Ryska infallet i Österbotn, åren 1713 och följ.

Artikel införd i 3 olika nummer av ”Tidningar Utgifne af et Sällskap i Åbo” år 1776. Artikeln är språkligt rejält förnyad, enligt bästa förmåga.

Österbotten hade fram till år 1713 över 100 år varit oanfäktat av fientligt våld, allt ifrån det så kallade klubbekriget år 1597, då polska konungen Sigismundis trupper, under dess anförare, guvernören över Finland Klas Fleming, höll här illa hus.

Men år 1713 om hösten, retirerade sig resterna av den svensk-finska armén, efter det olyckliga nederlaget i Tavastland och Pälkäne socken, vid Kuokkala den 6 oktober, under general major Carl Armfelt, som kort före detta erhållit kommando efter general löjtnanten Lybecker, över de kvarblivna Finska trupper, till Österbotten, dels över den 12 mil långa skogen till Ilmola och Storkyro, dels under general majoren de la Barre genom Ruovesi och Lappo socknar, samt lades i vinterkvarter i socknarna omkring Wasa.

Första ryska trupper, som besökte Österbotten, ankom den 28 november över den 12 mil långa skogen och skrämde allenast överste Boijes dragoner, ifrån sin förpost i Nummijärvi gästgivaregård av Kauhajoki kapell och Ilmola socken, samt for strax tillbaka med några fångar, utan att desto längre tränga in i landet.

Emellertid marscherade den ryska armén från Pälkäne till Tammerfors och tågade vidare genom Birkala, Tavastkyro, Mouhijärvi, Kumo och Ulfsby socknar, där de uti och omkring Björneborg tog kvarter. Major Freidenfelt av Åbo läns Rytteri var ännu efteråt på Strandvägen och överrumplade i Sastmola socken och Kasaböle by en rysk förpost, samt tog en kapten och några män till fånga, som han sedan lyckligen fick förda till Wasa. Allt detta hände i november, vid vinterns början.

I början av december 1713 anlände det ryska kavalleriet under generalmajor Czernicheffs kommando till Kristinestad och Lappfjärds socken, som liksom Närpes socken plundrades av kosacker. Vår lilla armé drog sig då tillsamman och slog läger vid Solf kapell i Malax socken ¾ mil från Wasa. Där fanns också landshövdingen, generalmajor Baron Lorentz Clerk med en hop nyuppbådat manskap, och därav utvalde och exercerade femmänningar, som personligen infann sig.

Denna tid uppsattes en bondevakt av Laihela och Lillkyrosocken i Kylänpää by. Dessutom posterades 290 man av Ilmola socken, i Kurikka och Kauhajoki kapell närmast fienden under unga studenterna Gabriel och Israel Peldans ledning hela december månad. Nu drog sig de ryska trupperna från Kristinestad till kvarteret i Björneborg, vilket ledde till att Österbotten lämnades i fred till julhögtiden. Underrättelse om detta framfördes på julmorgonen av bondevakten i Ilmola till Generaliteten i Wasa.

Hela januari år 1714 var stilla men februari var mycket oroligare. Fienden tågade då från Björneborg efter vintervägen, genom Tavastkyro och Ikalis, över tillfrusna kärr och insjöar, till Ilmola socken. Bondevakten uppbådades i Ilmola den 12 och posterades i Kurikka kapell på dess kapellansbol, med den från armén utsända 30 ryttare. 6 bönder utsändes för att rekognosera, men de blev alla bortkidnappade av fienden. Bondevakten ryckte ut till Luopa by ¾ mil längre fram, i dunkelt månsken natten mot den 15. De mötte den antågande ryska armén och fick efter en liten skärmytsling veta vad som var å färde, och de miste en bonde och en ryttare.

