Del 2. Från Köpenhamn till Vancouver.

Renskrivet av Lasse Backlund i maj 2020:

Min reskamrat Oskar Kaskimäki och jag fick två norrbaggpojkar i vår fyramans hytt. Den ena Gunnar Höglund hade avtjänat sin militärtjänst i Vasa samtidigt som jag, men i tredje kompani. Den andra hette Lassas och var också från Pedersöre. De var båda hyggliga och trevliga pojkar och skulle båda till Vancouver. Vi sjöng i takt med maskindundret. De hade båda tillhört en sångförening, så vi sjöng trestämmigt och de andra som lyssnade tyckte att det lät hyggligt, så vi fick applåder.

Efter en ett dygns lugn resa över Skagerack kom vi genom den vackra Oslofjorden vid sjutiden till Kristiania, alltså Oslo. Där tog båten in last och mera passagerare. Staden låg i en tät dimma nu på morgonen, så vi såg inte mycket av staden och vi hade inte lov att gå i land.

Kl. 6.35 e.m. den 21 mars 1924 lämnade båten redden och styrde söderut samma väg som vi kommit in. Nu var det mörkt och ljusen glimmade från husen och från spårvagnarna som gick högt över oss uppe i bergen.

Så kom vi ut på Nordsjön och det dygnet blåsten en hård S.W. Då kände jag första gången utav sjösjuka, som jag aldrig tidigare erfarit. Jag och de andra var ju alla landkrabbor, men allt går över, så ock detta. Någon gång på natten vek båten in till Kristiansand, en liten stad på norska sydkusten, där den tog mera last och emigranter. Men vi sov alla då i vår hytt, så vi hörde endast vinscharnas rassel och sjåarnas rop.

Så styrde vi ut västerut över Nordsjön och norr om Skottland ut på den vida Atlanten. Båtresan blev rätt så enformig. De försökte dansa på däck, när vädret det tillät. En liten finnpojke hade ett tvåradigt dragspel och han satte sig på lastluckan och spelade och en del dansade runt i kring. De flesta passagerarna var manliga, så det var inte så många par som dansade.

Duktigt med mat fick vi i en stor matsal med fastskruvade bord och bänkar. På båten fanns också en restaurang, där vi kunde få mat och kaffe, men där satt det mest sådana som drack öl dagen lång. I vår grannhytt bodde två äldre karlar, den ena var en försupen Kokkolabo och den andra var från Åbo. Dom hade två flickor med sig i hytten och de var hemma från Tammerfors.

Hård storm hade vi den 27 mars med skyhöga vågor, som slog över däck. Jag och många andra åt ingenting den dagen och matsalen var nästan tom.

Den 29 mars anlände vi slutligen till Halifax kl. 11.20 e.m. Vi kunde se ljusen från stan genom hyttfönstret men vi fick stanna i våra hytter över natten.

Följande dag den 30 mars på morgonen åt vi sista gången på båten. Vi räknades och släpptes in på aktern. Utav staden Halifax syntes inte mycket på grund av att en mycket stark dimma rådde. Det jag såg var ett långt och mörkt plåthus, som var byggt längs med kajen och dit in gick vi.

Där gick vi genom grindar, där tull och emigranttjänstemän fanns. Klockan var då 11.30 på förmiddagen. De frågade hur mycket penningar vi kunde visa och sedan måste vi visa fram våra händer. Om alla fingrar var som de skulle. Redan i Köpenhamn hade vi genomgått en mycket noga läkargranskning. Sedan frågade de om vi hade någon adress till någon. Om allt var klart så släpptes vi genom grindarna och en guide tog oss ut på staden.

Efter en kort promenad kom vi in på en järnvägsstation. Hastigt stuvades vi in i järnvägsvagnarna, som föreföll att vara gamla och slitna. Så efter en stund kom guiden och ropade att vi skulle byta vagnar. Nu kom vi in på mycket bättre vagnar, som var långa och med bekväma sittplatser, som gick att dra ut, så att man kunde ligga på dem. I ena ändan av vagnen fanns en rund kolstove (en spis), där det kunde kokas kaffe o.s.v.

Så kom en försäljare bärande på en korg som hängde runt halsen och bjöd ut tidningar, sötsaker och annat smått. På järnvägsstationen i Halifax hade jag före jag gick in på tåget köpt en låda, eller en box som var fylld med mat, bröd, ost, kött och konserver. Den kostade 2 dollar och räckte i flera dagar om man åt sparsamt.

Kl. 1 e.m lämnade så tåget Halifax och ilade fort västerut genom ett snöigt landskap. Skogar, byar med spetsiga kyrktorn och någon mindre stad passerades under dagen. Typiskt franskt föreföll bebyggelsen. Detta Quebec landskap eller område beboddes ju av franskspråkiga canadensare.

