Läraren Edvin Skogberg från Kristinestad skrev flera artiklar om sin hemstad i Wasa tidning. I flera nummer i mars och april 1886 skrev han om handeln under åren 1743 – 1808. Längst ner finns allmän information om handeln i Kristinestad.
Det avbrott som den ”lilla ofreden” hade förorsakat i vårt lands utveckling hade varit av kort varaktighet och inte alltför djupt ingripit i förhållandena. Omedelbart efter fredslutet 1743 återkom därför allt i de gamla gängorna i de trakter, som inte närmare berördes av landavträdelserna vid gränsen. Medan regeringen, vars uppmärksamhet genom kriget och den fientliga invasionen mer än förr riktats på Finland och dess behov, sökte att genom beviljande av skattefrihet, tillsättande av undersöknings kommissioner m. m. hjälpa upp landets tillstånd i allmänhet, tog de österbottniska städerna själva hand om den sak som mest intresserade dem, nämligen handeln och dess ordnande. Deras åtgärder för bondehandelns avskaffande eller inskränkande har förut i annat sammanhang anförts. Detta kapitel skall visa, hur det handlande borgerskapet, troget sitt gamla, all fri konkurrens skyende åskådningssätt, sökte å ena sidan att så mycket som möjligt inskränka sin krets, å den andra att så vitt ske kunde begränsa varje enskild medlems verksamhetsområde. Dessa grundsatser fick sitt uttryck vid det möte som på städernas egen begäran av landshöfdingen sammankallades till Wasa år 1746 ”för att öfverlägga om missbruks afskaffande och handelns upphjälpande”. Sammanträdet ägde rum i stadens rådhus den 4 april, och följande dagar och där infann sig delegater från landskapets alla sjöstäder, bland dem från Kristinestad borgmästaren Niels Wetterbladh samt handl. Hans Berg och Casper Lebell j:or.
Förhandlingarna leddes av landssekreteraren Johan Mathesius. Emedan de samma är särdeles ägnade så väl att ge en klar bild av den praxis, som vid den tiden var rådande i våra småstäders affärsrörelse, som ock att belysa det trångbröstade betraktelsesätt, som i avseende å handeln gjorde sig gällande, tvekar jag inte att något utförligare referera dem.
De uppställda frågorna var till antalet fyra:
Den första gällde
hur en ordentlig, lagenlig samt ifrån allt fusk befriad torghandel kunde åstadkommas. Häröver avgavs följande enhälliga förslag: ”att som en okristelig girighet till att slå under sig de till staden inkommande varor, långt mera än något annat, varit orsaken till de många och nästan oräkneliga illgrepp, som blifvit uppfunna till att göra illusion af hvad lagen och kongliga förordningarna om en fri och ren torghandel stadga och sådana skadliga samt till nästans förtryck ländande missbruk aldrig kunna förekomraas och utrotas, om icke själfva orsaken till slika fördärfliga påfund eller den ofvannämnda omåttliga snikenheten efter en myckenhet af varor blifver ur vägen rödd”, så höll de deputerade före:
1:0 att i alla städer, såsom på en del orter redan skett, vissa handlande, ”som om en ren och nyttig handelsrörelse förstånd och begrepp ega” skulle tillsättas och förordnas.
2:0 att hantverkare, styr- och båtsmän, fiskare, tunnbindare, krögare, timmermän och arbetskarlar skulle uteslutas från all rätt att befatta sig med handel.
3:0, att de personer, som sålunda blivit erkända för rätte handlande, skulle till en början frivilligt och efter varje stads beskaffenhet taxera sig själve till vissa lotter i handeln. Dessa lotter eller anparter kunde sedermera årligen efter förefallande omständigheter ändras av magistraten samt vid inträffande tvistigheter prövas och fastställas av landshövdingen. Alla till städerna, samt marknads- och lastageplatser ankomna varor borde föras till städernas torg och hamnar, samt till de genom landshövdingens kungörelse fastställda marknads- och lastningsställena och icke annorstädes säljas vid laga straff. Till exempel skulle varor inte få lämnas utanför eller innanför tullportarna, i gårdarna, i närheten av marknadsplats eller dylikt. Vidare skulle ”till förekommande af alt underslef (underslev betyder ungefär fusk) och en broderlig enighets bibehållande de handlande emellan, såväl all inkommande tjära och bräder, som alla andra både ätande och flera varor, ifall deras qvantum öfverstege konsumtionen i själfva städerna och de följaktligen komme att utskeppas, då vid utskeppningaen delas mellan alla de handlande i proportion till hvar och ens lott i handeln”.
Men då detta ännu inte ansågs var tillräckligt ”att jämms och afböja alla de påfund, som en illistig konstlare lunde upphitta” var samtliga delegater av den tanken att
4:0 en torg- eller markegångstaxa för länet årligen borde upprättas, på det att den ena staden inte måtte ha tillfälle att prejudicera eller förfördela den andra. Denna taxa borde fixera prisen inte endast ”på alla i länet befintliga och till salu ankommande varor utan också på de förnämsta varor, som de handlande till lantmannen brukar försälja, såsom salt, tobak och järn”. För dess åstadkommande skulle de skilda städernas borgerskap årligen om hösten i god tid korrespondera med varandra och därefter överlämna sitt projekt till landshövdingen. Sedan skulle landshövdingen i närvaro av de fyra stånden i länet överses och fastställas. Så sker ju också vid kronans markegångstaxor.
Sedan taxan blivit fastställd och offentligen kungjord, skulle den som bröt mot den, böta första gången med 100 daler silvermynt till angivaren, andra resan dubbelt upp. Om så skedde av en handlare eller borgare, så skulle denne mista sin borgarerätt och aldrig mera erkännas värdig att vinna burskap i någon stad i riket. Den som inte kunde betala böterna, skulle plikta med kroppen efter straffbalken.
Landssekreteraren erinrade därvid, att en sådan taxa var stridande mot en fri handelsrörelse. Detta erkändes av delegaterna, som det oaktat hoppades, att Hans Majestät på landshövdingens förord ”skulle lämna denne fria händer att sålunda ställa till handelns upphjälpande”.
