Den 6 augusti 1877 hade änkan Fougstedt påhälsningar av våldsamma tjuvar och det här dådet väckte bestörtning i staden och fick stor uppmärksamhet i landets tidningar. Vasabladet skrev en kort notis om händelsen den 15 augusti men tidningen lovade att skriva mer om händelsen i det följande numret. Denna långa artikel publicerades i Vasabladet den 18 augusti 1877 och är renskriven av Lasse Backlund i juni 2024:
Natten mot den 6 i denne månad, kl. halv 2, väcktes änkefru Josefina Fougstedt, som bebor gården N:o 152 i denna stads tredje kvarter, av barnarop att tjuvar var i våningen och märkte vid uppvaknandet två karlar, som först sökte gömma sig bakom en av sängarna, men då fru Fougstedt stigit upp, närmade sig henne och den ena med kniv tilldelade fru Fougstedt ett omkring fyra tum långt sår, som sträcker sig från hårfästet tvärs över pannan till strax ovanom vänstra ögat, med den påföljd att fru F. av vanmakt neddignade, varefter banditerna, som redan förut enligt vad efteråt erfors gjort sina husvisitationer, ytterligare börjat leta efter något för dem dugligt, samt först när fru F. tillkvicknat och börjat ropa på „Axel, Matti och Antti” och hjälp, bestående av husets kvinnliga tjänstepersonal, ankommit och förenat sina nödrop med fru F. funnit sig, innan närboende anlänt, föranlåtna att avlägsna sig med ett större bylte kläder som de hopbundit till knyte.
— Sedermera märkte man att banditerna ifrån trappan genom fönstret inkommit i en handkammare, där de, att förstärka sig, druckit mjölk, därifrån i tamburen, där ett dukat aftonbord stått och banditerna låtit maten sig väl smaka, samt därifrån begett sig i salen, påtänt ett ifrån ljuskronan nedtaget ljus och begett sig in i förmaket, där de med kniv lyckats uppbryta två lådor till en chiffonier och kringstrött brev och andra papper, men inte lyckats överkomma uti samma chiffonier förvarad en större penningsumma, samt därifrån återgått samma väg till tamburen, där de antagligen bildat det sedan medförda klädknytet och från tamburen vidare till handkammaren, därifrån en tapetdörr lett till rummet, där fru F. och sina minderåriga barn, det äldsta omkring sju år, och en nära anhörig, en tärna om sexton år, som varit den som först observerat tjuvarna, njöt sin nattvila.
Banditerna hade ifrån Fougstedts sökt sig ner till norra stranden av Stadsfjärden och då de blivit observerade och eftersatta av bagareänkan Packalens gesäll Öman, den ena, som haft klädknytet, kastat det i fjärden och lyckats själv komma i en båt, varmed han begett sig ut på fjärden och den andra begett sig längs med stranden och då han sett sig eftersatt av Öman, skjutit ett skott emot honom, så att Öman förlorat all vidare lust att förfölja karlen, utan återvänt och uppfiskat klädknytet ifrån fjärden.
— Emellertid begav sig banditerna, den ena i båt och den andra över den bro som leder över stadsfjärden till östra sidan av fjärden, men blev där motade av sjömannen August Ahlberg, som är därstädes anställd av handelssocieteten för att vakta plankupplagen och handlandes magasiner och som emot banditerna avlossat två skott, dock utan att träffa, samt då han inte haft flera skott att avlossa och dessutom varit ensam, hade den ena av banditerna avfärdat honom med att „draga blankt” två knivar, varefter båda i „godan ro” avlägsnat sig.
Vid anställda spaningar, lyckades det vår nitiske stadsbetjänt Sandbäck vinna så mycket ljus i saken att den ena av karlarna, som några dagar tidigare blivit jämte en annan synlig i staden och sålt galvaniserade (?) järnbleckskedar, var en till namnet okänd Mustasaari- eller Kvevlaxbo och den andra en före detta dräng Gabriel Gabrielsson Pihlajamäki, från Kauhajoki socken och föranledde dessa upplysningar Sandbäck, som erfarit att karlarna har begett sig österut, att fortsätta sina efterspaningar till Kauhajoki och Kurikka socknar och vunnit de upplysningar att Gabriel Pihlajamäki där varit synlig men, trots att Sandbäck varit honom tre gånger på spåren, likväl inte lyckats gripa och det av ganska antagliga skäl som Sandbäck uppgett: „nyt on jäneksellä ja warkaalla tyysiä joka puskan alla, ja huono niitä nyt on saada kiinni” (haren och tjuven har nu husrum i varje buske och svårt är att gripa dem nu).
