Original, krutgubbar och sällskapsbröder.

Denna artikel var skriven av Pelle Schlüter och publicerades i Syd-Österbotten 30.7.1949, alltså inför stadens 300-års jubileum. Lasse Backlund har renskrivit texten och moderniserat den lite, men inget väsentligt är bortlämnat eller förvrängt.

Glimtar från sekelskiftets sorglösa Kristinestad.

Ett nutidsbarn kan knappast föreställa sig vilken charm det idylliska lilla Kristinestad ägde vid tiden för sekelskiftet. Staden var ju innan järnvägens tillkomst vintertid så gott som helt isolerad från den övriga världen. Sommartid fanns ångtåtsförbindelse och särskilt ångaren Carl von Linné, förd av stadens gode vän, kapten Marklund, uppmärksammades av stadens herrar som ofta brukade inta en lukullisk supé ombord, och då gärna dröjde kvar där länge. Litet före 12 gjorde kapten Marklund dem uppmärksamma på, att han måste kasta loss för att inte tvingas betala bropengar för ett dygn till. Men herrarna satt lugnt kvar och rådde Marklund att ånga iväg till den närbelägna Tjärhovsbryggan, där han utan fara för bropengar kunde ligga natten ut.

Kommerserådet Alfred Carlström

med sin maka Agnes, född Wendelin var otvivelaktigt den dominerande och samlande personen i staden. På grund av sin förmögenhet, sina insikter, sin erfarenhet och sitt allt omfattande intresse utövade Carlström på snart sagt alla områden ett avgörande inflytande. Han var en älskvärd, gästfri, högsint och rakryggad personlighet, konservativ till sin läggning, men med förståelse för avvikande meningar. Hans hjälpsamhet var stor och hans uppfattning om rikedomens förpliktelser föredömlig.

En annan framträdande personlighet var stadens lilla trinda och jovialiska borgmästare Elis Granfelt, gladlynt och godhjärtad, livad för skämt, begåvad och vältalig. Han var en utmärkt representant för sin stad och i hög grad medveten om sin värdighet som borgmästare. Typiskt för honom var hans uppträdande på Gamla Socis i Helsingfors, där han utvecklade all den värdighet han var mäktig. Kyparna stod som tända ljus och från bord till bord i salen flög viskningen: ”Vem är det där?” Vid uppbrottet delade Granfelt ut drickspengar med furstlig höghet, menande att då Kristinestads borgmästare engång gästade huvudstaden så skulle det också märkas och läggas på minnet. Granfelt bedrev en omfattande advokatyr, trots att denna inte blev vidare lukrativ, då hans goda hjärta ofta förmådde honom att gratis åt sig fattiga människors mål, ja han kunde till och med själv betala alla omkostnader.

Bland framträdande personer

kan nämnas doktor Ernst Wendelin, en sällsynt sympatisk, fint bildad personlighet med stora kulturella intressen, särskilt musikaliska och dramatiska. En annan var konsul Bruno Wendelin, med sina ståtliga vita polisonger, den sanne gustavianen i sätt och tal, samt den sirlige, gammaldagsförbindlige konsul Gustaf Hydén, en representant för en något äldre period i stadens liv.

Vidare den fetlagda humoristiske handlanden Emil Axelin och de originella sjökaptenerna Wilhelm Hagen och Severin Kepplerus, varav den sistnämnde var det märkligaste originalet i det dåtida Kristinestad. Redan hans yttre väckte uppseende, i synnerhet hans värdiga i gredelint skiftande näsa, som vittnade om en fast och envis karaktär. De små pigga ögonen observerade allt, där han till synes likgiltig travade fram på sin regelbundna kvällspromenad, som intet i världen förutom sjukdom kunde hindra honom att ta på bestämt klockslag. Han stammade och insköt därför ett ”ånå” när stamningen besvärade.

Det kunde hända att stadens herrar satt församlade hos Kepplerus när 6-slaget slog. Kepplerus reste sig då, ställde flaskor och glas på bordet, något som i allmänhet inte kom i fråga hos honom före klockan 6 och bjöd gästerna att sköta sig själva.

