Bönehuset på Västra Långgatan 29

Det här församlingshemmet på Västra Långgatan 29 byggdes under åren 1985 – 1986 och kunde invigas påsken 1986. Den första gården på denna tomt förstördes i den stora stadsbranden i januari 1859. Följande gård byggdes på 1880-talet av skomakaren Sjöblom och den revs i juli 1985 och den nuvarande gården byggdes sedan på samma tomt. Fotot från sydost är taget sommaren 2022.

Sammanställt av Lasse Backlund i februari 2023. Uppgifterna är tagna ur gamla lagfartsregister, mantalslängder, kyrkböcker och tidningar.

Gårdens historia

På stadsplanen från 1751 så har den här tomten nr 39 i det första kvarteret och den ägdes då av borgaren Jacob Boberg.

År 1762 ägdes den här tomten nr 39 av borgaren Jacob Boberg. Hos honom bodde sonen Eric och mågen Matts.

År 1770 ägdes gården av borgaren Jacob Boberg och hos honom bodde sönerna Erik och Carl och mågen Matts.

År 1773 hade den här tomten fått nummer 60 i det första kvarteret och den ägdes av handelsmannen Jacob Boberg. Hos honom bodde sonen Eric och dottern Greta. I gården bodde också Catharina Backström.

År 1777 hade tomten, som nu hade nummer 56 övertagits av sonen, sjömannen Eric Boberg, som bodde med hustrun Maija.

År 1790 ägdes tomten nr 56 av Eric Boberg, som nu är handelsman.

År 1804 ägdes tomten nr 56 av handlanden Eric Boberg och hos honom bodde också sonen Carl Erik och hans hustru Sara.

År 1805 hade tomten nr 56 övertagits av sonen Carl Erik men fadern Eric bor fortfarande i gården.

År 1810 ägdes tomten nr 56 av handelsmannen Carl Eric Boberg.

År 1814 hade handelsmannen Erik Boberg avlidit och gården hade övertagits av änkan Sara. I gården bodde sjömannen Johan Åhman med hustrun Ulla, och sjömanshustrun Magdalena Hermans.

År 1820 hade gården och tomt nr 56 övertagits av Bobergs arvingar.

År 1823 ägdes den bebyggda tomten 56 av handlande Bobergs arvingar. Där bodde upplysningsman Fredric Lönnroth med hustrun och dottern Charlotta

På den nya stadsplanen från 1825, så har tomten fått nummer 55 i det första kvarteret.

 År 1830 ägdes den bebyggda tomten nr 55 av sjömannen Matts Hedelin, som bodde med hustrun Anna. Hos dem bodde också hans svärmor Anna, som då var 68 år gammal.

År 1835 ägdes den bebyggda tomten nr 55 av sjömansänkan Anna Hedelin. På hyra i hennes gård bodde sjömanshustrun Maria Pihlroth och Rebecka Söderberg.

År 1840 ägdes halva gården av sjömansänkan Anna Hedelin och hos hennes bodde också brandvaktsänkan Lisa Falk. Den andra gårdshalvan ägdes av sjömannen Matts Neuman och hans hustru Sofia.

År 1843 ägdes gården av sjömannen Matts Neuman eller Nöjman. På hyra bodde trädgårdsmästaredottern Carolina Widberg.

År 1845 – 1848 ägdes gården av sjömannen Matts Neuman eller Nöjman med hustrun Sofia och flera barn. På hyra bodde skepparen Erik Henrik Sundman (1809-1848) med sin hustru Maria (1816-1870) och en piga.

I slutet av 1840-talet ägdes gården av sjömannen Matts Nöjman, som var född 1806 i Närpes. Han var gift med Sofia Westman, som var född 1808 i Kristinestad. De hade flera barn, bland annat Maria Sofia (1835-1855), Amanda (f.1838), Fredrik Albert (f.1840),  Magdalena Elisabet (f.1843), Matts Victor (f.1846) och Carl Johan (f.1849). Efter Matts Nöjmans död fick Sofia ännu en dotter Ida Elisabeth (f.1861). År 1850 bodde hos dem också hushållerskan Maria Björkman, med sin dotter Maria.