— I övrigt har man sig om Gabriel Pihlajamäki bekant att han för omkring fem år tillbaka ifrån bonden Jyrä, i Kurikka socken, där han skall tjänat som dräng i flera år, kommit och tjänat ett år hos numera avlidna handlanden Kjellberg i denna stad, varefter han försvann och hitsändes, såsom av honom uppgiven hemort, sistlidne höst, om vi inte missminner oss, ifrån Åbo, där han anhållits av polis såsom en lös och kringstrykande person, men kunde här, i följd av sjukdom inte ställas på fri fot utan förpassades vidare till allmänna sjukhuset i Wasa för att komma på den avdelningen, där genom lättsinne åsamkade sjukdomar botas och, medan Gabriel P. var på sjukhuset, infordrades om honom prästbevis, som här likväl inte kunde erhållas, utan uppgav vederbörande att en sådan person härstädes inte var kyrkskriven.
— Nu lär Gabriel Pihlajamäki emellertid dagarna innan inbrottet hos fru Fougstedt försett sig ifrån denna församling med prästbevis, som skall lyda: „frejden utan anmärkning och har dessutom den fördelen att vara, som man säger „alldeles färskt” eller med andra ord nyligen daterat.
Även detta bevis kan mycket försvåra gripandet av Gabriel Pihlajamaki, som, där han möjligen antastas, i förlitan på sitt prästbevis, framdrager det, under förklaring, emot alla motpåståenden: „mutta minulla on puhdas papinkirje” (men jag har ju rent prästbevis).
Såsom av det anförda framgår, torde det ej vara tvivel underkastat att inte Gabriel Pihlajamäki varit en av de hemska nattbesökarna hos fru Fougstedt och att Sandbäck är den som i väsentlig mån bidragit till denna upptäckt, skada blott att han, trots att han ännu är i sin fulla mannakraft, vartill hans mer än prisvärda rigorösa levnad bidragit, börjar bli gammal, ty han är några och femtio år och skada att han ej har i våra två andra stadsbetjänter helst för en halv procent att i dylika fall påräkna biträde.
(Huru är det herrar stadsfullmäktige, månne ej magistratens förslag om en fjärde stadsbetjänt med ordentlig lön, åter kunde komma på dagordern? Detta så länge inom parentes!)
— Nu åter till Gabriel Pihlajamäki och konsortes. Allt tyder på att en tredje person måste finnas som varit banditerna behjälplig med att ordna det nattliga besöket så planmässigt det synes blivit verkställt och uti att lämna dem en fullkomlig beskrivning om lokaliteten och beskriva chiffoniern, som, ehuru andra möbel, tillåsade, funnits att tillgå, men inte blivit vidrörda, varit husets kassaskåp, och vari för tillfället även, såsom ovan nämnd är en större penningsumma för tilltänkt remissa förvarades och även blev räddad undan rövarnas klor.
Att fru Fougstedt på grund av det förövade våldet besväras av en synnerlig nervretlighet och ständig rädsla för vidare våld kan varje läsare härav bättre fatta än — jag tolka.
Annars kan man, på grund av det som hänt inte lämna ovidrört, varav det kommer sig att en person tidtals står kyrkskriven tidtals inte, helst han inte under åtminstone de tre senare åren finns inom denna goda församling mantalsskriven, ävenså vill det falla sig svårt för Eder krämare av gamla nyheter att ej påpeka det vår polisordning stadgar: ”att sjömän, gesäller, lärgossar, tjänstehjon, arbetare och försvarsfolk samt deras vederlikar vare förbjudet att efter klockan tio om aftonen från September månads början till April månads slut och efter klockan tolv om natten den övriga årstiden utan att vara i lagligt och nödvändigt ärende stadde och tjänstefolk utan tillstånd av sitt husbondsfolk”, samt att en dylik som efter nämnda klockslag anträffas på gata eller torg, förutom böter av fem mark, dessutom för natten är hemfallen till gäst i stadshäktet, och vad orsaken kan vara därtill att detta stadgande i polisordningen bättre, än vd hos oss verkligen är fallet, int efterföljes, åtminstone vad beträffar alldeles obekanta personer, dem man, då det någon gång händer att man fördröjt sig litet längre på en utfärd till någon villa utom staden eller någon villa i skärgården, får ofta träffa, strykande kring gatorna, utan att veta om de är fiskar eller fåglar.
Och då ett dylikt, som ovan omtalats, dåd kunnat inträffa denna ljusa årstid, vad har vi då att vänta oss den snart instundande mörka tiden?
