Barndom och hembygd.

Carl Gustaf Estlander (1834-1910) som var född och uppvuxen på prostgården i Lappfjärd, bodde sitt vuxna liv i Helsingfors. Däremellan gick han flera år i skola i Vasa. På äldre dar, närmare bestämt efter 1902 började han skriva ned ett memoarverk, alltså sina minnen under rubriken ”Från flydda tider”. Hans berättelser omspänner hans första 25 år och slutar därmed 1859. Meningen var att han skulle utge en ordentlig bok men hälsan satte stopp för detta. Efter att Carl Gustaf dog den 28 augusti 1910, för övrigt på hans guldbröllopsdag, började änkan Helene samla ihop hans skrifter och gav dessa till Finsk Tidskrift för publikation. Denna tidskrift hade ju Carl Gustaf själv grundat, så det var helt naturligt att de skulle införa berättelserna. I berättelsen här under har jag moderniserat språket, så att det bättre skall passa dagens läsare. Här kommer den första berättelsen, som publicerades i tidning nr 1 år 1912:

Lappfjärd är den sydligaste socknen i Österbotten och den sydligaste av Österbottens socknar med svensk befolkning. Den ligger på en milsvid slätt, bekransad i öster och norr av Bötomberget och dess utlöpare, som skiljer den från Kristinestad, ett av dess många kapell på den tid jag talar om. Åt söder ser man ingen annan gräns än skogsranden.

Genom slätten slingrar sig en å, som i sakta lopp söker sig ut i Bottniska viken. Av viken ser man ingenting; man känner den blott av hörsägen. Här och där gör ån små strömfall, i vilka man byggt dammar för mjölkvarnar eller sågkvarnar. Ån delar slätten i två hälfter, norra sidan, eller »nörrse», och »brännorna», såsom södra sidan hette i folkets mun. På den förra låg gamla kyrkan, byggd 1666 och benämnd Ulrika efter drottning Ulrika Eleonora d. ä.; och ett gott stycke därifrån kyrkoherdebolet, som av gammalt hette prostgården, enär det innehafts i mer än hundra år av samma släkt, son efter far, och de alla haft prosttiteln; på södra sidan, där Juth kapellansbol var beläget, byggdes den nya kyrkan, som invigdes 1852.

Ännu en sak bör nämnas för att ge en föreställning om marken, där efterföljande hågkomster är uppvuxna. På Lappfjärds-slätten sammanstöter fem eller sex landsvägar, vilket var av stor betydelse för trakten, i krig såväl som i fred. En väg kommer rakt från norr, närmast från Pjelax och Närpes, och med denna förenar sig Kristinestadsvägen, just vid inträdet på slätten, varefter den går över ån på den s. k. nya bron. Den fortsätter söderut eller, om man så vill, möter den söder ifrån, från Sastmola och Björneborg, kommande vägen; tillsammans utgöra de den stora farleden mellan södra Finland och Österbotten. Från denna grenar sig den gamla smala kustvägen, löpande i strandens alla krokar och bukter till Sideby och vidare söderut, och utgörande den ursprungliga kommunikationsleden med detta kapell, men för övrigt löpande jämnsides med stora vägen, som byggts först i 19: de århundradets början, österifrån kommer en femte väg från den rika Ilmola-slätten, närmast från Bötom kapell över Bötom-berget, och med denna sammanlöper slutligen, nära prostgården, Storåvägen, som kommer från Tammerfors, närmast från det fjärde av socknens kapeller.

Man kan tänka sig vilken rörelse därav föranleddes; medförande både gott och ont åt trakten. Resande färdades från alla håll och kanter, och med dem spreds nyheter, flere än genom tidningarna på den tiden. På Hoxell, gästgivaregården, hade vanligtvis någon resande berättat ryktet, och med en eller annan gumma kom det till prostgården. Därjämte forslades livsförnödenheter, trävaror och tjära till avsalu i staden, i synnerhet på de båda östliga farlederna. När ett hundraårigt mastträd, förspänt med fem, sex hästar och med lika många stöttingar under sig, tågade vägen fram, var det ett hallå bland barndomen i byarna. Höst och vår var vägarna att liknas vid en fotsdjup välling, ingenstädes dock värre än i den stora byn, som sträckte sig längs åstranden från prostgården till gamla kyrkan, och det var ett elände att se på de stora bomullsbalarna som forslades till Tammerfors, hur mycket hästar, karlar, fordon och balar fått njuta av den »anrättningen».

På befolkningen övade samfärdseln en väckande inverkan, och om Lappfjärd nu är en av de socknar, som gett den största kontingenten till emigrationen, så ligger kanske en av orsakerna härtill just i detta förhållande. Men samfärdseln gjorde levnaden bullersam, förde med sig främmande element, som längs de många vägarna sökte sig arbetsförtjänst, i många fall dugligt arbetsfolk, om ock med annat tungomål, men i än flera fall patrask, varav församlingen hade mer skada än gagn.