År 1855 ägdes gården av sjömannen Matts Neuman, som bodde med hustrun Sofia och flera mindre barn. På hyra bodde barnmorskan Maria Widlund med sin piga Anna.

År 1858 hade sjömannen Matts avlidit och gården ägdes av änkan Sofia Neuman eller Nöjman, som var bräcklig. I gården bodde också hennes son, sjömannen Fredrik Albert Neuman (f.1840). Barnmorskan Widlund bodde på hyra med sin dotter Charlotta.

År 1859 i januari förstördes gården på tomt 55 i den stora stadsbranden och där bodde då änkan Sofia.

År 1865 ägdes den obebyggda tomten nr 55 av sjömansänkan Sofia Nöjman eller Neuman. Hon bodde inte där och det gjorde ingen annan heller, eftersom det inte fanns någon byggnad där.

År 1869, den 9 januari sålde Sofia Magdalena Nöjman den obebyggda tomten nr 55 åt sjömannen Karl Johan Weckström (1837-1879) för 450 finska mark. Karl Johan hade år 1866 gift sig med Margareta Mikander (1839-1906) från Lappfjärd.

Sjömannen Karl Johan Weckström köpte den obebyggda tomten år 1869 men säljaren, änkan Nöjman kunde inte styrka att hon faktiskt ägde tomten, hon hade alltså ingen lagfart. För att köparen skulle få lagfart måste han då annonsera 3 gånger i Finlands Allmänna Tidning och lika många gånger i den finska tidningen. I annonsen efterlystes eventuell annan ägare, som hade bättre rätt till tomten. Denne skulle i så fall ”inom natt och år” anmäla detta till rådhusrätten i staden. Ingen anmälde sig, vilket betydde att Weckström då kunde få lagfart följande år. I själva verket var det mycket sällsynt att någon anmälde sig, men det finns nog exempel där köpet har gått tillbaka efter dylik annonsering. Den här annonsen, som var undertecknad av borgmästare Aspelund var införd 13 april 1876. Weckström fick lagfart på tomten först på våren 1877.

År 1879 avled sjömannen Karl Johan Weckström och den obebyggda tomten övertogs då av änkan Margaretha och barnen Maria Wilhelmina (1858-1919), Karl Alfred (1871-1934), Johan Emil (1873-1937) och August Wilhelm (f.1877).

År 1883, den 8 augusti sålde änkan Margaretha och de fyra barnen den obebyggda tomten nr 55 för 800 mark åt skomakaren Valdemar Sjöblom (1857-1887). Denne var född i Helsingfors och han gifte sig med Hulda Maria Hagberg (1865-1942) från Kaskö.

År 1884 byggde skomakaren Valdemar Sjöblom den gård, som sedan fanns på denna tomt ända till 1985, då den revs. År 1886 tecknade han en brandförsäkring och vill du läsa om den och om hans gård, så skall du klicka HÄR!

År 1887, den 8 maj avled skomakaren Valdemar Sjöblom och den bebyggda tomten övertogs då av änkan Hulda Maria Sjöblom och 3 minderåriga barn.

På skissen, som visar hur kvarteret var bebyggt omkring 1890, så ser vi att skomakaren Sjöblom hade byggt en gård på tomt 55 längs Västra Långgatan, efter att han förvärvade tomten år 1883.