— Till förekommande av dylikt och till mera tryggande av liv och egendom, önskade vi för framtiden få föreslå: att om någon person som inte är försedd med klanderlösa intyg av vederbörande präst, länsman och kommunalstyrelse (synnerligast av den sistnämnda, som bäst känner sitt folk) däröver att innehavaren är berättigad att bege sig utom sin hemort att söka sig arbetsförtjänst och att fullt förtroende för honom kan has, samt att vederbörande polismyndighet och de som utövar denna makt, inte med likgiltighet låta en „slarvdangel,” passera sig med mindre än att tillfråga honom om han är behörigen dokumenterad och, där sådant inte år fallet, utan vidare hemförsända honom på den kommuns bekostnad därifrån person är. Då borde staden kunna till stor del befrias ifrån den lösa befolkningen av vilken den nu är överhopad, synnerligast, enär vår polisstyrka är så ringa, tack vare våra herrar stadsfullmäktige, som håller igen pungen, trots vinster av brännvinsutminuteringen och även andra stadens tillgångar, där den borde vara öppen.
Också våra arbetsgivare borde lämna polisen liten handräckning och inte alldeles utan vidare anta den första, som de eller deras utskickade på torget anträffar, i arbete för dagen, utan däremot göra sig underrättad om mannens antecedentia och där behovet sådant påkallar, genast anlita polis, då, så åtminstone önska vi tro, blir livet något tryggare för framtiden. Mången kan invända häremot att allt detta åstadkommer endast besvär och det är väl sanning däri, men det befordrar också trygghet till liv och egendom.
— Vare detta för denna gång nog sagt i ämnet. Blir det härmed ej annorlunda återkommer vi nog därtill. ”Puhuen asiat paranevat, sanoo vanha sananlasku.”
Rådstuvurättens behandling i Kristinestad enligt rättens protokoll
Tjuvarna gripna i Åbo
I början på september 1877 grep polisen i Åbo de misstänkta tjuvarna. I dagstidningarna hade poliserna läst om dådet och visste också vilka förövarna var. Då de greps hade Gabriel Pihlajamäki, som kallades ”Kaapo” ett par damstrumpor på sig, som han påstod att han hade köpt för 40 penni ”av en qvinna” i Kristinestad. Förhören i Åbo inleddes den 4 september och de leddes av stadsfiskalen Mannström. Vid det första förhöret uppgav männen att de redan den 4 augusti hade begett sig till fots från Kristinestad mot Björneborg och kan därför inte vara de skyldiga. Kristinestads stadsfiskal Eklöf skickade ett telegram till Åbo, där han skrev att de gripna männen är ”de eftersökta våldsverkarna, hitsänd banditerna”!
Förhör med de misstänkta
Den 12 september förpassades de båda männen till stadshäktet i Kristinestad, där fortsatta förhör inleddes. De uppvisade då sina prästbevis, som de hade på sig:
”Förre drängen Gabriel Pihlajamäki från denna stad är född den 8 mars 1852 och har nödig kristendomskunskap, god frejd samt rättighet till nådemedlens bruk. Kristinestad den 3 augusti 1877. E. A. Rikberg, prost”.
Det här prästbeviset var uppvisat och stämplat på poliskontoret i Björneborg den 10 augusti 1877. Den andra mannens prästbevis lydde:
”Backstugukarlssonen Anders Isaksson Sjöblom från Österhankmo i denna församling är född den 20 oktober 1854 samt välfrejdad och till nådemedlens bruk berättigad: Kvevlax den 25 april 1877. Edvin Karsten, kyrkoherde.”
Detta prästbevis uppvisade Sjöblom och stämplade den 4 augusti då han anlände till Kristinestad och detsamma uppvisades och stämplades den 10 augusti, då han anlände till Björneborg.
Första gången i rätten
Vid den första behandlingen i rådstuvurätten den 19 september uppvisades en del saker, som de bägge männen hade haft på sig vid gripandet. ”Ett par finare bomullsstrumpor af blekt garn samt tvenne påtagligen såsom karlahalsdukar begagnade bitar av blårutigt tyg”.
Några vittnen hade stadsfiskalen inte hunnit inkalla utan den fortsatta behandlingen uppsköts till den 24 september.
Fortsatt behandling
Vid den fortsatta behandlingen den 24 september uppgav stadsfiskalen Eklöf att Josefine Fougstedt svåger, kontoristen Axel Fougstedt på morgonen den 6 augusti hade anmält inbrottet och misshandeln till stadsfiskalen. Han uppgav då att två tjuvar hade brutit sig in i gården nr 152 och där av Josefine stulit två dufflar och en ylle regnkappa, en yllesjal, en äldre svart sidenkjol, en siden halsduk, en servett, en silvermedalj, en vägkappsäck av läder och en huggyxa. Axel själv hade förlorat en sommarpaletå. Han uppgav också att inbrottstjuvarna hade brukat våld mot Josefine och tillfogat henne ett långt knivsår i ansiktet.