I krigets tid hade de många vägarna åt alla håll och kanter det med sig, att Lappfjärd blev högkvarteret för en ständig truppfördelning och även skådeplatsen för sammandrabbningar.

Mina minnen går tillbaka så långt som till 1830-talet; dock inte längre än till sommarn 1838, då en liten bror begravdes. Jag minns den lilla svarta kistan med vita garneringar, som stod utflyttad i solskenet på gården och av vår far fördes bort i bredschäsen. Det sades att vår mor förkylt sig under barnets långa och svåra sjukdom och därav fick den svåra bröståkomma, som fem år senare lade henne själv på dödsbädden.

En annan tidig hågkomst är ärkebiskop Melartins besök, förmodligen på hösten samma år. Han höll biskopsvisitation i Lappfjärd 1836, men då jag inte kan ha en så livlig hågkomst från 2 á 3 års ålder, gjorde han väl ett senare besök hos min far. Om honom talade min far alltid med stor vördnad och sann tillgivenhet. Jag minns honom som en storväxt gubbe med kalott, icke just vacker, men särdeles blid och vänlig. Han lade handen smekande på mitt huvud då jag framfördes, vilket gick för sig med mig, som var liten och alltid mera foglig; däremot lyckades mina föräldrar inte framföra min två år äldre bror. Han var inte till finnandes. Trots att han enkom för tillfället fått ta på sig sina nya blåa kläder med avundsvärda gula bronsknappar, hade han tagit sin tillflykt under en soffa, ledd av den motvilja mot främmande, som man anmärkt såsom allmän bland österbottniska barn.

Mitt största minne från dessa tidiga år är prostgårdens ombyggnad. Den gamla byggnaden, rödmålad, utan märkbar stenfot och så trång att prosten själv bodde i källarkamrarna — en särskild liten, över källarna uppförd byggnad, såld på auktion år 1838 för 200 rdr — ersattes av en ny, tidsenligare, d. v. s. stor, gulmålad envåningsbyggnad, med höga, ljusa rum, med vitlimmade tak, halvfranska dörrar och tapeter i de bättre rummen, kakelugnar, samt utvändigt vitmålade fönsterbräden, och pilastrar och takband. I rät vinkel mot huvudbyggnaden uppfördes en länga, bestående av två byggnader på ömse sidor om källarkamrarna, den ena bestämd för adjunkten, den andra för gäster. Motsvarande denna länga uppfördes en dräng- och bagarstuga, varigenom mangården blev på tre sidor kringbygd. Från landsvägen skildes den av en yttre gård mellan två rader uthus; en tredje gård var ladugården, helt och hållet kringbyggd, ett stycke åt sidan. Som en fjärde gård kunde anses den rad av spannmålsbodar, vilken gick bakom källarkammarlängan, parallellt med denna.

Inalles hade nu prostgården 23 särskilda hus, av vilka 7 tillhörde min far; de övriga, karaktärsbyggnaden inberäknad, hade bekostats av socknen. Jag nämner allt detta för att ge en föreställning om vad en välbeställd österbottnisk prostgård ansågs böra vara, med tillägg att Lappfjärds kyrkoherdebol var socknens största jordegendom och hade ett stort jordbruk, för vars hästar, boskap, redskap och hushållning det erfordrades utrymme.

Nybyggnaderna, som av socknen överläts utan husesyn, kunna också tjäna som vittnesbörd om det goda förhållande, som ägde rum mellan socknen och dess kyrkoherde. Genom folkeligt sinnelag, redbarhet och tillgänglighet hade denne vunnit allmogens obegränsade förtroende. Aldrig hölls dörren stängd för dem, som begärde råd och anvisningar, och aldrig tröt tålamodet vid de långa klagovisorna. Sällan tillgreps strängare åtgärder mot tredskande, då kyrkoherden var övertygad om att Lappfjärdsbon, blott han fick tid på sig, småningom insåg vad som var rätt och tillbörligt.

Hjälp i form av allmosor ansåg min far böra ges med all omtanke och sparsamhet, emedan inte blott allmosetagaren, utan också det allmänna tänkesättet annars kunde lida därav. I detta hänseende förstår jag det yttrande han stundom hördes fälla: »gör bonden rätt, men aldrig gott». För övrigt var detta område överlåtet åt vår mor, som hade en hop skyddslingar i små stugor på prästgårdens mark och dessutom vandrande kunder, »utbölingar», som färdades vida omkring och infann sig, man visste inte när eller varifrån. En sådan var »gamle göken», till vars program hörde att han lade sig framlänges raklång på köksbänken, gungande på de mot bänken utbredda händerna och härmande gökens rop, till stor undran för barnskaran; en förnöjsam själ förresten, som alltid fick mer än han begärde. Hans begäran gällde nämligen potatisskalen och par potäter från folkets bord, under förklaring att, när han ätit skalen först och potäterna därefter, var det som om han ätit potäter hela tiden. En ståtligare figur var gubben Trogen, som gick på ett träben och varit soldat i tiden, men förlorat sitt ben, visserligen inte i krig, men i en strid med rättvisan, då han efter något tjuvstreck förfrusit det i en hölada; en hemlighetsfull och skrämmande historia för oss barn, till vilka han blott sade: »den tiden var Trogen otrogen, men nu är han trogen».

