Artikel publicerad i Nya pressen 27.6.1912, skrivet av en okänd signatur. Renskrivet och moderniserat av Lasse Backlund i maj 2021:
För några år sedan innan, såsom nu skett, de första järnvägstågen rullat in till Kristinestad och Kaskö var det en vansklig sak att bege sig till dessa städer. Sommartid gick det ännu an, man for då vanligen med tåg till Björneborg och sedan med ångbåt norrut. Men, en sådan resa senare på hösten i en liten båt och vid stormigt väder var just inte av angenämaste slag. Vintertid hade man ingen annan råd än att med järnväg resa till Björneborg, Vasa eller Östermyra. Från alla dessa ställen hade man ännu att färdas 10 mil med häst. Och det betyder en dagsresa.
Vid gott före och måttlig köld kunde ju en sådan resa i järnvägarnas tidevarv ha hela ovanlighetens behag. Men å andra sidan kändes det nog allt annat än skönt att åka under en hel dag vid bitande köld på slingrande isgata. När Kristinestad och Kaskö haft det så illa ställt i fråga om förbindelser med den yttre världen, så är det ju inte att undra på att man där levt sitt liv för sig och att de båda städerna fått över sig en viss ålderdomlig särprägel.
Kristinestad och Kaskö är inte heller gårgamla. Det förra grundlades år 1649 av Per Brahe, det senare år 1785 av Gustaf III. Men för ingendera staden tycks ännu tid riktigt ha kommit. Visserligen talar man i Kristinestad med stolthet om, hur livlig sjöfarten var där under mitten av 1800-talet och hur de största segelfartyg i hela vårt land gick ut därifrån. Men då Vasa fick järnväg, drog sig handeln dit, och Kristinestad stannade i utveckling. För närvarande räknar Kristinestad omkring 3,100 innevånare, Kaskö ungefär 1,100. De viktigaste näringsgrenarna i de två städerna är nu handel och sjöfart. Kristinestad har också haft att glädja sig åt en betydande trävaruexport. Och man hoppas, att allt skall skjuta ny fart, när järnvägstrafiken öppnas. Kaskö har redan nu en förträfflig naturlig hamn, Kristinestad har lyckats erhålla statslån för sin hamnbyggnad. Man står således redo att ta emot den nya tiden, som nu håller sitt intåg i denna landsända.
För några årtionden sedan hade Kristinestad inte det bästa rykte, vad nykterhet och god sed beträffar. Det fanns flera brännvinsbrännerier i staden och därifrån strömmade en formlig brännvinsflod över trakten däromkring. I synnerhet på marknaderna fördes ett vilt liv. Slagsmål och knivningar var till den grad allmänna, att det berättas, att stadens båda läkare hela dagarna igenom då hade full sysselsättning med att lappa ihop folks lemmar. Numera har förhållandena mycket förändrats till det bättre.
Under senare år har tyvärr förfinskningen gått framåt i bygderna kring och i Kristinestad. Man påstår, att i detta nu en tredjedel av befolkningen i Kristinestad är finsktalande I denna ännu för ett årtionde sedan rent svenska trakt har man också inrättat en 5-klassig finsk samskola. Och så till den grad ivrigt har man agiterat för skolan, att den senaste läsår hade flera elever än den utmärkta 8-klassiga kommunala svenska samskolan hade på sina lägre klasser. Detta innebär i sin mån ett giv akt för de svensktalande.
Kristinestad är den äldre och den större av de två städerna. Några ord om dess yttre är därför på sin plats. Om man sjöledes kommer till Kristinestad, erbjuder staden utifrån havet en vacker anblick. Vid ångbåtsbryggorna varsnar man tätt vid vattnet några rödmålade magasin, som har en viss likhet med de måleriska sjöbodarna i Borgå, som utövat dragningskraft på så många av våra målare. Man vandrar så över en bro – den längsta stenbron i hela Finland som ortsborna stolta försäkra – in i själva staden. Det är en typisk gammaldags småstad. Trånga gator – Lillgränden t. ex. är högst 3 meter bred – låga, rödmålade envånings trähus, ett stenhus hör till undantagen.
Rådhuset av sten i två våningar tar sig helt ståtligt ut i denna omgivning. I den trevliga rådhussalen, där alla fester och teaterföreställningar – Kristinestadsbornas käraste nöje – hålls, ser man stadens vapen.
Den största sevärdheten i Kristinestad är utan all fråga stadens gamla kyrka. Den nya i bruk varande ter sig i jämförelse med den som ett fabriksarbete bredvid ett handslöjdsalster. Den gamla är en rätt stor, rödmålad träkyrka med vita rundade fönsterbågar och spetsigt pärttak. Man träder genom en vitmålad förstuga, som är fullklottrad med namnteckningar, in i själva templet. Genast märker man, att den inte längre används, dammet kan ligga tätt, och en instängd, kvav luft slår emot en. Men allt detta glömmer man snart och blir helt betagen av den stämning, som vilar över det hela. Kyrkan har egentligen varit i vitt och guld, trots att målningen på flera ställen lossnat och guldet har svartnat. Altartavlan är borta och endast några gyllene ornament återstår. Uppe på predikstolen ser man ännu lammet och timglaset.
Bänkdörrarna står öppna och en och annan bortglömd psalmbok skymtar fram. På ena långsidan bredvid predikstolen läser man följande inskription: ”Lovisa Ulrika byggdes år 1700”. Och därunder står det: ”Denna kyrka vardt 1710 af fienden illa spolierad”. Ja, i sanning fick man också i Kristinestad känna av Stora ofredens bistra tider. Kyrkan berövades då alla sina dyrbarheter och kosackerna använde den sedan som stall för sina hästar.
Sedan kyrkan efter freden har blivit iståndsatt har Kristinestadsborna i 180 års tid där firat sin gudstjänst. Beklagligt vore det verkligen, om detta ärevördiga tempel nu skulle få förfalla. Man har därför föreslagit att i framtiden inreda kyrkan till ett hembygdsmuseum. Detta skulle helt säkert i alla stycken vara mycket lämpligt. Landsbygden kring Kristinestad och Kaskö har ända till våra dagar troget bibehållit de gamla folkdräkterna, hus och hem har där en speciell lokalprägel. Och om allt det gamla, säregna i möbler, husgeråd och klädedräkt skulle tillvaratas, så kunde det inte få en vackrare infattning än Kristinestads gamla träkyrka.