”Ånå, jag tar nu min kvällspromenad” meddelade han och reglade sorgfälligt alla dörrar så att ingen gäst kunde avlägsna sig, innan han på slaget 7 återvände. En gång måste konsul Bruno Wendelin slå sönder ett fönster för att hinna hem och ta emot ett viktigt telefonsamtal.

Vad Kepplerus en gång sagt stod fast och hans givna ord gällde osvikligt. När han tidigare förde ångbåt mellan Kristinestad och Sverige ådagalade han en omutlig punktlighet som vållade både allmänheten och rederiet stor förtret. När avgångstiden var inne, kastade han loss och lämnade passagerare och last på bryggan, om de inte hade hunnit ombord.

Kepplerus var sekreterare och kassör i Kristinestads segelförening. Han hade försett en gammal livräddningsbåt med motor och stampade i den dagligen ut till paviljongen på Högholmen. Vid en avskedskollation där för handelsdirektör Hans Estlander, hade Kepplerus lovat att vänta med sin motorbåt, tills hedersgästen Estlander var färdig för hemresa. Men så snart Estlander hade stigit ombord, kastade Kepplerus ögonblickligen loss och lämnade alla andra deltagare kvar på bryggan.

I segelföreningen styrde och ställde han mest som han ville. Vid ett årsmöte föreslog han: ”Ånå så tycker jag vi fockar Granfelt som vicekommodor och så väljer vi ånå Hedström i stället”. När någon opponerade sig mot detta alltför brutalt framställda förslag, så svarade Kepplerus med att ögonblickligen skriva i protokollet att ”Hedström är vald” och ånå då är han vald. Man måste känna Kepplerus och hans stora insats i Segelföreningens verksamhet för att förstå detta.

Stadsbudet Hellman.

Ett original av annat slag, som inte heller får glömmas var det till stadsvyn hörande stadsbudet Hellman. Han, som för det mesta fanns till hands i ena torghörnet och flitigt anlitades för allehanda uppdrag. Hans vanliga hälsning, då han var på gott humör var ”Gudda i kärlek”.

I Hellmans händer kunde man med fullt förtroende lämna ett uppdrag. Det klickade aldrig för honom. Skulle han exempelvis ha tag i en person, så nog fick han det också. Han drog sig inte ens för att uppsöka den eftersökta i privat familj vid en större bjudning. Då kunde han till gästernas stora förnöjelse kliva in i salen och dansa fram sitt ”Gudda i kärlek”.

Hans taxa var 15 penni för varje fullgjort uppdrag, men han misstyckte ingalunda om man uppskattade hans värv till 30 penni. Begåvade man honom, däremot med 25 penni var det en kapital intrampning. Saken var nämligen den att han för 15 penni fick en sup och en smörgås på stadens utminuteringsställe den så kallade tillikan på Kyrkogatan och det kunde han nöja sig med, men 25 penni låg retande nära två supar. ”Nå, den där 5 pennin kan jag full lägga till själv”, fnyste han föraktfullt då någon visade sig obekant med de motiv på vilka Hellman grundade sin taxa.

Familjebjudningarna

intog en dominerande plats i umgängeslivet. De samlade oftast hela bekantskapskretsen och präglades av en otvungen och glättig karaktär trots den gammaldagsetikett som upprätthölls. Denna kändes dock aldrig besvärande och äldre personer kunde opåtalat bryta mot densamma, i synnerhet om de godtagits som ohjälpliga original, som till exempel Severin Kepplerus.  Vid en bjudning hos kommerserådet Carlström mellan jul och nyår, råkade Kepplerus komma in i salen just då kommerserådinnan Agnes bjöd en gäst mandariner, vilka hon rekommenderade som särskilt läckra. ”Ånå, ta för tusan inte av di där apelsinerna”, ropade Kepplerus, ”di ä så jäkligt ånå sura”. ”Men Severin då”, utbrast kommerserådinnan, ”ska du chikanera mej, som just berömt dem”. „Ånå, de ger jag tusan”, svarade Kepplerus, ”men ånå nej gu om jag sku äta sura apelsiner. Jag tog ånå just två stycken och nu ligger di ånå båda två där bakom julgranen”.

