Tjöck skyddskårs historia 1917—1918.

Denna redogörelse över Tjöck skyddskårs historia under åren 1917-1918 skrevs av K. V. Hintz och publicerades i tidskriften ”Svenska skyddskåristen” den 16.2.1922:

Tiden före frihetskriget. Elddopet vid Kristinestad. Manfallet bland frivilliga.

Under krigsåret 1917, då vårt land hade socialistisk majoritet i lantdagen och en rent socialistisk regering (senat), framträdde laglösheten och osäkerheten i hittills icke förut upplevad form. Den ryska soldatesken i förening med de röda arbetarskarorna huserade mångenstädes värre än vildar. I synnerhet var detta fallet i södra delen av landet. Varje fredlig, laglydig och ordningsälskande människa skakade huvudet, undrande vart dylika våldsdåd slutligen skulle störta samhället och landet. Då tidningarna förtäljde om begångna överfall och våldsgärningar på fredliga medborgare, vände den rättänkande, såväl lands- som stadsbon, bort sitt ansikte med avsky och förbittring, tänderna sammanbetos, och händerna slötos krampaktigt samman till järngrepp, ord av harm uttryckte känslorna och en sjudande vrede kokade inom honom.

Lyckligtvis inträffade dock icke här i Österbotten våldsgärningar av nämnvärd beskaffenhet, ty det är troligt att, om soldater och röda terroriserat befolkningen här som på en del andra ställen, lugnet och besinningen mången gång fått giva vika och våldsmännen blivit bestraffade så långt förmågan i varje enskilt fall räckt till. En kränkning av en så helig sak som den personliga friheten hade icke fått ske ostraffad. För att skydda sig mot möjligen inträffande fall av övergrepp mognade därför tanken på en sammanslutning som värn och skydd för dess medlemmar. Skyddskårsidén blev född i Mustasaari våren 1917. Lik en löpeld spred sig denna rörelse från trakt till trakt skapande en känsla av lugnare och säkrare framtid. I Tjöck kommun behandlades denna rörelse offentligen på en kommunalstämma den 15 juni 1917. Där uttalades nämligen att kommunalstämman enligt gällande lag är berättigad att vidtaga de »åtgärder, som kunna befrämja allmän ordning och säkerhet», och beslöts fördenskull bildande av »en frivillig brandkår, vilken samtidigt skulle tjäna som skyddskår mot de anarkistiska våldsdåd en eventuell livsmedelsbrist kunde framkalla. En kommitté av 9 personer, vilka avtjänat sin värnplikt vid finska militären, fick i uppdrag att hålla övningar i de enklaste rörelserna, samt ifall inbrott och stölder upprepades, ordna nattvakter. Till denna kår hörde varje man mellan 16—20 år.

Under sommarens brådtid förekommo inga övningar, förrän längre fram på hösten, då dessa vidtogo offentligt å Ungdomslokalen. Någon fara att hålla dylika förefanns ej, ty den lilla skara militär, som var inkvarterad i kommunen och hade till uppgift att bevaka järnvägsbron, behövde icke tagas med i någon beräkning. Övningar höllos flitigt – men, ett men reste sig och var svårt att övervinna: beväpningen. Då började det viskas om vapen från Tyskland, om jägare som skulle komma och leda o. s. v., rykten, vilka satte liv och förtröstan i männen, och skapade en självtillit kanske starkare än någonsin förut.

Så kom den blodiga novemberstrejken med sina ohyggligheter, vilken lät landets redliga och samhällsbevarande befolkning ana och blicka in bakom de rödas »förlåt, huru livet skulle gestalta sig, då folket» skulle övertaga makten och regeringen i egna händer. I likhet med övriga städer skulle också Kristinestad »övertagas» och styras av sina röda. På utsatt klockslag den dag, då »blodsstrejken» begynte, samlade sig stadens samtliga »jassar» och vidtogo med sin storstrejk, bestående däri att de drogo sjungande från den ena butiken till den andra och tvingade innehavarena att stänga dem. Poliskammaren besattes, och den beprisade och beryktade milisen övertog polisens roll.