Den andra frågan
gick ut på hur den högst skadliga förplägningen och trakterandet åt bönderna måtte avskaffas jämte den oritade oseden, att borgerskapet ej allenast betalade ”Lilla porttullen” för böndernas till städerna inkommande varor och deras kronoutskylder.
Ursprunget till detta missbruk förklarades därmed, att de handlande i staden redan från långa tider tillbaka velat dra nytta av bönderna och allmogen och att få tag i deras varor ”utan att därjämte besinna, att ett sådant göromål i längden skulle, såsom erfarenheten beklagligen utvisar, ej allenast förorsaka svalg och dryckenskap utan ock blifva them efterkommandom igenom en inrotad vana, likasom en lag.”
Man hoppades visserligen, att den i första punkten föreslagna varudelningen och taxan skulle inskränka missbruket, men till dess fullkomliga utrotande ansågs dessa medel inte tillräckliga. För den skull föreslog mötesdelegaterna utfärdandet av en särskild publikation, som förbjöd ”all plägning utöfver det i taxan fastälda varuvärdet, den måtte bestå i mat, brännevin, öl eller andra drycker, salt, tobak eller vad det hälst vara månde”. Den som däremot bröt skulle vara förfallen till samma dryga böter, som i den första punkten bestämts. Och för större säkerhet skulle alla, som utan att vara krögare eller gästgivare sålde mat, öl och brännvin eller andra drycker åt allmogen vara förfallen till enahanda straff. Ifall vittnen skulle tryta, borde eget husfolk och enskilda tjänare få vittna i allt, som rörde denna punkt.
Den tredje frågan,
som delegaterna hade att utreda, var den hur den överflödiga och för största delen av allmogen ganska skadliga ”utborgningen” måtte avskaffas och borgerskapet komma till sin betalning för det de redan till allmogen utkrediterat.
Den gamla seden att ge varor på kredit åt bönderna sades ha sitt upphov i ett ”kristeligt medlidande i missväxtår och boskapsstörtningar”. Den här seden hade dock ”på ett groft sätt missbrukats af en del obetänkte handlande sålunda att de först plägat bonden, med dricka och brännvin, till dess han blifvit öfverlastad och sedan lockat ja nära på trugat på mången pänningar och varor, dem han icke haft af nöden, endast för att därigenom alltid hålla en bonde i skuld och därmedels ega rättighet framför andra till hans varor”.
För att få ett slut på detta verkliga ofog ansåg man en förordning nödig, som stadgade, att varje handlande eller borgare, som till allmogen krediterade pengar eller varor, skulle förlora sin fordran och aldrig kunde få någon handräckning av domare eller exekutor för erhållande av betalning. Krediter gjorda under missväxtår och vid boskapsstörtningar skulle dock undantas. För indrivandet av de skulder, som bönderna då redan hade till borgerskapet, föreslogs ”förutom att hvar och en finge bruka laga steg” av vissa delegater en betecknande utväg. Man borde, menade de, uppgöra förteckningar på de skyldiga bönderna, och när dessa hämtade några ”grofva varor till torgs ”, såsom tjära och bräder, skulle varorna uppköpas av därtill utsedda personer. Dessa skulle för betalningen ge anvisning på bondens borgenär, som då fick dra av hälften, tredje eller fjärdedelen av skulden efter omständigheterna. Emot detta nya, något knepiga exekutionssätt inlade dock en del av delegaterna protest.
Återstod ännu att besvara den
fjärde frågan
hur det här i länet mycket förövade ”landsköpet” må hämmas och förekommas samt alldeles avskaffas.
Såsom anledning till detta landsköp, alltså att borgarna rörde sig på landet för att direkt köpa upp eller sälja varor, uppgavs de många små marknaderna, som hölls på landsbygden. Marknaderna skedde för det mesta utan tulltäkt på grund av tullbetjänternas oförsvarliga vårdslöshet. Dessa hade genom sitt åsidosättande av förordningarna om marknadsvarors förpassande och kistornas förseglande samt visiterande vid återkomsten ”lämnat likasom en öppen väg för landsköp”. Det hade ofta hänt, att handlande och deras betjänter ävensom andre borgare rest iväg 14 dagar, ja tre veckor före marknaderna och utmånglat sina varor från by till by samt likaledes förfarit på återresan.
Såsom lämpliga åtgärder till att avskaffa detta av alla inblandade och dock för alla de förhatliga landsköpen föreslogs:
1) att tullbetjänterna skulle allvarligen påminnas om sin plikt.
2) att alla städer i länet skulle förena sig om vaksamma och oblyga utridare (utridare är en typ av granskare som rörde sig med häst) , som skulle avlönas av städerna och befullmäktigas av landshövdingen samt förses med öppna order till alla ämbetsmän och kronobetjänter att lämna dem prompt handräckning vid anfordran. Dessa utridare skulle också i likhet med landsfiskalerna ”ega frihet att på alla ställen i länet göra beslag och åtal på alt, hvilket de funno strida mot lag och förordningar, samt vara skyddade till sin säkerhet.”
3) Alla lantmannavaror som en handlande, borgare eller annan stadsbo förde in till städerna från landet utan att på dem ha behörig förpassning från andra städers, marknads- eller lastageplatsers tullkamrar skulle förklaras förbrutna till angivaren. Härifrån undantogs endast hö, ved, ett kok fisk samt vad stadens slaktare och fiskköpare enligt lag och förordningar hade rättighet att på landet upphandla.
4) Alla skeppare borde vara edsvurna och förpliktigade att vid återkomsten från Stockholm på samma ed lämna till magistraten förteckningar över alla varor, för vilka ”dubbel tull” erlagts och över dess ägare. ”Dubbel tull” betyder först sjötullen som skulle betalas för exportvarorna och den lilla tullen, som skulle betalas i stapelstäderna i fall de inte hade betalts i uppstäderna. Varornas värde skulle sedan av ägaren utmätas och han själv berövas sina handelsrättigheter.