Det mesta tjuvgodset hade hittats vid stranden på bagareänkan Alexandra Packaléns tomt nr 172, alltså på Strandgatan 26.
Vid den fortsatta behandlingen hördes målsägande Josefine Fougstedt. Hon uppgav att hon vid halvtvåtiden på natten väcktes av sin fosterdotter Anna Nordberg, som sov i samma rum. Hon såg då att två främmande män fanns i sovrummet och de försökte gömma sig bakom sängen. Josefine skulle då rusa iväg för att be om hjälp då den ena mannen ställde sig i hennes väg och slog henne i ansiktet med ett verktyg. Hon dignade ned på golvet men förlorade inte fattningen.
Josefine steg upp och ropade på hjälp och de båda männen avlägsnade sig genast från rummet. Pigorna Maria Sundqvist och Ida Grönlund kom nu till hjälp och Maria öppnade ett fönster och hoppade ut på Västra Långgatan. Hon rusade över gatan till målarmästare Lindqvists gård för att be om hjälp och inom kort kom målaren tillsammans med ett par män över till Fougstedts gård.
Några tjuvar såg de inte till men de märkte att Josefine blödde från såret i ansiktet. Hon blev ”tvingad att inta sängen under en veckas tid” och tjänstefolket berättade då att tjuvarna hade brutit sig in genom ett fönster i förstugan inne på gården. De hade först genomsökt flera rum och brutit upp en byrå och kastat papper omkring sig. Josefine märkte också att ett ljus i takkronan fattades. En nyckel till en ängslada fattades också men den hittades i vedliderlåset, därifrån en huggyxa hade stulits.
Kontoristen Axel Fougstedt uppgav vid förhöret att han bodde i samma gård men i den andra ändan och han mitt i natten blev uppväckt av målarmästaren Lindqvist.
Följande vittne var fosterdottern Anna Nordberg, som hade vaknat av tjuvarnas ljud då de öppnade dörren till sängkammaren. Josefine hade ställt en stol mot dörren och ljudet av denna väckte Anna. Anna väckte då Josefine, som rusade upp ur sängen då hon märkte att det fanns tjuvar i rummet. Anna såg att den ena mannen slog till Josefine, så att hon föll baklänges ner på golvet.
Anna berättade att hon inte kunde se anletsdragen på tjuvarna men vill minnas att hon tidigare hade sett en av männen på torget där denne stod och sålde skedar av jernbleck.
Följande att höras var den ena misstänkta, Anders Isaksson Sjöblom. Denne uppgav att hans far, backstugusittaren Isak Sjöblom var död medan modern Anna fortfarande levde och bodde i närheten av Vasa. I tre års tid hade Anders arbetat hos en smed på Roparnäsbacken och efter det arbetade han på en ångbåt som gick mellan Gävle och St. Petersburg. Sedan arbetade han på ångfartyget ”Fennia” men under en lång har han arbetat som dagsverkare.
I början på augusti 1877 hade han sammanträffat med Gabriel ”Kaapo” Pihlajamäki och den 4 begav de sig till Kristinestad. De fortsatte genast mot Björneborg och första natten stannade de på gästgiveriet i Träskvik och den andra på gästgiveriet i Långfors i Sastmola. Till Björneborg anlände de den 6 augusti där de omkring den 10 uppvisade sina betyg hos polismyndigheten. Han medgav att han på torget i Kristinestad hade försökt sälja några skedar men att dessa var inköpta i en affär.
Den andra misstänkta, Gabriel Pihlajamäki uppgav att han föddes i Kauhajoki men i unga år flyttade till Kurikka med föräldrarna Gabriel och Sofia. Fadern Gabriel avled där av hunger under det sista nödåret men modern lever ännu i Kurikka. Omkring 1868 fick sonen Gabriel tjänst som dräng hos handlande Reinhold Soltin på Strandgatan 42 men efter en tid blev han dagverkare i Kristinestad, i Björneborg, i Åbo och i Vasa.
Av vicepastor Rikberg i Kristinestad fick han ett frejdebevis och tillsammans med Anders Sjöblom begav de sig mot Björneborg, dit de anlände den 6 augusti.
Varken Josefine Fougstedt eller fosterdottern Anna Nordberg kunde med säkerhet intyga att de två männen var de som varit inne i deras sovrum men att de nog påminde om dem.
Vittnesförhören
3). Pigan Maria Sundqvist berättade i förhöret att hon och den andra pigan hade sovrummet intill Josefines sovrum. Hon hade vaknat då Josefine hade ropat ”Herre Gud flickor, de tar livet av mig”. I dörren hade hon mött den blödande Josefine och i rädslan hade hon öppnat sitt sovrumsfönster och hoppat ut för att söka hjälp hos målarmästare Lindqvist på andra sidan gatan.
