Sammanställt av Lasse Backlund i augusti 2023. Uppgifterna är tagna ur gamla protokoll, försäkringsbrev och tidningar.
Tiden efter att staden Kristinestad grundades år 1649 så var det handel och sjöfart som var de stora näringarna och så fortsatte det under långa tider. Några större industrier grundades inte i staden, förutom skeppsbyggandet på 1700- och 1800-talet och tillverkningen av brännvin i slutet av 1800-talet. Det var alltså handel, hantverk och sjöfart som gällde.
Stadens första riktiga industri var Eriksbergs Tegelbruk, som grundades år 1780 på den östra sidan av Stadsfjärden. Tegelbruket byggdes på stadens arrendemark, på den så kallade donationsjorden. Avståndet till staden var en åttondedels svensk mil och tegelbruket låg mellan vägen till Tjöck och Tjöck å. Det finns inga säkra uppgifter om vem som ägde tegelbruket eller vad och vilka mängder som tillverkades där. Möjligtvis var det Tjöckbor som byggde tegelbruket och den mesta leran togs från Lerviken, som ligger på andra sidan ån. Antagligen var det endast tegel för skorstenar och spisar som tillverkades där, eftersom inhemska taktegel inte var allmänna den här tiden.
Tegelbruket var verksamt i ungefär 50 års tid och tegelslagningen upphörde omkring 1830. Högst troligt var det följande ägare som rev fabriksbyggnaderna och i dag finns inga lämningar kvar på åkrarna, där de hade stått.
Villan Eriksberg
År 1832 köpte skepparen och handlanden Erik Henrik Djupström (1790-1836) tegelbruket med alla dess byggnader för 3 200 rubel silver. Med sin hustru Maria (1795-1859) bodde han på Strandgatan 13 i Kristinestad och skulle använda tegelbruksområdet endast på fritiden. Djupström var skeppare på flera kristinestadsfartyg men han idkade samtidigt en viss handel.
Då Djupström köpte området år 1832 fanns där 10 byggnader:
Nr 1 huvudbyggnaden. Den var byggd i en våning år 1780, samma år som tegelbruket. Redan följande år, alltså 1833 byggde Djupström på en våning till, så att det då fanns 14-15 boningsrum i byggnaden.
Nr 2, en boningsbyggnad i en våning, som användes som drängstuga och var byggd år 1826.
Nr 3, en spannmålsbod, uppförd år 1800.
Nr 4, ett vagnslider, uppfört år 1800.
Nr 5, en ladugårdsbyggnad med foderlada, fähus och spillningskast.
Nr 6, en smedja som användes endast för eget bruk.
Nr 7, en ria.
Nr 8, var en kvarn nere vid Tjöck å. Den drevs troligtvis med vattenkraft men symbolen på gamla kartor visar en väderkvarn.
Nr 9 var det förfallna och ur bruk tagna tegelbruket med tegelugnen, uppfört år 1780.
Nr 10 var den förfallna och ur bruk tagna torkladan och tegellagret, uppfört år 1780.
År 1836, den 29 december avled skepparen Erik Henrik Djupström och ”Villan Eriksberg” övertogs då av änkan Maria. Hon bodde inte heller här utan hon brukade hyra ut stället som utvärdshus åt stadens borgare. På det här natursköna stället kunde borgarna ordna fester och ha restaurangservering med uppträdanden och andra sommarnöjen. Utvärdshusen låg i regel en bit utanför staden medan vanliga värdshus låg i inne i staden.
Under Krimkriget (1853-1856) hyrde änkan Maria Djupström ut Villan Eriksberg åt den ryska militären. De inredde de båda boningsbyggnaderna till sjukhus och i förråden lagrade de sjukvårdsmaterial. Då kriget tog slut stannade endast en liten grupp ryska soldater kvar, som skulle vakta den stora mängden sjukvårdsmaterial och de bodde då i drängstugan.
Branden 1857.
Den 4 maj 1857 utbröt en brand i drängstugan, alltså i det mindre boningshuset nr 2 på Eriksbergs gamla tegelbruksområde. I den byggnaden bodde just då 5 ryska soldater och eftersom det i staden gått rykten att branden skulle ha börjat på grund av slarv och bristande eftersyn av elden, så bestämde stadsfiskalen, kronolänsmannen Simeon Tennander att förhör skall hållas med vittnen och de inblandade. Möjligtvis berodde eldsvådan på felaktigheter i eldstäderna och detta skulle utredas vid förhören.
De första som kallades till förhören på rådhuset var rådmannen Johan Gustaf Ramstedt, som var ordförande i den lokala brandstodskommittén och Eriksbergs ägare Maria Djupström. Hon var själv inte närvarande, utan hon använde mågen, apotekaren Jurvelius som befullmäktigat ombud.
På grund av det känsliga ärendet hade generalguvernören, greve Berg bestämt att den ryska majoren Feodor Devel, som var militärombud för de ryska trupperna i landet skulle kallas till förhöret. Han var stationerad i Helsingfors men råkade vara i staden i helt andra uppdrag.
Stadsfiskalen Tennander kallade också den militärkommendering, som hade bott och vistats på Eriksberg för vakthållning av ryska kronans hospitaleffekter, nämligen underofficeren Anton Plävnuk och 4 ryska soldater. Den ryska bataljonens pastor Johan Lektasoff, som var stationerad i Vasa deltog också i förhören och han betonade för de ryska soldaterna att de måste hålla sig till sanningen och han fungerade lite som soldaternas ombud.