Med anledning av det framställda klagomålet mot marknaderna på landet, att de gav ett tillfälle till landsköp, föreslog landssekreteraren, att om det fanns överflödiga marknader, så skulle dessa avskaffas. Kristinestads delegater begagnade sig av tillfället att förnya den av denna stads borgerskap ofta gjorda anhållan om upphävande av marknaden i Finnby, som årligen hölls den 6 januari utan tulluppbörd. Men häremot protesterade Wasaborna nu precis som förr, för att just de gjorde vinst på denna marknad. Däremot förenade sig Kristinestads, Wasas och Nykarlebys delegater om umbärligheten av marknaderna i Vörå och Lappo, trots att de sade sig inte ha rätt att i denna sak föra sina respektive städers talan.
Sålunda hade städernas ombud nu framställt sina önskemål med avseende på de fyra huvudfrågorna. Verkställandet av de samma överlämnades åt landshövdingen. När denna, greve Gustaf Creutz, den 7 april, själv var närvarande vid mötet, inlämnade Kristinestads och Jakobstads delegater ”till hans öfverseende” förteckningar på nämnda orters handlande med anhållan, att ”de onyttige måtte utmönstras och förteckningarna sedan fastställas.” Gemensamt anhöll samtliga delegater, att landshövdingen måtte ”utmönstra alla dem, som icke betalade till kronan och staden 6 daler silf. m., såframt de ej tillförene erlagt så mycket eller mera, äfvensom att ingen skulle antagas till handlande, innan han efter förordningen undergått examen och blifvit för skicklig erkänd”.
Vid samma tillfälle dryftades ytterligare flera punkter. Bland annat påyrkades söndagshandelns förbjudande. Att inte heller bondeseglationen glömdes bort vid detta tillfälle är självklart. Och så åtskildes denna drakoniska lagstiftande församling för att avvakta resultatet av sina överläggningar och framställda förslag.
Landshövdingens svar på delegaternas förslag.
Detta resultat visade sig snart i den publikation, som landshövdingen ”i stöd af den makt och myndighet honom å ämbetets vägnar tillkom” den 12 maj 1746 utfärdade till hämmande av missbruken vid handelns bedrivande. Landshövdingens påbud överensstämde i huvudsak med delegaternas projekt, trots att åtskilliga av dem föreslagna mått och steg var av den art, att de måste hemställas konungens prövning och avgörande. Däremot ingick i förordningen också några sådana bestämmelser, som inte hade berörts av städernas ombud. Då detta aktstycke såväl till innehåll som i synnerhet till form och ton är särdeles märkligt, tillåter jag mig att ur det samma meddela något vidlyftigare utdrag. Det var ett mustigt språk och korta processer, som ännu den tiden fördes av den kungliga majestätetens och kronans befallningshavare gentemot landsdelarnas befolkning.
Som en verksam orsak ”till de i svang gående missbruk” framhölls det, att de, ”som under namn af arbetskarlar, båtsmän, fiskare o. a. dylikt blifvit till borgare antagne, fått obehindradt, så snart de förvärfvat sig några marker tobak och litet spannmål, förvandla den senare till brännevin, som de bäst de gittat utmånglat, och den förra till varor eller pänningar genom kringstrykande, gård emellan på landet, sedan de fritt lupit utur städerna, som de själfve behagat. Och när de ändtligen på dylikt sätt schackrat till sig någon större förmåga, har det icke allenast dem själfvom, fast de hvarken förstått skrifva och räkna eller hvad eljest till en rättskaffens handel kan höra, varit efterlåtet att med större styrka fortsätta och utvidga sin handel på det började sättet, utan ock barnen, som föräldrarne sällan nog hållit nödigt att mera lära, än de själfve kunnat, som varit att utmångla brännevin och tobak, blifvit ansedda för handlande. Härigenom hade omsider händt, att grunden till hvars och ens styrka, till och aftagande i handelsrörelsen, ehuru med mången rättsint borgares grämelse, skada och undergång, var att ständigt färdas gård emellan på landet, mångla brännevin och tobak samt pläga och fylla den inkommande landtmannen och göra honom sig gäld skyldig. Dessutom hade sådana antagne borgare tygelfritt öfvat det själfsvåld, att när de blifvit anmodade, att för dagspänning arbeta för staden, de handlande eller andra, som de varit skyldige att betjäna, hafva de gjort sådant, om det dem behagat och de fått så stor lön, som de begärt, och de af sitt tillgripna, förment lofliga, men i sig själft lastbara näringssätt (handel), ej varit hindrade. I följd däraf hade åter de andra invånarne i staden, som icke haft af dem, därtill antagna, den betjäning de bort, blifvit tvungne att ifrån landet medels utfästelse af stora löner förskaffa sig tjänstefolk, som de brukat till båtsmän och annat arbete. Desse åter hade, när de några år tjänt hos någon borgare fast de föga vidare lärt än måka ett stall, köra ett gödnings- eller något annat lass och vältra en tjärtunna, blifvit ansedde för dem, som haft rättighet att vinna burskap och blifva de ofvanbeskrifna lika”.
Till hämmande av ett sådant oskick ålades magistraterna i de städer, där detta inte skett, att strax och senast inom instundande Juni månads slut indela invånarna i varje stad i vissa klasser efter ens och vars skicklighet och näringssätt. Denna indelning skulle ske på allmän rådstugudag, varefter klassifikationen jämte protokollet skulle insändas till landshövdingen.
”Skulle någon”, hette det vidare „som blifvit antagen till båtsman, timmerman eller annat dylikt, ej vilja vid påfordran mot skälig ersättning eller, när tvist yppades, mot den betalning, som magistraten utsatte, göra den syssla, hvartill han sig angifvit och blifvit antagen, borde en sådan strax förpligtas att träda i årstjänst hos någon, som honom begärde, eller ock sättas för någon ledig rota till soldat; men om ingen till någondera honom betarfvade, skulle han försändas till någon fästning till publikt arbete. Ytterligare skulle ock, i enlighet med de deputerades förslag, de ifrån all handel skiljas, som ej betalade till kronan och staden 6 daler silf. mynt, och med dem förfaras på sätt, som näst förmält är; dock undantagne de, som genom olycka, men ej genom liderlighet och eget förvållande kommit af sig samt ega de egenskaper, som en rättskaffens handlandeborgare ega”.
