Denna artikel var skriven av Edvin Skogberg och publicerad i Wasa Tidning 1884. Edvin var född i Kristinestad men verkade som lärare i Viborg. Efter bästa förmåga har jag korrigerat texten, så att den skall bli lättare att läsa.
Kort efter stadens fundation påbörjades uppförandet av dess kyrka. Denna synes ha fullbordats år 1659, ty i magistratens protokoll för detta år finns antecknat, det borgerskapet förmanades, att de utan upphållning leverera sina bräden upp på kyrkogården, såsom ock att sju borgare skall köpa en tunna tjära till kyrkans behov, enligt ett året innan fattat beslut. Emellertid hade kyrkan redan dessförinnan begagnats, såsom av åtskilliga omständigheter framgår. Bidrag till dess uppförande hade stadsborna enligt den tidens sed samlat medels så kallade stamböcker, vilka de enligt K. M:ts resolution av år 1654 berättigades att utsända till alla städer och församlingar där i landet (Finland). Likaledes erhöll stadens borgerskap år 1660 tillstånd att på enahanda sätt hopbringa medel till anskaffande av klockor och kyrkans övriga behov. Denna insamling torde dock inte ha slagit synnerligen väl ut, alldenstund man finner, att stadens fullmäktige vid påföljande riksdag 1664 anhållit om 20 daler silvermynt av kronomedlen till inköp av kyrkklockor, vilka också beviljades. På sådant sätt lyckades man åstadkomma tvenne mindre klockor ävensom mässkrudar, ljuskronor m. m.
Denna stadens första kyrka stod på samma plats, som den nuvarande, med klockstapeln skilt för sig ett stycke därifrån. Inte fullt ett halvt sekel församlade detta herrans hus inom sina väggar menigheten till andakt och uppbyggelse, innan det genom en olyckshändelse förstördes. Träffat av blixten nedbrann det till grunden den 16 juni 1697. Om denna tilldragelse, vilken rågade bekymrens mått för den vid den tiden även eljes av motgångar och nöd hårt hemsökte staden, finns en beskrivning i ett av borgmästare och råd till biskop Gezelius d.y. avsänt brev, däri de anhåller om hans bemedling för vinnande av ett välbehövligt understöd av regeringen.
Denna skrivelse, vilken i all sin egendomlighet här må anföras, lyder sålunda:
Högvyrdige H:r Biskop.
Höggunstige Herre och Befordrare.
Eders Högvyrdighet är tillförene icke okunnigt, igenom Kyrkoherdens Efrevördige H:r Johan Beckmans skrifvelse, den beklaglige händelsen, som här i Staden är skedd med kyrkobranden; och såsom denne Stad genom dess Fullmäktige till den beramade Riksdagen i Stockholm i all underdånighet hafver tänkt anhålla om allernådigast tillstånd att få bygga en ny Kyrka, dertil stora medel tarfvas, i synnerhet medan denna Stads Borgerskap hafva, som nogsampt spordt är, på nyligst förflutne tre års tid genom stor Storm förlorat 15 Farkoster och mest vid Finska Skären, så äro ock Borgerskapet genom döden och den svåra påstående dyra tiden förminskade; för den skuld hos Hans Kongl. Maj:t äro vi förorsakade, att underdånigast söka om förlof och tillstånd att några medel hos andra församlingar till en kyrkobyggnad anlita; dertill hos Eders Hövyrdighet, såsom hos en höggunstig From och medlidande vår Höga andeliga Förman, vi fördrista oss af en förtröstelig tillförsigt om en högt gällande recommendation och befordran i sådant mål ommjukeligen anlita, emedan Gud allsmäktig midt ut Riset och branden vände sitt kraftiga väder rätt i ett ögnablick, då Staden med klockstapeln stodo midt uti sjelfva faran, så att klockstapeln med klockorna voro så heta, att de, som skulle i branden bjuda till med vatn vara vid handen, icke kunde stiga för hettans skull på klockbeslagen; derhos gaf Gud den barmhertige Fadren ett nådeligt regn, som då vädret vände sig från Stan och klockstapeln, lågan förqväfde; det ock underligt var att påse, huru branden höltsig opp under kyrkotaket, till dess allt det lösa, som Kläder, Messings Cronor, Armar och allt annat var frälst, meb rätt i detsamma itändes hela kyrkan som i aska helt och hållet blef lagd på en timma och så rent afbrann, att vi derefter fingo opphemta jernsmide af allehanda slag i stor myckenhet och så oskadt af spikar bänkegångjern och bultar, så att allt deraf kan brukas och nytjas; är ock till Eders Högvyrdighet vår ödmjuka bön om en högt gällande befordran till någon större Klocka, den man förmodar hos Hans Kongl.Maj:t igenom någon gammal koppars eller malms förärande kunna bekomma, emedan vi före branden i sinnet hafva haft att förskaffa oss, men nu lärer falla omöjeligt för Kyrkobyggningens skull. Eders Högvyrdighet kan icke vara obekant, huru denna Stad vid alla de Collecterm som påbjudna äro, i synnerhet vid välståndet och förrän den stora sjöskadan inföll, hafver varit städse villig att efter råd och lägenhet andra församlingar bispringa; för den skuld nu oss nödlidande till det bästa höggunsteligen beforderlig vara täcktes, hvilket förmodas ske till Guds Namn och Ära, som genom sin Faderlig Aga sina barn risat hafver och ännu hela och igen välsigna kan; Eders Högvyrdighet har man icke underlåta kunnat här hos oss förstå, huru några här i Staden hafva förment, när Kyrkan ånyo byggas skulle, att det kunde ske efter inneliggande enfaldige afritning, hvilket minst skulle kosta och störste rummet lärer gifva, därom hemställandes ödmjukeligen till Eders Högvyrdighets Höggunstige Råd och betänkande med trogen lyckönskan till en välbehållen och gunstig ankompst, förblifva etc.
(Den här skrivelsen låter obegriplig vid den första genomläsningen. Hur originalet lydde vet vi inte, för artikelförfattaren Skogberg skriver att ”Han har ändrat ortografin, alltså skriftspråket, för att göra innehållet begripligare. Lasses kommentar.)
Huruvida biskopen med sitt ”högt gällande” förord i denna sak lade sig ut för de nödställda Kristinestadsboarna är icke bekant. Däremot är det klart, att för dåvarande hårda tidens skull ingen kollekt eller annan hjälp kunde beviljas till den nya kyrkobyggmaden. De fick lov att med uppbjudande av egna krafter och tillgångar försöka att densamma till stånd. Redan följande år 1698 grep de verket an och år 1700 var det nya templet uppbyggt samt har sedan dess tjänstgjort allt till våra dagar och gör det i alla sin bofällighet ännu i förväntan på att äntligen av ett nytt och värdigare. Den ”enfaldiga afritningen” vilken tillika med böneskriften blev insänd till hans högvördighet, finns inte mera i behåll men antagligen är att densamma användes vid kyrkans uppbyggande.