Stora ofreden i Kristinestad.

Historikern och läraren Edvin Skogberg skrev en artikel om livet i Kristinestad under ”Stora ofreden 1713-1721” och den publicerades i Wasa Tidning i november 1885. Texten har moderniserats för att den skall bli mera lättläst, förutom listan på de av ryssarna bortförda barnen.

Hårda hemsökelser hade vid slutet av 1600-talet gått över Kristinestad och hämmat dess än i sin början stadda utveckling. De ”stora nödåren” hade genom hunger och farsoter ryckt bort en tredjedel av stadens ringa befolkning. Dessutom hade svåra stormar förstört stadens obetydliga handelsflotta och den med stor möda byggda kyrka låg i aska, efter att ha träffats av blixten.

1600-talets sol gick ned i blod vid nordanlandens horisont, den bebådade stormiga tider men det var inte många i Sverige som förstod att tyda tecknen rätt. Blodskimret från striderna i Seland och vid Narva, vem som skulle drabbas hårdast av den kommande stormen från öster.

Bländade av Karl XII:s och hans tappra krigares glänsande bedrifter, så fanns det också finska skalder som lovsjöng ”det unga lejonet” och triumferade över dess Pyrrhus-segrar. (Pyrrhusseger är en dyrköpt seger, som i vanliga fall inom kort leder till totalt nederlag). Och under det långvariga krigets första tider, medan stridslarmet ännu höll sig långt bort från våra gränser, hade man inte här heller några andra men av kriget än utskrivningarna och kontributionerna (kontribution är en extra skatt som kronan tog ut för ett visst ändamål, till exempel vid krig eller någon annan katastrof).

Men också dessa pålagor var tillräckligt betungande för befolkningen. De fåtaliga borgarna i Kristinestad erlade förutom de vanliga utskylderna och skatterna, i kontribution 220 daler årligen och dubbelt mera när den ryska faran närmade sig, såsom år 1710, då Viborg föll i ryssarnas händer.

Därtill kom ännu andra extraordinarie, för krigets skull pålagda beskattningar. Så erlades till exempel år 1706 ”Servicemedel” för garnisionen i Viborg med 45 daler silvermynt, och år 1712 skulle det betalas skatter också för eldstäder, herrarnas peruker, fruntimrens fontanger, alltså de bandrosetter som användes som huvudprydnad. För Kristinestads del skulle det betalas ”för 2 peruqer 4 daler, fontanger ingenting, 83 eldstäder 51 daler, summa 55 daler. Stadens ämbetsmän och präst betalade sin årliga kontribution med 77 daler.

Stadens folkmängd minskade emellertid allt mer. År 1706 hade folkmängden stigit så mycket, att de mantalsskrivnas antal utgjorde 293, alltså nästan lika mycket som före nödåren i slutet på 1600-talet men år 1712 fanns det inte flera än 196 kvar.

Nu närmade sig Österbotten ”stora ofredens” fasor och följande år var hela södra Finland i ryssarnas våld och i Österbotten väntade man att fienden skulle anlända till hösten. De första dagarna i september kom det täta befallningar och uppmaningar från landshövdingen Clerk i Wasa till Kristinestads borgmästare och råd och till borgerskapet ”att de skulle, försedde med gevär och ammunition, hålla sig beredde att bryta upp mot fienden. Stadskaptenen skulle tillhållas att flitigt exercera och undervisa borgerskapet, i synnerhet att ladda och skjuta”. Krut och kulor utlovades med det första.

Staden hade en trägen korrespondens med Björneborg och Kristinestads notarie sändes söderut för att rekognosera fiendens hållning. I övrigt var det för var och en förbjudet att resa eller annars avvika från orten. Hårda straff utlovades åt de som reste iväg utan landshövdingen lov.

En liten postering om 30 man under löjtnant Blum sändes från Wasa för att besätta någon lämplig plats invid postvägen i Lappfjärd.

