Sammanställt av Lasse Backlund i oktober 2020. Uppgifter tagna från landsarkivet, mantalslängderna, kyrkböckerna och ur tidningen Syd-Österbotten. Rafael Olins släktutredningar har varit till stor hjälp.
Gårdens historia.
Åren 1810 – 1820 ägdes gården av Johan Peter Ekström (1768-1848) och hustrun Anna.
Åren 1825 – 1830 ägdes gården av sonen, handelsbokhållaren Erik Simon Ekström (f.1792) med hustrun Elisabeth.
År 1835 hade gården och tomten nr 109 övertagits av handlanden Erik Nils Sundman (1806-1889) från Kristinestad.
År 1840 ägdes gården av handelsmannen och redaren Erik Nils Sundman. Han gifte sig år 1840 med Maria Mennander från Ekenäs. Förutom makarna Sundman bodde då också bokhållaren Fredrik Starke och Abraham Demasör, betjänten Carl Sjögren och några till i gården. Erik Nils och Maria fick 3 barn, bland annat Alma Eva Helena (1842-1881) som år 1866 gifte sig med handlanden, kommerserådet Erik Alfred Tötterman. Det är efter denna Alma som både fartyg, hotell och restauranger har fått sina namn.
År 1840 tecknade handelsmannen Erik Nils Sundman en brandförsäkring på de byggnader, som fanns på tomten. Om du vill läsa mera om försäkringarna och om de byggnader som försäkrades, så skall du klicka HÄR!
År 1850 bodde alltså Erik Nils och Maria Sundman i gården tillsammans med några hyresgäster, plus två drängar och två pigor.
År 1855 bodde i gården förutom makarna Sundman också betjänterna A. Törnroth och E. Hedman, två drängar och två pigor.
År 1856, den 25 november sålde modern Brita Helena Sundman sin halva bebyggda tomt nr 108 åt sin son Erik Nils Sundman, som från tidigare ägde 1/6 genom faderns arv. Samtidigt sålde Brita Helenas två andra barn Elisabeth Magdalena och Maria Rebecka (1811-1907) sina andelar på 1/6 var åt Erik Nils Sundman, som efter affären ägde hela tomten 108 ensam. Adressen i dag är Västra Långgatan 16. Modern var änka efter handlanden Johan Erik Sundman, som hade drunknat år 1820. Modern, handlandeänkan Brita Sundman (1778-1864) bodde där tillsammans med döttrarna Elisabeth (1808-1858) och Maria (1811-1907). Under en tid bodde där också sjömannen Gustaf Fröberg.
Den här gården på Västra Långgatan 16 hade skepparen Johan Erik Lind (1800-1831) köpt av handlanden Ludwig Wendelin den 6 december 1828 för 1 200 riksdaler svenskt mynt. Skeppare Lind var gift med Catharina Hallberg (1797-1843). De hann få endast en dotter, Maria Wilhelmina Lind som sedan gifte sig med skepparen och handlanden Gustaf Wilhelm Lindqvist (född i Raumo 1816-d.1870). Vid bouppteckningen efter skepparen Johan Erik Lind, så delades gården så att änkan Catharina fick hälften och dottern Maria Wilhelmina den andra halvan.
År 1858, den 10 oktober gjorde skeppareänkan Catharina Lind och hennes dotter en bytesaffär med handlandeänkan Brita Helena Sundman, som då ägde gården på tomt 153, på Västra Långgatan 11. Båda tomterna med gårdar värderades till 1 000 rubel silver och bytet genomfördes utan pengar.
År 1870 bodde förutom makarna Sundman också stadens borgmästare Karl Asplund och hans hustru Johanna här. Också skräddaren Anders Wiitanen och hustrun Johanna bodde i gården eller kanske i granngården på samma tomt. De köpte sedan gården Strandgatan 25 och flyttade dit.
År 1875 bodde också Erik Nils´ syster, handlandeänkan Maria i gården. Hon var född 1811 och gifte sig år 1851 med handlanden Johan Wilhelm Holstius. Han var född i Vasa men kom redan i slutet av 1820-talet till Kristinestad, där han sedan blev handlande och rådman. Johan Wilhelm Holstius hade tidigare varit gift med Kristina Sofia Holmström från Lappfjärd och fick med henne 8 barn. Kristina Sofia dog år 1848 och 3 år efteråt gifte änklingen om sig med Maria Sundman men de fick inga gemensamma barn.
