Intryck och erfarenheter från fronten.

Artikel i tidningen Syd-Österbotten 10.4.1918:

Det är en märklig kamp de vita fört. Ännu minns jag så tydligt överbefälhavarens ord en afton i Seinäjoki till oss medlemmar av lantdags- och allmogedeputationen, som några timmar senare skulle avresa till Skandinavien. Han hade öppet och oförblommerat skildrat lägets rent ohyggliga allvar. Med tillfälligt hoprafsade allmogeskaror hade han och hans officerare befriat det vita Finland från ryska och röda våldsmän. I hela det väldiga området hade han att förfoga blott över några tusen gevär. Så tog man ryssarnas och de rödas vapen, men snart nog blev det klart, att både vapen och i särskild hög grad ammunition saknades, medan motståndaren sedan månader tillbaka från Ryssland importerat rikliga förråd och varje dag erhöll nya förstärkningar.

Mot dessa välrustade upprorsmän stod en ringa skara frivilliga oövade allmogemän som snart skulle vara vapenlösa eller stå blott med »kalla vapen» mot fiendens bly- och järnskurar. Den vapenlösa tidens hela fruktansvärda allvar låg över oss och starkt inriktades i vårt medvetande general Mannerheims slutord: vapen, vapen, vapen!

Martin Wetser (1868-1954) var den som ledde de vita trupperna då både Vasa och Tammerfors intogs i inbördeskriget 1918. I första världskriget mellan åren 1914 och 1917 var han officer i den ryska armén och deltog i striderna mot Tyskland men efter februarirevolutionen i Ryssland så återvände han till Finland.
Martin Wetser (1868-1954) var den som ledde de vita trupperna då både Vasa och Tammerfors intogs i inbördeskriget 1918. I första världskriget mellan åren 1914 och 1917 var han officer i den ryska armén och deltog i striderna mot Tyskland men efter februarirevolutionen i Ryssland så återvände han till Finland.

Tiden gick, Filppula fronten, överste Wetzers front höll ut mot fiendens anfall och vapen kommo. Samtidigt pågick i arméns rygg organisationsarbetet, jägarna både kommit, infanteriet fick nu fart, en artilleriskola arbetade, värnpliktsuppbåd anordnades. Ett försök av de röda att genom Vaskivesi omfatta Filppula-fronten samtidigt som denna ansattes från söder, misslyckades, och så kom äntligen den marsdag, då överbefälhavaren kunde låta alla sina mot Tammerfors koncentrerade trupper gå mot söder. Ifrån Filppula gick överste Wetzer längs järnvägen, österom opererade överste Wilkman, vid Näsijärvi stod överste Hjalmarsson och på Satakuntafronten överste Linder, som tagit Ikalis och Suodenniemi.

Vägen från norr gick emot söder längs järnvägen. Namnen Filppula, Lyly, Korkeakoski, Orivesi, Suinula, Kangasala, Vehmainen, m. fl. stationer vid järnvägen blir historiska namn betecknande framgångsrika strider för de vita.

I Kangasala sammanträffade Wetzer och Wilkman, den senare gick över Lempäälä söderifrån mot Tammerfors och samtidigt trängde de Hjalmarssonska och Linderska kolonnerna från norr och nordväst söderut. Ringen kring Tammerfors var sluten. Måndagen den 26 mars tog överbefälhavaren jämte stab en överblick av ställningen från det grova artilleriets eldledningsposition i Vehmainen, något senare från det nyss erövrade Messuby.

Det nu så berömda Filppula är en liten obetydlig station med ett stickspår österut till Mänttä bruk. I sin järnvägsvagn på Filppula satt överste Wetzer, ledande operationerna med en i världskriget härdad mans lugna besinning.

Hans bana i livet ger nyckeln till hans sätt att tänka och handla. Uppfostrad som krigare i Finlands enda kadettkår, fick han i finska gardesbataljonen sin praktiska skolning och som mången annan lämnade han under Bobrikows nedtystningsperiod krigarbanan, då gardesbataljonen upplöstes. Av gardeskapten blev en jurist, en vicehäradshövding, och fredligt arbete syntes bli hans framtida värv, men världskriget kom emellan och Wetzer inkallades till aktiv tjänst i Ryssland, utmärkte sig, befordrades till överste och återgick som andra efter revolutionen till privatlivet. Frihetskriget gav honom en stor uppgift, han tog Vasa från ryssar och röda, blev stabschef hos överbefälhavaren samt övertog slutligen Tavastländska armégruppen.

Det är icke blott krigaren, utan också den civilt tänkande juristen, som framträder i hans handlande. Han slår hårt när han slår, men sparar gärna sitt folk och tar hänsyn till omständigheter, som den rena krigaren kanske ville förbise. Det ligger något på engång nervöst och absolut lugnt och kallt i hans sätt. De ej sällan bitande sarkastiska inläggen gentemot mer eller mindre företagsamma underordnade avslutas gärna med några skämtsamt välvilliga ord, som förta skärpan av det tidigare sagda, men ingalunda bestämdheten i orden. Ryssarna bombarderade vid Filppula hans vagn med grovt artilleri och deras flygare kastade sina bomber emot den men översten satt oberörd kvar, dag efter dag. Krigarens lugna fatalism gör varje tanke på oro för den personliga säkerheten främmande för honom.

Vid Tammerfors var han en av huvudregissörerna, överbefälhavaren och hans stab Iämnar vi för tillfället åt sidan. Överstens medarbetare, cheferna för de olika kårerna blev icke synliga där korrespondenterna drog sig fram, men av vad som dagligen kom till synes framgick, att de arbetade med samma framgång och energi.

Till sitt förfogande ha de ett egendomligt brokigt material, en folkhär i detta ords fulla betydelse. Utrustning, inövning, disciplinskänsla, allt bär den sanna folkhärsprägeln. Den ena gruppen är redan härdad genom många hårda strider, den andra är tagen »direkt från plogen». Sida vid sida står rika och fattiga, bönder och bondsöner, torpare magistrar från städerna, tjänstemän, godsägare, lant- och fabriksarbetare. Det som enar och sammanhåller dem alla är icke disciplinen, icke den militära rutinen, utan en stor, allt och alla behärskande idé. Landet är i fara, friheten är hotad, utländska förtryckare och inhemska våldsmän söka omintetgöra seklers kulturvinningar och rubba själva grunden for folkets existens, för att värna detta har man gripit geväret och gärna ger man sitt liv för det högsta i livet: för fosterlandet.