Dylika obetydliga säkerhetsåtgärder var givetvis till ingen nytta. Efter slaget i Pälkäne den 6 oktober hade ryssarna vägen öppen till norra Finland. Den lilla del av den finska hären som blev kvar efter det slaget, drog sig iväg mot Österbotten.

Redan i oktober år 1713 gjorde ryssarna ett strövtåg till Kristinestad och Närpes, men efter en kort tid drog de sig tillbaka söderut. Då ryssarna var i antågande skyndade stadens invånare att föra allt vad de kunde, både stadens och de enskildas egendom i säkerhet över till Sverige. Stadens arkiv som omfattade rådstugurättens och magistratens protokoll för åren 1658-1712, stadens privilegier och åtskilliga kungliga resolutioner, landshövdingarnas brev och order mellan åren 1686 – 1689 och 1694 – 1713, Åbo hovrätts brev från 1670 – 1712 sattes tillsammans med dyra stycken av stadens sigill, i en stor kista, som förseglades av borgmästaren Elias Gavelius och två av stadens äldste, Anders Jonson och Erik Markman och sändes över till Vestervik.

Där stannade kistan i dit över flyttade handlanden Fries´ förvar till år 1716 i augusti, då Vestervik ansågs osäker för fienden och flyttade därför till Strengnäs i handelsman Jakob Strandheims vård. Då denne Strandheim, som var hemma från Kristinestad senare slog sig ned i Stockholm, följde kistan med dit.

Kyrkans silver, skrudar, böcker och pantgods överlämnades tydligen åt flera särskilda personer, för att de skulle rädda från plundring. Efter åtskilliga irrfärder anlände kyrkans egendom i augusti 1714 till Stockholm, där inventarium upprättades över tillgångarna. Därefter sändes inventarierna till Vestervik, där prosten Thauvonius i vittnens närvaro lade in alltsammans i dokumentkistan, som därefter förseglades. Kyrkans tillhörigheter följde sedan med stadens arkiv till Strengnäs och Stockholm. Deras vidare öden kommer att beröras längre fram.

Kristinestads borgmästare och övriga tjänstemän, kapellanen och en stor del av borgerskapet sökte också sin tillflykt undan de fruktade ryssarna till andra sidan havet. De som inte slapp till Sverige med fartyg, strävade efter att hinna upp den lilla, flyende finska armén, för att i dess skydd och vård, vandra iväg från sitt till spillo givna land.

Av en eller annan anledning så var det några som stannade kvar i staden, för att vid den egna härden avvakta ödets skickelser. Men alla de som inte i tid kunde undvika den annalkande faran, fick sedan utstå den hårdaste behandling. De obarmhärtiga ryssarna förföljde dem som skogens vilda djur, misshandlade, dödade och de som hamnade i fiendens händer släpades bort i fångenskap till Ryssland. Enligt en efter fredsslutet år 1723 upprättad förteckning bortförde kosackerna från Kristinestad 26 personer. Många fler kan de också ha varit, eftersom alla inte hade någon anhörig kvar som skulle ha saknat dem och gjort anmälan.

Eftersom denna förteckning på de bortrövade i mera än ett avseende äger intresse, må den här i sin helhet anföras:

»Efterföljande Barn och andre äro 1713 och följande åhren af Ryssarne bortförde ifrån Christinaestad.

Handelsmannens Sal. Math. Jonsson Bergs Barn: dottren Auna, som 1713 10 åhr gammal var, liusbrunt hår och ögonbryn, samt gråaktige ögon, tagen i Nerpis Sochn och Yttermarks skogen; Sonen Anders 8 åhr, kvitt hår och ögnebryn samt liusblå ögon och hvitletter till ansichtet, äfven tagen i Yttermarks skog.

