Henrik Gabriel Porthan (1739–1804) främjade nationalkänslan och anses som den finska historiens fader. Han var universitetslärare och professor i Åbo och har skrivit flera böcker och längre artiklar om vårt lands historia. Helsingfors Tidningar publicerade år 1837 en längre artikel om vägar och farleder i Finland omkring år 1795. Artikeln publicerades i tre olika nummer och efter bästa förmåga har jag renskrivit den, så här:
Såsom i allt annat vad Finlands äldre tillstånd angår, är även angående våra vägar en stor brist på monumenter och efterrättelser. Dels har man inte varit angelägen om att uppteckna något till eftervärldens kunskap, dels har vårt arkiv och hävdasamlingar undergått så många förstöringar, att föga något annat än är i behåll än vad kyrkoärenden angår.
Att gång- och ridvägar eller stigar, redan innan kristendomens införande likväl ej varit alldeles obekanta, tycks själva sakens natur intyga. Behovet av resor till vissa hamnar, fiskelägen och dylikt, tvingade helt säkert folket till sådana vägars uppröjande. De ser ut att ha samlats till vissa ting eller möten, utrustat rövarefartyg, satt sig gemensamt mot sina fienders anfall. Sådana möten förutsätter vissa vägar. Birger Jarl trängde sig om sommaren med en här upp till Tavastehus, och så vidare.
Men visst är dock att förr skedde de mesta resorna med båt om somrarna och med häst och släde om vintrarna och så sker ännu i övre landet. Sommartiden är de nästan skilda ifrån alla gemenskap med de nedre orterna, utan vad längs med vatten låter sig göra eller så till fots.
Språket har ord som bekräftar dessa gissningar. Till exempel Tie = väg, skild ifrån Polku = gångstig och Rata = boskapsstig. Silta = bro skiljer sig från Porras, som är spång. Men den tiden var vagnar och kärror okända, vilket betydde att om varor skulle framsläpas om sommaren så användes släpor. En släpa består av två stänger, som i nedre ändan år sammanbundna. Mellan stängerna spänns en häst och bördan placeras på släpans nedre ände på tvären.
På dylika forslas ännu i de övre orterna, till exempel smörtunnor till marknaderna. Över kärren och mossarna går man på spångar, en eller högst två stockar som efter behov är lagda ofta långa sträckor på längden. På sådana spångar måste prästerna och kronobetjänterna ännu på somliga ställen ta sig fram, då de skall göra sina sockenresor. De kunde då använda så många karlar som behövdes för att bära fram bagaget.
Kyrkorna byggdes i tiderna alltid vid vattendragen, i många fall i yttersta ändan av socknen. I Österbotten skedde detta ofta vid älvarnas utlopp i havet. Till exempel kyrkan i Rautalampi byggde en åttondedels mil från socknens södra ända och somliga invånare fick då en kyrkväg upp till 12 mil men den låg vid ett ställe där socknens vattendrag förenar sig. I Viitasaari byggdes kyrkan på en liten ö i sjön Keitele, som kunde nås från hela socknen. Längs med vattenlederna kunde i vissa socknar byggas flera kapellkyrkor, utan att det fanns några kärrvägar mellan dem.
Behovet har sedan lärt folket att med både skicklighet och driftighet, färdas med båtar nedför forsarna. Vid de största forsarna fanns det av tingsrätterna tillsatta ”fors-styrmän”, som skulle hjälpa de resande genom forsen. Dessa fick lön enligt en fastställd tara, ungefär liksom lotsarna i skärgården.
På många ställen, där det förr fanns färjor har det nu byggts broar men fortfarande finns det stora vattendrag där broar fattas. I norra Österbotten finns inga broar över Kemi älv, Ijo å eller Uleå å. I Björneborg fanns det ingen bro över Kumo å och på flera vattendrag i inre Finland fanns det inga broar.
I landet finns det endast en enda välvd stenbro och den går över den obetydliga Toby ån nära Vasa. I Åbo skulle det också finnas någon välvd bro, byggd över en bäck.
