Syd-Österbotten 4.1.1936.
Stadens folkmängd minskas fortfarande.
I Kristinestads stadsförsamling föddes under år 1935 27 barn medan 34 personer hade avlidit. Den äldsta personen som avled var en kvinna, som var 92 år. 89 personer hade flyttat till församlingen men 93 hade flyttat bort. 14 par hade ingått äktenskap men 10 hade upplösts. Av dessa hade 5 äktenskap upplösta på grund av mannens död och 2 genom hustruns död. 3 äktenskap hade upplösta genom laga skillnad. Vid årsskiftet uppgick befolkningen i staden till 3 197 personer.
I Tjöck hade det fötts 14 barn medan 17 personer hade avlidit. 1 605 personer var inskrivna i församlingen.
I Lappfjärd hade det fötts 100 barn medan 74 hade avlidit. Av de avlidna hade 19 avlidit i lungsot och 2 hade dödförklarats enligt lag. 35 par hade gift sig i Lappfjärd, där folkmängden vid årsskiftet uppgick till 6 387 personer.
I Sideby föddes det 65 barn under det gångna året medan 62 personer hade dött, av dem 13 i lungsot. Befolkningen hade minskat med 64 personer och uppgick vid årsskiftet till 3 671.
I Närpes fanns det 11 407 personer i församlingen och i Kaskö 1 786.
Denna reseskildring skrevs av Jakobstads Tidnings huvudredaktör Julius Eriksson, som i tiden hade varit redaktör på Syd-Österbotten. Artikeln hade varit införd i hans egen tidning men 18.1.1936 klippte Syd-Österbotten in den, såsom man gjorde förr i världen.
Kristinestad nu och för ett kvartsekel sedan.
”Staden är sig lik, blott människorna ha växlat.”
Närpesslätten hade vi känning av ända till Pjelax, men nu tog omsider den efterlängtade, välsignade skogen vid, den vackra, starkt barrdoftande skogen, som förtog motvinden dess kraft och lät oss inandas härlig sommardoft. Cyklarna dansade på den vackra, svagt kuperade vägen fram som på rosor.
Här ligger dolt för den vägfarandes blickar det idylliska Storträsket, täljande om minnen från Kristinestads storhetstid, då stadens förnäma värld här njöt sitt dolce far niente, då magnifika villor vittnade om rikedom och pengar, då under sommarsäsongen den ena lysande festen avlöste den andra, och då lyx och uppfinningsförmåga tävlade med varandra att göra villalivet så behagligt och njutningsrikt som möjligt. Men var finns en storhet som består? Storträskets saga är ändad, Kristinestad för en tynande tillvaro.
Men den lilla staden har sitt säregna behag. Hur hemvarm och inbjudande låg den inte och dåsade i sommarsolen, med sina karakteristiska torn och tinnar, sina höjder och sin hamn, som sträcker sig genom hela staden. Lika välkomnande fann jag den, då jag en bister vinterdag för 25 år sedan första gången såg den från höjderna på östra sidan. Jag hade kommit med häst den 10 ½ mil långa vägen från Björneborg, frusit och nästan svultit mellan de otaliga hästbytena, första resdagen hade gått till ända, andra dagen låg Kristinestad där som ett efterlängtat Kanaan, bjudande värme och välfägnad.
Jag vandrade med Stig på de smala, folktomma gatorna, gjorde tyst honnör vid ett vitt hus på östra Långgatan, besökte min gamla redaktion, gick till Varvet, tänkte på de gamla kaptenerna, de präktiga krutgubbarna. Det var en Ramström, tvär och ordkarg men blid i sitt inre, en Ekman, vilken 90-årig råkade i sjönöd men vägrade att ta hjälp och räddade sig själv, en Hagen, som byggde motorbåtar efter sista snitt men efter sin smak förbättrade modellen, så att den blev oigenkännlig. Där fanns en Kepplerus, vilken skickligt förstod att avklippa en diskussion, som eventuellt gick honom emot, med sitt ”Ånå”, vilket tystade all motsägelse. Och borta är de alla. Men staden är sig lika, blott människorna har växlat.
Ett tillskott i stadsbilden får dock inte glömmas, då man talar om Kristinestad. Det stora nya, klassiskt förnäma svenska skolhuset där uppe på krönet, dominerande staden, men tyvärr ställande Lohrmans fina rådhus något i skuggan. Hur jag än beundrade skolhuset, kunde jag inte frigöra mig från tanken, att det på något sätt rubbar den gamla enhetliga stadsbilden, vilken dominerades av rådhuset och Gamla kyrkan med dess lutande tom. Men det är en lekmannatanke och förmodligen har arkitekterna varit av annan mening.
Det härliga vädret och vindens relativa lugn manade till fortsättning. Tyvärr medgav tiden inte ett besök i den gamla Bellmansrestaurangen på Kvarnbacken, stadens idylliska utvärdshus, där bland annat förstamajfirandet hade sin givna plats. De branta himmelsbackarna på vägen till Lappfjärd har man skurit igenom, så det var ingen konst att låta cykeln skurra både upp och ned för dem. Inte heller var en mötande hästkusk rädd, vare sig för backarna eller för eventuellt mötande bilar, ty han sov på sitt lass, riktigt sov. Han visade samma dödsförakt som korna, då de vinglar framför bilarna från den ena sidan av vägen till den andra. Undra sedan på, att det sker bilolyckor. Annars tyckte vi under vår långa trampfart, att korna är på god väg att nå vägkultur. Vi behövde inte en enda gång på den 600 km långa färden kittla kosvansarna, och det är ju alltid något.
Syd-Österbotten 25.1.1936.
Trafiken över Kristinestads tullkammare.
Vid tullkammaren i Kristinestad klarerades under år 1935 sammanlagt 73 fartyg om 48,893 nettoregisterton. Motsvarande siffror för de två föregående åren var 66 fartyg och 44,330 ton samt 46 fartyg och 28,158 ton.
Exporten över tullkammaren hade under år 1935 ett värde av 14,6 miljoner mark. Huvudsakligen bestod den av trävaror, därav i sågade varor 21,900 kbm samt props och pappersved 39,900 kbm ävensom ett mindre parti björkspakar.
Importen uppgick till sammanlagt 2,8 miljoner kg och hade ett oförtullat värde av 1,7 miljoner mark. Salt infördes 1,985 ton, socker 267, bensin 443, mjöl 34, benmjöl 77, petroleum 52 och kaffe 17 ton.
På grund av olikheter i de statistiska uppgifternas karaktär medför en direkt jämförelse mellan varukvantiteterna i fjol och under år 1934 vissa svårigheter. Så mycket kan dock sägas, att såväl importen som exporten över Kristinestad i fjol genomgående ökades.