Kriget enligt Åbo Tidning

Sammanställt av Lasse Backlund i februari 2021.

Kriget 1808 – 1809 som också kallas Finska kriget var egentligen inte något riktigt krig, utan närmast en rysk invasion i den östra rikshalvan av Sverige. Det var ju ett stormaktspel mellan Ryssland, Sverige, Frankrike och England som ledde till att ryssarna den 21 februari 1808 gick över gränsen på tre olika ställen.

Något riktigt motstånd mötte de inte, då befälhavaren över de svenska trupperna Mauritz Klingspor just då befann sig i Stockholm. De ryska trupperna kunde obehindrat ta sig in södra Finland och redan den 22 mars hade de intagit den urgamla huvudstaden Åbo. Ganska snart hade ryssarna tagit sig fram ända till Vasa. De svenska soldaterna retirerade och med dem följde en stor del av den finska befolkningen, som flydde norrut. Klingspor som nu hade anlänt till Finland gav order om reträtt norrut utan strider och denna skedde ända upp till trakten av Uleåborg

Den här reträtten räknades som taktisk eftersom Finlands starkaste fäste Sveaborg utanför Helsingfors var intakt med sina 7 000 man som försvarare. Och så räknades det med att förstärkningar skulle komma dit från Sverige bara isläget det tillät.

I Uleåborg hade det i april samlats en större armé av de svenska soldaterna och dessa kunde i ett slag i Siikajoki den 18 april slå de ryska angriparna. Samma sak hände i slaget vid Revolax i närheten. Detta ledde till att de svenska trupperna nu kunde tåga söderut längs kusten. Små strider mellan svenskarna och ryssarna förekom, bland annat i Nykarleby den 24 juni 1808. Något slag blev det inte i Nykarleby eftersom ryssarna passade på att smita iväg till Vasa och de hann före det bränna bron över älven.

Följande dag blev det bråk mellan ryssarna och svenskarna i Vasa, något som historikerna kallar ”Fältslaget i Vasa”. Dessvärre var det nog inte något riktigt fältslag där, utan de svenska trupperna med totalt 1 200 man som denna dag landsteg i Vasa fick snabbt dra sig norrut till Nykarleby, där de råkade på von Döbeln och de svenska trupperna, som passade på att fira midsommar där med mat och brännvin.

Dråpslaget i detta krig skedde redan den 3 maj 1808 då fästningen Sveaborg kapitulerade helt utan strid. Hela Finlands försvar skulle nu ske enbart med Klingspors armé i Österbotten.

”Åbo Tidning” skrev så här om händelserna 1808.

Redan under sommaren 1808 var en så stor del av Finland ockuperat av ryssarna, att tidningen ”Åbo Tidning” hade börjat kalla svenskarna för fiender och ryssarna för ”de egna”. Den här tiden var ”Åbo Tidning” den enda som utkom i Finland och är därför den bästa källa, eftersom den publicerade artiklarna just när de hände. Att ryssarna bröt in i landet i februari 1808 nämns inte med ett ord, utan de första artiklarna som behandlar detta krig publicerades först i april.

I långa artiklar beskrev tidningen läget i Finland, bland annat så här:

13.4.1808 meddelade Knut von Troil vid Åbo Lands Kansli att brev och post hädanefter kan skickas till Ryssland. ”Krono- och Embetsbref som förr utan betalning, samt att till den hos Hans Excellence, Högvälborne Herr Greve Buxhoeven befintliga Fältposten öfversända endast sådana bref, som inlemnas för att afgå till de Orter, hvilka icke ännu blifvit af Ryska Tropperna occuperade, hvilket härigenom meddelas”

20.4.1808 meddelade greven Buxhoevden i en skrivelse till Åbo Landskansli att de ryska banksedlarna ”uti Kejsardömet Ryssland bestå af 100, 50, 25, 10 och 5 Rubels Sedlar, hvarav de 3:ne förtnämnde i anseende till sjelfva papperet är hvita, Tiorubelssedeln är Röd och Fem Rubelssedeln är Blå, hvilka efter kursen hafva det värde, att en Riksdaler i Riksgälds i sedlar utgör En och en half Rubel, och är således Fem Rubels Banko Sedel lika med Tre Riksdaler, Sexton skillingar i Riksgälds sedlar”. Här meddelas också vilka mynt som finns tillgängliga då betalningar skall börja göras i ryska pengar.

2.7.1808: Utav Generallöjtnanten och Riddaren Rejevski inkommen rapport över en av 3 000 man bestående Svenska trupper vid Vasa stad alldeles misslyckade landstigning, bestyrktes deras fullkomliga nederlag, flera hundrade döda på valplatsen, samt att Konungen av Sveriges General Adjutant Bergenstråhle, överstelöjtnanten Knorring, Major Unonius, kaptenerna Donner, Luku, Ensköld, Hollstein, Schönfeldt, Greve Cronhjelm, löjtnant Hofstedt, fänrikarna Ullhjelm, Bergenstråhle och Ström, jämte 500 soldater blivit till fånga tagna, och efter att ha förlorat en kanon, räddade de övriga sig genom en hastig flykt uti fartygen, de andra sökte det fåfängt uti skogarna där kosackerna dödade dem, som inte skulle öka fångarnas antal.