Borgaren Sal. Johan Mathsson Södermans (som sielf i fångenskapet dödde) döttrar: Beata, 12 åhr, mörkbrunt hår, ögnebryn och ögon; Dito Margareta om 11 åhr, hvitlettare i ansichtet, bägge tagne i Yttermarks skog.

Borgaren Erik Hindricksson Buts barn dottren Anna, 14 åhr, brunachtigt hår och ögon; Dito sonen Anders, 9 åhr, kvitt hår hvitletter i ansichtet och blåachtiga ögon, tagen vid Wasa.

Hindrich Jacobsson Litens son Jacob, 11 åhr, hvitlett, liust hår, blå ögon, tagen uti Nerpis skogen.

Sal. Eric Erichsson Sanders Barn: Karin om 18 åhr, hvitletter och trindlagder i ansichtet, Anna om 11 åhr, Magdalena om 9 åhr, bägge senare lika den förste, alle tagne uti Yttermarks skogen.

Hindrich Erichsson Björkmans son Eric om 9 åhr, hvitletter, tagen i Christinaestad.

Marcus Marcussons Son Anders, 8 åhr, liust hår och blåachtiga ögon, tagen i Christinaestad.

Thomas Thomasson Frandells dotter Maria, 13 åhr, tagen i Nerpis och Kåskan by.

Borgarens och Hamspinnarens Anders Marcussons dotter och Pålackens Johan Stanislai änkia. Maria om 30 åhr, hvitaktigt hår, lång till växten, af medelmåttig tjockhet, följde villigt med trouppen.

Borgaren Sal. Pehr Månsson Thumis son Mickel, 12 åhr, brunt hår och gråachtiga ögon, tagen i staden.

Klåckaren Sal. Jacob Paulssons son Anders, 18 åhr, hvitletter och medelmåttig till staturen, först tagen, återkommit, men sedan godvilligt gifvit sig i fiendens händer och är sedder sedermera uti Nerpis Sochn ibland cossaquerna.

Eric Marcusson Rotbergs styfbarn Anders Pährsson, 16 åhr, hvitletter, tagen under flyckten till Wasa vid skjärgården. Dito Margareta, 12 åhr, svart hår, bruna ögon tagen i Nerpis sochn och Kiärlax by. Dito Anna, 9 åhr gl, svartletter och äfven bruna ögon, tagen samma gång.

Eric Erichsson Appells son Hans om 15 åhr, brunt hår, trinlagder till ansichtet och liten til växten, tagen i Nerpis, dito doter Margreta om 14 åhr, brunetter, gifvit sig ej så serdeles nödtvungen i Fiendens våld i Laihela Sochn.

Eric Johansson Biskops Son Matthias om 6 åhr, swartletter och bruna ögon, tagen i staden.

Jacob Jacobsson Starcks son Nils, 10 åhr, lius brunt knorligt hår och liusblåa ögon.

Färjkarlen Jacob Anderssons halfsyster Elisabeth Simonsdotter, 18 åhr, brunachtigt hår och ögon, uppå sin sotesäng med gewalt tagen, bakbunden och på en kiälka bortsläpader”

Denna förteckning uppgjordes i två exemplar, av vilka det ena insändes till konungen, och det andra till extraordinarie envoyén i Moskva baron Cedercreutz, för att de bortförda genom hans försorg skulle skaffas till rätta och hemsändas.

Men huruvida en enda av dessa till främmande land bortsläpade människor någonsin återsåg sitt fädernehem, är dock osäkert. Svårt måste det ha varit att återfinna alla de tusentals fångar i det vidsträckta landet. Enbart från Österbotten uppgavs att 1 690 personer hade bortförts och det var nog omöjligt att hitta i synnerhet de, vilka som barn bortrycktes från hemmet och sedan ett helt årtionden levt fjärran därifrån i främmande förhållanden.

