Tankar om folkhögskolan.

Artikel i tidskriften ”Ungdomsvännen” 1.7.1928.

»Kunskap leder ej från vägen, lärdom stjälper ej i diket!»

— Sanningen i detta språk erkännes alltmer, vad tiden lider. Livet ställer större krav på den enskilde individen i samma mån utvecklingen går framåt. Alla vet, att kunskap är makt, utan vilken man ej med framgång kan sköta sitt kall i livet. — Varje yrkesgren främjas av sina egna skolor och ingen vill underskatta dem. Deras uppgift är ju att lägga grunden för ett blivande värv.

Även folkhögskolan har sig anförtrodd en dyrbar uppgift. Den är ingen fackskola. Inga fordringar har uppställts för resultatet av dess verksamhet. Den vädjar till varje elevs personliga intresse och energi. Därför kan man i folkhögskolan snart finna vad man egentligen har läggning för. — »Folkhögskolans syftemål är ej att lära oss allt för livet, utan att lära oss leva livet», har någon sagt. Just detta var Grundtvigs tanke, när han grundlade folkhögskolan i sitt hemland Danmark. — För att förstå idén med en sådan skola som folkhögskolan kan vi ställa oss några frågor, och svaren skall visa klara linjer.

Vi frågar först: Vad är egentligen nu människan och vartill bör hon fostras? Svar: Människan är en evighetsvarelse och bör fostras i enlighet med sin bestämmelse. Vilken är då denna? »Gud har i kärlek förutbestämt oss till barnaskap hos sig genom Jesus Kristus», säger Paulus. Där har vi den bas, på vilken folkhögskolan rätteligen skall bygga — Guds kärlek i Kristus. På den basen byggde Grundtvig, när han tog initiativet för folkhögskolan. Kristus för oss korsfäst bör vara huvudämnet i folkhögskolans program. Där så ej är fallet har man förvanskat idén, vantolkat skolans uppgift och förändrat dess ursprungliga karaktär.

Mången, som inte själv gått i en folkhögskola, ger den gärna namnet »högfärdsskola.» Det är en orätt beskyllning, ty just i folkhögskolan börjar man inse, hur mycket man måste veta, för att veta hur litet man vet.

Under senaste vinter var jag i tillfälle att såsom elev åtnjuta undervisning i den Evangeliska Folkhögskolan. När jag på hösten skulle resa dit, kunde jag inte riktigt frigöra mig från tanken: månne det ändå bliva lönt att uppoffra en hel vinter i folkhögskolan? Nu säger jag: Mera än så! Man kan inte förklara vad allt man där fått; men man har liksom mottagit ett kapital, stort nog att utgöra grundplåt för kommande dagars verksamhet. Och vad mera är: Kunskapen om vad man är i sig själv och vad man är i Kristus fördjupas där. Att dagligen få höra om »Frälsarens vänskap» skänker en »nådens gemenskap». Den nya sången om Lammet som slaktat är för våra synders skull, är riktigt vår Evang. folkhögskolas andedräkt och den skänker hopp och förtröstan för tiden samt förvissning om evigt liv.

Unge vän — som ännu inte bevistat en folkhögskola — tveka inte när tillfälle ges dig att offra en vinter för en kurs i vår egen folkhögskola! Den tiden är förvisso ej bortkastad. Man får där kunskap om mycket som man förut ej ens tänkt på.

Den kunskap som folkhögskolan bör ge är i huvudsak den, att man i sig själv inte har någonting att berömma sig av. Att vara utrustad med förstånd är en gåva av Gud, för vilken han bör äras. Att se sig själv vara ett intet är den kunskap vi alla behöver, för att vi skall ta emot »Guds kraft» i Kristus Jesus. Då har vi den kunskap, som övervinner världen: tron. Just detta vill vår Evang. folkhögskola inskärpa i de ungas medvetande.

Till sist en varm hälsning till våra högaktade lärare, rektor J. E. Sjöblad med fru — vilka burit den tyngsta bördan, ansvaret för allt — vår avhållna, glada lärarinna Frk. Tyra Jansson samt flickornas avundade köksmästarinna, allas vår snälla, präktiga husmor Frk. Olivia Hollstén. Haven tack för allt under årskursen 1927—28. Min önskan och bön till Gud är, att Ni samtliga må beredas möjlighet och äga krafter att återuppta arbetet, när den 1 nov. anno 1928 är inne. — Ett varmt tack även till skolans styrelse för allt det arbete den nedlagt för skolans bästa, till alla dem som ihågkommit oss med gåvor till skolan och kosthållet, samt till alla predikanter, som besökte oss under vinterns lopp och uppmuntrade oss i tro och hopp. Ett hjärtligt tack till Dagsmarkborna, för den välvilja och förståelse för vår skola som de bevisat i sitt uppträdande mot oss. Och till mina kamrater: Vår folkhögskoletid blev kort. Vi är alla åter på vara respektive hemorter. Lyckliga var vi, när vi fick samlas omkring källan varom skriften vittnar. Lika lyckliga är vi även nu — trots skilsmässan — om vi blott i fortsättningen vilja njuta av samma kallsprång.

Hela livet är en skola och vår läromästare är Gud själv, hans Ande och ord. Må vi blott alltid med skalden bedja: »Led oss att söka i allt vad vi lära Evige Fadrens kärlek, makt och ära; Låt oss i Sonens kunskap frukter bära. Här för Guds rike!» J.S.S.