Mellan jul och nyår var det bjudningar mest varje dag. Vid uppbrottet från en bjudning inbjöd en annan hela sällskapet till sig följande dag och så fortgick det helgen ut. En länk i sällskapslivet utgjorde även de engång i månaden återkommande programmöten, som föreningen Svenska odlingens vänner arrangerade på rådhuset. Dessa slutade alltid med allmän supé och ofta också med dans.

Det kulturella livet

i staden stod högt och i särskild grad samlade sig intresset kring den dramatiska konsten. När staden en gång gästades av ett resande teatersällskap sade ledaren, att ingen stad i Finland naturligtvis med undantag för dem som hade egna teaterhus hade en så utomordentlig teaterutrustning som Kristinestad. Och detta trots att scenen för varje gång måste ställas upp i rådhussalongen. Kulisserna var mångfaldiga och vackra och belysningsanordningarna för en landsortsstad var enastående.  Teatergarderoben var beundransvärd. En sådan uppsjö på alla tänkbara klädespersedlar som här under årens lopp hopat sig och pietetsfullt vårdats, har den svårt att tänka sig, som inte med egna ögon sett den.  Allt var av prima material och utomordentligt väl utfört.

Teatern omhuldades särskilt av stadens teaterförening av vars skådespelare flera nådde långt över amatörstadiet. Till dem hörde främst borgmästare Elis Granfelt, dr Ernst Wendelin samt systrarna Hanna och Emmy Wendelin, och bland de yngre fröken Sigrid Winqvist. Att många roande intermezzon utspelades vid föreställningarna är givet, som till exempel en gång, när Granfelt hade studerat ut att han för bättre verkans skull borde spara en replik, tills han vid sortin hunnit till dörren. Sufflösen fröken Betty Parman, hade ingen aning härom utan ropade förtvivlad gång på gång efter honom. ”Borgmästarn, borgmästarn!” Till slut brast Granfelts tålamod och han vände sig ilsket om och snäste: ”Asch nog vet jag det, men det kommer sedan”. Och först i dörren gav han sin replik.

Även de musikaliska intressena

omhuldades med kärlek och man må ha rätt att förvåna sig över, att en så liten stad som Kristinestad den tiden höll sig med en egen stråkorkester. Kapellmästare Kaetsch, en godsint tusenkonstnär ledde orkestern på sitt originella sätt, men orkestern spelade svåra saker och spelade bra. Förste violinisten var en framstående musiker, bror till kapellmästaren vid Kristiania filharmoniska orkester i Norge. Violinisten var från Stockholm och flöjtisten från Tyskland.

Vid alla tillställningar skulle orkestern uppträda och själv gav den egna konserter. Dessa var ett kapitel för sig. Då programmet var slut, borde ju rättvisligen publiken avlägsna sig och orkestern med för den delen. Men nej. Publiken satt kvar vid sina små bord och orkestern fick lov att fortsätta att spela så länge publiken önskade, stundom till långt över midnatt, då den obligatoriska supén ätits.  Ibland följde dans efter måltiden. Orkestermedlemmarna fann sig dock gärna i denna fordran, eftersom de honorerades extra för sitt besvär. Ett stående nummer som vanligen betecknade uppbrottssignal åtminstone för den kvinnliga delen av publiken var när handlanden Emil Axelin hunnit till det sensationella stadiet, och klev fram till orkestern. Då visste kapellmästare Kaetsch genast vad frågan gällde och orkestern spelade upp Axelins älsklingssång ”Björkens visa”. Axelin stod då med huvudet på sned, lyckligt leende och anförde orkestern.

Det var nog ingen småsak att upprätthålla denna goda orkester och de välbärgade stadsborna, främst Carlström och konsul Erik Tötterman, fick varje år täcka den förlust som uppstod.

Glädjens blomster i jordens mull. 