Sommaren 1843 drabbades vi av det hårda slag, som de senare åren närmat sig mer och mer hotande. Föräldrarna var två gånger resta till Stockholm för att anlita professor Huss, nordens mest berömda specialist, men förgäves. Mamma bleknade mer och mer, med röda fläckar på kindbenen, och så kom den soliga julidag, då hon låg på dödsbädden, till vilken vi fördes, sex barn, de yngsta blott två år gamla. Flertalet av oss förstod inte vad det gällde; jag undrade blott hur vår far satt där, upplöst i tårar, något som jag icke sett tidigare. Medan vår mor ännu gick uppe var hon mager till genomskinlighet, och hennes bestämda väsen, milt som förr, var inte mera så glättigt. Hon hade en liten sångröst och sjöng vid pianot den tidens visor, bland vilka jag erinrar mig »Svanen» och »Källan» av Runeberg samt Frithiofs sånger, som var huvudstyckena på hennes repertoar. En yrvädersdag, sådan man ofta hade den Trettondagstiden, kom en stor låda inkörande på gården och bars med möda av gårdens män in i salen. Det var ett taffelpiano från Åbo, där äldsta syster gick i pension och lärt sig något hantera instrumentet.

Det var någonting helt annat än klaveret, som fanns hos gamla faster (d. v. s. min fars faster) Alcenius, en liten hoptorkad och oändligt blid gumma, änka efter en kapellan i Storå, där hon levde till hög ålder, i en liten undantagsstuga nära prästgården. Då vi gjorde sommarfärderna till Kienokoski, ett skogrikt hemman i socknens sydöstligaste hörn, fördes vi alltid fram att bocka, så gott vi kunde, för faster Alcenius och belönades med sockerbröd och några melodier på klaveret. Såsom jag minns instrumentet med sina klingande gälla toner, vackert bevarat i sin vitlackerade låda på spinkiga fötter, tror jag nog att det skulle betalas med mycket pengar i våra dagar, och såsom den vithåriga gumman med det förnäma ansiktet står för mig i sitt solljusa hem med de många virkade dukarna, är hon ett av mina vackraste barndomsminnen.

Sommarfärderna till morbrors på Kienokoski, som jag kom att omnämna, utgjorde stora, märkvärdiga händelser i barnaåren. Det var på detta ställe föräldrarna funnit varandra, och här hade deras bröllop stått. I den stora gula vagnen på c-ressårer reste Mamma med barnkammaren, och Pappa for förut i ensitsig schäs, där vi äldre gossar hade utmärkelsen att turvis få sitta på bocken bakom. Linealerna stötte betänkligt, och hästen, en gammal trotjänare, som vant sig in i ett slags trestegs-lunk, gjorde sitsen på den hårda dynan ganska ömmande, men så gick det också behändigt att, när lunken övergick i ett stillare tempo, hoppa av och plocka bär och vackra stenar vid vägen. Färden, som gällde något mer än 4 mil, tog hela dagen i anspråk, men så kom man också till de skönaste bärbuskar i världen, och till en sällsamt knorrande och slamrande sågkvarn bland lövklädda små holmar vid klarbrunt porlande vatten; ingenting mer eller mindre än en av Lappfjärdsåns kallfloder, i vilken det var skönt att bada.

Ännu en färd må nämnas bland mina tidigaste minnen. Från staden Kristinestad hade kommit inbjudning att försöka det nya samfärdsmedel, som första gången lät se sig på orten, en ångbåt med vilken ett sällskap stadsbor ville företa en lustfärd till Kaskö. Jag minns blott att det blev oväder, regn och blåst och sjösjuka. Ångbåtens namn kommer jag inte ihåg, ej heller med säkerhet årtalet, som dock troligen var 1840. Jag var inte större än att jag låg under fotmanteln i bredschäsen, med vilken färden till staden skedde. Man sade att ingen ångbåt förut nått upp till Österbotten, och i Kaskö hörde jag ett yttrande, som stannade i mitt minne: man hoppades att någon sådan icke vidare skulle besöka deras vatten, då den tvivelsutan skrämde bort fisken; fisket var då, som nu, stadens viktigaste näringsfång.

