Lektor Walter Sjöblom bodde i Kristinestad under åren 1897 – 1903 och han skrev efteråt ner många av sina minnen från staden. År 1938 publicerade han i fyra nummer i Syd-Österbotten ”Kristinestadsminnen från tider som flytt” och Lasse Backlund renskrev dessa i augusti 2025:
Del 1, 18 oktober 1938.
Sjö- och stapelstaden Kristinestad hade ännu under slutet av 1800-talet en långt större betydelse, än vad dess nuvarande invånare i allmänhet vet eller kan föreställa sig. Här florerade en livlig handel, främst bedriven av ett flertal aktade handelshus, vilkas namn hade klang långt utom landets gränser. Och som redarstad var Kristinestad en av landets främsta.
Allt här i världen är underkastat föränderlighetens orubbliga lagar. Tiden rider framåt utan att låta sig hejdas. Under hovarna av dess springare utplånas det gamla och i dess spår växer det nya upp. Huruvida omdaningsprocessen i varje fall länder människorna till båtnad och glädje, är sedan en annan sak, vid vilken jag emellertid inte i detta sammanhang har anledning att dröja.
Den åldriga lilla sjö- och stapelstaden Kristinestad utgör givetvis inte något undantag från regeln. Visserligen måste det medges, att samhället hör till dem, som längst bevarade sin ursprungliga och, åtminstone enligt min uppfattning, trevna prägel av åldrigt och fornt. Från tiden för dess grundläggning ända intill senaste sekelskifte undergick dess karaktär inte några genomgripande och större metamorfoser vare sig i yttre avseende eller till sitt inre liv. Men så fick den i sinom tid sin länge närda dröm och ivrigt åtrådda järnväg. Det var först med denna tilldragelse den gamla, trevliga patinan började utplånas för att efter hand nödtorftigt ersättas med det tjugonde seklets enformiga, mer eller mindre tilltalande nymålning.
I fortsättningen skall jag i en serie artiklar försöka teckna några bilder av stadens liv, sådant detta tedde sig under de sista åren av 1800-talet och under de första av innevarande sekel. De flesta av de kristinestadsbor, som då var med om att gestalta samhällets öden, är döda. De få, som ännu lever, närmar sig målet för sin jordevandring. Då jag är en av de sistnämnda, må det tillåtas mig att, innan minnet helt och hållet slocknar och pennan för alltid faller ur min hand, nedskriva och därmed åt yngre släkten bevara några trevande hågkomster från den tiden.
Året 1897 var för staden Kristinestad märkligt i två avseenden. Den 1 augusti detta år utkom om jag minns rätt provnumret av ”Kristinestads Tidning”, föregångaren till tidningen ”Syd-Österbotten”. Och den 1 september samma år började stadens svenska samskola med de två lägsta klasserna sin verksamhet. Ledamöterna i samskolans direktion hade utnämnt mig, som dittills skött en lärartjänst vid ett 8-klassigt läroverk i östra Nyland, till lärare och rektor för samskolan.
Och då jag tidigare sysslat med journalistik, fann man det lämpligt att åt mig anförtro också redigeringen av tidningen. Jag hade aldrig förr varit i Kristinestad, då jag i solnedgången en vacker högsommarkväll år 1897 med den lilla, men propra kustbåten ”Norden” anlände till orten för att nu för många år framåt slå mig ned där. Under resan hade jag inte utan en viss oro mediterat över min blivande vistelse i det för mig så länge fullständigt okända och främmande samhället.
De österbottniska studenter, med vilka jag under mina studieår vid universitetet mer eller mindre flyktigt kommit i beröring med hade alla varit i högsta grad landskapsbetonade. I envis isolering höll de sig för sig själva. Österbotten tycktes för dem vara allt och österbottningarna vida förmer än andra människor. På nylänningar och övriga sydfinländare såg de med uppenbar ringaktning. Skulle väl den österbottniska mentaliteten ge sig samma uttryck också nu och göra den unga nyländska magisterns ställning ohållbar, frågade jag mig.
Det visade sig emellertid, att mina farhågor i ovanberört avseende saknade varje grund. Från alla håll möttes jag vid min ankomst till Kristinestad av en översvallande hjärtlighet, som inte kunde missförstås.
Vid båten välkomnades jag av stadens borgmästare, den fryntlige och språksamme Elis Granfelt, den distingerade, sympatiske stadsläkaren Ernst Wendelin, dennes lika tilldragande äldre bror, konsul Bruno Wendelin, ordföranden i samskolans direktion, kommerserådet Alfred Carlström, också han en typisk personifikation av välvilja och älskvärdhet, samt min gamla goda vän från studentåren Walter Enqvist, sedan några år tillbaka tullförvaltare i staden.
Herrarna inbjöd mig till en i hast improviserad supé ombord på båten. Man informerade mig ingående om ortsförhållandena och uttalade enstämmigt den fasta förhoppningen, att jag skulle komma att trivas. Under animerat och kordialt samspråk knöts mellan oss redan denna första afton ett vänskapsband, som inte mer skulle brytas. Då tiden för uppbrott var inne, meddelade mina nyförvärvade vänner mig, att de för min räkning beställt rum på stadens hotell, där jag tillråddes att bo, tills jag hunnit se mig om efter egen lokal. Sedan följdes vi alla åt till hotellet. Innehavarinnan, den bestyrsamma och tillmötesgående fröken Matilda Berg, tillkallades och anmodades att hedersamt sköta om min värda person. Och så sade vi varandra god natt och skildes för den gången.
För mig tedde sig denna angenäma första kväll i Kristinestad som en god och lovande början. Det skulle snart visa sig, att också fortsättningen skulle gestalta sig så bra, som jag rimligtvis vågade önska. Följande morgon fann jag på kaffebrickan ett till mig adresserat kort med inbjudan till segelföreningens i staden samma dag försiggående kappsegling och sedan till den supé som föreningens medlemmar skulle inta på ”Kvarnbackens” lantligt idylliska restaurang. Åter hade man visat mig en rörande vänlighet, som jag naturligtvis tacksamt och till dess fulla vidd uppskattade. Under den trevliga samvaron vid supébordet blev jag i ett slag bekant med i det närmaste hälften av stadens till mogen ålder hunna befolkning på svärdssidan.