Johan Wilhelm Holstius och Maria hann vara gifta endast ett år före Johan Wilhelm dog. Före Maria flyttade till den Sundmanska gården vid Rådhusgatan, så bodde hon i en gård på tomt nummer 35, som låg där kyrkan står i dag. Hos henne bodde åtminstone Johan Wilhelms döttrar Evelina och Sofia. Också handlandeänkan Emilia Ridderstad bodde hos henne, hon var också dotter till Johan Wilhelm Holstius. Emilia var född år 1835 och år 1860 gifte hon sig med änklingen Carl Magnus (1812-1863), som var av den adliga släkten Ridderstad. Ridderstads släkt kom från Björneborgshållet och Carl Magnus kom till Kristinestad på 1820-talet. Då Carl Magnus gifte sig med Emilia bodde han i gården på tomt nr 89, nuvarande Strandgatan 44. Efter Ridderstads död år 1863 övertogs gården på Strandgatan 44 av familjen Sundström.
År 1880 ägdes gården vid Rådhusgatan fortfarande av Erik Nils Sundman, som blivit änkling året innan. Han bodde också där, och i gården bodde också hans syster Maria Holstius och systrarna Emilia Ridderstad, Sofia Holstius och Evelina Holstius. Brodern Johan Emil Holstius (f.1848) var skriven i gården men eftersom han var sjökapten, så var han åtminstone sommartid mest på sjön.
Emilia Ridderstad hade med sig två barn, Evert född 1862 och Bertha född 1864. I gården hade Emilia en affär, där hon sålde tyger och garn. Emilias systrar Sofia Holstius (1837-1916) och Evelina Holstius (1843-1913) hade en modeaffär i samma gård.
År 1889 dog gårdsägaren Erik Nils Sundman i en ålder av 83 år och gården övertogs av arvingarna, bland annat systern Maria Holstius, som då var 78 år gammal.
År 1890, den 15 januari sålde Erik Nils Sundmans arvingar hela gården åt systrarna Sofia Holstius (1837-1916) och Evelina Holstius (1815-1920) för 8 000 mark. För att kunna genomför affären lånade de hela summan från den lokala sparbanken.
År 1894 ägdes gården av Sofia Holstius och systern Evelina. Där bodde också deras styvmor, gamla rådmansänkan Maria Holstius. Sofias och Evelinas syster Emilia bodde också där med dottern Berta. Sadelmakaren Adrian Teir (f.1844 i Närpes, död 1934) bodde också i gården med hustrun Ulla (f.1848).
År 1894,den 21 februari drabbades Sofia Holstius handelsbod i den lilla byggnaden vid Rådhusgatan av en eldsvåda, som förstörde taket, innertaket och all inredning. Byggnaden var försäkrad för 1000 mark och skadan värderades till 600 och med de pengarna kunde byggnaden återställas. Brandkåren kunde med möda rädda byggnaden medan varorna förstördes av eld, rök och vatten. Varulagret var försäkrat för 14 000 mark i Städernas bolag för lösegendom. Elden hade kommit lös i mellantaket på grund av en spricka i skorstenen eller genom slarv vid eldningen.
År 1904 är det samma ägare men nu bor också handelsbiträdet Anna Lindberg (f.1882) i gården.
År 1907 dog styvmodern Maria Holstius, som inte hade några egna barn. Hon var då 96 år gammal och stadens äldsta invånare. Gården hade ju för flera år sedan övertagits av styvdöttrarna Sofia och Evelina, hon som kallades Lina. Nu bodde också handelsbiträdet Lydia Lindberg (f.1886) i gården. Den tredje systern Lindberg, som hette Elsa (f. 1880) hade farit till Amerika. I september 1908 övertog systrarna Lindberg den affärsrörelse som fröken Sofia Holstius hade bedrivit.
År 1914 delades de två husen på den Sundmanska gården. Handlanden Sofia Holstius övertog gården vid Rådhusgatan medan systern Emilia Ridderstad tog över gården längs Västra Långgatan.
År 1916 i april dog gårdsägaren och handlanden Sofia Holstius och båda gårdarna övertogs då av dödsboet och sköttes av hennes syster, handlandeänkan Emilia Ridderstad. Emilias dotter Berta bodde hela tiden hos modern och arbetade i hennes affär.