Rörande torghandeln innehöll publikationen följande: ”Emedan såväl lag och kungliga förordningar som landshöfdingarnas stadgar öfverträdas sålunda, att den till staden ankommande med lock och ofta med trug förhindras att fara till torgs och, innan något köp slutes, drages hem i husen och där likasom kämpande trakteras, matas och fylles, varigenom Gud förtörnas, kristna människor förargas, de handlande som betalar salu- och taperiansaccisen i sin näring förfördelas, samt många af allmogen förledas till fylleri och lättja och således Kongl. Majestät och kronan till stor förlust göras oförmögne att betala sina utskylder, ty varder härmed vid varans konfiskation och 20 d. silf. m. vite för köparen och säljaren alldeles förbudet att annorstädes än på stadens torg och tillordnade hamnar samt lagliga marknadsplatser köpslaga om någon vara. Beträffas någon borgare med det illgrep, att han förut kommer öfverens med landtmannen och låter honom sedan fara till torgs och marknadsplatser att för ett sken där utbjuda sin vara, plikte därför särskildt 100 daler silf, m. till angifvaren”.
För att utrota den dittills rådande seden, att borgarna erlade kronoutskylderna, att skatterna för bönderna för att därigenom erhålla företrädesrätt till deras varor, förbjöds uppbördsmännen vid vite av tre månaders lön att till borgare lämna allmogens kvittansböcker. Inga uppbörder av allmogens skatteräntor skulle heller få hållas i städerna, emedan mången genom dem förleddes till fylleri.
Likaså förbjöds vid vite av 20 daler silvermynt ”all köpenskap och öfverenskommelse om virke, arbete m. m. d. på sön- och högtidsdagar, som härtill föröfvats och ha under allmogen med brännevinssupar blifvit begåfvad samt till gudstjänstens rätta och sabbatshälgande oskicklig gjord”.
Med avseende på landsköpet (alltså borgarnas förbjudna direkta köp av bönderna) så ålades tullbetjäningen, landsfiskalerna och kronobetjäningen den mest skärpta vaksamhet och kontroll för egen del ävensom att lämna ofördröjlig handräckning åt städernas utridare och borgerskapet i allmänhet, när sådan krävdes. Dessutom förbjöds alla handlande, borgare, krögare och försvarskarlar vid vite av 20 dalersilver mynt att resa på landet utan att ta ut pass av magistraten eller också, ”om ej resan skedde desto längre, anmäla sådant hos borgmästaren jämte ärendet”.
”Bondeplägningen” förbjöds vid vite av 40 daler silvermynt ”utom bot, som lag och kungliga förordningar mot olovligt säljande av öl och brännvin stadgar”. Och det står magistraten med borgerskapet i varje stad fritt att till en kristelig och god ordnings bibehållande dessutom utsätta viten och straff, allt som åtrån till en förnuftig och anständig levnad föreskriver och som de bäst prövar och finner nödiga.
Förbigående åtskilliga punkter i den av landshövdingen utgivna publikationen, såsom förbudet mot öl och brännvinsförsäljning vid fiskalägen m.fl., vill jag ännu anföra ett par bestämmelser, som visar vilka närgångna inskränkningar i den enskildes frihet som på den tiden kunde göras och tålas såsom hälsosamma och nödvändiga för upprätthållande av en god ordning.
Under moment 11 innehåller förordningen följande bevis på en landsfaderlig omtanke om det allmännas bästa : ”Det är ock”, sägs det, »mångenstädes däröfver klagadt, att uti flere städer viktualiepersedlar, i synnerhet smör och talg, af en omåttelig sniken- och girighet så noga blifvit utskeppade, att städerna själfva på de varor lidit brist och man nödgas kringlöpa att marktals sådant låna samt hela höstetiden i brist af ljus sitta i mörkret; hvarför magistraterna anbefallas att tillhålla en och hvar af de handlande att hafva ett så stort förråd, som pröfvas i orten tarfvas. Hvilken som fördristar sig att utskeppa af det, som magistraten pröfvat nödigt honom böra behålla till stadens och landets förråd, skall vara förfallen till 10 daler silvermynt vite, och dess utom ege magistraten makt att af den samme taga det han till sitt egit husbehof försett sig med och gifva till den, som betarfvar köpa, för skälig betalning, hvilken egaren af varan tillställes”.
De två sista punkterna är dessolika. Till förhindrande av den stora utflyttningen från länet till andra finska landskap eller till Sverige, ålades magistraterna och kronobetjäningen på landet att ej som dittills missbruka sin frihet till utfärdande av pass. Magistraterna förbjöds vid vite av 50 daler silvermynt att utfärda pass åt andra än det handlande borgerskapet på dess lagliga handelsresor och dess fartygs besättningar, för vilka senare dock, ”om de ej voro bofaste borgare”, borde ställas nöjaktig borgen. Kronobetjäningen på landet fick inte heller förpassa andra ut ur länet än de bofasta bönder, som enligt kungens resolutioner ägde seglationsrätt eller också ”foro åt Safvo- och Tafvastland att mot egen afvel eller pänningar förse sig med spanmål, hampa, lin och boskap”.
Om en skeppare tog med sig personer utan pass, var han likaledes förfallen till 50 dalers böter. Var den passlösa passageraren ett tjänstehjon, så var skepparen själv skyldig ”att, till dess den oförpassade på hans bekostnad åter kunde till orten förskaffas, tjäna hos angifvaren eller någon annan, som honom betarfvade”.
På grund av denna publikation anställde magistraten i Kristinestad utan uppskov den däri anbefallda klassifikationen av borgerskapet och den därmed i sammanhang stående ”utmönstringen” av obehöriga handlande. Den nit och den energi de vällovliga härutinnan utvecklade var verkligen storartad. Inte mindre än 18 personer uteslöts från sin handelsrätt och tvingades att sälja sina fartyg. Man lät till och med undersöka deras hus, för att se om där skulle finnas några handelsvaror, och i så fall fråntaga dem dessa. Handelsrättighet tillerkändes endast åt några få av stadens förmögnare invånare. De förnämsta satt naturligtvis såsom rådmän i rätten.