Dagen därpå bragtes från bondevakten kunskap till den i Storkyro samlade armén och dess generaler Armfelt och de la Barre, där de samlades med flera regementsbefälhavare på Storkyro prästgård och i landshövdingen Frisenheims kvarter, till att hålla krigsråd. Herr Armfelt, som var generalchef påstod och lovade att leverera en batalj åt fienden på fältet. Han hänvisade till några brev från den pågående riksdagen, i vilka önskades att de våra skulle stå enade och att landet skulle väpna sig med man ur huse och gå emot fienden. De flesta andra i krigsrådet var dock emot en aktion på det utsedda stället, före landet kunde samla ett större antal. De höll för rådligare, att möta fienden som var uttröttad under marschen över den 2 ½ mil långa skogen mellan Storkyro och Ilmola, vilket verkade vara mera fördelaktigt.

Överste Stjernskants från Savolax infanteri, som sedan efter erhållen fred, begav sig i rysk tjänst, skyllde i Krigsrådet på en sjukdom och drog sig i säkerhet till Vörå prästgård 3 mil norrut. Den dagen då den finska armén slaktades, som avskickade han den första posten om slaget till Stockholm med orden: ”Finska Armeén är den 19 Februarii totaliter slagen i Storkyro wid Wasa”. Den posten kom otroligt hastigt till Stockholm.

Den 16 utkastades en plan till batalj vid Napo by, inemot 4 mil söder om Wasa, där infanteriet i dubbla linjer och halva kavalleriet blev uppställt på vardera flyglarna, på ett på båda sidor om den tillfrusna Kyro älv beläget åkerfält. Där skulle de ha den brusande forsen, stenbackar och nära dem stora, flacka myrar i ryggen. Där skulle de nu stå stilla ifrån tisdagen till fredagen och invänta fiendens ankomst till slaktning. Napo by av 6 bondegårdar flyttades till bröstvärn, som då bestod av nedertagna hus, inom vilka officerarna emellertid hade kvarter.

Samma dag skickades Gabriel Peldan med en underofficer och 16 man, för att i skogen rekognosera om fiendens ankomst. De kom lyckligen tillbaka den 18 om kvällen med kunskap att ryska armén under general Galizins ledning rastat i Ilmola och att de den 17 marscherade genom skogen.

Den 18 visade sig en fientlig kavallerigrupp för de våras ögon och de blev påhälsade med några skott av de vid huvudkvarteret placerade järnkanonerna. Ett bedrövligt omen var det att det var endast vår biskops D. Gezellis adelsryttare, som stod ute som förpost, som blev skjutna. De fientliga trupperna som länge beskådade de våras stånd och läge, drog sig sedan tillbaka.

Den 19 mot middagen såg man fienden i full marsch. En grupp kom oantastad efter isen på älven och steg uppå norra åbrädden emot vår vänstra flygel. Därpå såg man strax den andra gruppen av kavalleriet komma fram ur skogen och slöt sig samman med den förra. Ungefär kl. 1 gavs lösen med våra stycken, som fienden inte dröjde med att besvara. Nu red generalmajoren Armfelt framför alla regementen, bataljoner och skvadroner och uppmuntrade dem med ett kort tal och bön. Lösen var: med Guds hjälp.

Före slaget upptände fienden sig ur vägen en bondgård, benämnd Turpala på norra sidan av älven. De våra retirerade mot Napo by, varigenom röken fördes och med vädret och snögloppet i ögonen. Som sagt, var kavalleriet ställt på flyglarna. De som var på den vänstra, fick nog att göra men man såg bedrövligen, hur en del strax i början och förtid försökte komma undan.

Vid de första skotten har general de la Barre redan varit i Gumila, som är ½ mil från platsen och bett länsman Gumse att laga sig undan. Emellertid höll vårt infanteri sig jämt tappert på vänstra flygeln, som dock blev sekunderad av den högra, som inte hade någon fiende emot sig och därför beordrades in i striden över älven in i elden med den vänstra. De drev dock fiendens fotfolk redan tvenne resor tillbaka och erövrade några av deras vapen. Av vårt kavalleri till höger vet jag ej om någon avlossade sin carabine eller pistol, ej heller av de till vänster flera än halva Åbo läns Rytteri av 3 compagnier, som några gånger slog sig igenom, till den raske ryttmästaren Axel Buure av flera sår föll ned och den hurtige majoren Freidenfelt, samt ryttmästaren Kuhlfelt sent nog kom ut, den förre dödligen blesserad och några dagar därefter på reträtten i Kronoby död, och den senare så sårad, att han hela sommaren därefter låg sjuk och under kur i Sverige. Major Bleckert vid dragonerna blev också kvar på platsen, men ej flera av dem som var till häst.