Generalmajor Carbounzow rapporterade om en i går mellan Ryska och svenska skärgårdsflottorna förefallen drabbning som skulle ha pågått i flera timmar, intygar att två av de svenska fartygen hade blivit förstörda och att endast ett litet antal av besättningsmännen kunde tas som krigsfångar. Den övriga svenska flottan retirerade med en betydande förlust åt svenska kusten.

9.7.1808, som handlar om läget i Vasa:

Denna stad visar för närvarande den bedrövliga anblicken av en ort som varit stridsplats och ett offer för dessa farliga människor, vars nöje det är att störa det allmänna lugnet. Lika lättrogna som obetänksamma medborgare till företag, rakt stridande mot deras plikt och fördelar, ådrager dem de största olyckor.

Stadens invånare hade under affairen den 25 juni tillåtit sig att skjuta på de tappra och segrande ryssarna och lämnat i sina hus en tillflykt åt fienderna (här avses alltså svenskarna) som i deras fönster låg på lur. Trupper, som allt sedan deras inmarsch i Finland utmärkt sig genom god ordning och oavbruten aktning för de fredliga medborgarna, blev slutligen tvingade att ändra sitt uppförande och enligt krigslagarna straffa en så grym trolöshet och otacksamhet.

Enskilda, kan hända helt oskyldiga har lidit av detta men skall inte anklaga andra än sina egna medborgare för det. Detta förskräckliga exempel bör tjäna dem till lärdom i en framtid och öppna ögonen för deras verkliga fördel, alldeles oförenligt med förstörarnas av det allmänna lugnet.

Den landstigning som de svenska fienderna har gjort här, visar hur litet avseende han gör på den enskildas säkerhet. En batalj, som sker i en stad och på dess gator, kan inte medföra annan fördel än medborgarens undergång och eftersom man har att göra med den ryska soldaten, så betyder det ett fullkomligt nederlag. Generaladjutant Bergenstråhle som var befälhavare för de svenska landstigningstrupperna, 15 andra officerare och däribland flera av Staben lämnades döda på platsen. Av de 1 500 ryska soldaterna, förlorade eller blesserades ungefär 100 man.

20.7.1808, som handlar om läget i Kristinestad:

Fienden hade gjort en landstigning nära Christinestad. Hans avsikt var, att sedan han där vunnit fast fot, från den punkten förena sin åtgärd med den Svenska arméns. Han hoppades även att få bistånd av inbyggarna, som han trodde alla vara färdiga att vid första tecken gripa till vapen. Svenskarnas hopp slog väl på den sidan fullkomligt fel men i Generalen Greve Orloff-Denisoffs frånvaro, som med sitt detachement gått att förena sig med de truppers avantgarde, vilka marscherade ifrån Tavastehus, gav dem mod att intaga Christinestad.

De gjorde där fram om staden förhuggningar och anlade några batterier. Den ryska generalen som hade förstärkt sig med några kompanier, kom emellertid tillbaka och anföll den 13 juli fienden (alltså svenskarna) som var 2 000 man stark. Dessa drevs från sina förhuggningar och nedgjordes fullkomligen och blev fråntagna 7 fältstycken, samt två fanor. 400 svenskar hade funnits på platsen, de övriga hade fått sin räddning på fartygen. Staden Christina är av ryssarna ånyo intagen.

Det ser besynnerligt ut, att svenskarna ännu gör försök att komma in i ett land, som i denna stund, som är sysselsatta att försvaras av 50 000 ryssar och som dessutom dagligen förstärks med nya regementen. Dessa försök, som inte skadar de ryska trupperna på annat sätt än att de måste hålla sig vakna, vilket de för övrigt är vana med, måste emellertid ödelägga landet och störta dess olyckliga invånare i elände, under det fienden varje gång förlorar hälften av sin styrka.

Ett sådant krig är förlåtligt för förövare, som inte behöver sörja för den lejda slaven, som tjänar dem som soldat. Men inte för en hyfsad nation, som bör göra redo för varje droppe blod, som hon låter sina medborgare utgjuta för intressen, som inte endast är hennes egna, utan dem hon själv främst borde avsky.

20.7.1808: Underrättelser norrifrån innehåller, att general Jankowitch den 10 juli 1808, i nejden av Perho, haft en blodig affaire med en corps av 4 500 svenskar under greve Cronstedts befäl. Man vet att denna affaire varat i 8 timmar och att den svenska truppen blivit helt och hållet förskingrad, samt att ryssarna förföljt den åt Öfvre Vetil. Förlusterna känner man inte ännu.