Allt som de flyende Kristinestadsborna lämnade efter sig, blev ryssarnas byte. Härjande och plundrade skonade de ingenting, som var av värde. Dåvarande landshövdingen von Essen i Wasa skildrade i en skrivelse år 1722 så här om de österbottniska städernas tillstånd vid krigets slut: ”fast beklageligen befunnit dem alla dels uppbrända, dels husen bortförda, ruinerade och förstörda”

Kristinestads nya Ulrika Eleonora kyrka, som började byggas 1698 och blev färdig 1700 plundrades så noga, att två kyrkklockor och alla prydnader som inte hann bortföras av stadsborna och till och med fönstren togs som god pris. Dessutom bortförde de en verkligt ovanlig sak för en kyrka, nämligen en stor brännvinspanna. Den fanns där i förvar eftersom den hade tagits som pant för ett lån på 100 riksdaler av kyrkomedlen. Pannan bortfördes år 1714 då generalmajor Bauer besatte staden.

De österbottniska städernas lidanden genom och under kriget sammanfattas så här år 1729:

”Deras skepp och skutor äro uti denna ofridstiden uti transporten (af militär och krigsförnödenheter för kronans räkning) förlorade och uti K. Majestäts tjänst bortmiste, uppbrände eller eljest tagne; handeln, som är städernas lif, till alla sina ämnen grufveligen af fienden förstörd; åker och äng hafva legat öfver 8 år öde, sjelfva landets gamla och vanliga produkter mera än till två tredjedelar försvagade (hvarigenom varuomsättningen för städerna inskränktes) ; deras penningar och andra medel, som salverades för fienden, blefvo här (d. v. s. på flykten i Sverige; suppliken skrefs i Stockholm vid riksdagen) uti myntetecken förvandlade; uti sitt eget land sustinerat sedes belli (utgjort krigsskådeplats) uti 8 samfälta år; för sin ståndaktighet och trohet mot sin rätta öfverhet lidit de alra svåraste plågor och yttersta förderf; sist och ändteligen både vid Kyro-slaget uppoffrat sin mandom, som och eljest tusendetal blifvit dräpne, pinte och plågade samt uti lika myckenhet bortförde och bortsålde i fiendeland.” Vidare framhållas „de många afbrände och alla förstörda kyrkor, borttagna klockor och kyrkoskrudar, ruinerade scholor och äfven i aska lagda rådstugor och tullhus, portar och staqveter” (omkring städerna, för lilla porttullens skull uppförda).

Flyktingarnas öde i Sverige var också mycket ömkligt. I förra stycket häntyddes på de förluster de gjorde genom de värdelösa mynttecken, som de tvingades att ta emot i utbyte mot fullgott mynt och för redbar egendom och som sedan aldrig inlöstes av statsverket. Men sedan fanns det också många, som inte hade någonting med sig och inte hittade någon utväg att försörja sig ned arbete. Medlemmar av samma kommun kände sig dock förpliktade att hjälpa varandra, så långt som allmänna och enskilda tillgångar medgav med lån. Lånen gavs på villkoret: ”med det förbehåll, att låntagarne betala tillbaka, om de komma till den förmögenhet”. Bland de som hjälptes kan nämnas kapellanen Johan Bachster och hans svärmor, som var den förre kapellanens Virgulanders mor. Pedagogen Anders Aspegren som sedermera också blev kapellan i Kristinestad fick också låna pengar.

Många som flydde från Kristinestad hann gräva ner sina pengar och andra dyrbarheter i jorden och de kunde inte få dem tillbaka så länge som ryssarna ockuperade staden. Åtskilliga flyktingar dog under tiden i Sverige och kom aldrig tillbaka för att hämta sina gömda skatter, som låg väl förborgade i sina gömslen. I Kristinestad har sådana gömmor flera gånger kommit i dagen, när grävningar senare har utförts.

Så hittades till exempel år 1844 vid grävning utanför norra tullen en stor skatt. På handlande Hydéns gärde hittades 40 stycken särskilda silvermynt från Karl XI:s och Karl XII:s tider och dessa har troligen legat där sedan stora ofredens dagar.