Sedan vårt rytteri lämnat platsen och sin post åt fienden, kunde de ryska dragonerna stiga av och komma våra infanterister på ryggen. Då blev det en obeslutsam strid och följaktligen total slaktning på våra redliga fotmän och de tog på alla sidor många med sig i de dödas rike. Märkligt är att sedan alla våra infanteriofficerare var slagna, så kommenderade en underofficer resten av det 3. regementet.

Kosackerna hade redan i början trängt sig igenom skogarna, för att anfalla de våra i ryggen, men fick att göra med uppbådsmanskapet, som var uppställt bakom linjerna. Femmänningarna och Wasa Borgerskap stod i fronten, där de förhöll sig som käckaste soldater. Dessa kosacker, som aldrig höll stånd, vände sig därifrån för att plundra det bagage som stod på bondslädar i stora mängder. De förföljde också de som flydde från striderna och de mötte en del av dessa vid Taipale gård, ”vilka där nedsablades”.

Slaget pågick inte mera än 2 – 3 timmar och antalet på vår lilla armé var 6 000 man, nämligen 4 500 reguljärt krigsfolk och vid pass 1 500 av uppbådsmanskap från Storkyro, Laihela, Lillkyro, Mustasaari, Malax och Närpes socknar, samt Wasa Stads Borgerskap. Ryska armén däremot sägs ha varit 20 000 man stark men de uppgav själva att i striderna hade inte mera än 12 000 deltagit. Det fanns till och med sådana som påstod att endast 8 000 ryska soldater varit med. Ryssarna erkände inte heller att de skulle ha lidit några förluster. Antalet av stupade och tillfångatagna finska soldater är svårt att uppskatta, eftersom det finns varierande uppgifter.

Platsen var nog full med döda och även på älven, där kroppar flöt hela följande sommar. Likaså i skogarna och på myrarna däromkring, där kroppar av de flyende hittades ännu därpå följande år.

De retirerande som flydde utefter en biväg över mossen 1 ½ mil till Vörå kunde vid framkomsten se att generalmajor de la Barre med sitt kavalleri hade kommit dit genom Lillkyro 3 mil utefter stora landsvägen. Allmogen från Nykarleby, som ämnade delta i slaget, var också på väg över mossen. De kunde där hindra de jagande ryska kosackerna att rida i kapp de flyende.

General Armfelt, som länge var med i slaget, slapp inte undan längs den stora landsvägen, utan for med de sina till Laihela och sedan till Vasa. Det var först i Pedersöre och Gamlakarleby som han hann upp den flyende finska armén.

Armfelt var en gång omgiven av fienden och med några andra slog han sig igenom, så träffade han en rysk kapten, som ville ta honom till fånga. Men så länge han hade kvar sin värja, var han inte så lätt att gripa. Rysskaptenen som också var mera angelägen om sitt eget liv än en enslig fånge, drog sig tillbaka. Kaptenen blev sedan degraderad och flydde över till Sverige.

När alla flyende var samlade i ”Gamle-Carleby”, så fanns det inte någon infanteriofficer med, däremot nog sådana som hade suttit till häst.

Efter att striden i Storkyro var över, så ”röfvade och plundrade ryssarne grufveligen, slogo ihjäl gamle män och qvinnor, borttogo handtvärkare, sjömän och ungdom af bägge könen”. Ryssarna stannade några veckor i Wasa, därifrån trupper utskickades till Nykarleby och Pedersöre.

I början på mars månad 1714, började de dra sig tillbaka längs med två vägar. Infanteriet gick strandvägen förbi Kristinestad, Björneborg och Raumo till Nystad, medan kavalleriet red till Tavastehus genom Lappo och Ruovesi. De finska trupperna drog sig allt längre norrut mot Brahestad, där de stannade till hösten. Det var truppernas sista post i Finland och Österbotten.