Under tiden stängningskomedin utspelades, befann sig undertecknad i sällskap med några andra landsbor på stadens torg och åsåg spektaklet, som var både tragiskt och löjligt. Ett på sätt och vis karaktäristiskt omdöme om de i spektaklet uppträdande fällde en närpesbo: »Veit ni karar, tömde karan som gar tennar, ger precis som dom har höve till. He sku it behövs beter bot åt tomdenar, än nager rama slag me in hank». Ett muntert bifall av de närvarande bekräftade till fullo riktigheten av mannens omdöme. Men ingenting kunde göras, då de beväpnade ryssarna åsågo och understödde »storstrejken». Tiden var ännu icke kommen.

Allt efter som tiden led förnams en känsla allt starkare att något var i göringen, något måste förr eller senare inträffa. Julhögtiden inföll med det blodiga dramat, som utspelades i Toby och vilket ytterligare stegrade oron och spänningen. I och med detta förtunnades dunklet över vår framtid så till vida att alla klart och tydligt kunde skönja vägen, som måste vandras, vägen varifrån ingen återvändo gavs. Men åter gjorde sig behovet av vapen, vapen och åter vapen, förnimbar i hela dess förskräckliga vidd. Tre å fyra Grafton-gevär, ett par revolvrar, några hagelgevär samt en och annan gammal lodbössa voro de vapen, som Tjöck skyddskår då för tiden ägde. Och avgörandets stund närmade sig med varje dag, därom var varje man fullt medveten.

Tiden närmade sig slutet av januari 1918, då en viss besvikelse inträffade. Det vid järnvägsbron förlagda vaktmanskapet, som ibland uppgick till 15 – 20 man, rikligt försedda med vapen och ammunition, behagade packa ihop och försvinna. Truppen, vilken för övrigt uppträdde fullkomligt klanderfritt, stående på god fot med de närmast boende, hoppades man utan ringaste äventyr i det lämpliga ögonblicket kunna avväpna. Men som sagt, en vacker dag var fågeln försvunnen. Den 28 januari randades och skred mot sitt slut lik andra dagar utan att något särskilt förspordes. Först på kvällen, då ilbud från kårchefen anlände till stabsmedlemmarna att ögonblickligen infinna sig hos honom, märktes att något ovanligt var å färde. Ett ilbud från Kristinestad hade nämligen anlänt, vilket uppläste ett telegram från general Mannerheim om dagens evärderligt minnesrika händelser. Glädje, parad med allvar märktes på envar över den vunna framgången. Klockan var slagen, handlingens tid hade brutit in. Budet från K:stad tillsporde oss, huruvida hjälp härifrån kunde påräknas, ifall ryssarna och de röda, efter kännedom om dagens timade händelser, skulle visa benägenhet till våld. Därtill lovade vi samtliga vår hjälp så långt förmågan stod. Så skildes vi åt, men blott för några korta stunder. Tidigt den 29 januari under dagens första timmar anlände budet ånyo. Sedan telegraf- och telefonförbindelserna med kamraterna i Vasa blivit avbrutna, anade »kamraterna» i K:stad oråd, blevo ytterst oroliga och nervösa, hotande såväl skyddskåren som befolkningen. Genast efter budets ankomst slogs alarm och innan dagen grydde voro samtliga medlemmar av skyddskåren mobiliserade. Patruller utsattes på alla vägar, stafetter med order till de närmaste skyddskårerna avsändes, telefonförbindelserna med K:stad avbröts, i stället inkopplades telefonledningen till Östermark, varigenom förbindelse österut uppnåddes, varjämte en hel del andra förberedande åtgärder vidtogos. Något anfall mot K:stad var otänkbart, isynnerhet som rödryssarne fingo reda på våra förehavanden och utsände ridande patruller, som sköto på våra spanare, vilka icke ens voro beväpnade. Följande dag den 30 började mera manskap samlas, avdelningar från såväl Närpes som Lappfjärd anlände till förstärkning av ortens skyddskår. Kretschefen Strömsten eller Paavo Talvela från K:stad ankom och staben förlades hos M. Mangs dit även Strömsten senare på dagen kom.