I juli1916 sålde dödsboet genom ombudet Otto Wendelin båda fastigheterna på tomterna 108 och 109 för 44 000 mark åt restauratören Nikolai Noschi från Helsingfors. Denne var gift med Ida Lindberg, alltså syster till Anna och Lydia. Tidigare ägaren Emilia Ridderstad bodde kvar i gården, likaså systrarna Lydia och Anna Lindberg, tillsammans med deras far Matts Lindberg (f.1850). Anna, som nu hette Grönlund hade övertagit Sofia Holstius tygaffär och var därför handlande. Anna hade gift sig med sjökaptenen Knut Grönlund men han for till Amerika i ett tidigt skede. Vill du läsa mera om släkten Lindberg, så skall du klicka HÄR!
År 1918 sålde Nikolai och Ida Noschi tomterna 108 och 109 för 44 000 mark åt sin svägerska, fröken Lydia Lindberg. År 1923 i januari överlät Lydia hälften av gården åt sin syster, handlande Anna Lindberg. Lydia medgav då att köpebrevet 1918 var slarvigt uppgjort och att det nog var meningen redan att också systern Anna skulle vara med som köpare. I januari 1920 avled änkefrun Emilia Ridderstad, som bodde på hyra i gården.
Mellan åren 1923 och 1925 innehade Toivo L. Streng ”Sydösterbottens Advokat- och Affärsbyrå” en tid på Rådhusgatan 4. Vill du läsa mera om honom, skall du klicka HÄR!
År 1925 till julen gifte sig Lydia Lindberg med barberaren Eliel Peltonen, som var född år 1895 i Jakobstad. Peltonen hade bland annat haft en raksalong på Strandgatan och en kiosk på Östra sidan. Han avyttrade dessa efter en tid. Lydia och Eliel tog då släktnamnet Åkerfelt. År 1927 i augusti sökte ”Kristinestads Stickeri, inneh. Åkerfelt” vana sömmerskor som kunde utföra sömnadsarbete i sitt hem. Äktenskapet slutade i skilsmässa år 1935, vilket bekräftades av både häradsrätten och hovrätten. Genom ett äktenskapsförord hade Eliel Åkerfelt ingen rätt till varken gård eller affär.
År 1929 hyrde Anna Lindberg den magnifika sommarvillan Carlsro vid Storträsket och hon drev ett pensionat där fram till september 1933, då verksamheten såldes på exekutiv auktion.
År 1931 öppnade Anna Lindberg baren och restaurangen Elite i västra hörnet mot Rådhuset. På våren 1946 hyrde hon ut den tidigare restauranglägenheten åt glassfabrikören Bror Sundell. Bror Sundell var född i Jeppo, där hans far var konditor. Brors broder Torsten hade en glassfabrik i Jeppo och en annan broder Oskar grundade i tiderna Jakobstads Glassfabrik, som blev känd över hela landet.
Före kriget arbetade Bror Sundell som vattenmästare på Bocks bryggeri i Vasa. Genast efter kriget flyttade han till Kristinestad och startade en glassfabrik i fru Pundars gård, som låg mittemot kyrkan på Parmansgatan. Samtidigt öppnade han en glassbar i Elites gamla utrymmen i den Sundmanska gården. Den här baren blev snabbt mycket populär och hela gården började i folkmun kallas ”Glassbarshuset”, ett namn som fortfarande används. Glassfabriken flyttades senare till källaren i det blåa huset på Västra Långgatan 16.
Från 1920-talet fram till år 1956 bedrev systrarna Lindberg och Åkerfelt handel under namnet ”Kristinestads Garn- och Tyghandel” i gården vid Rådhusgatan.
År 1943, den 6 april sålde Anna Lindberg sin andel av gården och tomterna 108 o 109 åt sin syster Lydia Åkerfelt för 350 000 mark. Lydia blev efter köpet ensam ägare till hela gården.
År 1956, den 15 mars sålde Lydia Åkerfelt gården och tomterna 108 och 109 för 6,5 miljoner mark åt fabrikören Bror och Helvi Sundell. De hade ju sedan 1946 varit verksamma i gården med sin glassbar. Lydia undantog sig fri dispositionsrätt till den affärslägenhet som hon innehade vid Rådhusgatan och rätten skulle gälla till 1965. Sundells tillverkade och sålde glass ända in på 1970-talet.
