orgelnist. Orgelnisttjänsten sköttes för övrigt av klockaren, som hade sin av staden anslagna ämbetsgården.

Begravningsplatsen omgav kyrkan. De förmögnare hade sina gravar under själva kyrkogolvet. År 1760 klagades, att jordandet av lik under kyrkan förorsakade olägenhet, emedan en del gravar inte hade vidare betäckning än själva golvet. Det blev då överenskommet, att alla, som hade egna gravar, ”inne i kyrkan” skulle åläggas att uppbygga dem av sten ”inom nästa vår år till”, annars skulle de tillfalla kyrkan och de skulle kastas igen. Slutligen beslöts vid prostevisitationen år 1774, att därefter inga lik skulle få begravas i kyrkan. De som redan hade sina vilorum under kyrkan, fick förbli ifred, till dess att på 1860-talet då kistorna togs bort av sanitära skäl och de lades i en gemensam grav invid kyrkan vid dess västra ända.

Eftersom kyrkan hade tagit på sig uppgiften över menighetens läskunnighet, kristendomskunskap och sedliga liv, så finns det i visitationsprotokollen en del upplysningar. År 1734 sägs det att barnen läser vackert och år 1760 heter det att ”barnen berömdes såsom försigkomna i stafning, innanläsning och kristendomsförståndet, och församlingmädlemmarne i allmänhet sades jämväl vara i läskunnighet och kristendomskunskapen försigkomne”. Däremot anmärkte kyrkoherden vid samma tillfälle, såsom en last ungdomens inrotade osed att objuden inställa sig på bröllop och gästabud och ”ther oförsynt utan att åtlyda några förmaningar oroa gästerna”. För att få ett slut på detta oskick kom man enhälligt överens att ”den som framdeles går objuden till bröllop eller gästabud, är förfallen att plikta 6 daler kopparmynt till kyrkan”. De kunde också beläggas med stockstraff, ett straff som också skulle utdelas till de som infann sig i dansstugor eller som spelade kort.

Pedagogins eller barnskolans inrättande och dess villkor och verksamhet på 1600-talet har jag redan skrivit om i tidigare nummer. Nu återstår att skriva om barnskolan i slutet på den svenska tiden. Vad skolans underhåll beträffar så var den ganska så knapp. Avlöningen åt dess enda lärare utgjordes ännu 1785 av 6 riksdaler specie av kronan, plus djäknepengar från Kristinestads och Lappfjärds församlingar, vilka steg till något över 14 specieriksdaler, totalt alltså ungefär 20 rdr. (specieriksdaler är ett äldre silvermynt, motsvarande 4 riksdaler). Dessutom hade läraren fria husrum i skolgården och avkastningen två ängslotter. De här två ängslotterna byttes i storskiftet 1791 ut mot en ängslott på den så kallade Kalvholmen. Förutom dessa förmåner hade läraren rätt till fisket i Flybäcken under vårarna och på hösten. Enligt den tidens förhållanden så var de här löneförmånerna ytterst torftiga och det var endast utsikten att få en bättre tjänst i kyrkans tjänst, som förmådde unga teologer att för en tid ägna sig åt det otacksamma pedagog-kallet.

Skollokalen, som tidigare varit sammanbyggd med prästgårdens huvudbyggnad på Kyrkotorgets södra sida, flyttade år 1745 till torgets motsatta sida. Där har skolan verkat sedan dess, fast själva skolan har växlat. År 1784 blev skolhusen både tillbyggda och renoverade, men det klagades ändå att de var kalla.

Skolans årliga inkomster, som bestod av ett par kollekter från stadens, Lappfjärds och Storå kyrkor steg ungefär till 2 specieriksdaler. Om det var klent med inkomsterna, så var inte utgifterna inte heller så stora. Det var lite vitlimning till spiseln och kakelugnen, ett gångjärn i fähusdörren och ”reparation af stolen”, just precis, det fanns bara en stol i skolan.

När en räknetavla eller en liten ringklocka för att sammankalla barnen skulle anskaffas, så var det en så stor utgift, så att det krävde tillstånd vid biskopsvisitationerna. Huvudsaken var den att man kom till rätta med det lilla man hade och ändå blev det något litet överskott.

Det är klart att under sådana förhållanden kunde skolan inventarium inte vara särdeles vidlyftigt. Vid inspektionen år 1760 uppgavs att det består av en svensk bibel och inget annat. År 1784 däremot upptar inventarieförteckningen förutom tomten med dess byggnader och ängar, lite pengar i kassan och flera böcker.

Där fanns den svenska Bibeln i skinnband, en geografibok, en historiebok om Spanien, Portugals geografi, en aritmetikbok, Bibliska berättelser, Svenska Psalmboken med noter, 6 inramade kartor och en del handlingar och protokoll.

Den övriga egendomen bestod av en stor, målad räknetavla och en mindre som var sönder. Ett bord med låda, en stol, en bokhylla, ljussax, eldgaffel, en bläckask för skrivsanden och ett bläckhorn av glas. Det var allt! Det fanns knappt undervisningsmaterial och det lilla som fanns hade anskaffats under de senaste åren.