Följande dag gav kommerserådet Alfred Carlström på sin vackra sommarvilla ”Carlsro” middag för husets umgängeskrets. Trots att jag ännu inte hunnit göra min uppvaktning hos kommerserådets familj, inbjöds också jag till middagen. Men kommerserådet utsträckte sin vänliga uppmärksamhet än längre. I hans vagn, som avhämtade hans svåger, doktor Ernst Wendelin och en av dennes systrar till middagen, hade med vinnande älskvärdhet beretts plats även åt mig.
På ”Carlsro” utvidgades min bekantskapskrets också till kristinestadssocietetens spinnsida. Därmed hade jag efter endast två dagars vistelse i samhället kommit i beröring med, såsom man med en viss frihet uttryckte sig, ”hela staden”. Jag var inte längre en främling, som kände sig osäker och bortkommen. Sympatin, som mötte mig, var äkta, det såg jag, och jag var därmed förvissad om att jag skulle komma att känna mig hemmastadd i min nya omgivning.
Nu några ord om mina intryck av staden och människorna där i övrigt.
Kristinestad bar ännu i slutet av det gångna seklet den omisskännliga prägeln av vördnadsvärd ålder, inte av en sådan ålderdomlighet, som skulle ha tytt på tillbakagående, allra minst på förfall, men av en sådan, som anar till aktning. Jag skulle närmast ha velat förlikna staden vid en soignerad gråhårsman, den där i gammaldags, men vårdad dräkt och stödd på sitt med guldknapp prydda spanskrör, gravitetiskt och värdigt vandrar fram på sin kära, välbekanta gata, eller vid en förnäm, gammal dam, som med den prydliga spetsmössan på silvervitt hår och mantiljen över insjunkna, lutande skuldror sitter vid sitt fönster och i ”skvallerspegeln” vemodigt småleende betraktar en ny tids jäktande människomyller där utanför.
Om åldrigt och fornt erinrade mångt och mycket. Den trehundra år gamla rödmålade träkyrkan, som rusiga kosacker under stora ofreden utplundrade och därefter begagnade som stall för sina hästar, men som sedan åter renoverades och togs i bruk för sitt heliga ändamål, användes ännu, då jag inflyttade till staden.
Den två våningar höga hotellbyggnaden med sitt brutna tegeltak, torget med sin knaggliga stenläggning, de trånga, krokiga gränderna med sina små, gammalmodiga kåkar i stadens utkanter, de mossbelupna grå sjöbodarna vid stranden, köpmännens omoderna ”gatbodar” och köpmansgårdarnas ”finnstugor”, där de långväga bönderna från Kauhajoki och Kurikka hade sina givna nattkvarter, då de kom med sin havre och tjära, lappfjärds- och tjöckkvinnornas granna bygdedräkter, i vilka de var skrudade, då de besökte staden, allt detta gav åt samhället en typisk gammaldags stämning, som ytterligare skärptes av medvetandet, om att man, om man var tvungen att landvägen resa till närmaste större städer, Vasa eller Björneborg, hade att färdas tio besvärliga mil med häst och kärra eller släde. Men i stadens centralare delar möttes blicken också av åtskilligt, i vilket en modernare tidsanda hade sökt sig och funnit uttryck.
De stora köpmansgårdarna, kommerserådet Erik Töttermans, kommerserådet Alfred Carlströms, konsul Bruno Wendelins, konsul Ludvig Wendelins, konsul Gustaf Hydéns och många andras dessutom, bar både ut- och invändigt en i allo fullt tidsenlig prägel.
Det nya badhuset erbjöd all den komfort som man rimligtvis kunde önska sig. De talrika sommarvillorna vid ”Träsket” och vid saltsjön ävensom ”Segelpaviljongen” på Högholmen var samtliga uppförda och inredda i enlighet med vår tids fordringar och smak. Stadens nuvarande nya och imponerande stenkyrka var, då jag kom till orten, ännu under uppförande, varför jag i detta sammanhang inte har skäl att uppehålla mig vid den.
I umgänget rådde goda, gammaldags seder. Gästfriheten kände inga gränser. Vid gästabuden försökte husmödrarna överträffa varandra med massor av läckra anrättningar, medan deras äkta män på sitt håll såg till, att glasen inte försummades.
Inom de tongivande kretsarna, till vilka främst medlemmarna av familjerna Carlström, Tötterman, Wendelin, Estlander, Enqvist och senare von Willebrand samt den inbitne ungkarlen, borgmästaren Elis Granfelt, och änkemannen, den något originelle provincialläkaren Torsten Munsterhielm räknades, gav den fina bildning som hörde dem till, lyftning och flykt åt samvaron. Särskilt anmärkningsvärt är, att alla de gamla köpmanssläkterna i Kristinestad var i mycket hög grad kulturbetonade. Mer än en gång väckte de just i detta avseende hos mig en livlig erinran om Hansans och de medeltida italienska städernas mäktiga, storvulna och för allt småsinne främmande handelsfurstar.
Mäktiga och på samma gång högsinta, naturligtvis mätta med sin tids mått var de i själva verket. Kommerserådet Alfred Carlström ensam disponerade vid rådhusstämmorna över flera röster, än alla övriga kristinestadsbor tillsammans. I förbigående bör dock framhållas det faktum, att han aldrig vid dessa val utövade sin rösträtt. Att han det oaktat enhälligt kallades att vid samtliga ständermöten i Helsingfors representera staden, ådagalägger till fullo, att vid ifrågavarande tillfällen enbart stadsbornas respekt för hans kapacitet och aktning för hans personlighet fällde utslaget.
”Rikedom förpliktar” var dessa kristinestadsköpmäns av den gamla stammen stolta valspråk, och detta förblev de ända till det sista trogna. För fosterländska och allmännyttiga ändamål stod deras kassaskåp alltid öppna. Huvudmännen för handelshusen Carlström, Tötterman och Wendelin drog sig aldrig undan, då deras bistånd i sådant syfte krävdes. Otaliga belägg för mitt påstående kunde anföras.