År 1891, den 16 mars sålde änkan Hulda Maria Sjöblom den bebyggda tomten nr 55 åt handelsagenten Axel Forsberg för 2 100 mark

År 1893, den 17 februari sålde handelsagenten Axel Forsberg och hans 3 omyndiga barn den bebyggda tomten 55 åt handelsbokhållaren Carl Gustaf Romström (f. i Kangasala 1846-1901). Denne hade år 1881 gift sig med Adelina Ridderstad (f. 1848) och de var barnlösa. Carl Gustaf var son till stadsfogden Gustaf Adolf Romström (f. i Ekenäs 1816, d. i Kristinestad 1892) och Agata (f. i Pojo 1812, d. i Kristinestad 1881). som med sin familj flyttade till staden från Kangasala år 1849. Stadsfogden Gustaf Adolf och Agata Romström hade följande barn:

a) Charlotta Wilhelmina, f. 1838, flyttade till Birkkala 1838.

b) Agata Karolina, f. 1840, gift 1891 med färgaren Matts Sallmén i Kristinestad.

c) Eva Josefina, f. 1844, gift 1866 med urmakaren J. J. Bergholm, flyttade 1878 till Lappfjärd.

d) Carl Gustaf, f. 19.12.1846, gift 1881 med Adelina Ridderstad från Kristinestad, död i staden 18.4.1901.

e) Johanna Erika, f.1852, gift 1875 med urmakaren Carl Johan Westerberg, flyttade samma år till Åbo.

År 1901, den 18 april avled Carl Gustaf Romström och änkan Adelina ärvde gården genom ett inbördes testamente.

År 1910, den 17 mars sålde handelsbokhållareänkan Adelina Romström gården och tomten nr 55 åt Kristinestads Lutherska Bönehusförening för 9 000 mark. Köpebrevet undertecknades från föreningens sida av kyrkoherde Emil Törnvall, O. T. Granfors och Wilhelm Martens.

Den här föreningen hade grundats på ett möte på folkskolan 19 november 1905 och den hade till uppgift att åstadkomma ett bönehus för syföreningar, missionsmöten, bibelförklaringar och för skriftskolan. Redan följande dag hade stadgar antagits och avsikten med det kommande bönehuset var främja arbetet för det kristliga församlingslivet och tillväxt. Vid det första mötet fick föreningen 44 medlemmar och redan följande år var de upp i 83. Den första styrelsen bestod av kyrkoherden Georg Laurén, fru Alma Kjerrström, fru Hulda Martens, fröken Ida Englund, herr O. Th. Granfors, herr F. V. Virtanen och herr C. Karlsson. År 1908 bildades en syförening, som genom att sälja sina tillverkningar kunde samla medel till kommande investeringar.

År 1910, den 24 juli kunde bönehuset invigas efter att inre reparationer och förändringar hade gjorts.

År 1919, den 20 mars beslöt föreningen att bygga ut bönehuset med en vinkel på gårdssidan på den norra sidan. På så vis skulle de få en betydligt större församlingssal. Pengar till denna skulle fås via bidrag och tjänstejungfrun Mina Söderlund var den första donatorn, som gav en sparbanksbok innehållande 26 mark 71 penni. Eva Ahlström i Norrmark gav 3 000 mark och år 1923 fick föreningen motta änkan Karolina Strandbergs testamenterade medel, på inemot 50 000 mark. Denne hade redan tidigare gett 3 000 mark för inköp av bänkar till bönehuset.

År 1920, den 20 juni kunde den nya församlingssalen invigas. Samma år sålde föreningen ett uthus i tomtens västra ända för bortrivning.

År 1964 donerade den Lutherska Bönehusföreningen tomten nr 55 med bönehuset och alla inventarier åt den svenska församlingen i Kristinestad. Enligt kyrkoherde Paul Öhrnberg hade församlingen ett behov av ett församlingshem, helst i närheten av kyrkan. Bönehusföreningen donation var välkommen. Eftersom byggnaden var liten så fanns det planer att riva det och bygga ett nytt på samma tomt. Kostnaderna skulle ha uppgått till 300 000 mark och Arkeologiska kommissionen godkände inte ett nybygge i den känsliga miljön nära kyrkan. Församlingen gick därför in för att renovera bönehuset, för att få ett ändamålsenligt församlingshem.

