Artikel av Sten Stensson i Syd-Österbotten 7.8.1912. Renskrivet av Lasse Backlund i maj 2021:
Av allt att döma var fadern av tysk börd. Hans namn var Johan Mattens. Kirurg under många år vid Nylands dragoner var han i tillfälle att ge sonen en vårdad uppfostran. Efter vid Åbo akademi avlagd studentexamen fortsatte han sedan där sina studier med juridiken som huvudämne.
Borgmästarbefattningen i Kristinestad erhöll han år 1774, och då det fyra år senare var fråga om val till den då sammanträdande riksdagen, hedrades han ävenledes med detta förtroende. Det var i slutet av 1778, som denna riksdag sammanträdde. En hel del ärenden förelåg till behandling under densamma, som, enligt vad konungen redan i trontalet gav tillkänna, närmast var samlad för att utröna vilka lämpliga åtgärder man borde vidtaga för lindrande av den nöd, som på sina ställen med anledning av närmast föregående års dåliga skördeförhållanden var rådande.
Strax efter att riksdagen hade sammanträtt nedkom drottningen med en son, sedermera konung Gustaf IV Adolf. Glädjen häröver var synnerligen stor såväl hos konungen, som ständerna. Kungen inbjöd ständerna till att bli faddrar åt den nyfödde världsmedborgaren och med anledning av det beslöt ständerna att ge en faddergåva av 300,000 daler silver, ett belopp som konungen med anledning av nöden, begärde få nedsätta med en tredjedel. Härigenom tillvann han sig stora sympatier från allmogens sida, som i honom såg en mild och rättvis konung, som ville sitt folks och sitt lands stora framgångar och väl.
Ännu mera stadfästades man i denna sin tro genom den mildring i rådande lagar, som konungen vid samma riksdag föreslog. Han påpekade nämligen behovet av dödsstraffets avskaffande för trolldom och vidskepelse samt för barnamord, vilket också blev riksdagens beslut.
Även till den riksdag, som år 1786 samlades hedrades borgmästare Mattens med förtroendet att vara ombud för Kristinestad. Den förnämsta fråga, som man under samma riksdag hade att behandla rörde sig om den så kallade passevolansavgiften, som föranledde en långvarig och delvis ganska häftig diskussion. Denna avgift skulle ju erläggas av de rusthållare, som under marscher och tåg var skyldiga att skjutsa ryttare till vissa bestämda platser. Nu ville man ytterligare att rotehållarna skulle inberäknas bland dessa, vilket väckte ett stort och ganska allmänt motstånd. Inte minst var detta förhållandet bland oppositionsmännen inom det adliga ståndet, vilka också genomdrev att förslaget till konungens stora förargelse, blev förkastat.
Borgmästare Mattens hedrades under sin riksdagsmannatid med flera kända förtroendeuppdrag. Ansluten till hovpartiet, som han var, fick han även åtskilliga vedermälen från detta håll. Till dessa kan man särskilt räkna assessorstiteln och den titel av lagman, som han frampå 1800- talet fick ta emot. Han avled först år 1822.