Själv var jag närvarande vid ett tillfälle, som jag sent kommer att glömma. Händelsen tilldrog sig på kommerserådet Alfred Carlströms kontor någon av de dagar i skrivande stund kan jag tyvärr ej erinra mig dagens datum då de historiskt märkliga ”graftongevären” i hemlighet lossades i den österbottniska skärgården. Kommerserådet Carlström hade just gett order om att hans bogserbåt ”Triton” skulle avgå för att delta i lossningen, då ett brev anlände innehållande en lista för antecknande av bidrag till främjande av det passiva motstånd som i landet rests mot det ryska våldet.
Kommerserådet läste det närslutna brevet, tecknade därpå omedelbart, och såsom det tycktes, utan minsta betänkande, 50,000 mark på listan, skrev ut en check på detta för tidsförhållandena mycket ansenliga belopp, inneslöt lista och check i ett kuvert och avsände brevet med dess dyrbara innehåll till uppgiven adress.
Åt mig sade han småleende: ”Sina plikter mot fosterlandet måste man fylla”. Större affär gjordes inte av den saken. Storvulenhet hörde de rika herrarna i Kristinestad till på den tiden. Småfolket besjälades av samma anda. Man nedlade var och en, så länge ens mer eller mindre begränsade resurser medgav, villigt sitt offer på fosterlandets och det allmänna bästas altare. Stadsbilden, sådan jag ännu erinrar mig den, skulle vara ofullständig, om jag inte kompletterade den med det staffage som utgjordes av dess inbyggare i de något lägre planen.
Fåordig och kärv, men rättfram och i alla skiften den bergfast pålitlige kamraten satt, då arbetet för dagen avslutats, den sympatiske, men högst originelle ungkarlen kapten Severin Kepplerus, omgiven av sin intimaste vänkrets, i sin lya innanför den butik som han ägde och tillsammans med sitt faktotum, ”fröken Malla” Cederwall ensam skötte.
Glas, fyllda med av honom egenhändigt bryggd punsch, stod på bordet. Medan man smuttade på drycken, lät man dagens små händelser passera revy eller diskuterade politiska, filosofiska eller metafysiska frågor. Värden var merendels tyst och likgiltig, då dagsskvallret dryftades. För sådant hade han inte ringaste intresse. Men han vaknade omedelbart till sprudlande liv, kunde någon gång mot sin vana t. o. m. bli talträngd, då ämnen av allmän natur avhandlades. Kvällarnas pratstunder hos Kepplerus satte man i den vardagliga enformigheten stort värde på.
På sin ”gatbods” trappa stod ofta dagarna i ända den språksamme, alltid livligt gestikulerande, kortvuxne handelsmannen Otto Holm i sin subbiga vardagshabit och inledde samtal med varje förbigående bekant, medan den fete och jovialiske handelsman Emil Axelin på sitt håll också i regel anträffades på sin bodtrappa, där han en smula framåtlutad och med händerna på sitt svällande ryggslut, frikostigt strödde ut sina vitsar till förnöjelse för dem, som gavsig tid att stanna och höra på.
Skäggig och mörk som en spansk konkvistador skymtade i gatbilden handelsman Vilhelm Parmanen, hövdingen för stadens då ännu lätt räknade fennomaner.
I sällsynta fall kunde man få se också pressombudsmannen, före detta rådmannen Adolf Wallenius visa sig ute. Wallenius hade i tiden varit en framstående och uppburen sångare och såsom sådan stått stadens societet nära. Sedan hade det i många avseenden gått honom illa. Då han blev pressombudsman övergav de gamla vännerna honom. Och nu var han en ensam och folkskygg man.
Stadsfiskalen Ernst Forsberg gjorde med långsamma gravitatiska steg och med den respektingivande uniformsmössan på huvudet sin ämbetsrond och såg till, att hans poliskonstaplar övervakade ordningen i staden.
Ett glatt och iögonenfallande inslag i det hela bildade den oskiljaktiga klicken av levnadsglada, sysslolösa ungdomar, som fördrev tiden med att promenerande eller på cykel mäta gatorna.
Var det torgdag. hade talrika skaror av säljande landsbor, köpande fruar eller hembiträden, skällande hundar och kuttrande duvor samlats på torget. I stora drag var detta de yttre konturerna av Kristinestad, sådant samhället i slutet av 1890-talet tedde sig för mig.
Del 2, 20 oktober 1938.
Kristinestads historia ådagalägger, att samhällets inbyggare i alla tider varit ett segt och strävsamt folk. Naturligtvis har man främst arbetat för egen bärgning. Detta hör människonaturen till. Men man har å andra sidan inte heller skytt att jämsides därmed offra tid, möda och krafter, då det gällt att hedersamt främja hemstadens livsintressen. Så var det också under de år som inspirerat min anspråkslösa skildring, d. v. s. under åren närmast före och närmast efter senaste sekelskifte 1800-1900.
Arbetet sjöd då inom alla samhällskretsar.
Representanterna för de merkantila intressena gick i spetsen. Handelshusen Erik Tötterman senior, Alfred Carlström och Ludvig Wendelin köpte upp väldiga massor av trävaror, havre och tjära av de kringliggande socknarnas bönder och exporterade sedan med god vinst dessa produkter till utlandet. Handelshuset Carlström drev dessutom en så omfattande importrörelse, att det ensamt kunde förse så gott som alla Sydösterbottens lanthandlare med det handelslager, varmed dessa i sin tur tillgodosåg sina kunders dagliga behov. När bönderna med sina produkter infunnit sig i staden och där hade uppburit likvid för det, som de haft att avyttra, insatte de givetvis en del av pengarna på sina sparkonton i bankerna, men kunde naturligtvis inte heller motstå frestelsen att göra påhälsningar i handelsbutiker, bagarbodar och varför skulle jag väl förtiga det – utminuterings- och utskänkningslokaler. Alla dessa affärer hade därav sin betydande profit. I läkarnas väntrum var under mottagningstiderna i regel alla tillgängliga sittplatser upptagna av hjälpsökande sjuklingar från när och fjärran, kranka landsbor, som begagnat sig av det gynnsamma tillfället att gratis få följa med bönderna till staden för att där konsultera doktorn.
