Ulricas världsomsegling.

Under segelfartygens storhetstid i mitten av 1800-talet, så förekom det också haverier då båtar kunde försvinna spårlöst. De kunde också sjunka men det fanns överlevande vittnen, som kunde redogöra för haveriet. Fartygen var i regel försäkrade, om inte till hela beloppet så åtminstone till en del. Redaren kunde själv bestämma hur stor risk han själv ville bära, och ju större den risken var, desto lägre var försäkringspremien.

Försäkringen täckte också skador på fartygen, som hade skett till exempel under stormar. Om besättningen eller fartygets kapten med sina handlingar på något sätt hade bidragit till att minska skadorna, och därmed också den kommande försäkringsersättningen, så kunde försäkringsbolagen betala ut bonus eller gratifikationer åt dessa. Detta hände ofta och de omnämndes i dagstidningarna, såsom speciellt goda gärningar.

För att försäkringsbolaget skulle behandla en anhållan om ersättning måste de först få en utredning av fartygets befälhavare.

Vid Otto Wendelins bolagsstämma den 26 februari 1862, försökte ägaren erhålla någon typ av gratifikation åt besättningen på fartyget Ulrica. Fartyget hade räddats från undergång av dess besättning och tillsammans med delägarna vid sjöassuransföreningen höll ägaren en stämma, där det i protokollet står:

”Ytterst anhöll herr rådmannen Sundman att få till protokollet antecknat det förhållande, som hade ägt rum vid skeppet Ulricas, kapten Aron Ludvig Bergström, resa från Chinca-öarna till Cork, därvid kaptenen och besättningen utstått mycken möda och fara samt med mod och beslutsamhet dock framfört fartyget till dess destinationsort; varföre hr Sundman överlämnade till nästa bolagsstämmas beprövande , huruvida icke nämnde kapten och besättning kunde för deras omförmälde förhållande av föreningen tilläggas någon lämplig gratifikation; som antecknades”.

I bolagsstämmoprotokollet följande år, från den 2 mars 1863 står det: ”Med anledning av den vid justeringen av det vid senaste bolagsstämma förda protokollet föreslagna gratifikation åt befälhavaren på skeppet Ulrica, kapten A. L. Bergström samt fartygets besättning, samt då de upplysningar i saken direktionen i avseende på frågans prövning aktat nödigt inhämta, ännu inte till direktionen inkommit, beslöts att sagda fråga skulle förfalla”.

Detta beslut av försäkringsbolaget ledde till att kapten Bergström på Ulrica skrev en redogörelse. Det var år 1860 som han var med om en händelserik seglats, som han skrev om och tidningen Åbo Underrättelser publicerade berättelsen 3.11.1863. Kapten Bergström var befälhavare på skeppet Ulrica från Kristinestad under åren 1855 till 1861. Skeppet Ulrica byggdes på varvet i Kristinestad och det blev färdigt på hösten 1855, men så pass sent att isen hann lägga sig förrän skeppet hann iväg. Därför avseglade Ulrica på sin första resa först på våren 1856.

Aron Ludvig Bergström (1827-1880) var gift med Antoinette Starcke (1829-1913). Texten är moderniserad, för att bättre passa dagens läsare.

Minnen av en världsomsegling.

År 1859 i september avseglade undertecknad med skeppet Ulrica från Kristinestad, destinerad till Australien och vidare till kusten av Peru, för att där inlasta guano. Efter skedd intagning av denna last avseglade jag i juli 1860 från Callao. Resan avlöpte genom Stilla havet utan något särdeles anmärkningsvärt till något nord och väst om Cap Horn, där vi en längre tid hade att kämpa mot hårda motkommande stormar, med en förfärlig sjögång. Stänger och rår brast, de flesta segel blåste i stycken, brädgångar och ledstänger blev till större delen bortspolade. Skeppets ”laskar” i övre byggnaden öppnade sig och förorsakade en läcka, så att pumparna måste nästan oupphörligen bemannas.