Tyvärr blev dock den lysande triumfen inte så långvarig. De som blev uteslutna besvärade sig över magistratens åtgärd hos kungliga kommerskollegiet och visade dokument, som bestyrkte, ”att de icke allenast en gång värkligen blifvit till handelsidkande antagne och sådan frihet i lång tid innehaft och nytjat, utan ock behörigen erlagt de dem därför påförda utskylder”. Sedan förklaringar infordrats och avgetts av landshövdingen och rådstugurätten, beslöt kommerskollegiet, att de klagande skulle få bibehålla sina rättigheter.
Om också de i publikationen fastställda principerna denna gång oriktigt tillämpades, förlorade desamma likväl därigenom ingenting av sin gällande kraft. Tvärtom erhöll de även högre sanktion, såsom man ser i landshövding Pipers (Pipers blev landshövding efter Greve Creutz, som avled just före resolutionen avgavs) skrivelse till magistraten i Kristinestad av den 7 maj 1752, vari sades, att förteckning över berättigade handlande av magistraten till landshövdingen insänts och att oberättigade uteslutits med stadfästelse av den sist nämnde samt kommerskollegiet.
Det finns också ett beslut år 1751 kommerskollegiet angående speciellt kramhandelns ordnande i Kristinestad, vari stadsbornas över tidigare bestämmelser gjorda besvär förkastas samt magistraten ålägges att ofördröjligen utse vissa handlande, som ensamma borde ha frihet att handla med alnegods (t.ex. vävnader)och tillika ha tillstånd att sälja kryddkram (torrvaror t.ex. kaffe, kryddor, socker och mjöl) och hökerivaror (matvaror såsom bröd, fläsk och smör). Och som regeringen vid denna tid framför allt som vinnlade sig om att uppveckla den börjande inhemska industrin, så hade regeringen också bland andra utvägar hittat på det för nationalekonomins dåvarande ståndpunkt ganska betecknande medlet att för varje stad bestämma en viss summa, för vilken dess trafikanter årligen utan avseende på konjunkturerna för övrigt borde uppköpa inrikes fabriksvaror. Detta belopp hade för Kristinestad från början varit fastställt till 1.500 daler kopparmynt. I den i fråga varande resolutionen minskades denna summa ”emedan kramhandeln thär förnimmes vara ganska ringa” till 1.000 daler.
Övrigt om Kristinestads handel i gångna tider.
I sammanhang härmed må några andra notiser rörande stadens handel och sjöfart här få sin plats. Exporten hade att uppvisa en mångfald av landskapets produkter, främst tjära och trävaror. Allmogen hade konungens tillstånd att idka tjärbränning efter hemmanens storlek och förnödenhet. Den bedrevs, såsom till allra största delen ännu, i öppna dalar. Dock var man på denna tid, som i anseende till de oförtrutna bemödanden, som gjordes till alla näringsgrenars och det allmänna välståndets främjande, med skäl blivit kallad det ekonomiska tidevarvet, betänkt på att även vid tjärtillverkningen införa bättre metoder. De s. k. norska ugnarna var åtminstone till namnet kända. Vid den ekonomiska överläggning, som år 1750 hölls i Wasa med delegaterna för de fyra stånden i länet, förklarade böndernasombud, att allmogen ”nog skulle vilja hafva sådana ugnar, om någon lärde den bygga dem.” Och likaså önskade de närmare information om potaska- och terpertinbränning, som dittills varit obekant. Av tjära utfördes från det lilla Kristinestad ganska ansenliga kvantiteter; t. ex. år 1754 utgjorde exporten 5,135 tunnor. Jämfört med nu tidens förhållanden, utgör detta belopp en obetydlighet eller föga mera än fjärdedelen av den årliga utförseln (19,058 tunnor år 1883), men man bör komma ihåg, att staden då inte ägde rätt till utrikeshandel och att även dess folkmängd då inte utgjorde mera än fjärdedelen av den nuvarande.
Beck exporterades samma år 60 tunnor. Utförseln av trävirke var ojämförligt mindre än nu. I allmänhet förekom i länet endast täljda plankor och bräder. Handsågar brukades blott vid skeppsbyggerierna i städerna. Allenast i trakten av Kristinestad fanns sågkvarnar, som kunde förse staden med varor till utskeppning. Sådana fanns i Bötom by 2 stycken och i Vesijärvi by en. I Härkmeri omnämnes en dylik inrättning redan 1738. På grund härav anhöll även stadens representanter vid den ekonomiska överläggningen i Wasa, att då staden enligt privilegierna hade rätt till utförsel av täljda bräder till Östersjöorter, den samma nu skulle få dit utskeppa jämväl sågade.
Och då sedan stora ofredens tid inga täkter och ribbor utan i stället sparrvirke huggits anhöll de likaledes om frihet att till tyska hamnar få utföra även sådant virke. År 1754 exporterades från Kristinestad 7,592 st. sparrar och 676 tolfter bräder av särskilda slag. Angående exporten av ved sades visserligen vid den berörda överläggning i Wasa, att av denna vara inte utskeppas mera, än som behövs till stuvning av tjäran men detta torde inte ha gällt Kristinestad, för därifrån överfördes till Sverige årligen mer än ett tusen famnar. Handel med färdigbyggda fartyg hade upphört. Någon större farkost hade ej på länge byggts utan endast små till egen förnödenhet.
Bland övriga exportartiklar märkas främst alster av boskapsskötseln. Samma år, för vilket de föregående uppgifterna gäller, utfördes 1,580 lispund smör (30 år senare mer än dubbelt mera), 696 lispund kött, 117 lispund talg, 401 st. nötkreatur och får. Dessutom upptar förteckningen humle 31 lispund, salt kött, salt och torr fisk, näver, trän, slädmedar m. m.