Underhandlingar med rödryssarnas delegerade och kretsstaben i K:stad pågingo, men blevo utan resultat. Ryssarna hade kanske låtit förmå sig till avväpning, men de röda inbillade dem skyddskårens fåtalighet och ringa beväpning, varför alla övertalningsförsök strandade. Situationen blev hotande, ty dröjsmålet med anfallet mot staden, stärkte rödryssarna i deras uppfattning om vår svaghet, och började i sin tur uppträda med stora krav samt hotade staden med bombardemang, om icke deras anspråk uppfylldes. Stadsfullm. ordf. tvingades att underteckna någon slags skrivelse, vilken dock var utan betydelse. Timmarna ledo, utan att några effektiva anfallsåtgärder kunde vidtagas. Tack vare den tidigare nämnda inkopplingen av Östermark telefonlinjen lyckades staben med tillhjälp av järnvägstelegrafen komma i förbindelse med general Mannerheim, som då för tillfället befann sig i Seinäjoki, och anhöll om undsättning. General Mannerheim, som då samtidigt förberedde undsättningen till Uleåborg, lät genast underrätta att en del manskap med en mängd vapen erhållit order att skyndsamt med extra tåg hasta till K:stads hjälp, samt torde anlända på kvällen. Mat lagades i hast åt det talrika manskapet å Ungdomslokalen, som liknade en fullständig kasärn. Emellertid drabbades undsättningståget av något missöde, så att det ej kunde anlända på det väntade klockslaget. Under tiden blevo ryssarna i Kaskö avväpnade, så att en ytterligare mängd beväpnat manskap anlände kl. 2-tiden på natten mot den 31 jan. från Närpes. En mängd gevär överkommos samtidigt, men var deras antal ännu otillräckligt för allt det folk, som uppbådats. Gevären fördelades så gott sig göra lät, Tjöck skyddskår erhöll på sin lott 18 gevär eller tredjedelen av behovet. Men huvudsaken var vunnen, beväpnat manskap fanns numera, så att ett anfall kunde låta göra sig. Samtidigt ingick underrättelsen, att den väntade hjälpen ånyo var på väg och kunde väntas om någon timme. Meddelandet spreds genast, tröttheten försvann och ersattes med förtröstan och segervisshet. Ultimatum avsändes till rödryssarna att i godo låta avväpna sig, eller ock svara för följderna. Svaret blev som förut avböjande.

I daggryningen ångade hjälptåget in på Tjöck haltpunkt medförande manskap, krigsskolelever från Vörå och vapen jämte ambulans under jägarkapten Heiskanens kommando. Befälet över allt i Tjock varande manskap övertogs nu av kapten Heiskanen. Huvudanfallet mot staden skulle ske från Tjöck hållet, men samtidigt skulle Strömsten/Paavola med Lappfjärd och Sideby kårer tränga fram mot batteriet på östra sidan och bemäktiga sig detta. Kl. 8-tiden bröt hären upp. Tjöck skyddskår under sin kårchefs ledning erhöll på sin lott frontavsnittet över Kvarnbacken för att på det hållet tränga fram, och samtidigt förhindra en eventuell flykt längs Lappfjärds vägen. Huvudstöten skulle ske från stadens norra ända, varföre den del av manskapet, som hade till uppgift att intränga därifrån, skulle genom Lerviken och skogen vid Norra fjärdsändan leta sig fram till ängarna norrom staden, där anfallskeden skulle bildas. Komna till s.k. Stampån, därifrån vägen till omnämnda platser gick, fingo de rödas utkiksposter i Rådhustornet sikte på de annalkande och öppnade genast eld, naturligtvis på måfå. Då skyddskårerna märkte, att de voro upptäckta, gavs intet annat råd, än att omedelbart bilda skytteked på ängarna å båda sidorna om s.k. Tegelbruksvägen och företaga anfallet över den öppna Norrfjärden. Tjöck skyddskår bildade ked söder om järnvägslinjen nedanför Slaktarbacken och tog sig fram genom skogen till Lappfjärdsvägen ovanom Kvarnbacken. Landsvägen överskreds emellertid, så att kåren råkade komma snett mot batteriet, som under tiden avlossade flera kanonskott mot angriparena av staden. Som vanligt voro kanonerna riktade för högt, varför högra flygeln utan stor manspillan, (en Pjelaks-bo stupade) hastigt och lätt, fastän utan skydd över Norrfjärden, lyckades utan svårighet besätta norra halvan av staden. Detta trots motståndet från den ridande ryska truppen som var förelagd i f.d. Carlströmska gården, varifrån flere salvor avlossades. Inseende allt motstånd hopplöst, sågos ryssarna bestiga sina hästar och redo i sporrsträck över torget och södra fjärden till kamraterna vid batteriet.

