Av Gösta Lindqvist, publicerat i Syd-Österbotten 24 april 1958 och renskrivet av Lasse Backlund i maj 2025.
”Man är aktningsvärd såtillvida som man har aktning för andra” har Goethe en gång sagt. Länge och väl har mina tankar kretsat kring små stadsbilder från förr. Och några av dem har jag nu försökt framkalla, tagna med minnenas kamera. Och äldre generationer i vår stad vet så väl, att här har en och annan begåvats med ett ”snällt” eller ”osnällt” öknamn, beroende på bärarens färgstarka originalitet. Det är med vördnad som jag nu vill skildra några från tiden kring sekelskiftet.
”Hellmans Olof”
-stadsbudet som vilket mycket kan berättas, var en särling i ord och bild. På honom kan man gott tillämpa Bo Bergmans ord ”låt bli att göra dig originell och du bli det – om du är det”.
Stadsbudet Hellman var originell, utan att veta om det. Han hörde till de fria yrkenas grupp men titeln stadsbud var den han i allmänhet lystrade till. I god tid på förmiddagen hade han intagit sin plats på torget för att passa på vinkar från köpmanshusen. Ofta skulle han föra brev till posten, bära ut räkningar eller springa med listor till sammanträden.
Men han var också en mycket diskret herre, för då och då gick han på ärenden år Amor. Och reklamtexten för hans ”firma” var ”prompt och liberalt”. Dessa ord är inte glömda av före detta kristinestadsbarn i förskingringen, det har man mången gång fått erfara.
De talar ännu med sådan värme om människan Olof. Men alla dagar var inte ”omsättningen” lika bra och det började kännas kyligt på kroppen. Det råkade ibland att han träffade en bekant och då passade Olof på att säga ”he fatas tjugofem penn” och man visste vad han menade – bristen i kassan kunde ofta täckas.
Bland de högre samskolpojkarna var Hellmans Olof i goda papper. En gång skulle de ställa till med ”kollfej” och borde snabbt få bud till en av pojkarna, som var inackoderad hos två damer. Inkommen i tamburen tappade han bort namnen på dem, som hade skickat honom men fann sig med orden ”herran sa att herrin sku kom ti herran klockon sju”. Och då förstod herrn vilka uppdragsgivarna var. Att det var Olof blev en bättre kväll, faller av sig självt.
”Kimpin”
På det här fotografiet, som förresten är ett fynd, står Hellman Olof med en god bekant och det är forman Axel, som i dagligt tal kallades ”Kimpin”. Han bodde i sitt föräldrahem vid Kvarnberget. Under sin hälsas dagar var han körkarl i staden. Han skötte bra om det lilla pund som han fått att förvalta. Alla dagar, utom lördagen, skötte Kimpin om sina kunder men veckans sista dag fanns också han i stadsbilden, där han stod på torget med sin lilla korg att göra sina små inköp.
Annars var det hans duktiga hustru Mina som skötte det hela. Däremellan bykte hon hos stadens familjer. Men varför kallades han ”Kimpin” då, namnet han fick behålla livet ut? De äldre berättade i mina uppväxtår att Axel en gång sörplat i sig ett fat med mjölk men bäst som det var kände han något tjockt i munnen. Då började han tugga men snart spottade han ut tuggan och det var ett dränkt möss. Och då lär den illa grinande Axel sagt ”voj voj, kimpin har umpon å smaka så ill”. Ja, så var den historien slut.
”Fiffi”
Åtminstone de som har sett dagens ljus i vår stad vet var ”Blåbärsskogen” finns. Och jag går nu tillbaka till några år på detta sekels början då ännu de ljuva, varma somrarna existerade. Till Blåbärsskogen sökte sig mången för att plocka bär eller roskved. Men platsen var också ett omtyckt ställe för ”Fiffi” och hennes umgängesvänner. Där hade de sina ”sitsar” som kunde sluta med en svallande stämning.
Och bäst man såg allt så rosenrött kom man in på den olyckliga kärleken som utmynnade i ”Fiffis” dramatiska visa ”och gossen drager fram dolken sin och säg vart förer han den. Den förer han in i sitt eget bröst och dör i sin älskades famn”.
Ja, så gick det till i ”fåfängans” skog på den tiden. Om också ”Fiffi” var en vinddriven seglare på livets byiga hav nådde hon till sist den lugna hamnen.
”Snuspjäxon”
Skomakargesällen Petter Österman, var född 1817 i Sverige inflyttade från Åbo 1851 till Kristinestad. Sällan kallades han vid sitt rätta namn, utan rätt och slätt kallades han ”Snuspjäxon”. Åter en gång hade någon i staden varit framme. Han tuggade snus ocj lagade pjäxor och så tyckte någon att namnet passade precis. Och det namnet var som fastklistrat till död dag.
Petter Östman lär ha varit skicklig i sitt yrke. En gammal stadsbo vet berätta att han till och med kunde laga lädergaloscher. Han hustru var en så kallade herrskräddare och då och då förtjänade hon en slant på myrtenkvistar, som brudarnas kronor och slöjor på den tiden skulle prydas med. Personligen har jag honom i gott och saknadens minne. En gammaldags fin hantverkare var han med sitt silvervita, välvårdade skägg. Med spänst och en viss elegans rörde han sig trots sina i det närmaste etthundra år. Han gick bort den 15 mars 1916, som varande stadens äldsta invånare.
”Lihron”
Uppe på den vackra björkbacken mittemot ålderdomshemmet bodde tant Lihra, alltså Katarina Sofia Sildén (1852–1924) i sin lilla röda stuga, som fortfarande står kvar. Hon var en liten, strävsam gumma, omtyckt av alla. Det snälla namnet ”Lihron” hade hon fått efter sitt första äktenskap. Tant Lihra, som jag kallade henne spelade sin egen roll i stadens sjöfart på Stockholm.
Man visste så väl vilken dag ångfartyget ”Carl von Linné” inväntades, för då satt hon med sin kikare på högsta krönet för att kunna se då den bländvita drottningen dök upp vid Ådgrundet. Och då fick tant Lihra skyndsamt att stassa upp sig för att i god tid hinna till ångbåtsbryggan. Jag ser henne för mig i sin blommiga sommarkofta, vita duk och stärkta blå- och vitrandiga förkläde. Men till hennes utrusning hörde också den utländska rotkorgen och den grönmålade handkärran med sina röda hjul.
Men vad hade tant Lihra med Stockholm att göra? Jo, hon var importör av grönsaker, såsom blomkål, gurka med mera. Kanske var det den svenska pepparroten, som var mest favoriserad av stadens husmödrar. En gädda till middag, utan ”Lihronas” pepparrot till såsen, var ju otänkbart.
Vi hade då och då små samtal med varandra. När jag brukade fråga henne ”huru det står till med tant” blev svaret alltid ”ja, ja hör du vi lever i ett tidevarv”. Redan då tyckte hon att världen såg ruskig ut. Jag är lycklig att den goda ”Lihron” besparades från vårt tidevarv, de kalla krigen i en omkullkörd värld.