Inspektionen i skolan sköttes av biskopen och kontraktsprosten, och vanligtvis skedde förbättringar i skolan efter inspektionen.

Undervisningen sköttes av en enda lärare, vilket var möjligt enligt den tidens lärosätt, trots att eleverna befann sig på väldigt olika utvecklingsgrader och sysslade med mycket olika ämnen. Under åren 1653 – 1842, alltså 189 år, som denna pedagogi verkade, innehades lärartjänsten av 22 personer. Av dessa var två lärare endast vikarier för ordinarie lärare, som blivit suspenderade och sedan avsatta.

Det fanns också barn som besökte pedagogin endast för att inhämta de kunskaper som krävdes för att få bli konfirmerad. Läraren hade då rätt att skaffa ett biträde, som kunde undervisa dessa och det var klockaren som skulle sköta detta. Men denna hjälp fick han dock inte och de klagomål som framställdes vid visitationerna hade ingen verkan.

Så länge som pedagogin existerade i staden, så var det den enda publika skolan på orten. Undantagsvis sysselsatte sig då som senare, flera ”boksynta” personer med barnundervisning men detta var inte så vanligt. Pedagogin verkade dock som en riktig samskola, där både pojkar och flickor skulle ”upptuktas” och den saknade inte elever.

En omständighet, som lärarna inte utan orsak klagade över, var den oregelbundna skolgången. Barnen kunde inskrivas i skolan när som helst under läseåret, bara när det passade sig. Lika snabbt kunde de tas bort igen, när helst de behövdes i hemmet. De kunde vara borta en eller flera terminer, och sattes i skola igen när det var lägligt, om inte förr så när de skulle konfirmeras.

Under visitationerna påpekades för föräldrarna om vikten och nödvändigheten av en regelbunden skolgång men någon förbättring blev det aldrig så länge denna skola existerade. Det enda som skulle ha avhjälpt denna olägenhet, skulle förstås ha varit att inte ta emot elever andra tider än då terminen inleddes. Troligtvis så var man rädd för att för stor stränghet i denna fråga skulle avskräcka föräldrarna från att sätta sina barn i skolan.

För intagning i denna pedagogi krävdes det inga förkunskaper och vissa elever kunde inte ens stava, så det blev att börja med det. Vissa däremot hade där hemma lärt sig sin ABC-bok och katekesen, helt eller delvis. Följden av detta blev att eleverna, trots att de undervisades i samma klass och av samma lärare, läste var och en skilt för sig. Det gällde då för läraren att kunna hålla alla sysselsatta på en och samma gång. Det gick vanligtvis bra för sig, eftersom läxorna för det mesta lästes i skolan. Skolagan var på denna tid en vanlig hjälp i undervisningen och barnen fick antingen ”ris eller färlan”.

Att aga skolbarnen var en del av undervisningen ännu i början på 1900-talet. Barnen kunde få stryk med björkris, som de själva måste hämta från skogen. En annan variant var en färla, som läraren slog eleverna med på fingrarna eller i handflatorna.
Att aga skolbarnen var en del av undervisningen ännu i början på 1900-talet. Barnen kunde få stryk med björkris, som de själva måste hämta från skogen. En annan variant var en färla, som läraren slog eleverna med på fingrarna eller i handflatorna.

Medan skolmästaren övade en del av barnen med stavning och innanläsning, så kunde de andra skriva, räkna eller läsa på läxorna. I visitationsprokollen finns noggranna uppgifter om vilka ämnen som lästes i skolan. De flesta kom dit endast för att lära sig att skriva och att räkna. De som däremot stannade längre tid kunde också läsa realämnen, såsom geografi och historia. Räkning var inte det viktigaste ämnet och endast en elev hade undervisats i bråkräkning.

Under pedagogins sista år, 1841 hade där gått 34 gossar och 20 flickor och då var stadens folkmängd 1 910 personer. Enligt den äldsta elevmatrikeln hade ju i skolan under åren 1783 – 1792 inskrivits totalt 157 elever, ungefär 15 – 16 per år. Alla elever var ju inte från staden, utan där fanns 3 från Lappfjärd, 5 från Närpes och det fanns elever till och med från Östermark, Kauhajoki, Sideby, Sastmola, Nykarleby, Jakobstad och Uleåborg. Det noterades speciellt att av de elever som kom från andra så fanns det 2 bonddöttrar, varav den ena var från Lappfjärd. 5 av de pojkar som kom från de finska grannkommunerna kunde endast finska och de hade nog läst både ABC-boken och katekesen men endast på finska men nu hamnade de att läsa på nytt på svenska.

Några elever fortsatte sedan i andra skolor, bland annat i Wasa och i Björneborg. Historikern Skogberg avslutar den 3-delade artikelserien i Wasa Tidning med att nämna att bland annat en som sedan blev kyrkoherde i Lappfjärd hade fortsatt sina studier på annan ort.