De gamla vägarna gick i tiderna alltid över hedar och sandåsar och därför är de backiga och kan gå i stora krokar. I nyare tider har österbottningarna lärt sina landsmän att det går att bygga vägar också över kärr och mossar, med större bekvämlighet och större förmån. Det går att grunda dem med faskiner och då går det att använda vägen också på vintern, då den saknar backar. Vägen kan då dras i räta linjer och blir alltså kortare. På senare tid har man därför gått förbi backarna med vägarna och över kärr för att undvika olika krökar. Detta har skett främst i Österbotten och i Savolax.
Österbottningar har visat att det går att göra mjuka sandvägar till hårda och goda vägar genom att först kasta bort sanden och sätta dit lera i stället. Sedan fyllde de på sanden igen och vägen fick på långa sträckor en hård yta.
Uppgifter om de riktigt gamla vägarna kan fås endast genom krigsdokumenten, men de är få, fattiga och bristfälliga.
Vägen längs med stranden från Åbo till Viborg är förmodligen den äldsta i landet. Nästäldst kan vara vägen från Åbo till Tavastehus och följande är vägen från Åbo till Björneborg. Från Åbo till Österbotten går den Övre vägen genom skogarna i Kyrolandet, alltså Tavastkyro.
Från Björneborg till den närmaste staden i Österbotten, alltså Christinestad finns ingen duglig väg. Sträckan är 8 – 10 mil men omvägen gör en krok så sträckan blir 30 mil. Endast en stenig, trång och elak postväg, som med besvär kan ridas följer stranden. På denna väg har ryssarna under krigen släpat fram artilleri utan att fråga efter svårigheter. Det är obegripligt hur det har gått till men landets hästar har blivit förstörda genom detta.
Under konung Adolf Fredriks tid påbörjades byggandet en ny skön väg mellan Wasa och Christinestad, som egentligen slutade vid kyrkan i Närpes. Den byggdes på 1770-talet och stenbron i Toby blev färdig 1781.Vägen är 8 mil lång och går över kärr och är rak som ett snöre, utan ett enda knä. Den här vägen som förorsakade landet stora kostnader processades det om till och med bland ständerna. Men vägen i Österbotten har lärt folket i Finland hur vägar skall byggas, då den sparade flera mil på längden. Förut gick vägen längs med stranden och den var krokig, trång och stenig och därför används den inte så mycket längre.
Det har aldrig byggts så många vägar i Finland som under kung Gustaf III:s tid 1771 till 1792. Till exempel från Vasa till Kuopio, 30 mil genom kärr och ödemarker och en annan mellan Kuopio och Uleåborg. Inne i landet byggdes det flera vägar under denna tid.
Från Österbottens Övre väg avtar i Tavastkyro socken en väg mot Helsingfors och den går genom Tavastehus och helt nära Tammerfors. Österbottens regemente har följt denna väg på sina marscher ner till fästningarna i Nyland. Ryssarna använde den också då de tog sig genom Finland till Österbotten efter slaget i Pälkäne år 1713.
Då Piper var landshövding i Österbotten i slutet av 1740-talet och i början av 50-talet anlades milstenar i stället för trästolpar. De byggdes på stenhögar med en illa huggen upprätt sandsten överst. I Åbotrakten användes stolpar av Gotlandssten medan det på andra ställen i landet användes stolpar av trä.
För att göra den Övre vägen från Åbo till Österbotten mera praktisk för de resande har på skogarna i Kyro gjorts flera förbättringar, på förra seklet inrättades gästgivaregårdar.
Eftersom det i tiderna fanns få kyrkor, så finns det desto mera lämningar och traditioner efter kyrkvägarna, som kunde vara mellan 10 till 20 mil långa. De var kanske mera fotstigar och folk gick längs dem ett par gånger i året. Till exempel gick det en väg från Kemi, Pudasjärvi och Uleåborg till kyrkan i Salo i Österbotten, alltså nuvarande Brahestad. På flera andra ställen inne i landet fanns det långa kyrkvägar.
Efter freden i Åbo år 1743 blev den så kallade Villmanstrandvägen över riksgränsen helt övergiven men har numera igen förbättrats.
