Tillverkningen av salpeter.

Tillverkningen av salpeter var i tiderna är mycket svår, tung och tidsödande process men salpetern var mycket viktig, eftersom den var huvudingrediens i svartkrut. Och krut var något som den svenska kronan behövde mycket av och för att säkerställa tillgången på salpeter så var tillverkningen styrd och övervakad av kungen själv.

Själva salpetern fick man ur den jord som fanns i stall och fähus, den som var indränkt med djurens urin. Den här jorden var så viktig att till och med Gustav Vasa på 1500-talet bestämde att jorden i fähusen tillhörde kronan. Kungen utsåg så kallade kronosjudare som reste land och rike runt, som hade rätt att gräva bort jorden för att ur den kunna utvinna salpetern. Det här var ett gissel som bönderna var emot men i sinom tid blev de befriade från denna pålaga. Men salpetern var så dyr och eftertraktad att flera bönder frivilligt byggde så kallade salpeterlador där tillverkningen kunde ske.

Den salpeter som tillverkades i Dagsmark såldes i regel till krutfabriken i Östermyra, eller Seinäjoki som staden heter i dag. Den fabriken grundades av affärsmannen Wasastjerna år 1825 men han gjorde konkurs på 1870-talet och då upphörde kruttillverkningen i Seinäjoki och det var väl då som salpetertillverkning tog slut i Dagsmark.

Helga Englund beskrev på 1930-talet hur tillverkningen gick till i Dagsmark. Så här skrev hon:

Jordbruket jämte boskapsskötseln har naturligtvis varit och är fortfarande huvudinkomsten för bönderna på Storkull hemman, liksom för andra bönder i byn. Men man har även haft biinkomster och binäringar. Här skall jag berätta om en sådan:

Salpeterberedningen var en vanlig binäring under förra delen av 1800-talet. Vid gården, ofta i närheten av gödselstaden uppfördes av stock ett hus, den s.k. salpeterladan eller sjudarladan. Ibland kunde en bonde ha 2 eller 3 lador. Sjudarladan hade två stora dörrar i vardera gaveln. Genom dörrarna kördes mulljord in i ladan och upplagrades i en stor hop i ena halvan av ladan.

Ovanpå mulljorden hälldes urin och gödselvatten. Då jorden så legat någon tid, skyfflades jorden över till den andra sidan av ladan. Sedan skyfflades den om igen. På detta vis blev jorden genomluftad och bakterier kom i jorden, som förvandlade urinämnen och kväve i mullen till salpeter. Det var mycket arbete med att skyffla om jorden. Alla lediga stunder, t.ex. en regnvädersdag i höbärgningen, fick man gå in i sjudarladan och skyffla jorden.

Så höll man på ett år, två år eller kanske tre år, beroende på hur flitigt och ofta man skyfflade om mullen. I bästa fall efter ett år men vanligast efter tre år var mullen färdig. Då gällde det att få salpetern ur mullen.

I stora baljor och tunnor blandades mullen med vatten. Genom en sil fick vattnet rinna av och uppsamlades i andra såar och baljor. Mulljorden togs ur baljan och ny jord togs ur ladan och urlakades på samma sätt. Den urlakade mulljorden kördes ofta ut på åkern och var ett bra gödningsämne. Vattenlagen som man fick kokades i stora kittlar av koppar. En sådan kittel var gemensam för hela byn, ty den var dyr. Man kokade eller sjudade både dag och natt, tills all lag var kokad. Det var mycket noga hur lagen kokades. Man måste vara påpasslig och prova då och då med en provsticka och när det var färdigt måste elden under kitteln genast släckas. Det kokade hälldes i bunkar och fick svalna och då samlades ett slags vitt salt på bottnen som kallades ”saltbättre” = salpeter.

Salpetern lades upp i tunnor och vattenlagen användes till medicin.

Salpetertunnorna forslades med häst till Östermyra krutbruk, där salpetern såldes. Det lagades till krut och om det lyckades bra kunde man från en sjudarlada få salpeter för 30-40 silverrubel, omkring 150 mk. Det var mycket arbete med sjudningen men var tog man dessa tider 150 mk? Med salpeterpengarna kunde man betala skatterna. Det var hårda tider då man fick arbeta mycket för slantarna. Vad vet vi om gångna tiders mödor?

Salpeterberedningen torde han upphört på 1850-60 talet och den är numera så bortglömd att man inte just mera kan berätta hur det gick till. Min far, Erik Anders Englund berättar att det också i hans hem fanns en sjudarlada som kallades ”jordladan” men han minns ingenting mera därom.