Uppgjort av Lasse Backlund. Uppgifterna är tagna ur försäkringsbrev och ur de förhörsprotokoll som skrevs efter branden.
År 1832 bildades ”Allmänna Brandstodsbolaget i Finland” i Helsingfors och i början av år 1836 ansökte skepparen Erik Henrik Djupström (1790-1836) om försäkring på byggnaderna vid det nedlagda Eriksbergs Tegelbruk, som låg på Östra sidan vid Tjöck å. Försäkringsansökan skulle göras till brandstodsbolaget och den skrevs den 31 mars 1836. 2 juli 1836 svarade bolaget att försäkringssumman på 7 800 rubel som Djupström hade föreslagit var för hög. Bolaget kunde tänka sig att godkänna endast en tredjedel eller 2 700 rubel för alla byggnader.
Djupström uppgav i ansökningen att på tomten fanns det 3 brunnar med rikligt vatten, 2 brandstegar, 2 brandhakar, 2 handsprutor, 2 svabblar och 2 läderämbar.
De bodde själva på Strandgatan 13 och de hyrde ut byggnaderna vid det gamla tegelbruket som värdshus åt stadens borgare.
År 1837, den 28 mars godkändes Djupströms ansökan om försäkring men då hade han redan avlidit, så det blev änkan Maria (1795-1859) som tecknade under försäkringsbrevet. Byggnaderna låg på Christinestads område på den östra sidan, ungefär en åttondedels mils från staden. Sökandena hade år 1832 inköpt det nedlagda tegelbruket med alla byggnader för 3 200 rubel. Området där byggnaderna fanns var på 3 350 kvadratalnar, avståndet från tegelbruket till Tjöck å var 380 alnar (ca 228 m) och till Stadsfjärden 570 alnar (ca 340 m).
På området fanns många byggnader men endast 4 skulle försäkras:
Byggnad nr 1:
En boningsbyggnad byggt i en våning av nytt timmer år 1780, alltså samma år som själva tegelbruket. En andra våning byggdes 1833 och den byggdes av skepparen Djupström. Byggnaden blev brädfodrad 1835 och målad med röd färg. I nedre våningen fanns det 9 rum, nämligen en förstuga, en sal, 7 kamrar och där fanns totalt sex kakelugnar och i ett rum fanns det en köksspis med stekugn. I övre våningen fanns det en tambur, en sal och 3 kamrar och där fanns det 5 kakelugnar.
Efter påbyggnaden hade boningsbyggnaden en höjd på 16 alnar och dess längd var 34 alnar. Taket var gjort av näver och takved och som grund fanns det en stenfot som var en aln hög.
Byggnadsdelarna värderades och försäkrades skilt för sig. Stenfoten värderades till 300 rubel, stommen till 1 426, yttre taket till 225, golven till 425 och innertaken till 566 rubel. Byggnadens totala värde blev 6 600 rubel.
Byggnad nr 2:
En byggnad i en våning, byggd av både nytt och gammalt timmer år 1826. Den var rödmålade men inte brädfodrad och hade fyra rum, nämligen förstuga, stuga, kammare och ett vagnslider. Byggnaden var 10 alnar hög och längden var 35 alnar och taket var gjort av näver med takved och så hade det en riktig stenfot. Byggnaden värderades till 900 rubel.
Byggnad nr 3:
En spannmålsbod med ett rum i försvarligt skick. Det var byggt av stock år 1800, rödmålat men inte brädfodrat. Taket var gjort av näver och under knutarna fanns det stenar. Byggnaden värderades till 150 rubel.
Byggnad nr 4:
Ett vagnslider i mindre gott stånd av nytt timmer uppfört år 1800. Byggnaden var inte brädfodrad men var rödmålad och den hade endast ett rum. Det hade en stenfot och taket var gjort av näver med takved. Lidret värderades till 150 rubel.
Alla 4 byggnader värderades till 7 800 rubel och försäkrades för 1/3 av detta värde. På området fanns det 6 byggnader, som inte användes och var i så dåligt skick att de inte försäkrades alls:
Byggnad nr 5 var en ladugårdsbyggnad med nävertak och nr 6 var en smedja som endast användes för eget bruk. Nr 7 var en ria och nr 8 var en kvarn uppströms vid ån, 160 meter från huvudbyggnaden. Byggnad nr 9 var den förfallna och ur bruk tagna tegelugnen med ett brädtak och nr 10 var en förfallen torklada för teglen.