Därtill inträdde en stark köld med snö och hagelbyar, de inbrytande sjöarna isades efterhand på däcket och överspolade den rastlösa besättningen vid pumparna. Deras enda reträtt efter ett par timmars avlösning var att bortstelna uti sina kojer i skansen. Detta verkade menligt på manskapets hälsotillstånd. Flera insjuknade och en slutade sina dagar och nedsänktes i havet.

Då vi anlände till ett mildare klimat insåg vi nödvändigheten av att anlöpa en av Brasiliens hamnar for att iståndsätta det bräckliga skeppet. Folkets hälsotillstånd var dock nu något mera hoppingivande, varför jag, för att undvika haveri uti en av dessa dyra hamnar, något som hade både kostat assuransföreningen och rederiet minst £ 1,200 sterling, uppmuntrade jag besättningen, med löfte om assuransföreningens er- känsla, och reparationerna började och fortgick med en rastlös ihärdighet. Sålunda diktades de svåraste läckorna, stänger och rår skålades och surrades, befälet och en del av besättningen satt från morgon till afton vid segelarbete och resan fortsattes oavbrutet. Också brädgångarna blev provisoriskt reparerade, men den ena efter den andra av besättningen insjuknade igen.

Förgäves sökte jag att anlöpa Cap-Verde-öarna för att erhålla medicin och förfriskningar, för de rådande vindarna tillät mig inte att uppnå dem. Vår belägenhet var verkligen beklagansvärd, för medicinförrådet var uttömt och 10 av besättningen intog sina kojer i skansen. Under genomseglingen av NO-passaden inträffade åter ett dödsfall och de avlidne nedsänktes i havet. I nejden av Azoriska öarna började åter svåra stormar att rasa, varför det var av nöden att uppsända den bästa av matroserna för att nedstryka stora bowenbramrån. Skeppet gjorde en svår överhalning och matrosen föll ned från nämnda rå och omkom i havet utan att kunna räddas.

Efter denna smärtsamma olyckshändelse utgjorde hela den arbetsföra besättningen, förutom styrmännen och mig, av en gammal båtsman och två jungmän och dessa var båda mycket krassliga. Stormen fortfor och när vi äntligen fick sikte på ön Flores (Azoriska öarne) hade vi framför oss svåra brott och bränningar. Eftersom skeppet i brist på manskap var nästan redlöst, kunde ingen landning därstädes försiggå. Sålunda drev skeppet bort från dessa öar och vi hade föga hopp om att någonsin mera uppnå land, ty läckan tilltog och vi arbetade i förtvivlan för att om möjligt hålla skeppet flytande.

Lyckligtvis avtog stormen, och gav oss hopp om god vind. Detta i förening med några timmars vila var mycket upplivande. Men alltför snart fick vi erfara att stormen avstannat blott för att rasa med förnyade krafter. I hela 9 dygn blåste stormen med en orkans häftigtighet, och en förfärlig sjögång överspolade skeppet hela tiden. Våra segel flög i luften utan att kunna bärgas och brädgångarna blev åter bortspolade och läckan tilltog. Med tacksamhet påminner jag mig den rastlösa ihärdighet mina styrmän och det krassliga manskapet visade vid pumpningen som försiggick både dagar och nätter och varpå vår egen och skeppets räddning berodde.

Under dessa stormiga dagar var det ofta man vid nattens inbrott, ej hade den ringaste förhoppning om att få se en ny dag. Det nionde dygnet på aftonen var denna storm verkligen förfärlig och tycktes nu, i förening med en fasansvärd sjögång, utlägga sina sista krafter för att göra ett slut på vårt elände. Störtsjöarna slog loss vattenfat, brottor, spiror från sina surrningar och en mängd vatten ingick uti skeppsrummet genom de öppna laskorna. Detta gjorde att skeppet var mera under vatten än över, och med största svårighet kunde man hålla sig vid pumparna. I dessa förtvivlans stunder kände flera av de sjuka sin sista stund vara kommen, och de bad mig om någon tröst. Hårt och rörande var det för mig att trösta de döende då man själv nästan varje minut väntade att finna sin grav i havet.