Bönehusföreningen donerade också pengar för inköp av nya stolar och så skulle de också skaffa en ny predikstol dit. Hela donationen värderades till 40 000 mark. Trots att föreningen donerade den fast egendomen, så fortsatte den att verka eftersom den också ägde flera fonder.

År 1967 i september inleddes renoveringen och den beräknades kosta 70 000 mark. Huvudentreprenör var byggmästare Th. Nygren, Langels från Närpes skötte målningsarbetena, Lenni Hakala installerade vatten och värme och Kristinestads elektriska affär skulle sköta om elektriciteten. Nya bord och stolar anskaffades, nya gardiner och ny armatur sattes upp och i festsalen sattes det gamla korset upp på väggen. I det lilla köket sattes in ett nytt kylskåp och en elspis och i den tidigare vaktmästarbostaden inreddes ett hobbyrum. Ett pannrum byggdes i nedre våningen och centralvärme installerades i byggnaden och två WC byggdes också. Hela byggnaden försågs på samma gång med ett nytt plåttak.

Det var skomakaren Valdemar Sjöblom, som år 1884 byggde den här gården och den har efter det haft många ägare. År 1964 donerade dåvarande ägaren Kristinestads Lutherska Bönehusförening gården åt Kristinestads svenska församling. Församlingen renoverade gården och år 1967 kunde kyrkoherde Paul Öhrnberg gläda sig åt donationen och att renoveringen av bönehuset var genomförd. Fotot av Rafael Olin, ur SLS:s samlingar.

År 1967 i november kunde det nyrenoverade församlingshemmet tas i bruk och den storslagna invigningsfesten ordnades den 5 december med många inbjudna gäster.

År 1983 i november beslöt kyrkofullmäktige att församlingen skall bygga ett nytt församlingshem. Det gamla skall rivas och arkitekt Carl-Johan Slotte fick i uppdrag att rita ett nytt på omkring 360 m². Om kyrkostyrelsen beviljar det önskade bidraget, så kunde byggnadsarbetena i bästa fall påbörjas våren 1984. Preliminära ritningar kunde presenteras i januari 1984 och kyrkofullmäktige var speciellt nöjd med att huvudingången kommer att finnas inne på gården och inte ut mot gatan som tidigare.

År 1984 i december kunde kyrkofullmäktige i Kristinestads svenska församling godkänna de ritningar som Slotte hade gjort. Det var främst fasaderna som de ville ändra på och fönstren skulle göras så att de bättre passade in i den känsliga miljön. Totalkostnaden uppskattades till 1,4 miljoner mark och man räknade med att få lån och bidrag från kyrkostyrelsen på 900 000.

År 1985, under ett veckoslut i juli revs det gamla församlingshemmet. Margit Österholm, som satt med i byggnadskommittén berättade då att byggnaden var allt för liten för den dåvarande verksamheten. Byggnaden var gammal och allt för dyr att renovera. Köket var för litet och hela huset var kallt och dragigt.

Byggmästare Th. Nygren valdes till huvudentreprenör och han tyckte att den nya byggnaden, som blir dubbelt större än den gamla, kommer att passa bra in i miljön. Kostnaden beräknades nu till 1,67 miljoner mark och invigningen är planerad till februari 1986.

År 1985 i december firades taklagsfest på bygget och alla var överens om att det blir ett lyckat bygge. Festsalen, som kombineras med serveringsrummet blir rymlig med sittplatser för 140 personer och köket blir ett ordentligt storkök. Den totala kostnaden ser ut att bli omkring 2 miljoner mark. Elsto sköter om elinstallationerna och Sture Karlssons Stukaterm sköter om vatten, värme och ventilation.