4). Den andra pigan Ida Grönlund instämde i det tidigare vittnets berättelse. En tredje piga, Sofia Blomberg uppgav också att hon hade vaknat av Josefines rop på hjälp men eftersom hon själv var sjuk just då, så lämnade hon inte sängen.
5). Vittnet Malakias Isaksson Pasi kunde vid förhöret berätta att han en dag under höbärgningen vid skräddareänkan Saxbergs gård hade träffat på Gabriel Pihlajamäki och att denna då hade haft en halsduk, liknande den som hittades i tamburen hos Josefine Fougstedt efter inbrottet.
6). Bagargesällen Matts Anders Lund, som var i lära hos bagareänkan Alexandra Packalén (på Strandgatan 26) berättade att då han tillsammans med bagargesällerna Johan Oskar Raukanen och Gustaf Öhman, vid 3-tiden på morgonen var på väg till bageriet, såg han en mansperson springa förbi den östra gaveln på uthuset invid bageriet. Framkomna till bageriet, som låg nere vid stranden i tomtens södra ända, så såg de en annan man komma springande och såg att det var Gabriel Pihlajamäki. De såg att Gabriel bar på en blå duffel och att han hade en yxa med sig.
På rådmansänkan Strandmans gård, som låg söder om bageriet fick Pihlajamäki tag i en roddbåt och med ett par bräder försökte han med denna ro iväg över fjärden. Bagargesällerna misstänkte då att Pihlajamäki begått något brott och med en annan roddbåt begav de sig efter den flyende, som försökte ta sig mot mynningen av Tjöck å.
Då Pihlajamäki märkte att han var förföljd och tänkte bli upphunnen ändrade han riktning och med bräderna rodde mot udden vid begravningsplatsen i stället. I närheten av stranden hoppade han i vattnet och sprang i land. Gesällerna försökte då springande få fatt i Pihlajamäki men då denne då tillsamman med en annan man som hade dykt upp sprang mot magasinbyggnaderna, så vände de i stället tillbaka till stranden. Då de kom i närheten av kyrkväktaren Wilhelm Kankaanpääs bostad hörde de ljudet av ett skott och de trodde att männen var beväpnade, så gick de ner mot stranden igen. I Pihlajamäkis flyktbåt hittade de bland annat en yxa.
Då fiskalen Eklöf visade upp yxan i rätten kunde gesällen Lund intyga att det var just denna yxa som Pihlajamäki hade haft med i båten. Eklöf frågade också om yxan hade tillhört Fougstedt och Axel kunde intyga att så var fallet.
7). Målarmästaren Lindqvist (som bodde i nuvarande Spectras gård) vittnade att han mitt i natten blev uppväckt av Fougstedts piga Maria Sundqvist. Han tog med sig gesällen Gustaf Adolf Granberg och lärlingen Gustaf Ferdinand Engström men såg inga främmande personer på vägen till Fougstedts.
På kökstrappan låg en bit bröd och ett köttstycke och i förstugan låg en hatt, en mössa och en barnpaletå. Han såg också att ett fönster var borttaget och en byrålåda var uppbruten. Inne i kammaren hittade han fru Fougstedt kraftigt blödande ur ett sår i pannan. Med sina biträden försökte målare Lindqvist spana efter förbrytarna. Han gick då in till kontoristen Axel Fougstedt, som då ännu låg och sov, ovetande om vad som just hade hänt.
Målargesällen och målarlärlingen intygade att det var så det hade gått till.
8). Följande vittne var Carl Fredrik Wilander, som i egenskap av verkmästare på änkan Fougstedt lädergarveri invid vägen till Tjöck ledde arbetet där. Mellan sju och åtta på morgonen hade han begett sig in till staden och han mötte då man, som liknade Gabriel Pihlajamäki. Inne i staden fick han höra om inbrottet och våldsdådet hemma hos änkan Fougstedt och misstänkte då att mannen som han mötte hade något med saken att göra.
Han började då följa spåren efter mannen och han kunde följa dem ända till Tjöckfors brännvinsbränneri i Tjöck. Wilander återvände då till garveriet och då kom en okänd man dit och gav honom den minnesmedalj, som hade blivit stulen om natten. Den okända mannen hade hittat den och gissade att den hade med inbrottet att göra.
9). Följande vittne var Packaléns bagargesäll Gustaf Öhman, som nu uppgav att han på stranden på rådmansänkan Strandmans granntomt hade hittat den duffelkappa, som Pihlajamäki hade burit. På stranden nedanför Packaléns bageri hade han hittat Josefines läderväska, som var nedsänkt under vattnet. Han berättade att han knappast skulle ha hittat väskan, om inte ett stearinljus hade stuckit ut genom sidan på väskan. Gesällerna undersökte väskan och hittade det mesta av tjuvgodset i den.