En »vörågosse», som skötte en kulspruta, märkte ryssarnas förehavanden och beslöt att påskynda deras färd, genom att »strö» över dem några band kulor. Komna till östra sidan bundo de hästarna vid träden och sökte skydd i skyttegravarna därstädes. Det var vid denna tid Tjöck kåren ankom, och varseblev hästarna men inga ryssar. Elden riktades genast dit man antogo ryssarna dolt sig. Nu anlände även Strömsten/Paavola med sina trupper, så att en fruktansvärd eld riktades mot batteriet och gravarna. Inne i staden skedde rensningen i en hast. Stadens egen skyddskår, som tvingats till overksamhet, emedan den saknade vapen, fick nu tillfälle att hjälpa till vid befrielsen genom att taga gevär av stupade ryssar och rödgardister, varefter skjutningen inne i staden snart upphörde. Å östra sidan rasade striden fortfarande lika intensiv. »Vörågossen» fick order att uppställa sin kulspruta på Varvsbacken mittemot skyttegravarna och »strödde» på rödryssarna, som nu kommo mellan tvänne eldar. Ryssarna mjuknade ganska snart, inseende allt hopp om framgång för alltid ute, och hissade en vit flagga till tecken att de ämnade giva sig, men denna blev strax därpå nedslagen av de röda, vilka ärnade göra motstånd till det yttersta. Två gånger hissades flaggan, men blev det oaktat varje gång nedriven. Under den intensiva eldgivningen uppstod förvirring bland de anfallande så alt tvenne skyddskårister från Tjöck råkade av misstag bliva nedskjutna av en okänd finsk kamrat. Det var nämligen ett stort fel i förberedelserna, att intet gemensamt kännetecken eller någon lösen inpräntades i det ovana manskapet, innan stormningen vidtog. Snart blev dock elden outhärdlig även för de röda, den vita flaggan hissades tredje gången och nu fick den vara i fred. Elden upphörde och tvenne skyddskårister från Tjöck: C. A. och K. J. G. som sedermera stupade i kriget voro de första som rusade ned i löpgravarna, varest ryssarna kastade vapnen ifrån sig, gjorde korstecknet och sträckte upp armarna, troende att deras sista stund var kommen. Då denna emellertid ej kom så snabbt, som de förmodat, och inga tecken heller tydde härpå, återvände besinningen, och de mera sansade började nu överhopa segrarna med gevär, värjor, revolvrar och allt, vad de kunde ge. Efter några minuter kom det övriga manskapet jämte ledarna, som togo hand om fångarna och bytet. Platsen omkring batteriet och gravarna erbjöd nu en fasansfull syn. Röda och ryssar jämte hästar låg om varandra, blodet rann i strömmar, och överallt var snön purpurfärgad. Dock Kristinestad var fritt. Tjöck samhälle, som står i så nära förbindelse med staden, alt man kan säga om de två att de äro ett, hade bragt ett stort offer för dess befrielse.

