Denna historik var publicerad i Syd-Österbotten den 19 augusti 1971. Renskriven av Lasse Backlund i april 2024.
År 1971 firade bönehuset i Lintula sina 50 år med en större fest med ett 50-tal gäster. Prosten Anders-Gustaf Stjernberg och kyrkoherden Paul Öhrnberg, som båda har verkat i Kristinestad var med och talade vid jubiléet. Dåvarande kyrkoherde Karl-Erik Hedman var också med och framförde församlingens hälsning och Juhani Martikainen var med och ledde en sångkör. Den tidigare kyrkoekonomen, fröken Anna Bäckström hade gjort en historik, som hon läste upp och den lydde så här:
Då Lintula bönehus i dag firar minnet av sin tillblivelse för 50 år sedan vill jag återkalla några minnesbilder från flydda dagar.
Omkring 1910 då evangeliföreningens predikanter, som var stationerade i Närpes, började besöka vår ort och hålla möte, saknade vi utrymmen eller samlingslokal. Men att då tala om ett bönehus på denna lilla ort, det skulle nog ha ansetts för mer än övermodigt. Åren gick och möten hölls i hemmen, än här och än där.
Men då Evangeliska unga hösten 1917 bildades och evangeliföreningens präster började besöka Lintula och hålla evangeli- och ungdomsfester, så stod vi helt husvilla och hemlösa. Jag minns särskilt trettondagsaftonen den 5 januari 1918, då prosten Söderholm med sin unga fru första gången besökte Lintula. Det var minsann inte vardagsmat att en präst, allra minst en präst från Helsingfors kom till oss. Mötet hölls då hos Wilhelm Råtts.
Programmet upptog utom tal av prosten Söderholm och predikant J. A. Sundström, bland annat duettsång av två medlemmar ur Evangeliska unga, nämligen Ida Hermans, numera Westerback och Hulda Bäckström, numera Svahlskulla efter violinmusik av Ragnar Stenström. De sjöng sången ”Jesus, låt din rädda duva alltid vila ut hos dig, Denna jord har ingen tuva, där den kunde vila sig”.
En berättelse lästes som handlade om en troende man, som i drömmen fick skåda in i ”de saligas himmel”.
Det var vid denna tidpunkt, som tanken på en samlingslokal började få mera fasta former. Många äldre ansåg dock, att det inte var möjligt på en så liten ort som Lintula. ”Ett bönehus på denna lilla ort, det var nog ett ouppnåeligt sagoslott! Mina ögon får nog aldrig se det”, sade en av de äldsta.
Men vi förlorade inte modet. Sommaren 1919 då prosten Söderholm med sin fru bodde i Lintula, ställde de sig i spetsen för bildande av en bönehusfond. Så kallade paketauktioner hölls flera lördagskvällar i Söderholm tillfälliga sommarhem i Strandkroken. Och då grundplåten en gång var lagd, så växte intresset, det var lite nyhetens behag.
Hösten 1919 började en syförening bland Evangeliska unga medlemmar arbeta till förmån för det blivande bönehuset. Vi minns med saknad och tacksamhet de mest verksamma medlemmarna inom syföreningen, nämligen Mina Hermans, Anna-Lisa Vesterback, Alma Vesterback och Karolina Bäckström, som med outtröttligt intresse och nit samlade in ull och annat material för syföreningens arbeten.
Alla dessa har fått lägga ner vandringsstaven och ingår nu i sin Herres glädje.
I slutet av år 1919 lånades pengar och en boningsbyggnad i Böle i Närpes kunde köpas. Virket från huset transportades på talko till Lintula med hästar under julhelgen 1919-1920. Johan Hermans upplät en tomt för bönehuset och insamlingen fortsatte.
Prosten Söderholm anlände ofta till staden, trots den långa vägen från Helsingfors för att hålla möten och paketauktioner till förmån för bönehuskassan. Syföreningen fortsatte med att hålla auktioner.
En skild lokalstyrelse för bönehuset inom Evangeliska unga tillsattes 29 maj 1921 och i den första styrelsen invaldes Johan Hermans, Karl Granskog, Arvid Bäckström, Karl Vesterback, Otto Vesterback, Frans Hedberg och J. A. Sundström. Den sistnämnda valdes till ordförande. Samtliga har gått över tidens gräns.
