Nationalskaldens son stadsläkare i Kristinestad
Läkaren Lorenzo Runeberg föddes i Helsingfors 8 december 1836, som son till nationalskalden Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) och Fredrika (f. Tengström 1809-1879).
År 1870, i en ålder av 34 år blev han utsedd till stadsläkare i Kristinestad. Han var då ogift och bodde på hyra i E. N. Sundmans gård, i den gård som i dag kallas Glassbarshuset.
Under sin relativt korta vistelse i Kristinestad, fick han Anna Lisa Pellas från Öster-Yttermark i Närpes som patient. Efter en tid anställde Lorenzo denna Anna Lisa som piga i sin hyreslägenhet. Inom kort blev Anna Lisa gravid och hon måste då flytta tillbaka till Öster-Yttermark. Den 10 juni 1874 födde Anna Lisa en dotter, som fick namnet Anna Irene.
Ungefär vid samma tid flyttade stadsläkaren Lorenzo Runeberg till Vasa, där han fick samma tjänst som i Kristinestad. Efter en tid blev han utsedd till lasarettsläkare. År 1875 gifte han sig med Gabriella Levón, som var 20 år yngre än han själv och de fick flera barn under tiden i Vasa.
År 1882 avled Anna Lisa Pellas i Närpes och då var dottern Anna 8 år gammal. Anhöriga tog då kontakt med Lorenzo Runeberg i Vasa, som adopterade henne och hon började då kallas Anna Runeberg. Anna gifte sig år 1900 med överläkaren vid Hyvinge sanatorium Väinö Sandelin, som var född i Ikalis år 1871. Det är oklart om Anna och Väinö fick några barn. Anna Sandelin avled 3 mars 1958, i en ålder av 83 år.
Lorenzo Runebergs nekrolog i Hufvudstadsbladet 10 april 1919.
I går avled i Helsingfors medicine och kirurgiedoktorn Lorenzo Runeberg i den höga åldern av 82 år. Dr Runeberg var den näst äldste av Johan Ludvig Runebergs söner, den äldste kvarlevande.
Lorenzo Runeberg föddes den 8 december 1836 i Helsingfors, blev student år 1854 och fysicomatematices kandidat 1860. Han ägnade sig åt medicinska studier och blev medicinekandidat 1864 samt medicinelicentiat 1867. Efter att som medicinekandidat ha disputerat för doktorsgraden med en avhandling om behandlingen av inre barnsjukdomar blev han medicine och kirurgie doktor sistnämnda år.
Han tjänstgjorde som läkare på olika orter i landet och blev stadsläkare i Kristinestad 1870. Några år senare blev han stadsläkare i Vasa och utnämndes till provinsialläkare i Vasa distrikt 1892. Utnämnd till provinsialläkare i Helsingfors distrikt överflyttade han dit år 1897 och har sedan dess, även efter avskedstagandet, varit bosatt i Helsingfors.
Under vistelsen i Vasa deltog Runeberg i stadens kommunala liv med framgång och intresse. Han var under nästan två decennier medlem av Vasa stadsfullmäktige och därunder även fullmäktigas viceordförande. Vid lantdagen år 1897 representerade han Vasa stad i borgarståndet. Han var också verksam på det ekonomiska området och fungerade under en följd av år som direktör vid Vasa Bomullsmanufakturaktiebolag och vid Vasa ångkvarn. Efter det Runeberg tagit avsked från provincialläkartjänsten i Helsingfors distrikt drog han sig tillbaka till privatlivet.
Dr. Runeberg var en fin, harmonisk personlighet, för vilken man kan säga att intet mänskligt var främmande. Ett utmärkande drag hos honom, trots den tillbakadragenhet han i synnerhet på senare år iakttog i förhållande till det offentliga livet, var den lätthet han ägde att umgås med människor och för var och en, som kom i beröring med honom, ägna ett direkt intresse. Häri, liksom i många andra karaktärsdrag, spårar man uppenbarligen ett arv från hans store faders djupa humanitet, och en inverkan av den erfarne läkarens mångsidiga människokännedom.
Åt något slag av konstnärlig verksamhet ägnade han sig inte, men han ägde ett mycket gott naturligt konstnärligt omdöme och starka konstnärliga intressen, i synnerhet riktade på måleriet. Ett arv av fadern var likaså hans av naturvetenskapliga studier ytterligare närda intresse för naturens företeelser, särskilt fågelvärlden. In i sin sena ålderdom följde han, andligt spänstig och vaken, allt som hände och skedde i världen och bevarade en fysisk sundhet, som svek först under de allra sista månaderna av hans liv. Lorenzo Runeberg sörjes närmast av maka, född Levón, barn, bland dem doktorinnan, fil. mag. Estrid Furuhjelm, och bröder.
Nationalskaldens barnbarn stadsläkare i Kristinestad
Johan Ludvig Runebergs barnbarn, Lorenzos brorson Einar Runeberg (1877-1938) utsågs till stadsläkare i Kristinestad år 1922 och han bosatte sig då i Nordiska Föreningsbankens gård vid torget. Einar var gift med Enni Salin (f.1871) som fick tjänst som teckningslärarinna vid samskolan. Einar och Enni bodde i Kristinestad i några år och Einar blev till och med invald i stadsfullmäktige,.