Efter en tid blev vi utan snö och solen visade sig och det hade den inte gjort sedan vi lämnade Köpenhamn. Så mot kvällen kom vi in till Montreal, där vi skulle byta tåg. Där satt vi på stationen i tre timmar och väntade. Det kom en ung pojke fram till oss, då han hörde att vi språkade finska och börja prata med Oskar. Han berättade att han hade gått arbetslös i flera månader där i stan och han sade att om han hade pengar, så skulle han resa tillbaka till Finland.

Montreal föreföll att vara en ful och smutsig stad nu på vårvintern. Här skildes jag från min reskamrat Oskar Kaskimäki, han skulle med ett tåg som gick mot sydväst till Ottawa. Sedan dess har jag inte hört något av honom, han var ju en bra skräddare och en god kamrat.

Kl. 10. f.m. den 31 mars fortsattes resan med ilfart västerut i nya moderna vagnar. Alla i vagnen skulle till Vancouver. Vi kunde sova när vi ville genom att dra ut sätena två och två. Nu hade jag ju nya kamrater i vagnen. De två Pedersörepojkarna, Karl Boback, kallad ”Boback Kalle” och Vilhelm Hammarberg från Lappfjärd. Kalle var andra gången på resa till Amerika, så han kunde lite engelska, som var oss andra till stor hjälp, när vi skulle handla mat och annat utav pass upp pojken, som kom genom vagnarna, tätt och ofta under resan.

Och så var där två bröder Jakobsson från Vasa. Den äldre hade sin fru med sig. Den yngre tjänade samtidigt med mig som skrivare i tredje kompani i Gardes Jägarbataljon. Vi alla unga satt i framändan av vagnen och i den bakre satt en stor rikssvensk, som helst språkade engelska. Han hade tidigare tjänat som polis i U.S.A. och nu hade han fått lov om samma tjänst i Vancouver B.C.

Vidare fanns i vagnen två engelskspråkiga fruntimmer. Den ena med ett litet två-årigt barn. Dessa damer kokade ofta kaffe och te på stoven. Vi unga fördrev tiden med att spela kort och så sjöng vi som vi gjorde på båten. Våra medresenärer tyckte nog vilja, att vi fördrev den annars långsamma tiden med sång. Det gick ju så bra att sjunga med bruset av tågets framfart och vagnshjulens tick tack på skenskarvarna.

Vagnarna var annars långa och de var bra att åka i. Nattetid kurade jag ihop mig på bädden, drog överrocken över och sov. Bra skulle det ha varit att ha en filt, som många i vagnen hade. Men man var ung och kunde sova var som helst.

På natten passerade vi Canadas huvudstad Ottawa, utan att jag observerade det, för jag sov hela natten. Om jag vaknade någon gång och tittade ut genom kupéfönstret kunde jag se ljusen från städer och byar ila förbi. Denna del av Canada är den tätast befolkade.

Följande dag, den första april kom vi in i ödemarken genom ändlösa skogar med några isbelagda sjöar in i den mörka skogen. Någon bebyggelse såg vi inte till. Landskapet påminde mycket om Finlands. Flackt, inga berg att tal om, bara små höjder. Vi stannade bland annat i gruvstaden Cobolt, där mycket folk gick av tåget. Här arbetade mycket skandinaver som gruvarbetare, sades det. Nu täckte snön området, men man såg röken från de stora smältverken och de stora slagghögarna.

Tågresan fortsatte i riktning N.W. och ute rådde sträng kyla. Det var is på kupéfönstren, så vi måste gå ut i korridoren på vagnen om vi skulle se något av det vintriga landskapet, som nu började bli mer kuperat. Men insnöad och dyster skog överallt, ingen bebyggelse syntes till. Det var ju den nordligaste banan vi åkte på.

Canada är ju ett mycket vidsträckt land norr om U.S.A, ända upp till Antarktis och från Atlanten i öster till Stilla havet i väster. Tågresan fortsatte endast med korta uppehåll, då vatten och förare skulle bytas. Vildmarken var oändlig, tyckte vi där vi satt och språkade och spelade kort sinsemellan. Men så det också över 3 000 engelska mil från kust till kust. (En engelsk mil är 1609 meter).

En gång stannade tåget mitt i ödemarken och tog upp en indianfamilj, man och hustru och två barn. Det lilla barnet bar hustrun i en kont på ryggen, liksom våra lappar gör upp i Lappland. De var alla skinnklädda och såg nog så vilda ut. Mannen hade yvigt skägg och hår, och de var kortvuxna och kraftiga.

De satt med på tåget i någon timme, tills det stannade i ett riktigt indiansamhälle, där de gick av tåget. Det verkade som att de fick åka gratis på tåget. Vi såg indianer sitta utanför sina små, utav runda stockar timrade hyddor eller hus och tittade intresserade på oss och på tåget som stod där en stund.