Samhällets och omnejdens enda apotekare, Henrik Sandlund, tog självfallet in stora summor för de ”droppar”, piller och salvor, som herrar medici ordinerat. Det ena gav det andra. Staden hade i tiden idkat en omfångsrik och lönande rederirörelse. I stort sett hade intresset för denna affärsgren i slutet av 1800-talet svalnat. Men slocknat hade det inte. Gamla kristinestadsskeppet ”Alma” plöjde ännu, då jag kom till orten, böljorna de blå och under min vistelse i staden sjösattes de stora lastångarna ”Heros” och ”Navigatör”. Rederirörelsen gav också den utkomst åt många stadsbor. Att den på de ovanberörda hållen livliga penningomsättningen indirekt även kom ortens näringsidkare i andra eller tredje planet, hantverkare, småhandlare, fiskare, fiskuppköpare och daglönare, till godo, låg i sakens natur.
Medan sålunda näringslivet pulserade, satt inte heller målsmännen för de intellektuella strävandena i staden med händerna i kors. På sina respektive områden ådagalade också de en intensitet, som i styrka fullt kunde mäta sig uppbärarnas av det materiellt betonade arbetet.
Den tvåklassiga realskolan, som närmast ledde sina anor till den tvåklassiga elementarskolan och längst bort ända till den på drottning Kristinas tid grundade ”pedagogien”, kunde med sin snävt begränsade lärokurs och sina föråldrade metoder inte locka till sig många elever. Ortens femklassiga privata fruntimmersskola hade, också den, överlevat sig själv och motsvarade inte längre tidens stegrade bildningskrav. De intellektuellt betonade bland stadsborna genomdrev under sådana förhållanden, att de båda nyssnämnda i hög grad antikverade skolorna indrogs och ersattes med en privat svensk samskola. Denna, som nu sedan länge är ett fullständigt 8-klassigt, till universitetet ledande läroverk, började sin verksamhet den 1 september 1897 med de två lägsta klasserna. Huvudkontingenten av dess första elever utgjordes av barn, som börjat sin skolgång i någondera av de båda indragna läroanstalterna.
Samskolan ärvde av fruntimmersskolan tre av deras lärarinnor och av realskolan deras lokal, materielsamlingar och stipendiemedel. Dess två första manliga lärare, av vilka rektorn var den ena, hade tidigare varit anställda vid svenskt privatlyceum i södra Finland. Under årens lopp tillkom successivt klass efter klass, och i förhållande därtill skedde även behövlig ökning av lärarkrafterna. Många och stora var de svårigheter som läroverket under sina första år hade att övervinna. Lokalen var trång, ohygienisk och otidsenligt inredd.
Egen gymnastiksal hade skolan till en början inte. Undervisningsmaterialen härstammade från ”„Kung Orres” tider. Men direktionen med sin ordförande, kommerserådet Alfred Carlström, i spetsen var förstående och ansträngde sig till det yttersta för att avhjälpa bristerna. Och så ljusnade det ju småningom.
Tidens lösen var: ”Arbeta!” Denna lösen var från första stunden också samskolans. Denna var ny och ännu utan traditioner. Det gällde för den att lägga grunden till ett gott anseende. Medvetna om detta och om sitt speciella ansvar härutinnan var både lärare och elever, både direktionen och barnens hem. Lärarna gjorde sitt bäst, eleverna likaså. Man tog på båda hållen saken på allvar. Lärarkåren hängav sig med varmaste intresse åt sin uppgift. Eleverna var plikttrogna och flitiga och vinnlade sig om att uppföra sig mönstergillt.
Under de sex år jag hade nöjet att tillhöra skolan, gjorde inte en enda lärjunge sig skyldig till någon svårare disciplinär förseelse. Mellan skolan å ena sidan och direktionen och föräldrahemmen å den andra rådde städse det bästa samförstånd, något som naturligtvis på angenämaste sätt underlättade arbetet.
Eleverna distraherades vid denna tid lyckligtvis ännu inte vare sig av biograf eller av överdriven passion för idrottstävlingar. Inte heller drogs deras håg bort från boken och läxorna av nöjesförströelser inom skolan. En eller högst ett par utfärder varje år till Alesundet eller Strandkroken och den enkla, årligen återkommande julfesten, där eleverna sjöng, deklamerade, spelade någon av Z. Topelius’ barnpjäser eller uppförde en tablå samt till Paul Kaetsch’ och hans orkesters toner lekte ringlekar eller dansade, detta var allt, som under de första åren kom i fråga i skolungdomens nöjesliv. Men ingen gjorde heller anspråk på mer.
Då eleverna nått gymnasialklasserna tillkom sedermera konventen med sina möten en gång i månaden. Hösten 1897 startade ”„Kristinestads Tidning”. Tack vare intresse och offervilja hos spetsarna av det svenska borgerskapet fick man detta välbehövliga tidningsföretag till stånd.
Tidningens liv blev emellertid inte långt. ”Kristinestads Tidning” föddes i politisk orostid. Finlands fiender i Ryssland hade på allvar börjat visa klorna. Under sådana förhållanden hade vårt lands fosterländskt betonade tidningspress sin ställning given och talade rent språk. Självfallet teg inte heller det lilla kristinestadsbladet.
Repressalier uteblev inte. Indragningar följde på indragningar. År 1899 indrogs för alltid tidningarna ”Östra Finland”, ”Haminan Sanomat”, ”Matti Meikäläinen” och ”Uusi Savo”.
År 1900 avlivades efter varandra i uppräknad ordning ”Nya Pressens” dagupplaga, ”Aftonposten”, ”Vasa Nyheter”, ”Uleåborgsbladet”, ”Kristinestads Tidning”, ”Nya pressens” veckoupplaga och ”Isänmaan Ystävä”. Endast två år och fyra månader gammal hade ”Kristinestads Tidning” mött sitt öde, dött på sin post.
I regel hade de totala indragningarna föregåtts av varningar, en eller flera, eller av indragningar för kortare tidsperioder. ”Kristinestads Tidning” stupade utan några sådana varningar. Det bedrövligaste i denna tragedi var emellertid inte indragningen som sådan, utan det, att bladet hade fallit offer för en anonym angivelse.