Rörande importen kan inga siffror meddelas. De förnämsta importvarorna var salt och tobak, samt järn, stål och i missväxtår också spanmål och malt. En jämförelse härutinnan med vår tid utfaller ingalunda till den senares fördel. Då hörde sädesimporten till undantagen, nu inhämtas mjöl, gryner och dylikt årligen för ett värde av hundratusental mark (342,282 mark år 1878). Två andra införsvaror, som för närvarande står bland de främsta med tanke på värdet, nämligen kaffe och socker, kom för 140 år sedan till båtnad för ekonomin så gott som alldeles inte i fråga. År 1748 t. ex. betalades i Kristinestad i konsumtionsaccis (vilken erlades för överflödsvaror) för kaffe endast 2 daler silvermynt, för te 8, under det att för röktobak erlades 61 daler, för snus 9 daler och för puder (man levde i perukernas tidevarv) 2 daler. Ännu år 1805 utgjorde hela kaffeimporten till Kristinestad endast 100 lispund till ett värde av 25 riksdaler specie. (Lispund är ungefär 8.5 kg)
Vid denna tid hotades staden med ett stort avbräck i sin handel. Vid riksdagen år 1747 anhöll nämligen Åbo stads borgare att i Sastmola för sin räkning få anlägga en köping eller lastageplats. Faran avvärjdes dock, då Åbobornas begäran avslogs på den grund, att därigenom inte blott Björneborg och övriga i landskapet belägna uppstäder skulle ha kommit att lida i sin näring, utan också trähandel dragits till samma ställe ifrån Österbottens län och — vilket för regeringen var det viktigaste — tillförseln till Stockholm av beck, tjära och trävirke minskats. Emedan staden på en längre tid inte hade begagnat sig av sin rätt till handel på utrikes östersjöhamnar, hade denna dess rättighet småningom råkat i glömska hos vederbörande myndigheter och svävade i fara att gå förlorad. Då några borgare år 1754 avsände ett fartyg med läkter och bomsparrar till Flensburg i Schleswig, blev detta vid Dalarö anhållet av tullbetjäningen ”såsom oberättigadt att med slika varor till denna orten utgå”. Kristinestadsborna besvärade sig vid riksdagen, åberopande sig på Dalarö tullpassen för åren 1700 — 13 och 1721 — 31, som utvisade, att staden då obehindrat brukat denna seglation. Därjämte framhöll de att densamma med hänsyn till skogens beskaffenhet där i orten och rikets förmån både kunde och borde äga bestånd. Stadens i privilegierna medgivna frihet i detta avseende blev också konfirmerad genom en kunglig resolution av år 1757.
Ett intrång, som samtliga de österbottniska städerna klagade över, var handelsryssarnas köpenskap på landsbygden. Redan i slutet av 1700-talet hade de samma besvärat sig över ”den olofliga handel, som af ryssarne drifves, hvilka kring socknarna besöka präste-, civile,betjäntes och bondegårdar, utmånglande sina varor aln- och skålpundtals, då de jämväl skola uppköpa af dem det bästa dem likar i skinnvaror och annat”. Att denna arkangeliternes gårdfarihandel varken då eller senare kunnat stoppas är nogsamt bekant.
År 1752 förskaffade sig Kristinestads borgerskap rättighet att årligen hålla två marknader vid Storå kyrka, den ena den 18 juli, den andra den 13 december. Om den senare hade anhållan gjorts redan 1731, och hade vederbörande städers och allmoges utlåtande inhämtats över detta. Därvid förklarade menigheten i Lappfjärd med alla dess då varande kapell vid häradstinget enhälligt, att denna marknad skulle gagna inte blott den utan även flera byar och socknar i Åbo län, som är belägna 10,12 och flera mil från närmaste städer. Också tiden ansågs lämplig. Huruvida möjligen redan då Lucie marknaden i Storå beviljades, framgår emellertid inte av förefintliga handlingar. Senare, år 1787, flyttades den till staden och framsköts till den 19 december. Sommarmarknaden torde ha varit av föga betydenhet och upphört av sig själv.
På förbättrade kommunikationer både till lands och sjöss fäste man vid i fråga varande tid sin uppmärksamhet. Farvattnet utefter finska kusten uppejlades kring 1750 enligt ”Finska kommissionens” förslag, för det fanns många grund åtminstone i södra Kvarken, som inte var upptagna i de gamla sjökorten. Kristinestads och Kaskö bys segelleder mättes och pejlades särskildt år 1763.
Vid riksdagen år 1761 arbetade stadens representant, borgmästare Wetterbladh, för en landsvägs byggande genom Storå till Ikalis, som anhållan gjorts om redan för mer än 60 år tidigare. När denna väg äntligen kom till stånd, kan jag intedirekt uppge. På samma gång ansöktes om regeringens understöd för byggandet av en bro över stadsfjärden. Men denna plans förverkligande lät ännu i 80 år vänta på sig. Norrut till Wasa hade man ännu ingen närmare väg än strandvägen. Först år 1774 påbörjades den väg, som tämligen rakt sträcker sig från Finnby i Närpes till Toby nära Wasa.
Näringar i Kristinestad i slutet av den svenska tiden.