År 1846 gjorde brandstodskommittén en granskning på område och de kunde konstatera att byggnaderna är i samma skick som då försäkringen togs. På samma gång granskade de att brandredskapen var i skick.
År 1856, den 4 juni granskades byggnaderna igen och de var fortfarande i samma skick som tidigare. Brandredskapet var också i skick.
Byggnaderna förstörs i en brand.
År 1857, måndagen den 4 maj förstördes av stor del av byggnaderna på Eriksberg i en brand. Vid den här tiden var det Djupströms dotter Thekla (1842-1929) och hennes man, apotekare Jurvelius som disponerade detta lantställe.
Änkan Djupström bodde inte i boningshuset invid det gamla tegelbruket. Boningshuset kallades ”Villa Eriksberg” och hon brukade hyra ut gården som utvärdshus för stadens borgare. Nu var Villa Eriksberg uthyrd åt den ryska militären, som hade en vaktstyrka där, som skulle vakta ”ryska kronans upplagda hospitaleffekter.” Den ryska vaktstyrkan bestod av en underofficer Anton Plävnuk och 4 soldater, som alla bodde i det mindre boningshuset, som hade bara en våning.
Det var den ryska underofficeren, som var den första som 9-tiden på morgonen märkte att det brann uppe på vinden runt den skorsten, som hörde till kammaren. Han rusade in och ropade åt soldaterna, att det brinner på taket. I kammaren fanns också en rysk soldat, som var sjuk och fick vård där och denne leddes genast ut. Två soldater klättrade upp på taket för att försöka släcka branden men det misslyckades i brist på brandredskap. De tog sig ned för att bärga de hospitaleffekter, som fanns lagrade i byggnaden.
Någon brådska hade soldaterna inte och de brydde sig inte heller om elden som snabbt spred sig till det magasin i närheten, som också inrymde mycket material för den ryska militären.
Folk som arbetade på ängarna i närheten rusade till och branden observerades också av brandvakten i rådhuset. Manskap kunde snabbt ta sig över den nya stenbron till östra sidan för att hjälpa till med släckningsarbetet.
Elden, som nu hade fått god fart spred sig till de andra byggnaderna runt gårdsplanen och alla försäkrade byggnader förstördes helt eller delvis. Av huvudbyggnaden i två våningar kunde stommen, stenfoten och flera andra detaljer bärgas, varför den skadan inte var total.
Värdering av skadan.
Efter branden skulle skadorna värderas. De fyra byggnaderna var försäkrade för 771 rubel och det som kunde bärgas i huvudbyggnaden värderades till 141 rubel. Försäkringsersättningen till änkan Djupström blev alltså 630 rubel.
Utredning av brandorsak.
Stadsfiskalen Tennander ville nu att brandorsaken skulle utredas och han förhörde många personer, inte bara ägaren Anna Maria Djupström och apotekare Jurvelius utan alla som hade något med Eriksberg att göra.
Till förhören kallades förutom de ryska soldaterna också major Feodor Devel från Helsingfors, på order av generalguvernör Berg. Tennander kallade också pastorn i den Ryska bataljonen i Vasa, Johan Lektasoff, för att övervaka förhören.
Ingen av de ryska soldaterna kunde förstå varför branden hade uppstått på vinden runt skorstenen. De gissade alla på en spricka i muren. Till förhören kallades då murmästare Johan Back som sade att muren var i skick vid en granskning som han hade gjort kort före branden.
Sotaren Johan Fredric Sörlander berättade vid förhöret att han vid en sotning en kort tid före branden hade märkt en bristfällighet i kakelugnen i kammaren och han hade då meddelat om detta åt apotekare Jurvelius, som skötte om byggnaderna. Jurvelius hade då genast kontaktat murmästare Back att denne skulle kontrollera och åtgärda felet.
Totalt 15 vittnen hördes men någon klarhet till brandorsak kunde inte förhörsledare Tennander få. I rapporten skrev han:
”Som genom den i saken anställda rannsakning tillförlitlig utredning ej kunnat vinnas om orsaken till eldens löskomst å Eriksberg måndagen den 4 i denna månad, samt någon vidare bevisning till sakens upplysande ej är att tillgå, så kommer härvid att bero och utdrag ur detta rannsakningsprotokoll att utskrivas, för att vederbörande sakägare tillhanda hållas.”