Raukanen intygade att han var med i båten som förföljde den flyende tjuven över Stadsfjärden men då han stod i båten de två andra kunde han inte identifiera den flyende.
10). Följande vittne var Greta och August Ahlberg, som under natten då inbrottet skedde var nattvakt på varumagsinen på Östra sidan, som affärsmännen i staden ägde. Vid 3-tiden på natten hörde Ahlberg högljudda röster från bagare Packaléns tomt på andra sidan. Efter en stund såg han två båtar komma i full fart mot östra sidan och han hörde att personerna i den förföljande båten ropade att ta fast tjuven. Ahlberg begav sig då genast till den öppna platsen öster om begravningsplatsen. Då han kom dit såg att Gabriel Pihlajamäki kom springande längs med stenmuren mot begravningsplatsen på dess norra sida.
Den springande Pihlajamäki observerade då makarna Ahlberg och han vek då av norrut ut på en äng, därifrån han kunde nå landsvägen till Tjöck. Med sin pistol sköt då Ahlberg två skott för att på detta sätt få Pihlajamäki att stanna. Paret Ahlberg sprang då till landsvägen medan den flyende Pihlajamäki sprang på ängen och mellan dem gick en stengärdesgård. Ahlberg lyckades då få Pihlajamäki att stanna genom att hota med mera skjutande och Pihlajamäki satte sig då på hägnaden.
Ahlbergs hustru Greta sprang sedan mot staden för att söka hjälp med att gripa tjuven. Troligen började Pihlajamäki nu ana att Ahlberg inte hade mera skott i sin pistol så han dristade sig att hoppa ned från stengärdesgården och fortsatte att springa längs med vägen mot Tjöck. Ahlberg konstaterade då att han inte kunde uppta flykten.
Efter någon timme då vakthållningen på Östra sidan slutade, så mötte makarna Ahlberg en okänd man på Stenbron över Stadsfjärden. Mannen sprang i full fart med ett skynke under armen och nu och då tittade han bakåt, för att se om någon förföljde honom. De kunde inte gå ed på att den mannen var Anders Isaksson Sjöblom.
11). Följande vittne var Sofia Lolax, som berättade att hon idkade månglerihandel på torget i staden. Lördagen den 4 augusti hade hon sett att Gabriel Pihlajamäki på torget och han hade då en halsduk exakt lika den som hade hittats på gården hos Fougstedt efter inbrottet.
12). Följande vittne var Johan Jakob Harjunpää, som under höbärgningen på skräddareänkan Saxbergs ängar hade träffat på Pihlajamäki, som då hade på sig en likadan halsduk, som den som hittades i tamburen efter inbrottet hos Fougstedt. Aftonen före stölden hade Harjupää sett både Pihlajamäki och Sjöblom stå utanför Wilhelm Parmanens gård vid torget.
Efter att ha hört alla dessa vittnen bestred de åtalade alla vittnesmål och krävde att gästgivarna i Träskvik och i Långfors i Sastmola skulle höras. Också en lanthandlare Åhman från Lappfjärd borde höras.
Rätten beslöt att uppskjuta behandlingen av detta ärende till den 8 oktober, då stadsfiskalen Eklöf skall närvara liksom målsägande Josefine Fougstedt och hennes svåger Axel Fougstedt. Pihlajamäki och Sjöblom förpassades tillbaka till stadshäktet.
Fortsatt behandling
Den 8 oktober återupptogs rättegången mot de båda misstänkta männen. Samtliga inkallade vittnen var på plats utom handlanden John Åhman från Lappfjärd. I ett brev meddelade han rätten att han hade blivit kallad som vittne till en annan rättegång i Ilmola. Han skrev att två män som ”sågo högst banditaktiga ut ” hade besökt hans affär på lördagen, ett par dagar före inbrottet och han trodde att dessa var de två misstänkta.
13). Första vittnet för dagen var pigan Henrika Wikbäck. Hon hade samma natt som inbrottet skedde tillsammans med lärlingarna Michel Nygård och Wiktor Lillsjö, återvänt ”från ett besök söder i staden, dit de begifvit sig för att beskåda en brud”. I korsningen av Östra Långgatan och Kolbacksgränden hade de sett två män komma springande nedför norra kvarnberget mot gränden. Männen fortsatte ända ned till stranden vid bagareänkan Packaléns gård. Vittnet och de två lärlingarna följde efter och nere vid vattnet hittade de paletå, som de tog till vara.
Det visade sig vara den paletå, som Axel Fougstedt hade mistat vid inbrotten tidigare på natten. Paletån visades upp i rätten och alla vittnen och Axel Fougstedt intygade att det var just den rätta paletån.