Det var min mors lust att försöka nya apparater, särdeles då det gällde att åstadkomma prydnadsföremål för hemmet i den nya byggnaden. Ännu sommaren före den då hon bortgick, satte hon i gång ett stort vävnadsföretag, en tapetmatta för ett av främmandrummen. För ändamålet kallades en väverska från Åbotrakten, en mamsell Mannelin, om jag minns namnet rätt. Vävnaden av ylle var dubbel, den övre väven svart, den undre röd, och sammanhängande sålunda, att den undre kom fram med röda stjärnor på den öfres svarta botten, medan tvärtom den svarta väven slog igenom med svarta stjärnor på den röda botten. En gemensam alnsbred bård omgav den stora kvadraten. På bården syddes med tapisserisöm ett antal blombuketter av fruntimmer från staden som väl under en veckas tid gästade prostgården.

Denna vävnad var av gammalt känd i Sverige, där den kallades »finneväv», såsom man ser av inventariilängden över Gustaf Wasas fatabur, där drottning Margareta lät utföra sådana arbeten till täcken och bonader.

Mina första fjät på kunskapens vida fält leddes av faster Maria, tidigt änka efter protonotarien Holsti, hon var en hjärtevarm gumma; det skedde i en av nya byggningens vindskamrar, där tuppen värpte russin för varje bokstav jag lärde mig. När ABC-boken och lilla katekesen var skäligen befästade hos mig, fördes jag på läsförhör i byarna, stundom bittigdag på morgnarna, instuvad i Pappas långa gula släde, för att i kapp med bondbarnen ge prov på både innan- och utanläsning, vilket inbragte mig kaffe med dopp, pannkaka, sötmjölksgröt och annat, som hörde till den sedvanliga traktering, läsförhörsvärden ställde fram åt honoratiores.

Större och strävare var de kunskapsfrukter, som informatorn ville framalstra hos oss, medan han låg på sin soffa i inre källarkammaren med en spanskrörskäpp mellan benen. De skulle av passas så, att vi kunde komma in i Wasa skola, min bror i tredje klassens 2:dra division och jag, i min litenhet, i övre divisionen av 2:dra klassen. Informatorn — i två år Niklas Malin, sedermera medicine doktor och provincialläkare i Lojo, och i ett år Fredrik Sohlberg, vilken dog såsom hovrättsråd i Åbo, båda unga studenter, som vi sedan återfann bland österbottniska avdelningens seniorer — följde den gamla skolmetoden att förhöra barn ur boken och låta eleven ta reda på den själv, varigenom hans förstånd och själverksamhet uppövades. Spanskrörskäppens medverkan, det bör tilläggas, var av mera moralisk än praktisk natur, en vilja kraftfullt dirigerande peksticka. Hemundervisningen hade det med sig, att vi fick som halvvuxna uppleva även några höstar och vårar i hembygden.

Vårtiden var inte så märkvärdig eller minnesrik. I de vattenfyllda dikena, som forsade ned mot ån, byggdes dammar och sattes båtar och kvarnverk att gå. Islossningen i Lappfjärds-ån förblev länge det våldsammaste naturfenomen jag sett. Trots en av Österbottens mindre floder och utan särdeles starkt fall, kunde den åstadkomma ett hiskligt brak, när vattenmassan något år var större efter en snörik vinter.

En gång sköt den isflaken långt upp på potatislandet mellan landsvägen och stranden. Ån nedanför prostgården var tidigare så grund, att man kunde vada över den, där fiskaren byggt en stendamm för sina mjärdar, och adjunkten Schroderus, som var en skicklig kastare, kunde med sten kasta över den. Men då Holmkvarnen anlades ett stycke nedanom, steg vattennivån så högt, att alla de gamla stenarna dränktes och kastet över ån lyckades endast med en ryska kronans 10 kopeksslant av gamla bastanta sorten.

I detta skick befann sig ån vid den islossning jag sökt skildra i efterföljande berättelse, tillsammans med några andra barndomsminnen. I Finsk Tidskrifts novemberhäfte 1911 finns en berättelse om ”Kattpojken” som handlar om ett äventyr i ån. Vill du läsa den, så klicka HÄR!

Hösten erbjöd flera minnesvärda saker än våren; av höstmorgonens friskhet har jag intryck från barnaåren, medan däremot våraftonens dröjande underbara halvdagrar är en långt senare öppnad källa till förtjusning. Med denna morgonfriskhet förbinder sig i mitt minne slagen av de tröskande, som med sin slaga i taktfast rytm vandrade logen runt; och ännu på min ålderdom kan jag icke höra dessa kända ljud från logen utan att i min hågkomst föras tillbaka till den långt avlägsna tid, då någon av drängarna kunde ta parveln och kasta honom på halmen, som hopat sig upp till ladutaket, därifrån han fick rulla ner, till egen och andras förnöjelse.