Andra konserter förekom ju inte så ofta, på grund av stadens isolerade läge. Ett konsertbesök som förtjänar att omnämnas var det som vissångare Bruno Aspelin lurades att göra. Aspelin hade nämligen gett konsert i Vasa och stadens redaktör ringde därför upp Vasa poliskammare och bad dem ta reda på Aspelin och be honom att ringa upp. Vasapolisen måste ha trott att det gällde obetalda räkningar, eftersom de genast satte sig i rörelse och en uniformerad konstapel lyckades också finna Aspelin på en restaurang. Till hans och sällskapets häpnad uppmanade konstapeln Aspelin att följa med till poliskammaren, där han skulle få besked om vad saken gällde.

Med det lugna humör Bruno Aspelin hade bevarat genom livet, tog han det som ett utmärkt skämt och lät övertala sig att ge en konsert också i Kristinestad. Konserten blev en stor succé och efteråt hade stadsborna arrangerat en fest på hotellet. Aspelin blev så glad att till och med gamle konsul Hydén, som redan stod färdigt påklädd i tamburen, lockades tillbaka in i salen för att i päls och bottforer med liv och lust delta i den av Aspelin ledda skämtsamma dansen ”Glädjens blomster i jordens mull” med alla de gymnastiska tempon som den fordrade.

Under den ljusa sommaren

var den lilla trivsamma segel paviljongen en omtyckt samlingsplats. Där kunde man alltid påträffa kaptenerna Hagen och Kepplerus och andra föreningsmedlemmar i livlig diskussion om allt mellan himmel och jord. Så kunde de båda nämnda hetlevrade krutgubbarna råka hår i hop t.ex. om man påtagligt kunde märka när man seglade in i Golfströmmen eller inte. Kapten Hagens, av honom själv byggda segelbåt Waterwitsch var ett original även den, på grund av de anordningar han försett den med. Det verkade som en spöksyn, då man såg gubben Hagen ensam lugnt sitta vid rodret i sin båt medan kättingen rasslade och ankaret löpte ut och seglen firades ned, utan att någon synbarligen grejade med desamma.

De upptåg som levnadsglada herrar lätt hemfaller åt, då de är ute och går, dömdes inte hårt i den lilla staden. Hade något hyss företagits på natten, nog visste hela staden om det följande morgon, men man skrattade åt det som åt ett nöjsamt påhitt.

En sommarkväll vid ganska sen timma företog sig två svenska handelsresande att sjunga gluntar från var sitt fönster tvärs över torget. Båda var goda sångare och då tonerna bars vida i den stilla kvällen, så fylldes torget inom kort av en begeistrad lyssnande publik. Det blev på sätt och vis en ordentlig konsert.

En lördags kväll satt stadens herrar på hotellet och sjöng efter vanan både kvartett och unisont, då värdinnan på stället, fröken Mathilda Berg vid midnatt meddelade att det fanns en resande på hotellet och en viss sordin därför måste läggas på sången.  Nu var det vintertid en sällsynthet att en resande förirrade sig till staden, varför meddelandet väckte jubel och hotellets alla kandelabrar och ljusstakar kommenderades fram och med borgmästaren i spetsen tågade man i väg till den resandes rum, vars dörr idylliskt nog inte gick att regla inifrån.

Tysta som andar bar herrarna därpå ut den resande med säng och allt i stora salen. Alla ställde sig runt sängen med tända ljus och kandelabrar och kvartetten stämde upp ”Slumra ljuvt du lilla”. Det var en syn för gudar att se den resandes min då han vaknade. Borgmästare Granfelt höll ett humoristiskt tal till den yrvakne och nödgade honom att svälja ett glas munk som välkomsthälsning. Denne visade sig vara en rikssvensk handelsresande som fattade galoppen med glatt humör och anhöll att få fortsätta natten i det muntra laget. Det som skänkte det dåtida Kristinestad dess charm var den glättighet och välvilja som besjälade umgängeslivet. Det var betecknande att envar här tilläts vara sig själv och de originella sidorna snarare uppmuntrades än bekämpades. Måhända beredde just härpå den känsla av välbefinnande som envar erfor i den lilla stadens umgängesliv.