Undertecknad, som från början till slut haft sig ombetrodd redigeringen av tidningen, fick senare av en anförvant, vars fru på avstånd var befryndad med den dåvarande presschefen och som genom henne på hemliga vägar lyckats uppdaga rätta förhållandet, veta, att den förgripliga artikeln förprickad med blåkrita i korsband och per post kommit pressmyndigheterna i Helsingfors tillhanda. Korsbandet bar Kristinestads poststämpel.
Vem den bålde angivaren numret med den ”riksvådliga” var, kunde inte ledas i fullt bindande bevis. Rätt tydliga spår ledde dock åt ett håll, där stadens svenskar och svensksinnade tidning inte hade att påräkna sympatier.
De lokala pressombudsmännen i Finland var vid denna tid i regel den moskovitiska regimens handgångne män. Utan ringaste spår av självaktning följde de slaviskt varje order, som av generalguvernören och hans hejdukar gavs. Men enstaka undantag fanns dock, hos vilka fosterlandskärlek och anständighetskänsla ännu levde kvar.
I detta sammanhang är det för mig en samvetssak att uttryckligen betona, att pressombudsmannen i Kristinestad, före detta justitierådmannen Adolf Wallenius, hörde till dessa sistnämnda. I min egenskap av redaktör för ”Kristinestads Tidning” behövde jag aldrig befara, att herr Wallenius skulle lägga stenar i min väg. Trots att hans och hans familjs enda utkomstmöjligheter grundade sig på den ytterst knappa lön han som pressombudsman uppbar, satte han vid flera tillfällen modigt sin befattning på spel genom att oförbehållsamt godkänna artiklar, som på intet sätt kunde anses vara behagliga för den ryssvänliga pressöverstyrelsen.
Att ”Kristinestads Tidning” indrogs rådde inte han för.
Den anda som präglat den avlidna tidningen, kunde emellertid intet maktspråk av ryska satraper kväva till döds. Den andan upplevde snart på nytt och hålls fortfarande vid liv av tidningen ”Syd-Österbotten”.
Under stadsläkaren doktor Ernst Wendelins energiska och målmedvetna ledning förde den lokala kulturföreningen ”Svenska Odlingens Vänner” en mycket livskraftig tillvaro. Föreningen satte inte sin ära i att vare sig utåt eller inåt göra väsen av sig i stora och braskande ord och later. De flesta av dem, som stod utanför densamma, hade därför knappast ens reda på att den fanns till. Oförtrutet arbetade den likväl i det tysta. Där en svensk folkskola i Sydösterbotten var i trängande behov av ekonomisk hjälp eller där ett svenskt folkbibliotek ute i bygderna skulle grundläggas eller understödas, kunde man vara förvissad om att finna stöd hos föreningen. Den fattiga svenska folkskolan i Mörtmark var dess speciella skötebarn och fick i brydsamma tider av den mottaga kännbara penningeförsträckningar.
På föreningens initiativ och bekostnad anordnades en sommar i slutet av 1890-talet om det var sommaren 1898 eller sommaren 1899 kan jag i skrivande stund inte med säkerhet erinra mig av samskolans manliga lärare, förstärkta med ett par för saken intresserade kristinestadsstudenter, jurisstuderandena John Lind och Jon Hartman, en kort svensk folkhögskolkurs i Lappfjärd, betydelsefull främst därför att folkhögskolidén därmed slog rot i de sydösterbottniska bygderna.
Jag nämnde redan, att doktor Ernst Wendelin stod i spetsen för ”Svenska Odlingens Vänners” arbete. Jag vill tillägga, att han inte saknade hjälp. Hans syster, fröken Emmy Wendelin, kommerserådet Alfred Carlström, flera av samskolans lärare, borgmästare Elis Granfelt. bankdirektör Hans Estlander och många andra stadsbor deltog flitigt i föreningens verksamhet, likaså på landsbygden bl. a. folkskollärarna Hannus i Mörtmark, Hummelgård i Tjöck, Wadström i Dagsmark och Grahn i Sideby, då deras medverkan krävdes. Dessa varma svenskhetsvänner får i detta sammanhang inte glömmas. De kulturella intressena saknade, såsom synes, inte nitiska målsmän i Kristinestad och dess omnejd. Jag kunde tillägga, att stadens fullmäktige vid denna tid beslöt träda i författning om att Kristinestads historia skulle utarbetas. På tal om detta vill jag till sist omnämna en händelse, som nära sammanhänger med den arkivforskning undertecknad på grund av nyss berörda beslut utförde vid riksarkivet i Stockholm.
Under ”stora ofredens” villervalla hade stadens sigill försvunnit, det som förde en bild av Kristinestads vapen, ”Een Skogstrand, och Hafvet Uthan före”, såsom det i drottning Kristinas den 9 mars år 1652 utfärdade privilegiebrev heter och skrives.
Stadens myndigheter lät då förfärdiga nya sigillstämplar, och eftersom herrarna dåförtiden synbarligen saknade sinne för gamla traditioner och det därför i det stora hela för dem var fullkomligt likgiltigt, vad sigillen avbildade, lät de kopiera bilden i första bästa händelsevis till hands varande stämpel, som råkade vara ett tullsigill!
Detta förde i stämplingen bilden av ett kattdjur, en leopard eller en panter eller en tiger eller vad det möjligen kunde vara. Och därmed hade Kristinestad för inte mindre än 175 år framåt fått det mystiska sigillet med den exotiska katten. Det gamla vackra stadsvapnet föll i glömska, och tiden gick oberörd sin gång.
Så hände det, att jag sommaren år 1900 i svenska riksarkivet upptäckte ett av ålder gulnat aktstycke med det ursprungliga sigillet av år 1652. Jag lät självfallet fotografera detta fynd och förde bilden med mig till Kristinestad.
År 1901 väckte jag vid ett stadsfullmäktigsammanträde förslag om att den äldsta sigilltypen åter skulle komma till heders. Stadsfullmäktige godkände enhälligt förslaget. Och från och med år 1903 har det gamla sigillet sedan dess använts.
