Sammanställt av Lasse Backlund i juli 2025. Uppgifterna tagna ur tidningen Syd-Österbotten juni 1960, alltså 100 år efter telegrafens inrättande.
Allmänt
Telegrafen sägs att i tiderna har uppfunnits av den franska fysikern Ampére (1775–1836), som uppfann elektromagnetismen. Han fick till och med ge namn åt den enhet som mäter elektrisk ström. Men det hade redan på 1700-talet gjorts försök med att elektricitetens hjälp överföra meddelanden. Dansken Örstedt var också med och utvecklade den första tillämpningen av elektricitet.
Det var ändå först 1832 då professor Morse utvecklade en speciell kod, som var en uppsättning av olika ljud som motsvarade specifika bokstäver i alfabetet. Detta var en revolution, som gjorde att det gick att skicka meddelanden över långa avstånd.
I Sveriges anlades den första telegraflinjen år 1853 och i Finland ungefär samtidigt. I början av 1900-talet uppfann italienaren Marconi den trådlösa telegrafen, som till och med kunde skicka meddelanden över Atlanten.
Telegrafen i staden
År 1860, den 2 april sammankallade magistraten i Kristinestad borgarna till en rådhusstämma där det föredrogs en skrivelse från landshövding Berg. Denne frågade om staden kunde tänka sig att ta emot en elektrisk telegrafstation på vissa villkor.
Första villkoret var att staden skulle uppföra en byggnad innehållande elva rum och Berg hade bifogat en ritning på hur gården kunde se ut. Av rummen var två ämnade för telegrafisten, två för signalisten och betjänten, två för telegrafen och fem för stationschefen. Byggnaden skulle dessutom ha två förstugor.
Andra villkoret var att staden skulle förse byggnaden med ”meubler enligt de andra stationernas exempel”.
Det tredje och sista villkoret var att staden varje år skulle bekosta eldnings- och belysningsämnen i byggnaden. Det betydde 41 famnar ved av en klabbs längd och olja för sju oljelampor.
Vid stämman på rådhuset lämnade stadens skeppare och hantverkare in en skrivelse där de motsatte sig projektet eftersom de ansåg att ”telegrafen borde bekostas av de av stadens invånare, vilka tro sig komma att begagna och dra nytta av den”.
Magistraten beslöt då att de skulle försöka utverka förmånligare villkor och beslutet skulle tas senare.
Den 21 maj samma år sammankallade magistraten borgarna på nytt till rådhusstämma. ”Sakens vikt för orten framhölls av magistratens ordförande, men kronolänsmannen, expeditionschefen Gustaf Starke, tulluppsyningsmannen Johan Liljestrand, kofferdiskepparen Anders Widström, fiskareänkan Greta Nordström samt ett stort antal jämte dem undandrog sig all delaktighet i kostnaderna för telegrafstationen, varjämte stadens arbetarklass i skild skrivelse motsatte sig stationens inrättande”.
”Warefter handlande-Borgerskapet inseende vikten av erhållande av telegrafstation i staden yttrade sig vela, då stadens övriga innevånare undandragit sig all delaktighet i saken ensamt överta hela affären, varom Handelssocieteten ock allaredan i särskild sammankomst beslutet”. Ett villkor var dock att staden skulle utbetala de 800 rubel silver som borgarna redan samlat ihop året innan, då det första gången var tal om en telegrafstation.
Borgarna meddelade att de redan har gjort ett femårigt kontrakt med telegrafverket. De andra deltagarna på rådhusstämman hade inte något emot detta arrangemang, som magistraten också kunde godkänna.
”Meublerna” som krävdes och de årliga kostnaderna för lyse och uppvärmning beräknades till 464 rubel silver, så Handelssocieteten iklädde sig en kännbar uppoffring.
Gården som Handelssocieteten hyrde var skeppare Djupströms gård på Strandgatan, som då råkade stå tom. Efter några år köpte Handelssocieteten gården av skeppare Djupströms arvingar och telegrafen var verksam där i många år.