Även potatisskörden hade sitt behag; den friska jordlukten gör sig vid ingen skörd gällande så som vid den. Potatisupptagningen var kvinnoarbete och en icke ringa sak på de vidsträckta fälten. En potatiskvarn för beredande av potatismjöl anskaffades, men utan synnerlig påföljd. Den stod undanskjuten och förfallen, liksom den kastmaskin man skaffat för sädens rengöring, vilken skedde med vanna efteråt som förut. Konservativt var folket och så var vår far nog även efter Mammas bortgång.

Så kom slakten, dit nyfikenheten drog en, trots de motbjudande och upprörande erinringar, som jag därifrån har kvar. Ett följdarbete, ljusstöpningen, var däremot roligt att vara med om; den skedde under Mammas inseende. Hur talgen renades och kokades vet jag just icke, ty vi hölls på avstånd från denna såsom mycket farlig ansedda operation; men när den heta talgen hällts i kärnan, var det lustigt att se hur flickorna kom i rad envar med sin sticka, på vilken vekarna hängde, doppade dessa med en hastig knix och hängde dem emellan två parallellt löpande stänger. Konstigast var dock att doppa de två- och tregreniga julljusen, som var de första tecknen på att julen skulle komma. Hur de lyckats, var för oss barn den fråga, som skulle besvaras vid julgranen.

Någon gång kom starka snöfall före jul med snöbollskrig, snögubbar och snökojor. En gång kände min bror sig så hemmastadd i en sådan koja, att han somnade där, varpå följden blev en svårartad lunginflammation. Den tiden hade Kristinestad en berömd läkare i Erik Alexander Ingman, hos vilken föräldrarna ansåg sig stå i tacksamhetsskuld för den lyckliga utgången av min brors sjukdom.

Av all idrott övergick dock ingenting fröjden vid skridskoåkningen när den första isen bildat sig. Vi hade full frihet att åka på de isbelupna dikena, då man kunde med en spark i dikeskanten, stående på en fot, komma rätt långa vägar. Blomberg, byns duktiga smed, gjorde järnen, och någon av drängarna satte trä på dem, och så var skridskorna färdiga, i den holländska form, som var bruklig hos oss den tiden. Även bakkappor och skinnremmar var hemgjorda och upphjälptes i förekommande fall med segelgarn. Det fanns vintrar, då man kunde åka på gårdsplanen, när snösörjan frusit till en, visserligen mycket knölig, isskorpa, eller på landsvägen, då vattnet frusit i hjulspåren. Enligt de minnen jag har, var vintern i denna bygd en barvinter till in i januari.

Att få lov att gå med skridskorna till särskilda större vattensamlingar hade sig svårare, och på ån var skridskoåkningen rent av förbjuden, innan informatorn eller adjunkten prövat att isen överallt var hållbar. Till följd av strömdragen fanns här och där vakar eller svaga ställen, försåtligt täckta med glansis. Senare, när kölden stått på och vattnet sjunkit undan, var det underligt att se hur stenarna sköt upp genom istäcket, brytande detta i en mängd flak, som i brottställena glänste med de finaste nyanser av blått och grönt, ljusblått och vitt. Här var det nu lätt att göra sig iskälkar, som till omväxling med våra små stöttingar kunde användas till att skurra ned för de isbelagda strandbräddarna: man högg lätt av ett trekantigt flak, halkade ur det, lade halm på och segelgarn genom näbben.

Allhelgondagen en höst, jag minns ej precis vilket år, men jag var väl vid pass 8 år och min bror 10, hade vi emellertid olovandes gett oss ner till stranden. Sedan några dagar gick isen ett par tre famnar ut från land, och målet för vår nyfikenhet var att se hur mycket den vuxit under natten, vilken varit kall så det smällt i knutarna. Båda gick vi med försiktiga fjät ned på den gamla isen, som inte ens med ett knakande gav till känna någon svaghet. Försiktigheten tog av, oförståndet tog till hos mig; det var, förresten, ej sista gången, jag gick huvudlöst till väga. När vi hunnit den valk, som skilde den nattgamla isen från den äldre, vände Jakob om och tillsade mig att inte gå längre. Men den nya isen var så blank och mörkblå, och fastän jag annars nog så villigt följde honom, tog jag mig den gången ut på egen hand. Efter några steg brast den nya isen och jag försvann i vattnet. Jag tyckte mig se otaliga stjärnor tindra i olika färger och någon plågsam förnimmelse erfor jag icke; det hade påtagligen varit en lätt död, om det kommit därhän. Men knappast hade min bror hört braket och plasket innan han hoppade i och fick mig i tröjkragen, förrän jag glidit med strömmen under isen. Vid det höga vattenståndet, som Holmkvarnen åstadkommit, var dock icke att tänka på att nå bottnen, men som han kände alla stenars forna topografi och visste att den märkvärdiga trindstenen måste vara i närheten, jämkade han oss dit längs den bristande isranden. Och när vi fått fotfäste där, begynte en duo av nödrop, som snart kallade folk till hjälp från Mattfolkgårdarna vid stranden. Vi fördes in och avkläddes vid spiselelden, medan ett försiktigt bud avgick till prostgården. Då någon avbasning inte följde på min olydnad, tar jag för avgjort att saken inte nådde högre än till vår snälla kusin och fostersyster Henriette Thodén, som var Mammas högra hand de sista åren. En svårighet härvid kvarstod dock genom att mina byxor av engelskt skinn länge behöll en fasligt stark lukt av vätan och såg ut som sydda av murklor.