Också denna händelse vittnar vältaligt om de kulturbetonade intressen, som gav en så vacker prägel åt Kristinestad vid sekelskiftet.
Del 3, 22 oktober 1938.
Det vilade ingen försoffande ledsnad och tung tråkighet över Kristinestad vid sekelskiftet 1800–1900. En besökare fann nöjeslivet i den avsides liggande småstaden vara överraskande livligt. ”Sällskapsklubben” anordnade två gånger i månaden välbesökta och trevliga soaréer med gediget program i rådhussalen, och amatörteatern stod på en sällsynt hög nivå. Rätt sällan var det dock, som artister från andra orter uppträdde här, men då mottogs de med så mycket större hjärtlighet och gästfrihet. På vintrarna företogs animerade slädpartier över isen till Kaskö, där man dansade på det kända värdshuset ”Kråkan” och åt dess berömda, jättestora köttbullar. Umgängeslivet i staden var mycket livligt med middagar och andra bjudningar, och ”borgmästarmiddagen” var ett verkligt remarkabelt evenemang.
Jag skisserade i min föregående artikel Kristinestad och dess inbyggare i det idoga arbetets tecken. För fullständighetens skull må det nu tillåtas mig att skildra mina intryck av samhällets nöjesliv och förströelser vid samma tid. Lika intensivt som man arbetade, då förhållandena sådant krävde, lika intensivt roade man sig å andra sidan och bragte sin offergärd åt livsglädjen, då det allvarstyngda jäktet för dagen eller för veckan var avslutat.
Över denna pigga sydösterbottniska småstad ruvade aldrig den försoffande ledsnad och tunga dåsighet, som man ju kunde vänta sig sammanhöra med orter, de där av milsvida ödemarker avgränsas från den övriga kulturvärlden.
Stadens livaktiga ”Sällskapsklubb” anordnade två gånger i månaden i rådhussalen talrikt och gärna besökta soaréer med goda och underhållande program, för vilka klubbens ”nöjessektioner” svarade. Man bjöds på föredrag. Man fick njuta av god musik. Man bereddes tillfälle att se omsorgsfullt inövad och graciöst utförd kostymdans. Det spelades teater. Det arrangerades vackra och anslående tablåer. Och sist svängde de unga och de äldre, som kände sig unga, med liv och lust om i den allmänna dansen, till vilken den av Paul Kaetsch dirigerade stadsorkestern exekverade musiken.
Naturligtvis saknades inte heller materiell förplägnad både i fast och i flytande form. Till de årligen återkommande festerna och nöjestillställningarna räknades också den stora ”nyårsbalen” den 1 januari på kvällen och därjämte givetvis den solenna och stämningsmättade ”Runebergsfesten”, den 5 februari, även de försiggående i rådhussalen, stadens enda rymliga allmänna festlokal.
Den sceniska konstens intressen tillvaratogs och omhuldades varmt av samhällets ”Teaterförening”. Kristinestad kunde vid denna tid uppvisa åtskilliga framstående sceniska förmågor, amatörer givetvis, men amatörer av vilka åtminstone tre eller fyra när som helst med framgång hade kunnat uppta tävlan med goda sceniska yrkesartister.
När doktor Ernst Wendelin, hans systrar Emmy och Hanna Wendelin och borgmästare Elis Granfelt spelade teater och det gjorde de ofta presterade de gedigen konst och tog varje gång den överförtjusta publiken med storm. Men även många andra stadsbor såg man reda sig bra på scenen.
I detta sammanhang förtjäna bland andra fröken Maria Feodoroff, bankdirektör Hans Estlander, tullförvaltare Walter Enqvist, kommerserådet Alfred Carlström och herr Erik Tötterman junior att med beröm omnämnas. Som synnerligen skicklig och därför självskriven regissör fungerade undantagslöst doktor Ernst Wendelin. Sufflörens ansvarsfulla åligganden sköttes av fröken Betty Parman. Teateraftnarna i Kristinestad var dåförtiden stora upplevelser, som man sent glömde och som tillfredsställde även mycket stränga kritiker.
Någon gång, om också för de besvärliga kommunikationernas skull ganska sällan, kunde det ju hända, att yrkesartister från scenerna i Helsingfors eller Stockholm gav föreställningar i staden eller att någon celeber musiker eller sångerska på grund av ödets outrannsakliga nycker hamnade i samhället och där gav en konsert. De konstälskande kristinestadsborna underlät då aldrig att i materiell form ge uttryck åt sin tacksamhet genom att efter den sista teaterföreställningen eller efter konserten invitera vederbörande till en splendid och animerad supé på Stadshotellet.
Men även andra möjligheter till festivitas och förströelse gavs.
Första maj på morgonen vandrade man ut till ”Kvarnen” och åhörde där sång, då en kvartett eller blandad kör kunnat uppbringas, något som dock ingalunda alltid var fallet, eller lyssnade till stadsorkesterns toner. Om kvällen samlades där stadens första majfirande herrar till festligt samkväm. Var slädföret gott om vintern, havsisen stark och vädret vackert, arrangerades ett slädparti med värdshuset ”Kråkan” i grannstaden Kaskö som mål. Under munter bjällerklang körde man till ort och ställe närmaste vägen över isen. Försåtliga råkar kunde visserligen lura under snötäcket. Men man tog den saken lugnt. Körsvennerna var vana att taga sig fram över isarna, och man litade på dem. Vid framkomsten värmde man sig med en kopp rykande hett kaffe, damerna därefter ytterligare med ett glas glögg, herrarna med en ”hederlig toddy”. Och sedan tråddes dansen.
Innan man satte sig i slädarna för att anträda hemresan, åt man en i hast framdukad supé, vars huvudrätt utgjordes av ”Kråkans” specialité, de i hela Sydösterbotten på den tiden kända och omtalade voluminösa köttbullarna, om man får tro elaka tungor, den enda njutbara varmrätt som köket på sagda näringsställe mäktade åstadkomma.
