Sammanställt av Lasse Backlund i maj 2025.
År 1958 föreslog direktören, rådmannen Gösta Lindqvist (1895–1965) att ett monument över de sjöfarande skulle skaffas till Kristinestad. Hans släkt på mödernet var de välkända sjökaptenerna Hjulman. Några statyer eller monument fanns inte från tidigare i staden och rådman Lindqvist tyckte att nu var det dags.
En monumentskommitté tillsattes och den bestod av Åke Skeppar, Alvar Utter, Thorvald Hohenthal, Jorma Kiuasperä, A. G. Stjernberg, Torsten Strömberg, Yrjö Linna och förstås Gösta Lindqvist själv. En penninginsamling startade och flera kända donatorer gav större och mindre penningdonationer för monumentet.
Bland annat gårdsägaren Artur Wiklöf i Norrstan gav 5 000 mark, en summa som han lagt undan ”för att vi skall få åtminstone ett monument till staden, då det är skralt med det övriga”. Utflyttade gamla stadsbor var extra generösa och i juni 1958 hade 453 000 mark samlats ihop. Staden hade också utlovat ett större stöd för monumentet.
I juni beslöt kommunalfullmäktige i Lappfjärd att de skall utmana kollegerna i staden i en fotbollsmatch och intäkterna från denna skulle oavkortade gå till monumentet. Över en halv miljon hade nu samlats in.
Stenhuggaren Leo Hämäläinen från Mörtmark anlitades för att göra själva stenen medan konstnären Tauno Wirkkala skulle göre en passande relief, som skulle fästas på stenen. Själva stenen av röd granit hade stenhuggaren hämtat från Vemo el. Wehmo, alltså nuvarande Vehmaa i Egentliga Finland.
I slutet av augusti 1958 grävdes grunden och ett fundament av betong gjöts och det arbetet utfördes av frivilliga. Bland annat Åke Skeppar, Knut Hakala, Ralf Grankull, Taisto Jansson, Bertel och Erik Råtts var med. Ett ankare skulle också skrapas och målas, för att sedan sättas framför monumentet. Flera förslag gjordes var monumentet skulle placeras men det beslöts att det skall finnas i Badhusparken nära stranden.
Invigningen söndagen den 26 oktober 1958.
Närmare 500 personer var närvarande på söndagseftermiddagen när monumentet skulle invigas i Badhusparken och det var allmän flaggdag. Tidningar runt om i landet uppmärksammade sina läsare om evenemanget och till och med Harald Wiik på radion i Vasa gjorde ett inslag och intervjuade bland annat stadsdirektör Dahlström och initiativtagaren Gösta Lindqvist. Inslaget gick ut från Helsingfors över hela landet och därför passade Dahlström på att be statsmakten sträcka till pengar för att spränga bort Härkmerikröken.
Vädret var soligt men kall vind blåste in i parken och sjökapten Jouni Harju och styrman Nils Sten stod som hedersvakt på varsin sida av stenen.
Tillställningen inleddes med musik av Kristinestads hornorkester, som spelade Vasa marsch under ledning av Edv. Nyström och efter det tog Gösta till orda:
”Ärade församlade!
Kristinestad – vår gamla sjöfartsstad, den tredje i ordningen under medlet av förra seklet, firar i dag en högtidsdag. I drygt tvåhundra år har sjöfart bedrivits i den lilla staden under segelfartygens stolta tidevarv. Att de flesta av dessa fartyg även byggts här av duktiga österbottniska skeppsbyggare vore oförlåtligt att glömma. Och de hundrade kaptener, styrmän och tusende sjömän från staden samt närliggande landskommuner trotsade havens många faror under sina stundom årslånga resor.
Människoliv och skutor gick förlorade någonstans på de sju världshaven.
För att hedra våra sjöfarares stolta bedrifter och för att ständigt slå vakt om våra stads ärorika sjöfartstraditioner har detta monument rests. Tillkomsten av detsamma har möjliggjorts genom stadens hjälp, men främst med små och större bidrag som kristinestadsbor av i dag och ättlingar till de bortgångna, från när och fjärran på ett rörande sätt velat visa sin trofasthet mot fädernas stad.
Må så detta minnesmärke vara vårt vördsamma, ödmjuka tack till – havens plöjare – från släkten som sedan länge gått ur tiden och från släkten som bidas.”
De båda sjöofficerarna lät då täckelset falla och monumentet överlät åt staden Kristinestad. Stadsfullmäktiges ordförande Torsten Strömberg mottog det på stadens vägnar och han sade:
”Det är med stolthet och glädje jag i dag har äran att på stadens vägnar emottaga detta vackra sjöfartsmonument. Att det initiativ som nu blivit verklighet var lyckligt visar väl bäst den anslutning och uppskattning det fått vida omkring blad före detta och nuvarande kristinestadsbor och deras ättlingar. Vid detta historiska tillfälle får jag på Kristinestads vägnar tacka de personer vilka genom arbete och gåvor har deltagit i skapandet av detta stolta monument.
Särskilt vänder jag mig till direktör Gösta Lindqvist som genom sitt initiativ, sitt arbete och stora entusiasm framom andra bidragit till förverkligandet av denna sak.
Må det vara stadens skyldighet och kärkomna plikt att nu och i all framtid bevara och ära detta monument, såsom ett minnesmärke över hädangångna sjöfararsläkters livsinsats och ett äretecken åt dem som under nutid och i framtiden såsom ärliga sjömän gör sin insats på haven för sin stad och sitt land.
Må sjömanstraditionen leva stolt och stark genom tiderna.”
Sedan följde kransnedläggning och blomsterhyllningar av ett stort antal deltagare. Från Lappfjärd deltog kommunfullmäktiges ordförande Otto Björses och han höll också ett längre tal vid ceremonin. I Lappfjärd fanns det i tiderna flera större redare med fartyg som seglade till England och till Medelhavet.
Sedan sjöng Kristinestads manskör ett par passande sånger och festligheten avslutades med en kort predikan av A. G. Stjernberg och med allsång.
Stadsfullmäktiges ordförande Torsten Strömberg med hedersvakterna Nils Sten och Jouni Harju i bakgrunden.
”Att segla är nödvändigt, att leva är icke nödvändigt” lär romaren Pompejus ha yttrat år 56 f.Kr. då han med sin flotta skulle segla från Kartago mot Rom med spannmål. Hemma i Rom hotade svält och just då fartygen skullel avsegla blåste det upp till storm och kaptenerna tvekade att gå till sjöss. Det var då som Pompejus yttrade på latin ”Navigare necesse est, vivere non est necesse”, en text som är ingraverad på monumentet.
Under Tauno Wirkkalas relief av barkskeppet Carolina finns texten: Till färdemännen på haven” och så årtalet 1958, alltså det år då minnesmärket restes.