Folkskolgården på Västra Långgatan 34.

Sammanställt av Lasse Backlund i februari 2022. Uppgifterna är tagna ur gamla lagfarter, mantalslängder och gamla tidningar.

Den första delen av den här skolbyggnaden uppfördes runt 1880 och den har sedan byggts tills flera gånger. Fram till 1809 fanns den här tomten, som kallades ”Rigärden” utanför tullstaketet och den användes endast som betesmark. Då stadsplanen 1825 togs i bruk fick tomten nummer 45 i det första kvarteret och den innehades då av kakelugnsmakaren Johan Fredrik Pihlrot. Fotot från sommaren 2020 är taget från sydväst.
På stadsplanen från 1825 så finns tomten nr 45 inom den blåa markeringen. Den röda markeringen visar det område av tomt nr 44 som borgmästaren Roos köpte av änkan Anna Beata Brunck år 1836.
Tomtens historia.

År 1761 hade kakelugnsmakare Fredrik Pihlroth och hustrun Maria fått lagfart på detta område, som kallades Rigärden och då låg utanför tullstaketet. Där fanns inga bostadsbyggnader utan endast förråd, möjligtvis någon ria.

År 1801, i april sålde Fredrik Pihlrot det obebyggda området åt sin son Johan Fredrik Pihlrot, som tog över arbetet som kakelugnsmakare. Fadern bodde då på tomt 102, Östra Långgatan 53. År 1840 togs den gården över av handlande Karl Engberg och det var ju i den gården, som den ödesdigra branden började i januari 1859, som ödelade ett helt kvarter.

År 1832, i maj sålde kakelugnsmakaren Fredrik Pihlrot det obebyggda området åt borgmästare Anders Jakob Roos (f.1795 i Lappfjärd, död 1859 i Kajana). Redan i juli fick han lagfart på området, som han hade köpt för 233 rubel.

År 1836 köpte borgmästare Anders Jakob Roos ett litet område av granntomten nr 44. Det lilla området på lite mer än 300 kvm låg längs med Västra Långgatan, där det också fanns en byggnad och för den betalade borgmästaren 120 rubel. Säljare var fiskaren Johan Gabriel Bruncks arvingar, närmare bestämt hans hustru Anna Beata, född Ström. Tomten nr 44 längs med Östra Långgatan var delad och den södra delen ägdes av änkan Anna Beata Brunck och den norra delen av lotsen Petter Gylander.

År 1843, i mars sålde borgmästare Roos hela tomten nr 45 och den lilla delen av nr 44 åt ”Christinestads fattigdirektion” för 914 rubel. På den lilla tomten fanns en bostadsbyggnad medan den större tomten nr 45 var obebyggd. På den tomten fanns det dock en i berget insprängd källare, med 3 valv. Borgmästaren själv befann sig i Paldamo men han hade gett fullmakt åt sin bror, kapellanen Johan Henrik Roos (1788-1859) att genomföra försäljningen åt staden.

Efter att staden övertagit tomterna och gården inrättades där en ”fattigförsörjningsanstalt”. Där bodde många personer, mest fattiga änkor som därtill kunde vara sjuka och skröpliga.

Fattigvårdsstyrelsen i staden inrättade år 1842 en flickskola av så kallad Lancastertyp och för denna uppfördes högst troligt den äldsta delen av den stora skolbyggnaden. Lärarinnan Maria Engman bodde själv i Bergviks gård på Östra långgatan 33, som hon köpte i mitten av 1840-talet. Förutom Maria Engman, så var de första lärarinnorna Josefina Lund och Amanda Wahlforss.

År 1871, i oktober ombildades Lancasterskolan, som ännu då kallades fattigskolan till en folkskola. Staden bidrog till den med ett årligt anslag om 1 600 mark. Carl Emil Carlström donerade 6 000 mark till den nya folkskolan och med räntorna från kapitalet skulle det avlönas en musiklärare. Staden ägde fortfarande tomterna och byggnaderna och byggde i flera repriser till skolbyggnaden. Folkskolans lärarinna Ida Ingman (1840-1917) köpte gården på tomt 46, norr om skoltomten och hon bodde där i många år. Skolgången var frivillig ända fram till 1920-talet då skolplikten infördes.

Den svenska folkskolan inrymdes i huvudbyggnaden medan en finskspråkig folkskola inrymdes i den andra byggnaden vid Västra Långgatan på samma tomt. En finskspråkig folkskola grundades år 1873 av handlanden Wilho Parmanen, och den var förmodligen inrymd i hans egen gård nära torget. År 1879 övertogs den av staden och den flyttades då till Västra Långgatan 34 och den verkade sedan i dessa utrymmen ända till 1990-talet.

