Med fädren i vår gamla helgedom.

Artikel skriven av Gösta Lindqvist och publicerad i Syd-Österbotten 15.1.1949. Renskrivet av Lasse Backlund i januari 2022.

Svenska folkskolan, rådhuset, kyrkan och den västra tullstugan på Teuvo Kanervas foto från 1972. SLS:s arkiv.

Det är en sommarsöndag för knappt ett sekel sedan. Den gamla, trogna klockringaren går uppför de nötta och knarrande trapporna i den av mästerbyggaren Matts Larsson Murik från år 1703 timrade klockstapeln. Där uppe väntar hans 3 vänner, alltså helgedomens vackra klockor, som med stor uppoffring och kärlek hade skänkts av förfäderna.

Så öppnar han klockstapelns luckor och som vanligt har denna kyrkans tjänare tagit god tid på sig. Länge låter han blicken vila över den i slösaktigt vacker grönska inbäddade hemstad. En silverglittrande svag krusning rör sig på fjärdens vatten. På Norrberget står all tio väderkvarnar stilla. Med sina vingar sträckta mot himlens höjs hör han dem säga att ”i denna härliga sabbatsmorgon mala vi ej din gåva”.

Kring templets lutande spira håller tornsvalorna på med sina uppsluppna piruetter och glada kvitter. Klockringarens gudstjänst har redan börjat. Nu kallar de välsignade klockornas ord och klang Guds hus folk samman:

”När Tu mitt döda liud
till lefwande bättring hör
åkalla hellen Gud
Åt Han Titt hierta rör.
Jag ropar ofwer berg, siöar och dalar,
kommer och hörer hwad Gud talar.”

 

Och de kommer. Genom klockstapelns stora port vandrar fädren med ärevördig hållning till sin kära, enkla träkyrka. Mot huvudingången går just en gammal mor tungt stödjande sig på sin dotters arm. De ser allvarliga och luttrade ut, men så vackert sammansvetsade av alla prövningar.

Vid en nymyllad grav har en ung kvinna stannat med en bukett ”Brustna hjärtan” hårt tryckt i sin hand. Efter att ha smyckat sin kärastes viloplats vandrar hon rörd in i det snart fyllda templet.

Bland de sista som hittar en plats på läktaren är en farfar med sin sonson. De ser så förtroligt på varandra, där de kommer hand i hand. Farfars helgdagskostym tyder på utländskt snitt. Kanhända är det en sista fläkt från seglatser på världshaven?

Psalmsången ljuder mäktig och frigjord i den fullsatta helgedomen, där stadens köpmän och borgare enligt gammal sed sitter längst fram i koret. I den församlade menighetens anleten återspeglas okuvlig strävsamhet och samlad andakt då dagens text utläggs. ”Och till sist från denna plats” säger det heliga ordets förkunnare, då han nedkallar ”Herrens välsignelse” över sina trogna församlingsmedlemmar.

Utgångspsalmens sista vers har tonat ut och man böjer sina huvuden i bön. ”Må Du Allsmäktige bevara vår kyrka för onda makter, vanvördnad, eld och brand. Beskydda våra egna långt borta på de vida haven. Håll Din hand över vår stad. Ja, styr Du och ställ allt till det bästa. Amen.”

Min stund där inne hos fädren är tillända och med vemod och saknad stänger jag templets dörr. Där ute börjar mörkret sänka sig över smala gator och gränder. Men ännu dras jag till förfädrens vilorum och söker mig varsamt fram bland mossbelupna gravstenar, där de sover decenniernas trygga sömn.

Jag stannar vid en och tänker. Ja, vi som nu är här och bygga och bo är endast korsfarare som Du och som det så gripande heter i Ingemanns korsfararsång:

”Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.”

 

Det mörknar mer och mer. I väster brusar havets uråldriga symfoni. Men där står du vår älskade gamla kyrka som ”en stråle från ett högre ljus”.

Våra fäders bön är hörd. Klockor! När så tiden är inne – ring oss alla samman till den stora helgedomen – evigheten.