År 1986 i februari kunde församlingen ta i bruk det nya församlingshemmet. Kyrkoherde Lars Nisula var mer än nöjd och han gladde sig åt det nya församlingshemmet, som inbjuder till gemenskap och trivsel. Ungdomar har egna utrymmen i den nedre våningen och barnen kan pyssla i dagklubbens rum. Tack vare de stora fönstren mot gatan är festsalen ljus och väggarna har också ljusa färger. De moderna stolarna har dock en mörkare färg, som bryter den ljusa linjen.

Kyrkoekonomen Torsten Särs berättade att bakom talarstolen finns en textilväv, föreställande Jesu återkomst och den har tillverkats av Tellervo Qvisén. I församlingssalen placeras ett konstverk av Birgitta Recksén, med ett motiv av Jesus i Getsemane. De gamla tavlorna från det gamla församlingshemmet, finns också med i det nya.

Leila Österback, som är vaktmästare och som sköter om köket, säger att det är modernt med möjligheter att tillreda större mängder mat.

Församlingshemmet blev genast ett populärt ställe. På söndagarna före gudstjänsten skulle församlingen bjuda på kaffe för en billig peng. Dagklubben hade verksamhet där, liksom Evangeliska Ungas syförening, diakonisyföreningen, Kyrkans Ungdoms syförening och skriftskolan. Aktiviteterna räcker till då pojkklubben, pensionärssamlingen, tonårsgruppen, gitarrgruppen och juniorerna samlas i hemmet.

År 1986, i slutet av mars under påsken invigdes det nya församlingshemmet. Kontraktsprosten Kim Hohenthal biträdd av prosten Holger Andersson, kyrkoherde Tapio Laitinen, kyrkoherde Lars Nisula, prosten Runar Weckström och teol. lic. Bengt Klemets förrättade invigningen och förklarade det helgat som Guds hus. De tackade Gud för det nya församlingshemmet men tackade också de personer som hade sett till att bygget förverkligades. Kyrkokören sjöng flera psalmer och deltagarna kunde konstatera att akustiken var god.

I dag är församlingshemmet i gott skick, efter att fasaden byttes ut i början av 2020-talet. En inre renovering planeras men tidpunkten för den är oklar.

Foton och annan information

Brädfodringen på församlingshemmet har förnyats i etapper och här syns det att gaveln är klar medan fasaden mot gatan står i tur. Till höger syns lite av Granlunds gård på Västra Långgatan 27. Fotot från sommaren 2021.
Eftersom tomten sluttar kraftigt, så fanns det möjlighet att bygga den västra ändan av församlingshemmet i två våningar och ungdomarnas utrymmen kunde då placeras i nedre våningen. Fotot från sommaren 2020.
Ingången till församlingshemmet finns på innergården och till höger om den finns serveringsrummet och festsalen. Till vänster finns bland annat dagklubbens utrymmen och i nedre våningen finns ungdomarnas utrymmen.
Arkitekten Slotte lyckades planera församlingshemmet så att det mycket bra passar in i den gamla miljön nära kyrkan. Fotot från sommaren 2020 är taget från nordost.
År 1917 grundade predikanten J. A. Sundström en religiös förening i Lintula vid Storträsket, som en underförening till Evangeliska Unga. År 1921 uppförde föreningen ett eget bönehus i Lintula. Verksamheten på gick ända till år 1985 och huset såldes åt en privat person men korset på väggen vittnar om husets historia. Bönehuset i Lintula var redan för 100 år sedan ett omtyckt ställe, som lockade folk från staden för att lyssna på prästernas budskap. Så gott som varje vecka samlades man i bönehuset och folk kom också lång väga ifrån, för att få umgås och träffa andra likasinnade. Det sägs ”att den enda som har blivit omvänd på bönehuset i Lintula var Agustas hund, som blev motad i farstun när den ville in”. Fotot från sommaren 2022.
På kartan från 1940, så syns det bra att den vinkel som år 1920 byggdes in på gården var mycket större och bredare än själva huvudbyggnaden längs med gatan.

Annonser