År 1898 bestämdes det att en ny skolbyggnad för svenska folkskolan skall uppföras på skoltomten. Den skulle placeras med långsidan längs med Östra Långgatan och med gaveln mot Nytorget. Någon Parkgata fanns inte ännu då anlagd. Den skulle få 4 klassrum, lärarrum och en tambur och så skulle den förses med ”tidsenliga ventilationsinrättningar”.

Ritningarna gjordes av länsarkitekten K. U. Reinius och bygget bjöds ut på entreprenad i juli 1899. Pengar till bygget skulle tas av räntorna för brännvinsfonden och pengar skulle också lånas från statsverket.

Skolbygget utfördes på entreprenad av byggmästare Halkola men tyvärr byggdes den så slarvigt att den så gott som genast krävde omfattande remonter. Till exempel i juni 1904 skulle stenfoten på ett avsnitt riktas om med den påföljd att en kakelugn i närheten ramlade ned och förorsakade stora skador.

Den nya svenska folkskolbyggnaden kunde tas i bruk hösten 1900 och den finska folkskolan kunde då ta över den andra byggnaden vid Västra Långgatan.

Skymd bakom björkarna står den svenska folkskolbyggnaden, som togs i bruk hösten 1900 och som förstördes i en brand den 20 januari 1922. I vänstra kanten syns knuten på den finska folkskolbyggnaden och längre ner på gatan mot Badhusparken syns den Axelinska gården. Till höger står den Gabrielsonska gården, som revs på 1970-talet. Fotot från Jyllis samlingar är taget i början av 1900-talet.
Det var säkert trångt i klassrummen då så här många elever gick i folkskolan i början av 1900-talet. Fotot från Jyllis samlingar.

År 1915 då de första ryska soldaterna placerades i Kristinestad, så förlade de sin kasern till skolgården. Möjligtvis så blev de logerade i den mindre byggnaden vid Västra Långgatan. Åtminstone byggde de ett häststall, ett kök och en matsal på Nytorget i närheten. De ryska soldaterna bodde här ända tills de fördrevs i slutet av januari 1918 och i början av 1920-talet såldes deras byggnader på Nytorget för bortrivning.

År 1921 införde läroplikt i Finland, vilket betydde att alla barn i åldern 7 till 13 år måste gå i folkskola. Läroplikten gällde alltså i 6 år och i staden infördes den genast medan man t.ex. i Lappfjärd införde den först i oktober 1927. Då lagen infördes fick den en lång övergångstid, på grund av att flera skolor måste uppföras för att klara av lagens plikter.

Den 20 januari 1922 förstördes den relativt nya svenska folkskolbyggnaden i en häftig brand. Den hade uppstått i ett klassrum på gårdssidan vid halv fyra tiden på eftermiddagen. Brandkårens utrustning var bristfällig och när de fick i gång sprutorna så var byggnaden redan nerbrunnen. Ingenting kunde räddas. Byggnaden med alla inventarier var försäkrade i olika bolag för totalt 375 000 mark men på grund av de häftiga prisstegringarna de senaste åren, så var den klart underförsäkrad.

Det ordnades med tillfälliga utrymmen för de svenska eleverna i de övriga byggnaderna på skolgården och de gick här ända till hösten 1925, då de kunde flytta över till den före detta samskolbyggnaden vid Kyrkotorget.

År 1947 byggdes den finska folkskolan till med en kombinerad fest- och gymnastiksal längs med Parkgatan. I augusti 1971 drog ett åskväder över staden och blixten antände den här sidobyggnaden som förstördes på ett par timmar. Den byggdes dock upp igen i samma storlek och på samma stenfot som den gamla.

Från och med hösten 1925 tills den nya lågstadieskolan invid Kristinahallen blev färdig på 1990-talet användes skolgården av de finskspråkiga eleverna. Efter det har byggnaden använts av olika organisationer och i dag används den som kursgård av medborgarinstitutet.

Övrigt.

Med vacker handstil är det sigillförsedda köpebrevet från mars 1843 skrivet där före detta borgmästaren Anders Jakob Roos, som då verkade som häradshövding i Kajana, sålde de blivande skoltomterna åt ”Christinestads Fattigdirektion. Som ombud med fullmakt anlitade han sin bror Johan Henrik Roos, som har titeln vice pastor.
Staden äger alla byggnader, som efter grundliga renoveringar är i gott skick och medborgarinstitutet användes dem som kursgård.
Det gamla uthuset innehållande förråd och toaletter står fortfarande kvar.