År 1964 hade Gunnar Bäckström sin affär i byggnaden vid Rådhusgatan och den hade han ju tidigare haft i Svenska gården vid torget.
Familjen Sundell stängde glassbaren år 1976 och fabriken upphörde troligtvis samtidigt. De sålde glassbarshuset åt affärsmannen Antti Riihiluoma år 1980, som i affären i den låga delen på Rådhusgatan innehade firman Antin Sähkö, som gjorde elinstallationer och sålde elektriska maskiner.
I slutet av år 1982 öppnade affärsmännen Peter Grankull och Atle Guss en godis- och musikaffär i glassbarsutrymmet men den blev inte riktigt långvarig. Också under sommarmarknadsdagarna 1983 var det någon som höll öppet i glassbaren och sålde ”Kaffe-sötsaker-Jakobstads lösglass, Hartwalls uppfriskande svala drycker”.
Från september 1983 till april 1984 hyrde affärsmannen Jouko Talas det gamla glassbarsutrymmet och inrättade där en tillfällig K-affär. Under tiden rev han ned sin gamla affär på Västra Långgatan 39 och byggde upp en ny på samma ställe.
I maj 1984 öppnade Anita Ketola sin blombutik och begravningsbyrå i före detta glassbaren och där höll hon på tills nya utrymmen kunde tas i bruk. Hon hade redan då haft affärsrörelsen i 15 år.
I början av 1984 anhöll gårdsägaren Antti Riihiluoma om rivningslov av staden. Redan när han köpte Glassbarshuset hade han förstått att den redan hade ett gällande tillstånd för rivning. Han erbjöd sig att bygga ett nytt hus i samma stil. Någon renovering av huset ansåg han sig inte ha råd med, eftersom han räknade med att en sådan skulle kosta runt 2 miljoner mark.
Det här ärendet bollades i stadens alla instanser i flera år och beslut som fattades ledde till besvär som i de flesta fall godkändes. Ärendet stampade på stället ända tills myndigheterna erbjöd stora renoveringsbidrag om staden ägde gården och sålunda skötte om renoveringen.
År 1989 sålde Antti Riihiluoma glassbarshuset, bostadsbyggnaden vid Västra Långgatan och den byggnad där han hade sin egen affär åt staden Kristinestad för 500 000 mark. Glassbarshuset hade då stått tomt i flera år och bedömdes vara i dåligt skick. En kort tid därefter sålde Antti sitt elföretag åt Roger Lundell och Rainer Storås, som flyttade verksamheten till Krimohuset på Östra sidan.
År 1990 i april bestämde statsrådet att Glassbarshuset skall skyddas. Länsstyrelsen i Vasa hade skyddat det redan 1985 men ägaren Antti Riihiluoma besvärade sig till statsrådet över det beslutet. Då det slutliga skyddsbeslutet kom hade ju staden redan övertagit huset och staden återtog då besväret.
År 1991 inleddes en renovering, som sköttes av elever från Kauhajoen ammattioppilaitos, som drog en kurs i grundrenovering. 14 elever kunde delta i arbetet, som beräknades ta upp till 3 år. Efter renoveringen skulle huset ha fyra hyreslägenheter och ett affärsutrymme. Byggnadsstyrelsen bidrog med förmånliga lån på 2,7 miljoner för renoveringen och museiverket gav direkta bidrag på 350 000 mark. Hannu Heikkinen ledde arbetet och bland annat Rune Wicklén var med då det gällde tapeter och färger.
År 1993 sålde staden bostadshuset vid Västra Långgatan och den mindre byggnaden vid Rådhusgatan åt Nyfast Kb från Lappfjärd. Det företaget hade nyligen köpt den stora affärsfastigheten på övre torget och VD Carina Storhannus hade planer att bygga ett inbyggt köpcenter på den tomten.
25 år efter att renoveringen blev klar, kan stadsborna konstatera att det blev ett lyckat projekt, som de flesta är nöjda med. Dåvarande stadssekreterare Kaj Björni var också nöjd med renoveringen och ansåg att det var en lottovinst för staden att renoveringen kunde genomföras som en kurs. Efter att Glassbarshuset har stått på samma plats i 235 år finns det gott hopp om att det skall stå där ännu lika lång tid.
Foton.