Längre fram samma höst förlorade vi en av våra lekkamrater, Ivars Erik, som i mörkningen en kväll under en skridskofärd gick ned sig högre upp på ån, där inga gårdar fanns och ingen hörde hans rop. Först följande morgon hittades han genom draggningar. Med undran och skräck såg vi hans på stranden lagda lik, det stela, blåvita anletet och det myckna vatten, som flöt ut, då man under informatorns ledning sökte återkalla honom till livs. Det var illa att jag fick se lekkamraten i detta tillstånd, ty synen blandade sig sedan in i minnet av honom.

Vid mitt äventyr hade jag icke sväljt något vatten, och kanske kom detta av våra trägna övningar vid Simmarholmen, en liten videbevuxen holme nära andra åstranden. Till denna holme, där det fanns sandbotten, vadade vi över, medan vattenståndet ännu var lägre, med anlitande av den nyssnämnda stendammen. Själva färden dit på de hala, med grön, brun, gul mossa prydda stenarna, var vågsam och intressant. Där fiskade vi ivrigt efter snäckor med tårna, sedan Granqvist, en av adjunkterna, som kände pärlfiske från Norrmarks å, verkligen funnit vid vår Simmarholme en pärlsnäcka; och där lärde vi oss alla slag av simning: hundsim, svinsim, grodsim och även dykning. Till dykning hörde, enligt våra begrepp, att dra in duktigt med luft innan man gick ner; och måhända gjorde jag mig ofrivilligt denna vana till godo, då jag företog min otillständiga dykning allhelgonamorgonen.

Julen firades som vanligt på denna landsort i nästan alla ståndspersoners hem, där det fanns barn, med julgran, strålande av ljus, från små, för ändamålet enkom gjorda dankar och bärande i toppen ett av de tregreniga ljusen; trakteringen bestod av färska, sköna vetebullar och pepparkakor; därtill, naturligtvis, julklappar, aftonens stora klämm. Hos oss inkastades paketen av julbocken, vars kostym bars av gamle Jucka och var hopsatt av en loka, en skinnfäll lagd över ett snöre, som knutits mellan lokans ändar, samt horn och svans av halm fastade vid samma ändar, ofantligt övertygande och intrycksfullt för småherrskapet.

Djupare intryck gjorde det festliga bord, som dukades i köket och belystes präktigt av grenljus. I övre ändan satt gamla Jakob med sitt handbreda läderbälte och kopparspänne, hans bror Jucka kyrkoväktaren, gamle Josef, fiskaren från stugan på åbacken, prostgårdens två torpare från Storliden och Moxmyran, allas deras hustrur och barn, samt gårdens fyra drängar och tre pigor och sist bland alla dess privata fattighjon, Vaktarsmor.

Denna uråldriga, hopskrumpna gumma, som hade till uppgift att elda badstugan åt folket och som för resten dagen om satt i köket samt gjorde små tjänster åt oss barn, som hon höll långt kärare än sina två rinnande ögon, hade i sin bofälliga stuga på åbrädden en dotter och hennes gosse, som icke tilläts vara med eller att någonsin visa sig på prostgården. Det sades att Mina, som i sin dag måtte ha varit en vacker flicka, fått sin gosse i rättan tid efter det att en kosackhop med sin officer på vägen norrut rastat i byn — ett oförlåtligt felsteg, som gjordes troligt av gossens mörka hy, knollriga svarta hår och fina drag och som för alltid uteslöt henne från hederligt folks umgänge. Som Vaktarsmor hade en rymlig kjolsäck under sitt förkläde, blev dottern och dottersonen likväl icke lottlösa i förplägningen på julkvällen, såsom ock i den dagliga kosten.

Festen i köket öppnades med en psalm, varvid föräldrarna och vi andra kom ut i köket; det var Mamma, som tog upp psalmen. När måltiden var avslutad, kom folket in och tackade med bockningar och nigningar.

Djupast har dock färden till julottan inpräglat sig i minnet. I långa, gula, lådformiga slädar — om det var slädföre — körde vi kl. 6 på morgonen den halvannan verst långa vägen till kyrkan.