14). Följande vittne var repslagaredottern Cecilia Wallenius, som brukade arbeta som servererska på Karl Johan Brännlunds ölstuga på tomt nr 73 i det första kvarteret (Staketgatan 32). Mellan klockan 10 och 11 på kvällen före inbrottet hade två män försökt komma in i ölstugan men inte blivit insläppta. De krävde att dörren skulle öppnas och då Wallenius började ropa efter hjälp, försvann den ena mannen medan den andra stannade kvar. Efter en tid försvann också de andra mannen men vittnet Wallenius kunde gå ed på att männen var de misstänkta.
15). Följande vittne var Frans Granlund, som om söndagen den 5 augusti besökte bagare G. A. Rosengren söder i staden för att köpa bröd. Utanför bageriaffären fick han syn på både Pihlajamäki och Sjöblom. Han drog sig till minnes att han en gång hade sett då Pihlajamäki steg i land från en skuta att han då hade på sig samma typ av halsduk, som hittades i tamburen hos Fougstedt efter inbrottet.
16). Följande vittne var färgarelärlingen Michel Nygård, som tillsammans med vittnet nr 13 hade sett männen gå nedför Kolbacksgränden. Han trodde då att männen var fiskare på väg ned till stranden. Han hade sett att de två männen vadat ut i vattnet vid bagareänkan Packaléns gård och gått över Kolbacksgränden till färgaremästare Matts Sallméns gård. Den andra mannen hade tagit en båt från Packaléms gård och med denna börjat ro över fjärden. Eftersom natten var ”töcknig” så kunde han inte med säkerhet säga att det var just de två misstänkta som han hade sett. Han påstod också att Wiktor Lillsjö inte hade varit, såsom Henrika Wikbäck hade vittnat.
17). Följande vittne var Wiktor Lillsjö, som var i lära hos färgaremästaren Sallmén, som bodde vid stranden invid Kolbacksgränden. Om natten blev han uppväckt av Michel Nygård, som var i lära i samma gård. Han fick då höra att två män, som såg ut att vara ute i olovliga ärenden hade synts på Kolbackgränden. Genom fönstret såg han den ena mannen men då han efter att ha klätt på sig kom ut var båda männen försvunna.
18). Följande vittne var Josef Henrik Bergqvist. som av stadsfiskalen Eklöf fått i uppdrag att under tre nätter gå vakt utanför stadshäktet. Han skulle närmast se till att några utomstående inte kom i kontakt med de två misstänkta fångarna. Själv förde Bergqvist långa diskussioner genom fönstret med Sjöblom och Eklöf ville att Bergqvist skulle låta skriva ned vad som hade sagts. Han berättade då för Anias Sandbäck och denne skrev ned vad som sagts på finska.
Bergqvist berättade om de tre kvällar och vad de hade talat om. Vid varje tillfälle trodde Sjöblom att han nog kommer att få fängelse ett par år ”mutta Kaapo saa varmasti kolme”. Bergqvist frågade då ”kuinka hän meni Kaapon kanssa niin huonoin toimin. Sjöblom vastasi että hän tuli narratuksi”.
19). Anias Sandbäck intygade att det var han som hade skrivit ned vad det tidigare vittnet hade berättat. Sandbäck tyckte att Sjöbloms prat lät som ett erkännande.
20). Följande vittne var Karl Gustaf Bränn, som förestod gästgiveriet i Träskvik. Han visste berätta att de båda misstänkta hade varit på väg söderut den 4 augusti och då passerat gästgiveriet.
21). Följande vittne var Viktor Johansson Träskvik, som bodde nära gästgiveriet i Träskvik. Han berättade att de båda misstänkta hade begärt och fått nattkvarter i hans gård. Följande morgon hade männen begärt hästskuts till Björneborg men då det nekades avlägsnade sig männen och Träskvik lade inte märke till åt vilket de gick.
22). Följande vittne var gästgivaren Johan Henriksson Hoxell från Lappfjärd. Han berättade att de båda männen ett par dagar före inbrottet hos Fougstedt hade infunnit sig på gästgiveriet. Männen uppgav att de var på väg mot Björneborg men något annat kände vittnet inte till.
23). Följande vittne var Malakias Öhman, som var gästgivare i Ömossa. Han berättade att de misstänkta en söndagsmorgon under höbärgningen hade kommit till Ömossa. Männen berättade att de kom direkt från gästgiveriet i Träskvik och att de var på väg till Björneborg. Desto mera visste vittnet inte.
Efter detta vittnesmål betonade den misstänkta Pihlajamäki att de hade kommit fram till Björneborg den 7 augusti, sålunda hade de inte ens varit i närheten av Kristinestad då inbrottet skedde.
