Nekrolog i Hufvudstadsbladet 6.2.1883. Efter bästa förmåga är texten moderniserad.
Presidenten William Forsman, den äldsta medlemmen av Finlands domar- och ämbetsmannakår och den äldsta medlemmen av Helsingfors samhälle, har i söndags förmiddag i Helsingfors slutat sin sällsynt långa och hedersfulla levnadsbana.
Dem nittiofyraårige avlidne var född den 20 oktober 1788 i Kaskö stad, där hans far var ordningsman. Han blev student i Åbo 1805 och inträdde efter avslutade akademiska studier på den juridiska tjänstemannabanan, som auskultant vid Wasa hofrätt i april 1808. Det var alltså under den tid då de ryska trupperna med ännu ohejdad fart trängde fram i Österbotten, och då ingen kunde förutse Finlands kommande öde. Han juridiska bana blev ändå inte på något vis avbruten på grund av kriget eller av dess följder. Han blev vicehäradshövding år 1811, kanslist vid Wasa Hofrätt 1814 och steg i graderna vid denna hovrätt ända till viceadvokatfiskal och adjungerad ledamot.
År 1822 utnämndes han till häradshövding i Idensalmi domsaga och förflyttades därifrån år 1827 till Karelens nedre domsaga. Vid förvaltningen av denna domsaga, som den tiden var en de största i Finland, förvärvade han sig det anseende, att han den 3 januari 1839 blev kallad till ledamot i kejserliga senaten justitiedepartement.
Efter att i 17 år ha intagit en plats i den högsta domstolen, utnämndes han år 1856 till president i Wasa hofrätt, ett ämbete som han tillträdde den första oktober. Detta ämbete innehade han ända till den 17 juni 1862, då han efter mer än 50 års tjänst erhöll avsked med pension och han flyttade då tillbaka till Helsingfors.
Kort efter sin avgång ur statens tjänst fick presidenten Forsman ombetrott ännu ett maktpåläggande värv, nämligen att vara ordförande i den stora kommitté, som tillsattes på hösten 1862, för att föreslå förberedande åtgärder för att införa också det finska språket vid domstolar och ämbetsverk.
År 1856 blev han upphöjd i adligt stånd och kunde då som medlem i ridderskapet och adeln delta i lantdagarna 1863 – 1864 och år 1867 och var vid dessa lantdagar ledamot av talmanskonferensen.
Från sin nästan uteslutande lagslipande verksamhet hade den avlidne allt sedan unga år sökt en förströelse i läsning av historisk litteratur. I synnerhet den franska litteraturen var honom kär och i denna var han bevandrad som få. Han följde en sträng levnadsordning och deltog sällan i sällskapslivet. Sina sista år tillbringade han för de mesta med att läsa och hans starka själskrafter tillät honom att hålla på med det ända till slutet. Ännu några dagar före sin död skulle han läsa sina tidningar, fastän kroppen inte längre ville hållas uppe. Han ville alltså följa med sin tid ända tills hans levnadstid var ute.
Den vördnadsvärda åldringen, som genom obestridd förtjänst hade blivit upplyft till domarmaktens högsta värdigheter, hade också haft den sällsynta glädjen att se alla sin 3 söner följa honom på samma bana i spåren. Den äldsta sonen, senator Wilhelm Forsman (1816-1880) hade tidigare ryckts bort av döden.