Det tidiga uppstigandet, bjällerklangen och de tindrande julkorsen samt den av ljus strålande kyrkan gjorde färden så minnesrik.

Den gamla rödmålade träkyrkan med sitt höga, spetsiga spåntak, hade kanske i tiden haft någon stenfot, men den var längesedan försvunnen i jorden, som höjt sig tillfölje av det ständiga begravandet. Det tunnvalvsformade inre taket hade bågnat och gistnat, och blomrankorna, som varit målade i rött på tunnvalvets ljusblå grund, var utplånade av dam, rök och breda bruna vattenränder.

Emellertid var den gamla kära kyrkan nu upplyst av otaliga talgljus, fastade på bräden, som slagits, det ena över det andra, i fönstren eller stuckits i järnhylsor på bänkarnas skrank. Ljusen hade hämtats från alla gårdar, och under dagarna före jul av kvinnorna från granngårdarna under Juckas inseende ställts på sina platser. De var till form och färg av utomordentlig omväxling, men alla stod de och rann lika, där inte några flinka fingrar gjorde tjänst som ljussax. Talgoset och andra dunster tillsammans med unkenheten i den sjunkna byggnaden förenade sig till en rökelse, som vanan gjorde dräglig och naturlig och som på intet sätt dämpade det glada sorlet av folkets beundran. En bättre beredd församling att emotta evangeliets goda, glada budskap kunde prästen icke önska sig.

Till ordningen under julen hörde att ortens ståndspersoner skulle bjudas på middag. Där var den ståtlige vithårige Elias Lagus, kapellanen och hans präktiga dotter, mamsellerna Silfvernagel, fänriksdöttrar, och deras granne fru fänrikskan Schmidt på åbacken vid gamla bron, hon som sedan förföll så småningom i kapp med sin lilla röda byggnad, tills hon icke vidare kunde emottas i förmaket när hon besökte oss, utan blev sittande i köket; så fru Barkman och hennes döttrar, en aktningsvärd familj efter en avliden målarmästare, vars yrke icke skulle gjort dem till ståndspersoner, utan berodde detta därpå att hon var sondotter till förra kapellanen, Daniel Roos. Den käraste gästen var vår kusin Charlotte, den äldsta av flickorna på Kienokoski; där hon brukat väcka vår beundran med en mängd tämjda möss och stundom till föräldrarnas synbara obehag kom med ett litet näpet möss gömt i korbeljen. Hon gifte sig med en skrivkunnig och såvitt jag kan förstå beläst man, en underofficer Ahlberg, som förmodligen på min fars förslag antogs till sockenskrivare, en i Österbotten här och där förekommande befattning, vars uppgift var, skulle jag tro, att uppsätta skrivelser åt bönderna och föra protokoll vid stämmorna. I deras nätta hem på Agnäs-gården roades vi med att se på bilderna i Meyers Universum. Vid middagsbordet var det nog Ahlbergs, som hjälpte till med samspråket, däri även de prydliga representanterna för allmogen, som hörde till julfesten på prostgården, Kyrkovärden Björmans och sexman Mattfolk, vars högväxta gestalt vintertid förlängdes ansenligt genom en alnshög hundskinnsluva, tog del med den frimodighet, som utmärker den österbottniska bonden.

Mindre minns jag stadsbornas julbesök, vid vilka det hade sin svårighet att få oss längre in än till salsdörren, efter det att den mest tafatta bockningsceremoni blivit genomgången. När ungdom var med, övades danslekar efter middagsmålet tills tétrakteringen kom och de resande bröt upp. Simon Anders Wendelin hade sina söner med, Kasper Holmström sina döttrar, Fremdelings, Ramstedt och några till var bland stadens affärsmän familjens äldsta kunder; borgmästare Roos samt läraren i stadens pedagogia saknades icke heller. Informatorn var anordnarn då, man lekte »väva vallman», »låna eld», »göm ring», »Nigarmaja»; sedan piano kommit, dansade man smått, och min mor, som var själen i allt detta, sjöng sina visor till pianot. När hon gick bort försvann glädjen från den stora prostgården.

Därefter blev det mycket tyst i det gamla hemmet. Hösten efter Mammas död började vi våra färder till Wasa skola, först i vagn med Niklas Malin som mentor. Vi fick det bästa logi hos rektorskan och tanterna Bange, som höll småbarnsskola i Wasa och i rektorskans dottersöner, två Wasastjernor, fick vi den ovärderliga gåvan av de bästa skolkamrater, för vilka jag ännu i denna stund känner en särskild vänskap, sådan jag erfar för ingen annan samtiding.