24). Följande vittne var Frans Ahlström som bodde helt nära Långfors gästgiveri i Lankoski i Sastmola. Han berättade att han en dag hade sett de misstänka i Lankoski men kunde inte närmare säga vilken dag det var.
25). Följande vittne var Johan Stark, som innehade gästgiveriet Långfors i Lankoski i Sastmola socken. Han uppgav att de misstänkta någon gång hade besökt gästgiveriet men han kunde inte närmare uppge, när det skulle ha varit.
På en direkt fråga till de misstänkta om de önskade att handlanden Åhman i Lappfjärd ännu skulle förhöras uppgav de både männen att det inte behövdes eftersom det redan fanns tillräckligt med bevis att de inte hade vistats i Kristinestad den natt som inbrottet skedde.
Eftersom inga flera vittnen skulle höras framlade stadsfiskalen Eklöf de misstänktas prästbetyg och ett så lydande läkarintyg av stadsläkaren Emil Åström:
”Inkallad natten mot den 6 augusti detta år till änkefru Fougstedts fann jag henne med ett friskt sår i pannan, som att döma av rändernas skarpa beskaffenhet var tillfogat med något skärande instrument. Det gapande såret förlöpte något till vänster om mittlinjen i tämligen rak riktning nedåt ända från hårfästet och över ögonbrynet, samt vidare helt ytligt en kort sträcka nedan om ögat inpå kinden. Någon skada på ögongloben kunde inte förmärkas.
Under behandlingen har såret läkts med kvarlämnande av ett linjeformat ärr, ävensom en känsla av domning uti vänstra huvudskålshalvan. Huruvida denna med tiden kommer att försvinna är vanskligt att säga.
Några svårare följder av såret än möjligen en måttlig grad av störning i utseendet torde inte heller vara att förväntas.
Detta intygas enligt förut avlagd läkared.
Kristinestad den 8 oktober 1877, Emil Åström, stadsläkare.”
Målsägande Josefine Fougstedt och hennes svåger Axel meddelade att de inte hade några anspråk på ersättning, eftersom en stor del av stöldgodset hade återfåtts. Värdet på det stulna uppgavs ha varit 222 mark och 50 penni.
Stadsfiskalen Eklöf avslutade rättegången med ett sammandrag av det skedda och vittnenas berättelser. Han ansåg att bevisningen var tillräcklig för att de båda misstänkta männen skulle anses skyldiga och ställas till svars för handlingen.
Domen föll i oktober 1877.
Vasabladet, den 17 Oktober 1877:
Såsom misstänkta för det hos änkefru Josefina Fougstedt, härstädes, natten mot den 6 augusti gjorda inbrottet, varvid bland annat, fru Fougstedt med kniv tilldelades det förutnämnda såret ovanför vänstra ögat, blev någon dag i slutet av augusti gripna i Åbo stad.
Inhyseskarlen Anders Isaksson Sjöblom, från Kvevlax socken och förre drängen Gabriel Gabrielsson Pihlajamäki, kyrkskriven i Kristinestad samt, efter att ha undergått förhör inför poliskammaren i Åbo, förpassade till stadshäktet i Kristinestad.
På åtalan av änkefru Fougstedt och hennes svåger, bokhållaren Axel Fougstedt med stadsfiskalen Eklöfs tjänstebiträde, har stadens rådstuvurätt medelst den 8 oktober avsagt utslag ansett Anders Sjöblom och Gabriel Pihlajamäki skyldiga till det nattliga dådet, som de förövat i en vilja och gärning, samt fällt dem att för stöld av egendom, uppgående i värde till 222 mark 50 penni, böta detsammas tredubbla värde och att för inbrottet slita nio par spö, som böterna för stölden har förvandlats till, så att Gabriel P. och Anders S., enär högsta kroppsplikt inte fick överskridas, kommer vardera att slita fyrtio par spö, samt att, för det någondera av dem, utan att närmare kunnat utredas, vilkendera, medelst vapen tillfogat fru Fougstedt ett slag i ansiktet, varav mindre lyte uppstått, vardera undergå tre års tukthusstraff på Kakola straffängelseanstalt invid Åbo stad.
De ålades också att ersätta vittnen, som därom gjort påstående för deras uppvaktning vid rätten förföll utlåtande om ersättning för den egendom fru Fougstedt ännu saknade, eftersom fru Fougstedt avsade sig alla ersättningsanspråk och värdet på egendomen, som inte återfåtts, ej steg till det belopp att arbete till kronan därför ägde rum.
— Att Anders S. och Gabriel P. inte var nöjda med utslaget, behöver väl knappast påpekas, varför de även förpassades till Wasa läns allmänna kronohäkte, dit de antagligen lyckligen anlänt för att avvakta Kejserlige Wasa hovrätts vidare åtgöranden.