Tjärhandeln i Kristinestad på 1600-talet.

Denna artikel var skriven av Edvin Skogberg och publicerad i Wasa Tidning 1884. Edvin var född i Kristinestad men verkade som lärare i Viborg. Efter bästa förmåga har jag korrigerat texten, så att den skall bli lättare att läsa.

Kristinestad anlades på en tid, då intet begrepp om näringsfrihet fanns, då man inte kunde tänka sig möjligheten av att ett yrke, en förvärvsgren av vad slag som helst, på egen hand, ledd allenast av sina idkares företagsamhet, skulle kunna förkovras. Regeringen avsåg som sin plikt att sorgfälligt övervaka och reglementera den enskilda verksamheten och blandade sig med sina ordningsstadgar in i dess minsta detaljer, med försiktig noggrannhet utmätande åt en och var det mått av drift, varmed han ansågs bäst tjäna det allmännas väl. Det är klart, att under sådana förhållanden, en och var försökte att av regeringen tillförsäkra sig en så stor del som möjligt av den sålunda utminuterade förvärvsrättigheten, samt uppbjöd all sin förmåga för att hindra all konkurrens av andra på det inskränkta område, inom vilket han själv fick röra sig. Härav uppstod ständigt tvister om den enes eller den andres bättre rätt i det eller det avseendet och bittra klagomål över intrång och oförrätter av obehöriga utövare av ett näringsfång.

Största olägenheten av detta system led utan tvivel handeln. Oinskränkt rätt till denna rörelses idkande på såväl in- som utlandet var beviljad endast åt några få städer i Sveriges rike. De övriga var tvungna att till dessa privilegierade orter föryttra, vad de att hade att sälja och att ifrån dem uppköpa sitt behov av utländska varor, varvid de naturligtvis i avseende å prisen berodde helt och hållet av stapelstädernas köpmän och deras godtycke. Handeln med de viktigaste varorna var dessutom såsom monopol överlåtna åt särskilda ”kompanier eller societeter”, i vilka förnämligast, om ej uteslutande de samma företrädesvis gynnade städernas kapitalister var delägare. Slutligen var till och med varuutbytet med allmogen på allehanda sätt reglementerad och begränsad. Alla dessa omständigheter måste tydligen verka hämmande på de mindre städernas förkovran och dessa förde även ett tynande liv ända till dess de efter långa tider och många ansträngningar lyckades befria sig från de fjättrade banden.

Till de vanlottades antal hörde, liksom alla Österbottens och även de allra flesta av Finlands övriga städer, även Kristinestad, som ju också enligt ordalydelsen i privilegiebrevet ifrån början var ämnad endast till en ”Fläck eller liten Lands-stad”. Kristinestads sjöfart var inskränkt till Sverige och de till Sverige hörande livländska och tyska hamnarna vid Östersjön, varjämte som redan är nämnt, utländska fartyg var förbjudna att besöka staden. Vad handeln på Sverige beträffar, får den staden i detta avseende medgivna rättigheten inte uppfattas efter orden, såsom om den hade varit utsträckt till alla orter på andra sidan Bottenhavet, ty i tillämpningen följdes Gustaf den II Adolfs ”handelsordinatie” av år 1617, som bestämde, att de österbottniska städerna fick bedriva handel på finska sidan endast på Åbo och på svenska sidan endast på Stockholm.

Det är naturligt, att rikets huvudstad med sin i övrigt större rörelse även drog brorslotten av denna handel till sig. Sålunda kunde dessa handlanden utan bekymmer för någon konkurrens, se sin egen fördel på bästa sätt till godo, såväl vid köp som försäljning, och att de ingalunda försummade detta, därom vittnar de otaliga klagomål, som gjordes av de beroende städerna, tid efter annan över Stockholms borgares förfarande. Så besvärade sig år 1693 Österbottens borgerskap gemensamt hos regeringen ”över saltets allt för höga stegrande årligen vid den österbottniska flottans ankomst” till Stockholm och år 1708 inlämnade fullmäktige från landskapets alla kuststäder till landshövding Clerk en skrivelse med anhållan om hans förord hos Kongl. Kammar- och Kommerskolegium, att en fri handel med tjära på alla inrikes stapelstäder måste beviljas dem, för de stockholmska tjärvaruhandlarna höll tjäran nere i vanpris. Detta liksom även senare försök i samma syfte hade dock ingen framgång, för Stockholm fortsatte ända till senare hälften på 1700-talet att ensamt förmedla de österbottniska städernas utrikes handel.