Några minnesmärken finns inte längs våra vägar i Finland, förutom en marmorpelare med inskription i Lochteå. Den finns på det ställe där kung Adolf Fredrik spisade under bar himmel under sin rundresa 1752.
Porthan hade i de Palmsköldska samlingarna i Uppsala hittar uppgifter om att år 1664 hade vägen mellan Viborg och Åbo uppmätts och den var nu 50 svenska mil jämfört med 100 mil enligt de gamla måtten.
En stor del av socknarna i Österbotten ligger på båda sidorna om de vattenströmmar, som rinner ner från Landtryggen, alltså Maaselkä. Socknarna blir då långa och smala och de har sina kyrkor nere vid strömmens utlopp i havet. De vägar som går längs kusten tvärs igenom dessa socknar tjänar således inte sockenborna. Landshövdingen Tandefelt förordade då att det skulle byggas också upp längs med strömmarna, åtminstone i Kalajoki och Pyhäjoki socknar. Dessa vägar skulle binda samman de kapell, som kan ligga efter varandra, upp till 4-5 stycken.
Under Finska Kriget (1740-1742) anlades det vägar på båda sidor om Kymmene älv, som den tiden var gräns mellan det ryska och det svenska riket. Arméerna använde dessa båda vägar men den ryska är nu i dåligt skick.
Under Gustaf III:s Ryska krig (1788-1790) byggdes i all hast och med mycket besvär för befolkning en väg med långa broar från Laukas till Kangasniemi. Den gick norr om Päijänne och efter kriget visade det sig att folket inte hade någon nytta av den.
Porthan antog att alla vägar som har anlagts nog fortfarande är i användning, åtminstone kände han inte till någon som skulle ha stängts eller avslutats.
En väg som borde byggas är en som skulle gå från Björneborg till Christinestad. Österbottningarna har redan byggt sin del, som är en fortsättning på den ”sköna vägen” från Wasa till Närpes. På Björneborgssidan har man ännu inte sett nyttan av denna väg och därför inte ansett den brådskande. Porthan trodde att om denna nu skulle byggas, så skulle den så kallade Övre vägen via Tavastkyro, börja användas mera sällan och likaså den gamla Strandvägen.
Finlands äldsta bro fanns i Åbo och den gick över den relativt smala Aura å. Trots att den användes flitigt, så var den fortfarande byggd av trä och inte av sten.
Ett exempel på hur dåliga vägar det fanns på 1500-talet ville Porthan nämna den obefintliga vägen mellan Sysmä och St. Michel. Området var en stor ödemark. Det berättas att då biskopen en gång skulle ta sig mellan orterna så tvingades han ta nattkvarter på isen, eftersom det inte fanns någon bebyggelse. Han låt då bygga Vahvajärvi gård och runt den gården blev det sedan mera bebyggelse, alltså i nuvarande Hirvensalmi.
Förutom att färdas på landsvägarna så användes ju de många vattendragen också som transportleder. Flera strömmar och älvar har sedan början av 1700-talet avvägts och beskrivits och kartor har ritats. Porthan kan räkna upp flera exempel på planer men där ingenting ända har gjorts och det berodde att det fanns så olika intressen. Ibland var planen endast att avtappa landets överflödiga vatten och göra åkrar och ängar vattenfria. Då rensades forsarna upp i hela sin bredd, så att kanalen inte blev djupare än före.
Över de flesta strömmar i södra delen av Finland finns det broar av trä och på flera ställen har de ersatt färjor. I Österbotten kan nämnas broar över Kyro älv, i Ny-Carleby och över Storån i Gamla-Carleby. I Lochteå, Kalajoki och i Pyhäjoki finns det betydliga broar.
Ibland ville man inrätta navigationsleder men då borde det byggas slussar. En sådan led planerades mellan Tavastehus och Tammerfors men arbetet har avstannat eftersom det behövdes så många slussar för att nå havet. Till på köpet var man oenig om leden från Tavastehus skall gå till Helsingfors, Borgå, Åbo eller Björneborg.