Underofficeren Plävnuk berättade som första vittne att han var chef för de fyra soldaterna och att de alla bodde i drängstugan. På morgonen hade de gjort upp eld i kakelugnen för att kunna koka te och värma en av soldaterna som var sjuk och sängliggande. I byggnaden fanns också ett kök men där hade ingen eld gjorts upp. Plävnuk hade vid 9-tiden på morgonen gått ut på gården och då märkt att rök trängde ut runt kammarens skorsten. Han rusade då in i gården för att varna soldaterna, som alla rusade ut. Två soldater tog sig upp på taket, som var lagt med bräder men eftersom de saknade brandredskap kunde de inte göra något åt elden.
I kammaren låg den sjuka ryska soldaten, som först skulle räddas. Underofficeren begav sig efter det mot staden för att alarmera brandkåren men på vägen mötte han folk som meddelade att branden redan hade märkts av brandvakten i rådhustornet. Han vände då tillbaka för att bärga den lösegendom som fanns i drängstugan och i ett lider. Folk som kommit till brandplatsen kunde rädda fem balar med klädespersedlar. Flera vittnen intygade här att de ryska soldaterna visade sig ovilliga att rädda all material, utan de stod mest och såg på då byggnaderna brann ner.
Efter det kom ”den nitiske och verksamme” borgmästaren Mauritz Hasselblatt till brandplatsen och han övertog då kommandot. Denne befallde då att dörrarna till huvudbyggnaden skulle brytas upp, eftersom släckningsredskapen fanns där inne, alltså inlåsta i förstugan. Dörrarna till 2-våningsbyggnaden hade varit förseglade under ett helt år. Det fanns en risk att elden skulle sprida sig just till huvudbyggnaden i två våningar eftersom det blåste åt det hållet. På grund av blåsten gjorde den det också och huvudbyggnaden förstördes men inte helt. En del av den byggnaden kunde räddas medan de andra byggnaderna på området förstördes helt.
Någon direkt brandorsak kunde inte fastställas trots att ett stort antal vittnen förhördes. Den mest sannolika orsaken var en spricka i skorstenen men den misstanken förkastades av muraren Johan Back och sotaren Johan Fredric Sörlander. Brandsynarna, som nyligen hade granskat eldstäderna hade inte heller haft något att anmärka på.
Den ryska majoren Devel var mest intresserad av det nedbrunna magasinet, som stod på samma område. Där hade funnits mycket sjukvårdsmaterial, som nu uppgavs vara förstörda av branden. Han hade dock hört rykten att soldaterna senaste vinter skulle ha sålt bort klädespersedlar åt stadsborna och andra behövande. Nu var magasinet totalt nedbrunnet och han kunde inte få reda på hur det verkligen låg till. Flera vittnen kunde dock intyga att soldaterna på stadens torg och gator sålt kläder och stövlar, som tillhört den ryska kronan. Denna fråga behandlades inte närmare på rådhuset men högst troligt straffades soldaterna på något sätt, för att ha förskingrat den ryska kronans egendom.
Byggnaderna brandförsäkrade redan 1836.
De värdefullaste byggnaderna på Eriksberg hade försäkrats mot eldskada redan år1836. Det var då som skepparen Djupström tecknade en brandförsäkring på fyra byggnader på Eriksberg för dess fulla värden men brandstodsbolaget kunde godkänna endast en tredjedel av gängse värdet. Skeppare Djupström måste godkänna denna nedvärdering.
Då branden inträffade år 1857, så blev försäkringsersättningarna relativt små. Skadan för huvudbyggnaden var inte total. Till exempel av stommen var 1/3 i behåll och för det gjordes avdrag. Av golven var ¼ i behåll, och avdrag gjordes till och med för förstugudörren, eftersom ¼ av den också var i behåll. Full ersättning eller rättare sagt en tredjedel betalades ut för den totalförstörda drängstugan och två andra lagerbyggnader.
År 1836 värderades de fyra byggnaderna till 7 800 rubel medan ersättningen efter branden beräknades till 771 rubel. Förlusten var stor för Maria Djupström, som bara fick en del av förlusten ersatt. Förlusten var också stor för den ryska kronan, som förlorade en stor mängd sjukvårdsmaterial.
De förstörda byggnaderna byggdes inte upp igen och Maria själv avled ett par år efter branden och hela området återgick då till staden. Det här området på ca 150 ha, som fortfarande kallas Tegelbruksbacken var i stadens ägo ända till 1998, då det genom en bytesaffär övertogs av Forststyrelsen.
Järnvägens pumphus på Tegelbruksbacken.
I början av 1910-talet då järnvägen byggdes ut till Kristinestad byggdes ett pumphus i närheten av det tidigare tegelbruket. Ångloken krävde mycket vatten och därför byggdes en större cistern i lokstallets torn. Vattnet till cisternen pumpades från Tjöck å via en 10 cm grov gjutjärnsvattenledning till lokstallet. Bredvid pumphuset byggdes nödvändiga uthus och en boningsbyggnad för pumpskötaren och dessa byggnader finns fortfarande kvar nere vid Tjöck å. Pumphuset är inte längre i bruk och byggnaderna är i privat ägo.