Bland de privilegierade handelskompanierna, som uppstod på 1600-talet, var det år 1648 grundade ”tjärkompaniet” det mest fördärvliga för de nyssnämnda orternas förkovran, för tjäran var ju den viktigaste exportvaran. Detta bolag som bestod av Stockholmsköpmän hade nämligen uteslutande rättighet till utskeppning av all den tjära och allt det beck, som producerades i Finland och i den del av Sverige som låg norr om Stockholm. Visserligen erhöll också Åbo, Helsingfors och Viborg några år senare tillåtelse att ingå som intressenter i tjärkompaniet men det var få som hade förmåga att påverka denna handel.

För var och en av småstäderna bestämdes den mängd av tjäran, som de fick leverera till kompaniet och det var landshövdingen som hade rätt att fastställa priset som borgarna skulle betala åt bönderna för varan, genom den så kallade markegången. Likaså var det stadgat i kompaniets privilegier, hur mycket detta borde erlägga åt sina leverantörer för tjärtunnorna. Hur litet detta stadgande efterlevdes, framgår tydligt av de besvär som omnämns i denna text. Å andra sidan var det också svårt för de uppköpande borgarna att hålla de pris som landshövdingen hade bestämt. Så därför förklarade till exempel Kristinestads borgare, att de inte kunde betala enligt landshövdingens förgottfinnande 3 ½ daler för tunnan utan endast 3 daler och ”lilla tullen” som erlades för lantmannavaror som infördes till städerna.

Av det här anförda inser man lätt hur kringskuret utrymmet var för den privata affärsverksamheten. Alla försök att ge verksamheten mera luft, var som nämnt ganska fruktlösa. Redan år 1668 anhöll borgarna i Kristinestad inte endast om fri handel med tjära, utan också om rätt till utrikeshandel. De ville ha fri rätt att leverera till kompaniet så mycket som de bara kunde producera. Kravet på fri utrikeshandel betraktades naturligtvis som vanvett och även kravet på fri tjärhandel avslogs. Sju år senare ökades likväl stadens kvantitet till 50 läster, alltså 600 tunnor, i stället för 30 läster, som det varit före det.

Vid denna tid hade regeringen börjat tvivla på dessa privilegierade kompanier, på grund av de många klagomålen från de mindre städerna.1680 års riksdag som omkullkastade det över hövan tillväxta adelsväldet, hotade på samma gång också dessa handelsmonopol. Kungen själv lovade i ett svar den 11 november, på ett besvär som ”Finlands och Österbottens städer” gjort, att alla dessa handelskompamier skall upplösas efter någon tid, då de först hunnit sälja slut på sina förråd. Lagren tog tydligen inte slut, för detta upplösande verkställdes aldrig. Tjärkompaniet fortsatte att existera och de österbottniska städerna gjorde förgäves förnyade anhållanden om utvidgade handelsrättigheter. Sålunda avslogs också Kristinestadsbornas år 1697 framställda anhållan att till tjärkompaniet få avlåta 100 läster i stället för de 50 som varit beviljade förut. Stadsborna förklarade att de annars måste sälja sin övriga tjära på förlust åt den mest bjudande men den förklaringen lämnades obeaktad.

Det är lätt att inse, hur kännbart sådana inskränkningar hindrade stadens förkovran, då man vet att handeln mellan bönderna och borgarna huvudsakligen bestod av varubyte och dessutom var varje stads handelsområde noga bestämt. Det är ju klart att om borgarna inte kunde ta emot all den tjära som bönderna ville leverera, så kunde inte heller bönderna köpa alla de varor som borgarna ville sälja. Detta ledde till att all rörelse och handel nedtrycktes.

Tjärhandelns betydelse för Kristinestad och dess omnejd inses även därav att till exempel ännu år 1692, så klagade inbyggarna i Östermark, som ligger 3-4 mil från staden, att frosten nästan varje år förstörde all sädesväxt, så att var tvungna att för utskyldernas betalande och för sina egna behov, endast kunde förlita sig på tjärbränningen.