Stadens förvaltning och första styresmän.

Skildringar ur Kristinestads historia, av A. E. Skogberg år 1884.

Omedelbart efter stadens anläggning ställdes dess styrelse och förvaltning på ordnad fot. Med hjälp av kronomedlen uppbyggdes ett rådhus, som placerades vid övre ändan av det mot stadsfjärden sluttande torget mittemot färjplatsen, varifrån överfarten till motsatta stranden skedde. Det var uppfört av trä i två våningar samt försett med torn och urverk. Rättvisans skipande och ordningens handhavande var anförtrott åt en borgmästare och sex rådmän. Den förstnämnde åtnjöt från början en lön av 540 daler kopparmynt, vilken år 1691, vid den fjärde borgmästaren, Elias Gavelii, installering förändrades till 500 daler jämte avkastningen av ”Borgmästarängen”, Lillträsket och (den därifrån utrinnande) „”bäcken”.

Enligt den av H. M:t år 1698 fastställda staten förhöjdes lönen för stadens styresman till 600 daler, varjämte de övriga förmånerna kvarstod oförändrade. De sex rådmännen erhöll ett arvode av 36 daler kopparmynt envar, vilket efter 1691 ökades till 40 daler. 1698 års stat upptog endast 5 rådmän med ett årligt arvode för varje av 60 daler. Övriga tjänstemän var: stadsskrivaren eller notarien med 180 dalers lön, stadskassören med 30 (efter 1698 förhöjd till 120 d:r), en stadstjänare med en avlöning av 50 (sedan 30) d:r, en klockare, som för 25 (sedan 30) d:r årligen höll stadens fataljeur i gång och skick, samt slutligen (efter 1698) en stadsfogde med 39 dalers lön.

1698 års avlöningsstat uppgick till 1299 daler k.m., och stadens budget upptog därutöver endast följande två poster: till publika byggnader och reparationer 90 d:r, extraordinarie expenser 45 d:r, vadan dess hela belopp steg till 1434 daler k. m.

Stadens förste borgmästare, den redan nämnde Hans Ståhlbom, innehade detta ämbete till sin död 1661 och rådstuvurättens dombok ger honom efter hans död det vitsordet, att han varit en trogen Kongl. maj:ts ämbetsman. Hans efterträdare blev Hans Larsson Flyger. Denne ville dock borgerskapet inte anta, då han den 15 juli sistnämnda år infann sig, försedd med riksdrotsets rekommendationsbrev och landshövdingens uppmaning till borgarena att erkänna honom såsom sin borgmästare. Stadsborna förklarade sig nämligen vilja bibehålla Nils Pedersson (stadsskrivaren, som sedan Ståhlboms död skött borgmästartjänsten), till dess landshövdingen skulle komma till orten, för att utom andra besvär avhjälpa även dem, som rörde borgmästarevalet. På tillfrågan,”om de visste något ondt med honom, då de ej ville mottaga honom”, svarades att kapellanen Rivelivs sagt, „”det Hans Larsson yttrat, att de, som annamma sakramentet av hans hand skulle vara skälmar och tjuvar; det ville de att han sig ifrån purgerar (purgera = rensa magen eller framkalla avföring) förrän han till borgmästare annammas”.

På vad sätt han uppfyllde denna fordran, måste lämnas därhän, men inom en månad satt han som ordförande i stadens rådstuvurätt. I spänt förhållande till kapellanen, stadsskrivaren och, såsom det synes, även till borgerskapet, innehade han sin tjänst till 1664, då han efterträddes av Johan Hansson, om vilken intet annat anmärkningsvärt finnes att förtälja, än att han i kompani med handelsman Elias Gavelius innehade monopol på tobakshandeln i staden, varför dem, enligt då gällande förordning, ålåg att till kronans tjänst uppställa tre ryttare. Ifrån denna skyldighet löste de sig likväl genom erläggande av en årlig avgift av 600 daler silvermynt. Då Johan Hansson år 1690 (genom döden?) avgick från borgmästarbefattningen, efterträddes han påföljande år av Elias Gavelius, vilken antagligen var hemma från Kristinestad. Denne, som upplevde de hårdaste tider, staden och hela landet haft att utstå dog under ”stora ofreden” på flykten i Sverige år 1719.

Stadens gemensamma angelägenheter diskuterades och avgjordes på allmänna rådstugudagar, till vilka hela borgerskapet sammankom. Till dessa ävensom till rådstuvurättens sessioner sammankallades menigheten genom trenne ringningar på rådhuset. Dessa allmänna rådstugudagar blev först 1758 på borgareståndets petition förbjudna genom en kunglig förordning, som stadgade, att i städerna de gemensamma ärendena skulle avgöras av borgerskapets 48 äldste.