Major Maxa, som från Gamlakarleby blev skickad till Wasa för att anhålla av ryssarna om de fick begrava de stupade. Han fick då beskedet att de snart kommer att lämna orten. Ryssarna tackade sitt kavalleri, som ”varit dem befordeligt. De berömde ej sitt Infanterie, utan tillskefvo sina dragoner segern i Storkyro”.

Den 26 augusti 1714 anlände kosackerna med hela dess styrka strandvägen förbi Wasa och tog nattläger i Laihela. Samma dag anlände den ryska galärflottan med infanteriet på fjärden i Wasa.

Den 27 attackerade kosackerna de svenska förvakten i Vörå mellan Tuckor och Kovikjoki, som de drev på flykt efter att ha avlivat två ryttare. Dock blev en rysk frikosack, som tidigare hade visat stor tapperhet och högaktning, genomskjuten av en svensk ryttarkorpral. Några dagar senare anlände hela den ryska flottan med infanteriet till Nykarleby, som kommenderades av generalamiralen Apraxin. Samtidigt anlände dit också allt det kavalleri, både dragoner och kosacker, som hade marscherat längs strandvägen från Åbo län till Wasa, som enligt ryssarnas egen utsago skulle ha bildat en armé på tillsammans 40 000 man. Deras avsikt var att i den ”negden lefverera de Swenske en bataille, därtill de berättade sig varit anmante af General Major Armfeldt”.

Men vid framkomsten fanns där inga svenska trupper. I stället skickade de en flotta med galärer till Västerbotten, där de den 18 september brände ner Umeå stad. Den övriga flottan drog sig tillbaka till Åbo medan kavalleriet blev kvar i Österbotten och de drog sig allt längre norrut. Förtruppen bestod av kosacker och ett regemente dragoner, anförda av överste Manstein. Efter honom följde generalmajor Tzekin med de övriga dragonerna, som tillsammans med förtruppen uppgick till 4 000 man. Dessa trupper bemäktigade sig hela Österbotten innan 1714 års slut.

Efter dessa trupper anlände generallöjtnant Bruce med 6 000 dragoner över Tavastskogen och anlände i början på november månad till Gamlakarleby. Därifrån utsände de sina universaler till socknarna runtomkring, för att försäkra befolkningen frid och beskydd. Den här försäkringen blev inte ens hållit och efterkommit, varken av Bruce själv eller av hans trupper, för de mördade, härjade och skövlade utan återhållsamhet.

Generallöjtnant Bruce med sina trupper tågade inte längre än till Kalajoki, därifrån han ”wid slutet af Decembri drog sig tilbaka till Finland, och kom icke widare til Österbotten”.

År 1715 om våren drog generalmajor Tzekin, som då ensam hade kommando i hela Österbotten, allt sitt manskap från Norrbotten. Hans trupper slog läger i Storkyro och följande sommar 1716 i Lillkyro. Under denna tid var han också i de södra socknarna och utgav försäkran om hemfrid och säkerhet för inbyggarna på orten.

Härpå följde under åren 1715 och 1716 en tid då folket till liv och lemmar blev någorlunda förskonade i södra häradet. Egendomarna däremot som kunde användas till livsuppehälle för ryssarna, blev dock borttaget där sådant fanns. Detta förorsakade en verklig hungersnöd och detta främst därför att åkrarna både i Storkyro och Lillkyro på grund av de ryska soldaterna låg i linda och inte kunde odlas. Det var ju också brist på dragare och utsäde.

Under de här årens vintrar utövade de ryska trupperna en oerhörd och omänsklig tyranni. Ingen människa norr om Kalajoki, som ryssen fick tag i, antingen i skogen eller i gården, fick njuta någon pardon eller behålla livet. Det var också ytterst få av dessa , som blev rätteligen dräpta med gevär. I stället var det ett ”piskande, brännande, stekande och sträckande ömkeligen och långsamt pinade till döds; jämväl med sådana plågor af daga tagna, at man för tukt icke må nämna alt”.