Varje år någon kväll i början av januari gick den glada ”borgmästarmiddagen” hos borgmästare Elis Granfelt, ”stadens huvud”, såsom han gärna och ofta inte utan en avsevärd portion skrytsamhet kallade sig, av stapeln. Granfelt levde och dog som inbiten och typisk ungkarl, varför endast hans maskulina vänner fick vara med om den tillställningen. Den försiggick i hans hem vid Östralånggatan.
Borgmästaren hade visserligen, såsom av det föregående framgår, ingen fru, som kunde representera värdinneskapet och ha uppsikt över skafferier, kök och matlagning. Men han hade i stället ”Emma”, en redan något till åren kommen, på samma gång trotjänarinna och hushållerska, en rätt amper sådan, som ägde en respektabel förmåga att hålla både hans hem och om så erfordrades också honom själv i styr. Men hon var därjämte kapabel att, då det gällde, duka ett festligt bord och tillreda läcker mat.
Granfelts ”borgmästarmiddagar” var i sådant avseende högt prisade. Vid dessa remarkabla tillfällen dignade hans bord under massor av utsökta anrättningar. Smörgåsbordet överflödade av delikatesser. Sopprätten, den väldiga kokta laxen, fågelsteken och desserten hänryckte till och med de kräsnaste gourméer.
”Emma” seglade stolt som en drottning av och till och pöste av allt det beröm hon fick uppbära för sin eminenta kokkonst. Att vinerna, som serverades, bar de finaste märken och därjämte var lagom temperade, såg värden själv till. Då värdskapet också i övrigt sköttes charmfullt och på bästa sätt, var, såsom man torde förstå, trevnaden stor, ja, i regel så stor, att gästerna endast med största svårighet kunde förmå sig att och alltid först i mycket sen morgontimme bryta upp och gå hem.
Både större bjudningar och enklare ”kafferep” arrangerades med korta intervaller i borgarhemmen, där då alltid äkta gammaldags gästvänlighet tronade i högsätet. Umgängeslivet i staden stod på hög nivå. Naturligtvis kunde det heller inte helt och hållet undvikas att somliga herrar någon gång helt apropå hittade vägen till ”fröken Matildas” hotell eller till ”fröken Amandas” idylliska utvärdshus ”Kvarnen”, där man då pratade vid toddyglaset eller drog sin spader.
Del 4, 25 oktober 1938.
Senast redogjorde jag för gångna tiders nöjen och förströelser i Kristinestad. Men jag uttömde inte ämnet. Det återstår ännu för mig att, såsom jag för övrigt redan tidigare antytt, tala om de uppfriskande, glada strövtåg, som om höstarna regelbundet en gång i veckan, stundom oftare av ”stadssocietetens” jägare företogs på Dianas barrmjuka stigar. Det var visserligen endast ett mycket exklusivt kotteri, som fick deltaga i dem. Men i detta kotteris nöjesliv spelade de i stället en vida mer betydande roll än alla andra förströelser, som möjligen kunde komma i fråga.
Kommerserådet Alfred Carlström, konsul Bruno Wendelin och dennes bröder, kontoristerna Rudolf och Otto Wendelin, samtliga dessa hängivna dyrkare av naturen och på samma gång ivriga jägare, förfogade över, bildligt sagt, ändlösa marker, omfattande stora delar av Lappfjärds, Bötom och Närpes socknar.
De höll sig därjämte med en hundgård, som hyste utmärkta stövare. Jägarlagets kärna utgjordes under sådana förhållanden självfallet av ifrågavarande herrar. Men även jägarna bland deras umgängesvänner åtnjöt den oskattbara förmånen att få följa med på deras expeditioner.
Till gänget hörde på denna grund även borgmästare Elis Granfelt, stadsfiskal Ernst Forsberg, bankdirektör Gustaf Moberg, tullförvaltare Walter Enqvist och undertecknad. Då tullförvaltare Enqvist bortflyttat från orten, tillkom senare i hans ställe den nyutnämnde tullförvaltaren August von Willebrand.
Jag kunde tillägga, att i enstaka fall även den 80-årige rådmannen Adam Savander, i sin krafts dagar en väldig ”Nimrod”, nu styv och stelbent av ålderdomskrämpor, men alltjämt levnadsglad och ung i sin själ, gjorde oss sällskap. Men då så skedde, medfördes alltid en stol för gubbens räkning och placerades på det pass, där han ville invänta villebrådet. På den satt han och sköt, om tillfälle gavs, sina skott bomskott naturligtvis, ty de gamla och trötta ögonen förmådde inte längre finna kornet på bössan.
Kontoristen Rudolf Wendelin, ”jägmästaren”, såsom vi skämtsamt brukade kalla honom, hade uppsikt över hundarna och arrangerade och ledde jakterna. Under hans kommando stod såsom vägvisare i markerna och bärare av vägkost och fällt villebråd den unge och raske bondsonen Konrad Söderlund från Svalskulla, då vi jagade inom Närpes sockenrår och då våra vägar förde till Lappfjärd eller Bötom, den hejdlöst språksamme och högst originelle allmogemannen ” Robert” hans tillnamn kan jag inte erinra mig – från Lålby.
Från den dag, då stövarjakten för året blev lovlig, ända till långt in på höstvintern jagade vi så gott som regelbundet varje söndag. En eller annan i sällskapet kunde ju någon gång på grund av tillstötande oöverkomligt hinder av ett eller annat slag kvarhållas i staden. Men gärna stannade ingen av oss hemma. Nog reste man ut till jaktmarkerna, om blott någon möjlighet fanns.
Då vägen ut till den terräng som skulle ”avverkas” för det mesta var lång och vi naturligtvis önskade befinna oss i skogen, så snart det tidigt på morgonen dagades och medan villebrådets nattspår ännu var färska, skedde avfärden från staden redan lördag eftermiddag.
Både glans och romantik låg det över dessa jakter, städse, och i minsta detalj anordnade i överensstämmelse med åldrig lokal jägartradition. I god tid hade under förloppet av veckan deltagarna av ”jägmästaren” fått sina instruktioner beträffande kosthållet under den stundande utflykten.
Det ålåg nämligen varje jägare att ansvara för ett visst av jaktledaren anvisat avsnitt i matsedeln. Då vi var många, fordrades det massor av mat och naturligtvis dryck. Och då dessa ”storjakter” traditionsenligt måste präglas av verklig festivitas, godkändes inte vilken enkel, småborgerlig matsedel som helst.