Vemod och förstämning rådde, samhället stod bestört i sorg. Vi, som hittills levat i fred och lugn, utan att hava sett ett spår av ofred trots världsstormarnas gny, stodo nu med ens förflyttade in i krigets nakna verklighet, i all dess blodiga och förskräckliga gestalt. Intet under om bestörtning grep varenda varelse. Dock intet ljud av veklig klagan förspordes. Genom tårarna kunde blicken skönja vägen, som skulle, som måste vandras. Friheten, landets självständighet måste köpas med liv, med blod. Att ingen återvändo gavs, stod klart för var och en. Man sökte därför hjälp hos Honom, som förmår hjälpa. Man anropade den Allsmäktige om kraft och bistånd, brinnande böner uppsändes till Konungen över folkens och människornas öden. Lugn och besinning återvände inom kort. Befolkningen fick kraft att påtaga sig de offer, som ännu krävdes. Man var fast besluten att med Guds hjälp vandra vägen fram, huru blodig, huru krävande den än komme att bliva. Efter Kristinestads intagning formerades genast »flygande kårer», som skulle fortsätta med det påbörjade frihetsverket. Frivilligt manskap från närliggande orter anslöto sig i mängd. Huru skulle det bliva med frivilliga från Tjöck? Skulle möjligen den första stora luckan i skyddskårens led avskräcka från vidare uppoffringar? Nej. Inom en vecka avreste tolv ynglingar till Seinäjoki och inträdde vid ryttmästar Ahrenbergs dragoner. Följande vecka avreste ytterligare tolv frivilliga unga med Vasa som mål, varest de inskrevos vid det av rikssvenska officerare uppställda Grenadjärbataljonen. Alla dessa frivilliga voro med i många heta och blodiga strider, varför manfallet bland dem blev synnerligen stort. Ryttmästar Ahrenbergs dragoner ombildades snart till Nylands dragonregemente, varvid Tjöck dragonerna överfördes till regementets ll:dra skvadron, (dödsskvadronen kallad, på grund av dess stora manspillan). Den 10 mars kom första dödsbudet från fronten; Axel Henriksson Äppel och hans chef H. av Forselles, som ridit ut på en rekognoscering i Kuhmois, hittades genomborrade av fiendens kulor. En vecka senare kommo det andra och tredje. James Harry Blackie hade den 18 och Emil Ådjers den 19 mars vid förpoststriderna i Pitkäjärvi funnit döden. Det fjärde inrapporterades i början av april från striden om Tammerfors, varest Axel Evert Klockars stupade den 5 april. Tre dagar senare gjorde döden sin sista stora skörd. Vid de heta striderna i Lempäälä hotade de röda med en kringgående rörelse i Vesilahti. »Dödsskvadronen» fick order att i första hand avvärja de rödas hot. Komna i nattens mörker till stället mottogs dragonerna med en mördande eld. De rödas anfall avvärjades men manfallet blev stort; bl. a. kvarblevo två Tjöck dragoner på valplatsen. Förlustsiffran bland samtliga frivilliga steg till fjärdedelen, detta såväl bland dragoner som grenadjärer. Underligt nog sårades av de frivilliga endast en. Ehuru fallet var allvarligt, uppstod dock icke någon invaliditet. Genom uppbådet utkallades i kriget ytterligare omkring trettio man. Bland dessa stupade icke någon, ej heller sårades någon allvarligt, endast tre erhöllo mindre kontusioner. Om ock döden gjorde en riklig skörd i Tjock skyddskår, så får dock som lycklig betraktas den omständighet att inga invalider uppkommo, vilka i många avseenden måste föra en ömklig och beklagansvärd tillvaro, framom vilken döden kanske mången gång vore att föredraga.

Sådan är i stora drag historien om Tjöck skyddskår och dess insats i frihetskriget 1918. Ett litet samhälle hade bragt sin skärv, sitt offer på fosterlandets altare. Då de första förberedelserna till frihetsverket påbegyntes anade ingen, att vägen till frihet skulle bliva så blodig och så tung, som den i verkligheten blev. Man visste väl att arvfienden ej skulle låta sig jagas ur landet alltför lätt, men man anade knappt att uppgörelsen skulle ske med egna landsmän, egna samhällsmedlemmar i förbund med den urgamla fienden. Dock skräckväldet blev brutet, våldsmännen lågo slagna till marken. Målet för årtiondens dröm var nått, frihet och självständighet vunnen. Framtiden hägrade klar och ljus, ljuva drömmar om framtida lycka drömdes. Fritt och självständigt, utvecklande sig i hägnet av sina söners och döttrars omvårdnad, tänkte väl mången sig Finland. Utan att behöva befara inblandning i våra angelägenheter, utan att behöva rädas för förtryck och våld, skulle arbetet för landets välstånd och förkovran ske med dubbelt större iver än förut, nu, då målet för vår strävan, och vår innerligaste önskningar omsider var nått.

Huru annorlunda ter sig icke framtiden för oss nu efter blott fyra års förlopp. De ljusa, förhoppningsfulla drömmarna drömmas ej mer. Tron på Finlands lyckliga framtid har fått ge rum för tvivel och hopplöshet. Av det ståtliga frihetsverket från 1918 finnes egentligen intet mera kvar, så har verkets förvaltare skött sitt värv. I stället för kraft och beslutsamhet, råda ynkedom och undfallenhet, dunkla krafter få obehindrat utföra förstörelsen av 1918 års frihetsbyggnad. Men hågkomsten av de blodiga offren från detta år lever trots allt kvar i folkets minne. Ännu står landsbygdens gråa vadmalshär på vakt. Schackra bort den ena efter den andra av frihetskrigets vinningar, men landsbygdens sedan hedenhös ärvda frihet och rätt skall ej kunna säljas, förr skall den dränkas i blod. Ännu finnes män, ännu lever 1918 års anda kvar, redo att lyssna till ropet: för Gud, för hem och för fosterland.