Men äntligen upphörde stormen och väderleken blev vacker. Sysselsatt med att underbinda ett nytt förmärssegel fick jag från märsrån sikte av en seglare. Detta var en glädjesyn för oss alla, vi hissade genast nödsignaler och styrde emot densamma. Med största möda kunde min utarmade besättning utsätta den minsta skeppsbåten, med vilken jag for ombord till det engelska skeppet Johnstone. Dess befälhavare vägrade att lämna mig något manskap, för hans eget skepp hade fått betydliga skador och blivit läck under sista stormen, och inte heller ville någon av hans besättning riskera sitt liv på skeppet Ulrica.

Jag föreställde dem då vår nödställda belägenhet, att jag med hjälp av två man kunde uppnå en hamn. Men om denna hjälp vägrades mig var min enda möjlighet att överge skeppet Ulrica och att få dess sjuka besättning räddad här ombord. Slutligen förklarade sig två engelsmän villiga att följa med oss mot en hederlig ersättning.

Jag ville då uppgöra ett kontrakt oss emellan, om deras avlöning och övriga villkor, men de förklarade att det inte är nödvändigt och att de hade fullt förtroende för mig. På min enträgna begäran uppgjordes trots det ett kontrakt, och vi gick ombord och anlände sedermera utan något särdeles anmärkningsvärt till Queenstown på Nya Zeeland.

Genom min sjöförklaring och tidningarna blev denna svåra resas många öden snart kända. Advokater infann sig att på de båda engelsmännens vägnar göra anspråk på bärgarlön, men vid kontraktets uppvisande förföll detta anspråk och den ryska vice konsuln lät mig förstå, att utan detta kontrakt hade det enligt engelsk Iag, en tredjedel av skeppet och dess last tillfallit de båda engelsmännen, som assisterade skeppet till hamnen.

Sålunda hade vi trots ovan nämnda svårigheter uppnått en hamn, där reparationerna till någorlunda moderata priser kunde verkställas. Stadd på transatlantiska och australiska reseturer, har jag omsider blivit underrättad om, att Ulricas besättning, detta manskap som med en rastlös ihärdighet, mod och tillgivenhet, samt ett outtröttligt nit uttömde sina yttersta krafter, och därigenom räddade skeppet, inte har erhållit den ringaste belöning av assuransföreningen, till uppmuntran för sina oförtrutna bemödanden.

Att jag i farans stund uppmuntrade min besättning med hopp om belöning kom sig av att jag kände vår assuransförenings frikostighet. Jag hade hört hur t.ex. skeppare som legat i hamn och upplåtit sina besättningar till några timmars arbete, som dock inte varit förenat med någon risk, varken till liv eller lem för att hjälpa en landsman som åkt på grund, har blivit dekorerade med hederstecken och deras besättningar rikligen belönade.

På anhållan där om och för att inte synas otacksam, betalade jag med egna pengar, en ersättning på £ 4 sterling till den engelska besättningen, för det den avstod två av sina kamrater till mig. För att inte betraktas som otacksam vill jag härigenom, inför ärade landsmän, avge ett erkännande, för det manskap, som, med ståndaktig manhaftighet och mod, uthärdade de svåra proven på ovan nämnda resa. Jag försäkrar dem om, att så snart mina finanser det tillåter, vill jag också fullborda det löfte jag i nödens stund gav dem på finska sjöassuransföreningens vägnar — medelst kontant erkänsla.

Chinchas öarna den 9 sept. 1863. A. L. Bergström. Befälhavare på skeppet Ulrica ifrån Kristinestad, ifrån år 1855 till oktober månad år 186I.