Einar var son till professorn och statsrådet Johan Wilhelm Runeberg i Helsingfors och han blev student där 1895. I Kristinestad verkade han som stadsläkare till 1930 då han fick motsvarande tjänst i Ekenäs. Bland 9 sökande valde fullmäktige i Ekenäs Einar till stadsläkare i augusti 1930 och han hade sin mottagning i Hällfors gård. Samma år blev han också utsedd till järnvägsläkare.
Einar Runebergs nekrolog
Einar Runeberg avled 1938 i Ekenäs och så här skrev tidningen Västra Nyland den 7 maj:
Sent på onsdagskvällen avled i Helsingfors förste stadsläkaren i Ekenäs dr Einar Runeberg. Med Einar Runeberg har en människa och personlighet av en sällsynt ädel resning gått över gränsen till skuggornas tysta land. Med den yttre gestaltens ståtlighet förenades hos honom en själens nobless, en känslans värme och en intellektets rörlighet och klarhet som imponerade och fascinerade.
Intet mänskligt var honom främmande, för hans intressen spände över vidare vidder och sökte sig fram längs flera stigar än vad som är regel bland oss människor. Hans yrke var läkarens, och han gick med stor hängivenhet upp i sitt kall, för vilket han ägde utomordentliga förutsättningar sedermera kompletterade med gedigna kunskaper och vidsträckt erfarenhet.
Men hans vitala intellekt nöjde sig icke med det begränsade utrymme som yrket och dess utövning utstakade. I Einar Runebergs andliga utrustning fanns som ett ädelt släktarv ett starkt konstnärligt inslag, som riktade hans intressen åt många vitt skilda håll. Hans litterära beläsenhet var av mindre vanligt omfång, hans historiska kunskaper gick på djupet i fråga om de tidsepoker, som särskilt fängslat hans intresse. Han kunde med sakkännedom skärskåda ett psykologiskt problem likaväl som en teori inom färgläran eller talkonstens teknik. Hans konversation, som ofta bländade, och alltid var intressant, kunde likaväl gälla aktuell dagspolitik som Napoleons sjukdom, likaväl den diplomatiska etikettens finesser som en kommunal budgetfråga.
Alla de, som i livet lärde sig känna Einar Runeberg kan vittna om hans andes rikedom och hans tankes flykt. Hans vänner skall med sorg i sitt hjärta tänka, att de aldrig mer i livet ska möta en människa lik honom.
Genom sina kunskaper, sin intelligens och den goda och redbara medborgaranda som var karaktäristisk för honom, fördes Einar Runeberg fram till en tätposition i de samhällen, i vilka han under sin levnad kom att verka. I Villmanstrand, i Kristinestad och i Ekenäs under sin levnads sista år gjorde han betydande insatser i det kommunala livet. Vidsynthet, självständighet i åsikter, praktisk blick och fördomsfrihet voro egenskaper hos honom, som kom till synes i hans verksamhet på kommunalpolitikens gebit.
Här i Ekenäs har man skäl att särskilt erinra sig de stora förtjänster han inlade i fråga om sjukhusets utbyggande och modernisering. Glömmas skall inte heller, att initiativet till resande av ett minnesmärke över våra på haven omkomna sjömän var hans, trots att ödet inte ville, att honom skulle beviljas glädjen att se denna tanke, som dagligen sysselsatte honom under hans sjukdoms sista svåra år, definitivt förverkligad.
I Raseborgs Gilles hävder skall likaså Einar Runebergs namn bevaras med vördnad och tacksamhet. Trots en vacklande hälsa övertog han vid Gillets tillblivelse befattningen som förste ålderman, och de resultat som gillet under åren nått, kan till stor del tillskrivas den entusiasm, den värme och det levande intresse varmed Einar Runeberg omfattade Gillet och dess strävanden.
Det är tungt att rista dödsrunan över en man som Einar Runeberg då man vet att de rika resurser i fråga om själ och karaktär, som bodde inom honom, aldrig mera ska komma till utveckling. Och dock kom dödsbudet inte alldeles oväntat. Sedan flera år tillbaka var han märkt av en svår ohälsa, vilken han dock bar med ett tålamod och en tapperhet, som var enastående. In i det sista fyllde han sin plikt och gjorde sin läkargärning trots att hans eget hälsotillstånd var sådant, att han själv borde ha intagit sjukbädden. Han hölls upprätt av sin starka ande och viljan att leva och verka.
Nu, när han gått bort, kännes förlusten svår och beklämmande tung att bära.
Einar Runeberg blev student 1895 och medicinelicentiat 1907 samt utnämndes samma år till stads- och fängelseläkare i Villmanstrand. Åren 1912—1918 var han ägare av och överläkare vid Bad Grankulla. Sistnämnda år anställdes han vid Finlands legation i Köpenhamn som attaché. Han övergav likväl snart den diplomatiska banan och återupptog sin läkarverksamhet. I sju år verkade han som stadsläkare i Kristinestad och från år 1930 var han stadsläkare i Ekenäs.