Resan fortsatte genom de ändlösa skogarna. Så blev det mörkt och belysningen tändes i vagnen och det blev att dra ut våra britsar och sova, utan att något hände tills en ny dag grydde. En blek sol kom fram ovanför den skogsbevuxna horisonten. Nu måste det ha blivit något mildare ute, för vi kunde se genom kupéfönstret på det vintriga landskapet som ilade förbi. Vi kom nu in i bebodda trakter och någon enstaka farm syntes i storskogen. Terrängen blev också mera flack och slutligen tog skogen alldeles slut. Och fram på dagen ångade vi in i Winnipeg, en stor och vacker stad med regelbundna gator och höghus. En mycket vidsträckt stad med småhus runt centrum där höghusen var byggda.

Vi hade alla tid att äta riktig kokt mat på stationsrestaurangen. Jag kunde så mycket engelska, så att jag kunde räkna pengarna. Innan jag reste hemifrån hade jag läst lite engelska och syster Selma var bra att undervisa. De andra utav mina kamrater tog småmynt i handen, så kunde expediten ta därifrån. Vi stod en timma där, så vi hann också titta på stan.

Så ljöd tågvisslan två gånger igen och resan fortsatte västerut, nu på den stora slätten, Prärien kallad och som vi hade läst så mycket om i våra indianböcker. Slättlandet var flackt så långt som ögat såg men marken gick i vågor, liksom ett stort hav. Farmer syntes här och där på slätten men långt emellan, så det måste vara stora farmer med mycket land. Någon liten stad for vi förbi, där det oftast stod ett högt spannmålslager, dit farmarna om hösten efter tröskningen körde sin säd.

De här spannmålslagren var byggda av en stor spannmålsbörs i Ottawa, som behärskade all spannmålshandel i Canada. De kunde betala vilket pris de fann lämpligt för affären. Farmaren hade bara att sälja om de ville eller inte. På en del farmer fanns några lövträd planterat runt huset, som i allmänhet tycktes vara mycket enkla och primitivt byggda av bräder, så de måste vara mycket kalla om vintern. Djuren stod i snön och åt ut höstackar. Vi kunde också se många svartbrokiga svin runt halmstackarna, de hade djupa hål in i högarna.

Landskapet var likadant flera dagar i följd. Efter den oändliga skogen i Ontario provinsen, kom så den oändliga prärien från Winnipeg i provinsen Manitoba, Saskatchewan och Alberta. Tåget gjorde uppehåll endast i de större städerna som Saskatoon i Saskatchewan och Edmonton i staten Alberta. Edmonton var den tiden en liten farmstad utan höghus. Där stannade tåget en halv timme, så vi hade tid för förfriskningar i en restaurang nära stationen. Detta var den tredje april och således hade vi nu åkt tusentals mil över en enda slätt i nästan tre dygn.

Väster om Edmonton började nu en buskvegetation synas med längre avstånd mellan farmerna. Här fanns de stora djurrancherna och vi kunde ibland se stora flockar med kor och hästar pulsa runt i snön.

Natten kom och när vi vaknade upp på morgonen, var vi inne i ett berglandskap. Bergen blev bara högre och högre ju längre västerut vi kom. Naturen blev nu storslagen med de skyhöga bergen. Järnvägen följde någon flod och var insprängda i bergssluttningen. Vi passerade långa tunnlar, så tåget måste ha belysningen på.

Tåget stannade i nationalparken Jasper och där fanns en stor indianstaty av sten och i en glasbur en buffel som ännu finns vild i parken där i kring. Norrut från stationen syntes ett av Canadas högsta berg.

Resan fortsattes över och under berg, genom kilometer långa tunnlar. Banan gick på en del ställen på sidan av berget högt uppe. Det var som om tåget gick i luften, när jag såg ned genom fönstret. Nedanför kunde man se en krokig river slingra sig genom skogen, som växte nedanför bergen.

Resan fortsattes nu i S.W. riktning hela dagen ned mot västkusten och resans mål Vancouver. Skogsbeklädda bergsluttningar och skyhöga snöbeklädda bergstoppar lyste vackert i solen, som stack fram mellan bergen. Vi kom nu på natten fram till ett ställe, där jag längre fram skulle tillbringa ett år på järnvägsarbete och på sjukhus. Men nu sov jag, så jag såg ingenting av staden.

När det ljusnade på morgonen den 5 april hade växtligheten ändrat och snön började försvinna. Ny syntes grönt gräs här och var. Men ännu skyhöga bergsmassor, som småningom övergick i vanliga berg, som jag var van vid.

Ett svagt regn började falla när vi kom ned till Lytton, en liten plats vid stranden av Fraser River. Järnvägen följde nu floden ända ned till New Westminster och Vancouver dit vi anlände kl. 9.30 på morgonen.

Fortsättning följer. Klicka HÄR om du vill läsa om fortsättningen i Vancouver och om svårigheten för Arthur att få arbete.