Sammanställt av Lasse Backlund i maj 2025. Uppgifterna är tagna ur tidningarna Syd-Österbotten och Keski-Savo.
Syd-Österbotten skrev den 8 juli 1914 om en sorglig händelse i Nyslott.
I lördags den 4 juli, vid halv 3-tiden inträffade i Nyslott en sorglig händelse, som starkt upprört sinnena på orten. Distriktsdjurläkaren Gustaf Henrik Schultz 10-år gamla flicka Käthe hade gått att simma i slottssundet medan föräldrarna och två syskon uppehöll sig på stranden. Efter att en stund ha varit i vattnet begav hon sig lite ut från stranden.
Där sjönk hon plötsligt i djupet, antagligen dragen av den invid simplatsen gående starka strömmen. Då fadern märkte detta, skyndade han att rädda sin dotter. Men strömmen var så stark att han inte lyckades därmed, utan själv efter en kort kamp drogs i djupet.
Faderns och dotterns kamp för livet och deras död gjorde naturligtvis ett uppskakande intryck på makan och barnen på stranden.
Gustaf Henrik Schultz var född år 1866 och utnämndes år 1901 till distriktsdjurläkare i S:t Michels län med stationsort i Nyslott.
Tidningen Keski-Savo visste berätta att 10-åriga Käthe hade använt ett bälte med kork men att detta av någon anledning hade lossnat när hon kom ut på djupt vatten vid simplatsen som fanns vid Venäjänniemi. När djurläkare Schultz märkte detta rusade han med kläderna ut i vattnet, där han drabbades av någon typ av chock och drogs ned i vattnet. Folk som rusade till olycksplatsen fick snabbt upp dottern och fadern men de var då redan livlösa. Tidningen visste att Gustaf Henrik hade utbildat sig till djurläkare i Köpenhamn och tidigt fått tjänst i Mellersta Finland tills han år 1901 utnämndes till distriktsdjurläkare i S:t Michels län.
Den 9 juli begravdes fadern och dottern i samma grav i Nyslott.
Den 11 juli 1914 skrev Syd-Österbotten så här om ett dödsfall i Kristinestad.
Dödsfall. En av stadens äldsta invånare, änkefru Elisabeth Schultz, avled härstädes senaste måndag afton i den höga åldern av fyllda 90 år. Den avlidna hade redan en längre tid varit sjuklig men för övrigt till det sista vid fulla själskrafter. Hon var moder till den i Nyslott senaste lördag Gustaf Henrik Schultz, vilken ljöt döden, då han sökte ur vågorna rädda sin dotter.
År 1946, den 31 juli skrev Lilly Nystén om gamla sjökaptener i tidningen Syd-Österbotten. Hon skrev bland annat så här:
Elisabeth Rebecka Schultz.
Hon föddes i ett arbetarhem vid Västra Långgatan, i nuvarande Frälsningsarméns gård, senare Saalem, där hon lärde flit, arbetsamhet och goda seder. Bokliga kunskaper tyngde ej hennes ungdomliga, glada lynne. Det ansågs inte vid denna tid som något väsentligt för en kvinna.
Hennes far var sjömannen Gustaf Häggblad och moderns namn var Amundson. Som 19-åring gifte hon sig med styrmannen Johan Fredrik Glasberg, död 1855 och fem år därefter gifte hon sig med sjökaptenen Gustaf Fredrik Schultz.
Till växten var hon av medellängd med mörkt hår och små pigga och glada ögon. Rösten var kanske det mest påfallande. Den var ljus och klar men med en oefterhärmlig glidning från diskant till alt, som kanske underströk det fryntliga och godmodiga i hennes natur.
Hon var vänsäll, öppen och pratsam med roliga små vändningar och uttryck i sitt tal. Så talade hon alltid om ”padaply” och ”ånnbåt”.
Hennes äktenskap med kapten Schultz var säkert lyckligt men år 1875 blev hon änka med två barn. Troligen var det då som hon blev glasmästare, åtminstone utövade hon yrket vid denna tid. Hon var ej för ros skull en kaptenska, som fått reda sig ensam i många situationer. Hon redde sig, skolade och uppfostrade sina barn, av vilka sonen Gustaf blev veterinär.
Familjen ägde en gård i hörnet av Strandgatan och Hållfastskagatan, som ännu är i dotterdotterns ägo. Dottern gifte sig och delade sedan med modern omsorgen om gård och grund.
Rebecka Schultz uppnådde en hög ålder. Hon dog 1914 vid fyllda 90 år.
Här ett par små historier, som jag hörde henne berätta och som kanske kastar ett milt ljus över de bleknande, försvinnande dragen av en god och duktig kvinna från denna tid.
Rebecka gick som ung fru att bada i Simmarviken och förlorade därvid sina vigselringar. Nedslagen och ångestfull bekände hon sin förlust för mannen, då han kom hem från en resa. Han strök henne ömt under hakan och sade:
”Jag skall köpa dig nya ringar men endast mot ett löfte av dig. Du skall lära dig att skriva. Du anar inte hur ledsamt det är för mig att ta emot dina varma tankar, då de är formade och skrivna av en främmande”.
Sagt och gjort, Becka lärde sig skrivbokstäverna och nu började hon själv knåpa ihop breven till maken.
Den andra historien handlade om, då hon fruktade sig vara skendöd. Becka hade legat sjuk och slutligen gled hon in i ett tillstånd av stelhet och orörlighet. Hon kunde inte röra ett finger eller höja ögonlocket. Tanken var klar och hon hörde de andras oro och jämmer.
Fruktan grep henne att de skulle tro att hon var död, lägga henne på en bår och kanske begrava henne. Fruktlöst försökte hon ge ett tecken att hon levde. Till sist grep ångesten med sådan kraft om det lilla kvinnohjärtat, att det började klappa. Stelheten gav med sig.
Becka satte sig upp i bädden och sade: ”Ge mig ett glas öl”! Härvid bör nämnas att fru Schultz uttalade ö-ljudet mycket öppet och runt. ”Men kära, det skulle läkaren aldrig tillåta” invände mannen. ”Men jag sa till Schultzen” fortsatte Becka sin historia, ”ge mig ett glas öl, så får ni se att jag blir frisk”. Hon fick ölet och blev frisk.