Så var på bästa sätt sörjt för oss i Wasa, därifrån vi hämtades efter första terminen med egen häst av själva husbondsdrängen i långa gula släden. Hemma hade vi under dagen vår fulla frihet i Källarkamrarna, där det snickrades och övades allsköns idrott, eller på fälten och vid ån, med villkor att noga passa på måltiderna. Syster Marie, hemkommen från pensionen, skötte sin lektyr och sina tapisseriarbeten, vår fostersyster, Henriette Thodén, vanligen Etta kallad, skötte hushållet tills hon om något år gifte sig med Oskar Fontell, en ung handelsman i Kristinestad, och faster Marie skötte samspråket med vilket hon sökte muntra vår far. Sina lediga stunder under dagen satt han vid något historiskt arbete, Fryxell, Geijer, Lamartines och Thiers arbeten om franska revolutionen och Napoleon; kvällarna ägnades åt de gamla minnena.

Sedan kvällsvardsbordet avdukats, tog gubben plats i soffhörnet och faster satte sig i kakelugnsvrån med sin stickstrumpa. Det fanns ett outtömligt förråd av österbottniska släktminnen, som de ägde tillsammans och nystade upp på en gemensam nystbark.

— Minns du, Marie, Nils Henrik Chydenius, som av domkapitlet fick fullmakt på Kauhajoki och likväl blev förbigången? Han var ett krushufvud som Melartin ville bli av med från Närpes, och nog gjorde väl även Calle, (d. v. s. farbror Carl, den tiden lektor och domkapitelsledamot i Åbo) sitt till för att skaffa honom något att leva av, och visst hade han ju svårt med hustru och många barn, inga inkomster och därtill process på halsen.

— Ja, visst måste Rosenberg, vidtog faster, varit oförsiktig då han skaffade honom röster vid valet, eftersom det kunde överklagas och Tamlander fick lägenheten fast Chydenius hade fullmakt på den. Nog hade hans hustru ett leverne mellan mannen, som går omkring som ett rytande lejon, och fadern, den gamle snålvargen, som sommar och vinter går i fårskinnspäls; barn har hon nog, men icke ett gudslån i skafferiet.

— Melartin har verkligen underliga präster i sitt prebende, och Wänman får han inte bort från Närpes kapellansbol, trots fårskinnspälsen och fastän denne besynnerliga präst är lika ostädad till själen som till kroppen. Han tror fullt och fast att jorden står stilla och solen går. Hans kunskaper är alla ur »Computus ecclesiasticus» och således av äldre datum än Kopernikanska systemet.

Så ungefär fortgick samspråket, ledande sig från ett till annat, följande än ett avslutat levnadslopp, än ett som var i görningen, eller blott en hithörande händelse, med samma deltagande som då man vandrar i en skog, där man känner alla träden och har sin lust av att se hur de förändrat sig, frodats, stungits av masken eller fällts av stormen. Detta intresse omfattade främst de gamla österbottniska familjerna, särdeles prästsläkterna Chydenius, Frosterus, Choraeus, Hedman, Alcenius, Lagus, Forsman, Höckert, Heikel, av vilka man stod i släktskap med en del och stått i umgänge med en annan, medan nya söderifrån komna släkter nämndes med en viss ovilja som »utbölingar», vilka obehörigt trängt sig in på lägenheter i Österbotten.

Denna separatism, som kanske var mest utbredd bland landsortens prästerskap, fick ett märkvärdigt uttryck i den Sursillska genealogin eller härledningen av Österbottens bildade släkter från tio eller tolv döttrar av den ångermanländska familjen Sursill, vilka på 1500-talet överkommit från Västerbotten. Detta omdöme om »sursillen» företer ett undantag från regeln, att österbottniska seder och bruk, även i fråga om mat, så tämligen överensstämma med de norrländska. I Norrland anses sursill såsom någonting synnerligen smakligtTrots det icke just smakliga namnet tyckas de unga svenskorna funnit särdeles behag hos österbottningarna, och i sina giften blev de stammödrar för en stor del av landsdelens kulturbärare. Traditionen härom, avfattad i några tidigare anteckningar, började intressera en prästman, Robert Wilhelm Alcenius, son till gamla faster i Storå, min fars kusin alltså och sedan hans efterträdare i Lappfjärd. Under mångåriga vedermödor, resor och brevväxlingar, sökte han att samla trådarna i denna sällsamma vävnad, vilken växte i vidd, ju mera han fortskred. Ett ögonblick förtvivlade han om att kunna bringa företaget till slut, ett annat tvivlade han på dess värde, och så brände han sitt manuskript, men i hans långsamma, sega väsen satt tanken eggande kvar och lämnade honom ingen ro, innan han började på nytt. Det bifall och understöd han fick i Helsingfors av professorerna Lagus och Rem hjälpte honom att äntligen fullborda släktregistret och få det ut år 1847 under titel Genealogia Sursilliana. Min far, som han än besökte personligen, än utforskade genom brev, var mera besvärad än intresserad av det torra registret. Med sina magra data av namn och åratal föreföll det honom som ett gammalt trasslat nät utan levande fiskar.