Ibland annat vill man dock berätta om byn Yppäri i Pyhäjoki, som blev kringränd av ryssar år 1716. Folket där hade inte hört något om ryssarnas ankomst och de blev alla tillfångatagna. De stängdes in i ett pörte och därifrån togs det ut en i taget till ett hus på Nissilä hemman, där de först blev piskade, så att ”köttet svall upp i stora walkar på deras kropp, på hvilken sårade kropp sedan blef gjord eld af näfver eller halm, som så länge brändes at köttet öfver alt brann till en svart skorpa, hvilket blef afskapad med någon gammal och hvass sopqvast eller granqwistar, som sedan åter på nytt piskades och stektes, så länge lifwet satt i människan. Under all den tid som den eländiga menniskan så handterades, så måste hon vara upphängd så högt, at föttere woro 1 til 3 qwarter upp ifrån marken, på sådant sätt, at bägge händerne bakbundos ihop om handlederne, deruti sedan ett rep fästades, som blef kastadt öfwer någon ås eller annan högt befindtlig stock; och således upphissades kroppen af de ihopbundne armarne som vände sig bakwänt öfwer hufvudet, och hängde så pinarom till pass, at de icke behöfde kröka deras rygg. Widare bands bägge fötterne ihop, och sattes antingen stock eller stång deremllan, hvarpå de tryckte och dermed utträngde och sträckte alla lemmar, at menniskan icke fick en gång kröka sig eller draga sina senor ihop”.

Detta allt var ryssarnas egentliga maner till att pina och plåga folket i Österbotten. På detta sättet berättade kapellanen i Pyhäjoki Wilander, att 120 personer i Yppäri by blivit på en gång stekta till döds, så att ”inälfvorna af somlige kommit ut genom ryggen; ibland hvilka äfwen warit en hafvande qwinna, med hvilken samma process blifvit brukad, så att allt kött som på hennes rygg warit, blifvit av piskor och eld förtärdt, så at fostrets arm, som låg i hennes lif, hafver kommit ut genom hennes rygg.”

Dessa 120 personer, sade denna kapellan, hade han jordfäst uti en grav i just denna by.

Det andra sättet att plåga människor, var att bakugnen eldades röd het och människan bakbunden om händer och fötter, naken ”blef deruti insluten och således lefwande stekt; på hwilket maner en Corporal vid namn Ivan Carela lät uti Lumijoki år 1715 in Februario wäl 40 menniskor stekas; och berättades sedan af de undsluppne, at Ryssarne på Karlön år 1716 på sådant sätt förgjort alt det folk som de funnit i benämnda socken. Dessutom hafwa de allestädes en och flera personer i gården, ja ofta hela hushållet på en gång, samt somligstädesden ena nu den andra en annan gång, på förenämnda sätt och annat pinligt sätt af daga tagit; och sålunda blef på mera än barbariskt wis folket i Österbotten handterat och otaligas lif på grufveligt sätt afskurit.”

Den ryska tsaren var nog oskyldig till dessa brott, som hade utförts av hans generaler eller på deras order. Detta kunde erfaras om någon av landets inbyggare fick tillfälle att komma inför den höga befälhavaren, för att besvära sig över någon oförrätt eller övervåld, så blev genast förövarna straffade om de kunde hittas, flera gånger till och med livet. Men det ogudaktiga och snåla folkslag som ryssarna var, kunde de inte nöja sig med det som överheten befallt, utan trängtade efter landsfolkets egendom. Alltså den egendom som de trodde var bortgömd och genom att pina ville tvinga folk att bekänna var den fanns gömd. De som pinades bekände och uppvisade vad de hade gömt, och därför fick ryssarna en vana, uti ett raseri värre än vildar bestar utan förskonade tyranniserade.

Det vet man också av erfarenhet berätta, att ju mera någon pinades och erkände, ju mera ville de ha. Och det så länge som den pinade hölls vid liv. Den pinade kunde inte vänta sig någon lindring, trots att han kunde uppge oändliga skatter.