Slutligen må nämnas en ganska kännbar förlust, som Kristinestad under denna landsflyktens tid led, då dess kyrkas egendom, som lyckligen hade räddats undan fienden och sedan i 6 år kunnat bevaras på främmande orter, år 1719 i juli tillgreps av stadens knappt en månad tidigare utnämnda borgmästare Johan Matlien, som för egen räkning dels pantsatte, dels sålde densamma åt särskilda personer i Stockholm för c. 500 dalar kopparmynt. Vid de undersökningar, som hölls i landshövdingens närvaro i anledning av denna sak år 1723 och år 1724 i närvaro av borgmästaren i Nystad enligt hovrättens förordnande, framgick, att Matlien genast efter sin utnämning till borgmästare i Kristinestad gått till handlande Strandheims kvarter i Stockholm och i dennes frånvaro tagit den där förvarade kistan med stadens dokument och kyrkoskrud, föregivande att den skulle föras på handlande Frieses farkost. Emellertid förde han den till en skeppare på Södermalm och lät där dyrka upp kistan, varefter han på skilda tider uttog och pantsatte silvret och en del av den övriga kyrkoskruden samt sålde kyrkobibeln för 126 daler.

Härtill kom att denna Matlien tecknat sitt namn i en kyrkan tillhörig kyrkolag och senare, nämligen år 1723 av stadens borgerskap uttaxerat och uppburit 300 daler i stället för 100. De här pengarna skulle Kristinestad erlägga till ersättande av det förskott som Jakobstads, Brahestads och Kristinestads gemensamma fullmäktige , borgmästare Hamnius fått vid samma års riksdag av kungliga statskontoret. Dessa hade Matlien jämväl använt till sin egen nytta.

Rådstugurätten dömde i detta mål borgmästaren Matlien till döden för stöld av kyrkans egendom. Saken behandlades sedan av hovrätten där Matlien kom med en inlaga, som gick ut på att bevisa att han hade pantsatt kyrkoskruden och andra saker, dels till ”Kristinestads dårvarande år 1719 herredagsman, sedermera avlidna rådmannen och notarien Lambert Gavells förnödenhet uti dess trångmål”, dels till ”sitt eget uppehälle vid 1720 års riksdagsuppvaktning och förmenade sig såsom en konstituerad borgmästare hafva kunnat det utan ansvar göra så mycket mer, som han endast sökt conservera stadens honneur”. Hans förklaringar beträffande de övriga anklagelsepunkterna förtjänar inte ens att anföras.

Enär alla i dagen bragta omständigheter vittnade emot den anklagades föregivanden, ansåg även hovrätten honom förfallen till livsstraff, men emedan likväl mildrande omständigheter förekom och Matlien dessutom ifrån år 1723 varit suspenderad från borgmästaretjänsten samt ifrån 22 maj 1729, då extraordinarie rådstugurättens dom föll suttit fängslad till den 25 maj 1730, då hovrättens dom avkunnades, blev han ”förskont för dödsstraffet och skulle i dess ställe mista sin borgmästare tjenst och afstraffas med en månads fängelse vid vatten och bröd samt stå en söndags uppenbara kyrkoplikt och hållas ovärdig att vidare företräda någon publik tjenst”.

Dessutom ålades han att ersätta kronan och staden det han försnillat samt att gottgöra den staden dess i målet havda kostnader, som av borgerskapet beräknades till 2,026 daler silvermynt, men av hovrätten slutligen modererades till 1,400 d. samma mynt. Härjämte hänvisades staden att vid vederbörligt forum återkräva den förskingrade egendomen av dem, som innehade den samma. Detta torde dock inte ha länt staden till synligt resultat, för Matlien saknade tillgångar och något försök till att få tillbaka kyrkans tillhörigheter synes man — antagligen för de därmed förknippade svårigheternas och kostnadernas skull — inte ha gjort.