Hantverkare i Kristinestad på 1700-talet.

Edvin Skogberg skrev denna artikel om hantverkarna i Kristinstad och Wasa Tidning publicerade den 22.12.1885. Det här var Skogbergs sista artikel om handeln i Kristinestad. De artiklar som skulle publiceras följande år skulle handla om krig och främmande herravälde.

Med avseende på sättet för handelns bedrivande faller en genast i ögonen det stora antalet utrikestrafikanter staden i den tiden hade att uppvisa. Detta förefaller så mycket egendomligare, då man tänker på folkmängdens och rörelsens obetydlighet då för tiden. År 1730, då stadens mantalsskrivna invånare utgjorde 244, så betalades ”handelsgenanten” av 56 personer och tre år senare hade de handlandes antal stigit till 87, som tillsammans erlade 200 daler till staden. Saken har sin förklaring däri, att var och en, som kommit sig till någon tillstymmelse till kapital, vanligen slog sig på att uppköpa lantmannaprodukter, och därefter slöt sig flera mindre affärsmän samman och med någon skuta överförde de sina varor till Stockholm.

Där köpte de sedan upp salt och andra varor, som vid hemkomsten till Kristinestad omsattes i handeln, som kunde leda till ny export och på detta sätt fortsatte sedan handeln. Några riktigt stora handelsmän fanns det inte denna tid. De fartyg som dessa affärmän använde, var varken många eller stora. Det var inte heller nödvändigt med så stora fartyg eftersom sjöresorna aldrig utsträckte sig längre än till Stockholm, vilket betydde att man hann med flera resor under en och samma sommar. Vid slutet av denna period, utgjorde stadens flotta av elva små fartyg: 2 jakter, 2 krejare, 2 skutor, 1 stångkrejare och 4 haxar, samt dessutom 16 större lastbåtar.

Handeln med allmogen bestod förnämligast däri, att borgarena förskotterade så väl varor som pengar till utlagorna och gottgjordes sedan med tjära och annat gods. Detta „”stora förlag till bönderne” anfördes såsom en orsak, varför stadens borgare saknade kapital till anläggande av fabriker. Dessutom fanns i Kristinestadstrakten ingen tillgång på lin och ull, och det heter i Magistratens berättelse om stadens sjöfart och handel att ”utan måste thesse rudimaterier köpas ifrån Finland och Tavastland”. Ej heller ansågs åtminstone spånads- och vävnadsmanufakturer vara av nöden, emedan ”fattiga jumpfrur och qvinnfolk plägade spinna till deras behof, som ej hunno sjelfva, så att ingen qvinna satt näringslös”.

Med hantverkerierna var det klent beställt. Endast de för staden nödigaste förekom, såsom: smed, skomakare, glasmästare, svarvare, skräddare och murmästare, ”för öfrigt kunde inga andra här afsätta sina varor”. Ännu 1741 omnämns, att stadsborna lät „”färga och omlaga vadmal och andra persedlar” i Stockholm. Hantverkarnas antal, som år 1730 steg till 22, nedgick det följande året till 8 och efter några års förlopp till 7, som det stannade vid i långa tider framåt.

Fisket som allmänt bedrevs av stadens invånare var av stor betydelse vid denna tid, såsom både förr och senare. År 1742 fanns i staden 6 större och 98 mindre fiskebåtar. Strömmingen utgjorde förnämsta föremålet för detta näringsfång. Med avseende på detta fiske hade man att ställa sig till efterrättelse en av greve Per Brahe år 1651 från Åbo slott utfärdad stadga, som för den skull om vårarna publicerades på rådhuset. Denna fiskeristadga skulle egentligen utgöra en tolkning av ”gamble Herr Sten Stures” brev, vilket åter stödde sig på konung Magnus Ladulås’ förordning i ämnet, och var föranledd av ”de många onödiga trätor” som här och där i skärgårdarna dagligen inritade sig mer och mer, i det att den ene sökte undandra den andre ”den gåfva, med hvilken gud detta furstendömet så nådeligen, rikeligen och öfverflödeligen välsignar”. Den inskärpte således till noggrann efterlevnad de gamla bestämningarna rörande strömmingsfisket, vilka innehöll, att ”hvar enskild njuter och brukar fritt strömmingsvarp under sin åker och äng; men uppenbar hafsstrand (och) skogsholmar må de njuta och bruka tillsammans, hvar å sin lagsagu, dock så, att den som landet eger, ege fritt första varpen, hvar dem täckes två söcknedagar om veckan, först nästa söcknedag efter söndagen, annan dag onsdag”. För övrigt fick de dra ”hvar med annan”. Till dessa bestämningar ansåg greven „våra förfäder hafva haft goda skäl, emedan det hafver fast en annan art med strömmingsfiske än med fjällfiske, som hvar och en allena nytjar under sitt land och (sina) egor. Ty strömmingen är strykande, som hastigt kommer och åter går sin kos igen, hvaraf händer många gånger, att åtskilliga varp dragas efter hvarandra och den sist drager får mesta fisken”. Vidare anbefalles sämja och enighet skilda socknar och härad emellan, emedan det vore omöjligt att noga åtskilja de byar, som bo närmast varandra, om ock i skilda socknar och härad.

Det ålades prästerskapet att till sådan sämja förmana folket, som likaledes borde tillhålla sina åhörare, ”att alle man på sabbaten stilla hvila ifrån sådant fiskeri intill solebergningen”.

Att denna förresten ganska vidlyftiga förordning ännu år 1726 blivit i Kristinestad till efterlevnad kungjord, synes av en anteckning på den tämligen felaktiga avskrift, som förvaras i stadens arkiv.