Så snart Kristinestad hade erhållit rättighet till utrikes sjöfart, började den även att i någon mån begagna sig därav. Till en början och så länge, som dess stapelrätt var bunden vid Kaskö, drev den sin utrikeshandel till största delen med från Stockholm utredda fartyg, i vilka Kristinestads handlande hade andelar. Stundom gick dock fartyg även från stadens egen hamn på åtskilliga utländska platser dels vid Medelhavet, dels vid Östersjön. Av Östersjöhamnarna drog i synnerhet Lübeck, då som nu handeln till sig. Inrikes sjöfarten idkades huvudsakligast på Stockholm och Göteborg :
Då staden fick sin egen tullkammare, började dess borgerskap mera aktivt idka seglation på utrikes orter. Någonting storartat i den vägen var dock inte ännu att vänta. Till exempel år 1792 gjordes av stadens fartyg endast följande resor på utrikes orter, alltså utanför Sverige: en brigg om 97 läster företog en tur till London, en annan av 61 lästers dräktighet till Köpenhamn och en tredje om 51 läster till Amsterdam. (läst eller skeppsläst är ett gammalt mått på ett fartygs lastningsförmåga. Långt tillbaka var en läst 2 448 kg men från och med 1863 hela 4 250 kg. I slutet på 1800-talet avskaffades denna måttenhet, då registerton infördes)
De återkom med barlast (barlast = sand och stenar som segelfatyg lastades med då det ej hade någon annan last) och något styckegods. På hösten 1792 avgick den andra i ordningen av dessa nämnda briggar till Medelhavet efter salt. Tulluppbörden steg till 1,241 riksdaler. De föregående åren, säges det i ett brev från Kristinestad till Åbo Tidningar år 1793, hade den varit betydligt mindre, somliga år ingen alls. Den förnämsta exportartikeln utgjordes fortfarande av tjäran, som infördes till Kristinestad från Närpes, Ilmola, Lappfjärd, Ikalis och Sastmola. Därjämte hade smörexporten ansenligt stigit. Stadens handelsflotta bestod år 1784 av 17 fartyg, nämligen 1 skepp (141 läster), 2 snauer (140 och 105 läster), 7 brigantiner (den största 125, den minsta 43 läster), 5 skutor, byggda på klink (30—40 läster) och 2 jakter (40 och 26 läster). Av dessa såldes emellertid samma år två brigantiner i Stockholm och en i Göteborg. Sjöfolkets antal utgjorde 76 personer. Vid inrikes sjöfarten användes dessutom egna lagstadda drängar, borgaresöner och timmermän. I början på 1800-talet visar stadens skeppsfart ett nedåtgående. År 1805 var fartygens antal 6, om tillsammans 468 läster. Sjömän fanns det 70. Två år senare är lästetalet 316, betydligt förminskat, trots att mängden fartyg var oförändrad. Även sjömännens antal hade minskats.
Handelsmännens antal var ännu vid denna tid, likasom också tidigare anmärkts, förvånansvärt stort. Sedan det år 1708 hade nedgått till 34, steg det åter småningom så att det år 1777 utgjorde 49 handelsmän förutom hökare (hökare = detaljhandlare med livsmedel). Från år 1781 finns det en uppgift på hur många personer som hörde till envar av de tre klasser, i vilka det handlande borgerskapet vid den tiden var indelat. Av första klassens köpmän fanns det endast 8, till den andra hörde 10 och till den tredje 35 köpmän eller trafikanter. År 1790 hade staden på 1,110 invånare 41 handlande, då Wasa, som var betydligt större kom till rätta med endast 17. Då affärsverksamheten var fördelad på så många händer, blev naturligtvis vars och ens del därav inte synnerligen stor.
Utom sin egen hamn, som ännu år 1785 sades vara bekväm, säker och djup, med något lös botten, begagnade staden flere andra lastageplatser: Hansnäset i Härkmeri, Fiskskärsfjärden i Lappfjärd. Skaftungs skärgård, Sideby hamn och Pjelaks hamn. Angående islossningen i stadsfjärden uppges, att densamma vid denna tid vanligen försiggick i slutet av april eller i början av maj. Den redan tidigare såsom tilltänkt omnämnda brobyggnaden över viken hade man då för avsikt att företa något nordligare än där den nuvarande bron befinner sig eller ifrån den då så kallade Kristinaskatan på östra sidan till norra delen av staden. Därav vart emellertid intet.
Rörande varuomsättningen med allmogen yttrade sig borgerskapet i sin genom magistraten och landshövdingen till kommerskollegiet år 1775 avgivna berättelse om handeln i staden på följande sätt: På Kristinestad handlar Lappfjärd med Storå kapell, Närpes med Östermark kapell, Kauhajoki, Kurikka ävensom Kanganpää kapell av Ikalis. Dessutom brukar de i Tavastland längre upp belägna socknar, såsom Ikalis, Tavastkyrö, Mouhijärvi vintertiden även nedföra spannmål, humla, lin och återhämta salt, kramvaror och specerier. Allmogens varor var för övrigt: tjära, litet spannmål, boskap, smör, talg, ved och andra trävaror.
Det heter vidare att alla de varor, som lantbrukaren behöver, har stadens handlande sorgfälligt och ofta med förlust anskaffat, förnämligast salt, tobak, något specerier, kramvaror, järn, stål samt allehanda manufakturvaror av samma metall m. m. Dessa varor måste de handlande merendels sälja på skuld åt bönderna, som lämnar sina varor i stället.
Saltet var den förnämsta nödvändighetsartikel, som bönderna hämtade från staden. För att inte brist på salt i krigstider skulle uppkomma, ålades städerna år 1781 att i mån av sin storlek underhålla envar ”ett orörligt saltnederlag”, utgörande en femtedel av den för var och en stad fastställda årliga importen. Kristinestad hade att årligen införskaffa en kvot om 1,000 tunnor salt och dess upplag utgjorde sålunda 200 tunnor. Men år 1793 anhöll staden att på grund av den ringa avsättningen få sin kvot nedsatt till 600 tunnor och upplaget till 120, vilket också beviljades.
I samma berättelse återkommer borgerskapet till sin gamla klagan över bondehandeln. Det sades, att de handlande kunna ej lämna obemött det stora intrång dem i så måtto övergår, att allmogen medels sin vidsträckta seglation exporterar inte allenast sin egen avel, utan låter andra, ja ända upp i landet boende bönder frakta sina fartyg till överförande av de varor om sommaren, som vintertiden nedköras. Det är ingen försyn eller farhåga hos allmogen, utan tror de sig äga fullkomlig rätt att idka ej blott utförande frakthandel utan också att i retur återhämta alla de varor, som av den del allmoge, som själv äger fartyg, tarvas.
Kristinestads handlande får näppeligen föryttra en tunna salt, ej heller tobak och järn och kram till allmogen i Närpes och Lappfjärd, utan de hämtar sådant allt själva med sina egna fartyg, snart 30 till antalet, vilka är tillräckliga att klara av hela socknens behov. Stadsborna berövas sin näring och jorden vanhävdas av dessa vikingar, som kringflackar hela sommaren på sjön. Borgerskapet hade många gånger klagat häröver utan annan påföljd, än att allmogens frihet ökats och stärkts. Slutligen anhölls även nu om det ondas avhjälpande.