Byggandet av bönehuset fortsatte och underbart nog, stod den ouppnåeliga sagoborgen färdig att invigas för sitt ändamål den 7 augusti 1921. Det var verkligen en stor dag. Nu var inte längre hemlösa eller husvilla.
Invigningsakten förrättades av församlingens dåvarande kyrkoherde August Tranchant. Först uttryckte han sin glädje över att människorna i denna del av hans församling visat sig så intresserade av Guds ord. Bönehuset var ett uttryckligt bevis däröver och står nu som ett minnesmärke för kommande släkten. Han uppmanade ortsborna att fortsättningsvis låta Guds ord rikligen bo bland sig.
Prosten Söderholm höll ett och en historik om bönehuset uppkomst men denna har tyvärr inte hittats. Predikant Sundström framhöll i sitt tal att det märkvärdiga med detta företag var att inga större donationer förekommit, utan var och en har gett en änkans skärv.
Kanske någon av oss minns att predikant Sundström i sitt tal också påminde de äldsta om vad de några år tidigare sagt, att deras ögon inte skall få se detta bönehus. ”Nu ser du det”, sade han. Nu är det levande verklighet och inte någon förmäten drömbild.
För säkerställande av bönehusets framtid skänktes det senare till Evangeliföreningen och bönehusets kassa avskiljdes från Evangeliska ungas kassa.
Syföreningarna fortsatte sin verksamhet och herrskapet Söderholm tröttnade inte att hjälpa till vid insamlandet av medel. Skulden minskade småningom, till bönehuset stod skuldfritt. Senare under årens lopp har bönehuset renoverats och tillfälliga lån har tagits men också de lånen har kunnat betalas bort.
År 1957 målades bönehuset invändigt och tapetserades på talko av ortsborna, under ledning av predikant Axel Ingman och lärare Weegar.
För några r sedan rödmålades byggnaden utvändigt och ett nytt tak lades och allt detta gjordes på talko. År 1967 insattes i salen oljekaminer, som var en gåva av Kristinestad-Tjöck församlingar. Dåvarande kyrkoherde Paul Öhrnberg visade ett stort intresse för bönehuset och han lät ofta kollekterna som togs upp i stadens kyrka gå till bönehuset i Lintula.
I dag har vi glädje att se denne Öhrnberg här med oss, liksom vår tidigare kyrkoherde Stjernberg. Han kom ofta med och hjälpte oss, redan före han blev kyrkoherde här. Han räknade aldrig på de långa resorna från Lappfjärd eller Övermark. Vår egen kyrkoherde Hedman har också kunnat ordna med tiden, trots de strängt upptagna söndagarna. Det är säkert första gången vi ser tre präster bland oss på en och samma gång. Lärare Weegar, som under sin tid som lärare i Skrattnäs var oss till ovärderlig hjälp i alla avseenden, är hindrad att närvara vid detta jubileum.
Vid årsmötet 1971 sammanslogs bönehusets kassa och Evangeliska ungas kassa och en gemensam styrelse utsågs. Till ordförande utsågs kantor Juhani Martikainen, till kassör B. Vesterback, till sekreterare A-L Ehrström, övriga Ida Vesterback och Ester Hedberg.
Utom att döden har skördat många medlemmar har de senaste åren en kraftig utflyttningfrån orten ägt rum. Därför har medlemsantalet gått ner, så att det endast finns ett fåtal medlemmar
Åren har svunnit här i tidens ström för att aldrig mer komma tillbaka. Vad bönehuset har kunnat betyda för odödliga människosjälar står inte i vår makt att bedöma. Vi några, som fortfarande lever och som för 50 år sedan i ungdomlig hänförelse hjälpte våra föräldrar i deras strävanden, vi får nu blicka bakåt i minnenas örtagård. Vi har fått se att Herrens nåd är var morgon ny och Hans trofasthet varar från ungdomen ända in i livets aftonstund.
Vi behöver inte vara husvilla. Vi får ofta höra ordet förkunnas, då vi samlas här. Otaliga möten och fester har hållits här under det gångna halvseklet. Många såningsmän har här på denna plats sått ut ädel säd och Gud har gett oss växten.
Därför känner vi oss tacksamma och vill uttrycka vår tacksamhet med sångens ord ”Tack min Gud för vad som varit, tack för allt vad du beskär”.