Men härvid kunde intet göras. Visserligen förbjöds genom en kunglig förordning av den 5 oktober 1786 allmogen att begagna större däckade fartyg än av 50 läster, men detta hjälpte föga. År 1793 klagas det åter i en skrivelse från Kristinestad över den otroliga skada som staden led i sin handel av ”den öfver höfvan utvidgade bondeseglationen på Stockholm.” Ifrån Närpes gick årligen 18 – 20 fartyg flera resor till Stockholm med ved och för samma skadliga ändamål befraktades dessutom åländska farkoster. Bondeseglationen var nu engång ett plågoris, som städernas borgerskap måste tillåta, om det ville eller icke.
Någon industriell verksamhet fanns vid denna tid inte i Kristinestad. År 1785 omnämns ett tegelbruk och 1791 var den enda industrin en tapetfabrik, var tillverkningsvärde endast var 50 riksdaler.
Hantverkerierna däremot fanns det gott om och de utvecklades med tiden vartefter kraven ökade. Kunderna blev med åren mer krävande och deras större anspråk ledde till att hantverkarnas antal ökade och att deras yrkeskunskap förbättrades.
I början på 1700-talen fanns det endast ett fåtal hantverkare i staden men till exempel år 1777 fanns det hela 29 stycken. År 1781 fanns det 31 mästare, 12 gesäller och 2 lärlingar och i en förteckning så upptas urmakare, skomakare, garvare, perukmakare, svarvare, snickare, sadelmakare, repslagare, hattmakare, grovsmed, kopparslagare, krukmakare, guldsmed, klensmed, gelbgjutare, bagare, buntmakare, färgare, glasmästare, murare och en karduansmakarmästare. Som vi ser så fanns det den tiden betydligt flera hantverkare än i dag.
Förutom dessa stadsmannahantverk utgjorde jordbruket en betydande inkomstkälla för stadens invånare. Efter reduktionen (reduktion betyder att kronan återtar en del av de marker och områden som Kristinestad hade erhållit vid dess grundande) hade Kristinestad fått behålla nästan 6 mantal, varav 1 ½ mantal i Koppö och 4 ½ mantal i Tjöck. De här mantalen i Tjöck var sammanblandade med byns ägor och de föranledde ändlösa tvister mellan staden och Tjöckborna. År 1739 uppgjordes ett kontrakt med lantmätaren Erik Höijer att han skulle ”geometrice affatta Kristinestads donerade egor, bestående af åker, äng och skogsmark, samt efter fulländad mätning och calculation en ordentligt delning värkställa mellan besagda stads invånare och Tjöckbyboarne.”
I enlighet med detta företog han en uppmätning och kartläggning av byns och stadens gemensamma jord år 1740 och här framkom att staden i förhållande till mantalet hade mindre åkerjord än vad den borde ha. Det här blev genast ett tvistefrö, då Tjöckborna naturligtvis inte ville avstå något av den åkermark som de i alla tider har ägt och brukat. År 1742 befalldes emellertid, att Kristinestads ägor skulle brytas ut men till Tjöckbornas lycka invaderade ryssarna landet i den så kallade ”lilla ofreden” och saken sköts upp. Saken återupptogs efter freden då ryssarna drog sig tillbaka och år 1752 tilldelades staden de bristande 10 tunnlanden.
Nu lade Tjöckborna fram en gammal dom av lagmannen Knut Eriksson ända från 1525, i vilken ”träskängarne” tillerkändes Tjöckborna. Staden som nu innehade dessa ängsmarker, ville räkna dem till Koppö och med andra ord skulle de vara utanför delningen. På grund av detta blev frågan ännu mer tilltrasslad och drog ut på tiden. År 1770 förmedlades Kristinestads hemman i Tjöck till 2 mantal och på samma gång lades den omtvistade jorden åter till byns ägor och därmed var tvisten löst ”utan att staden fått njuta något af den”.
Vid skattläggningen 1775 fastställdes åter stadens donationsjord till 2 19/24 mantal och året därpå beslöts att densamma skulle brytas ut i åker, äng och skog enligt denna beräkning. Utbrytningen och storskiftesdelningen påbörjades 1782 och fortsatte följande år. Ägodelningsrätten i Lappfjärd som hade tillsatts för detta ändamål, bestämde att staden och byn skulle få sin jord alldeles åtskild och stadens ägor i ett sammanhang på båda sidor om ån som rinner ut i Stadsfjärden. Denna dom stadfästes sedan av kungen den 23 februari 1784. Utbrytningen fortsatte och tvisterna likaså.
År 1792 fördelades genom lottning de ägolotter, alltså skiften som hade blivit utpålade och numrerade för varje tomt. Men ännu år 1799 sammanträdde ägodelningsrätten för att slita stridigheterna mellan stadsborna och byamännen från Tjöck. 1801 och 1802 skiftades så slutligen skogen och utmarkerna på östra sidan om fjärden. Tvisten om Åminneholmen fortsatte ända till 1820, då denna genom kungliga senatens utslag tillerkändes staden.
Av hela den till staden hörande jorden, som överstiger 4 000 tunnland upptogs endast en liten del av åker medan ängsmarkerna var ganska betydande. Uppgifterna är dock ganska motsägande och inte så exakta. Trots att regeringen hade uppmanat och befallt att plantager skulle anläggas överallt i rikets städer, förekom några sådana aldrig i Kristinestad.
Enligt magistratens uppgifter från 1785 fanns det i staden 116 hästar, 265 kor (en på var fjärde person), 241 får, 15 kalvar, 10 getter och 33 svin. Ett försök som regeringen hade gjort år 1752, som skulle hjälpa upp fåraveln i trakten genom att anskaffa utländska rasdjur åt stadens borgare, misslyckades totalt. Ett par år senare begärde nämligen de personer, som ”mottagit de utländska gumsarne och tackorna och dem väl ansat och skött, att slippa ifrån dem, emedan ingen afvel af dem hade fåtts och en del dött.”