Under sådana förhållanden kunde ansvarsbördan rimligtvis inte läggas på en endas skuldra. Rättvisan krävde, att denna börda fördelades på flera.
Lördag eftermiddag åkte vi alla i en lång karavan, kärra efter kärra, då marken var bar, släde efter släde, om snöföre rådde, tross- och hundfordonen sist i raden, ut till den bondgård som Jägmästaren utsett till ”högkvarter” och där man fått i uppdrag att ha det för natten nödiga antalet bäddar i beredskap.
Den av oss, som stod för lördagskvällens lekamliga förplägnad, trädde omedelbart efter framkomsten i aktivitet. Toddy serverades och avnjöts, skjutgrejorna översågs och hundarna omsköttes, medan „köksmästaren”, välvilligt assisterad av värdinnan på gården, sysslade med förberedelserna för aftonvarden.
Potatis och salt strömming kokades. Denna högst vardagliga anrättning måste ovillkorligen finnas på lördagens kvällsvardsbord. Den hörde till traditionen. Men därjämte också åtskilligt smått och gott, som hade en solennare prägel: snaps och kall pilsner, gravad lax, bräckt lax, kall köttpastej, kall fågelstek, inlagd hummer, ost och löskokta ägg. På slaget 9 satte man sig till bords. Så snart man ätit, gick man till kojs. Nattsöl förekom inte. Alla ville vara krya och utvilade följande dag, då man skulle beträda jaktstigen.
I dagningen söndag morgon vandrade vi jägare med vår vägvisare i spetsen till skogs. Den sistnämnde bar i sin ryggsäck vägkosten och ledde i koppel de fyra stövarna, av vilka de två starkaste och uthålligaste skulle göra tjänst på morgonen, medan de två återstående fungerade som reserv och skulle avkopplas först då de andra tröttnat.
Då vi nått fram till de marker som skulle avjagas, gjordes halt, varefter ”lillfrukosten”, som bestod av en snaps, den så kallade ”upp tagaren”, ett par smörgåsar och ett glas öl på stående fot och i största hast inmundigades. Så släpptes de två hundar, som skulle ”börja trallen”, ut i terrängen.
En klingande hornsignal gav tillkänna, att jakten hade vidtagit.
Det fanns dåförtiden rikligt av både hare och räv i de sydösterbottniska markerna, och det dröjde därför i regel inte många minuter, innan skallet var i gång. Och vanligen stod det heller inte länge på, innan haren stupat. Råkade händelsevis ”den röde” vara i farten, kunde det ju hända, att vi fick vänta en timme eller två till och med tre, innan den plymsvansade marodören låg i sitt blod. Men förr eller senare nådde också den trots av sin knipslughet och alla rackerier sitt öde. Vi var många jägare. De flesta av oss var fullt hemmastadda i terrängen. Skäligen goda skyttar var vi därjämte.
Det betraktades som ett rent under, då villebrådet i mycket sällsynta undantagsfall klarade sig. Så pågick jakten oavbrutet i några timmar. Dreven avlöste varandra, skotten knallade, jägarhornen signalerade. Bördan av fällt villebråd växte och blev tyngre.
Middagstiden, i detta fall klockan 12 eller 1, kopplades de tröttkörda hundarna. Jägarna slog sig ned under träden och unnade sig en välbehövlig vila. Lunchen ”framdukades”. Man tog sin snaps och åt med god aptit av den medförda ”torrskaffningen”.
Upplevelserna under morgontimmarnas jakt diskuterades och synades i sömmarna. Skyttar, som gjort sig skyldiga till bomskott, utsattes för godmodigt gyckel. Hundarnas eventuella försyndelser avhandlades. Om årstiden, vädret och markens beskaffenhet medgav det, tog sig en eller annan av oss en liten lur.
Klockan 2 var man emellertid åter på benen, löste reservhundarna och lät nu dessa i sin tur visa, vad de kunde åstadkomma. Eftermiddagsjakten fortgick tills skymningen avbröt den, då man återvände till ”högkvarteret”. Där väntade oss en lukullisk middag. Var och en av oss bidrog med sin detalj i matsedeln. En svarade för smörgåsbordets delikatesser. En annan stod för sopprätten, vanligen uppvärmd oxsvanssoppa eller kålsoppa, kokad i vederbörandes hem om han var gift, men på Stadshotellet, om han var ungkarl och utan eget hushåll. En tredje hade medfört en läcker fågelstek med till denna hörande sallad. En fjärde skötte om att inte heller dessert, oftast kalla plättar, saknades. Alla dessa godsaker hade givetvis en strykande åtgång. Sedan följde kaffe med punsch eller konjak. Efter avslutad jakt var det, såsom av det ovansagda framgår, tillåtet att i någon mån, dock aldrig omåttligt, offra också åt Backus.
Kristinestadsjakternas tradition krävde ytterligare en beaktansvärd punkt i programmet. Jägarna hade för sed att, innan de lämnade ”högkvarteret”, bereda även byns inbyggare en liten glädjestund. De äldre skulle undfägnas med kaffe och ”dopp”, och ungdamen skulle få dansa.
Medan vi åt vår middag, bänkade sig husbönderna och bondvärdinnorna kring kaffebordet, dukat vid ena långväggen i storstugan, under det att jäntor och svenner till tonerna av fiol eller dragharmonika trådde dansen på det rymliga golvet i samma stuga.
Länge hade vi värdar dock inte tid att åse dessa lustbarheter. Kvällen hade blivit sen, och vi måste tänka på hemfärden. När glädjen i storstugan stod som högst i tak, såg vi oss därför nödsakade att bryta upp, något som dock inte hindrade våra gäster att även oss förutan roa sig, så länge de önskade, det vill säga så länge en kaffeskvätt fanns kvar i pannorna och spelmännen orkade traktera sina instrument.
Vi lastade alltså våra tillhörigheter och det fällda villebrådet på trosskärran, placerade hundarna i hundvagnen, tog plats i våra respektive åkdon och åkte i väg. Dessa söndagsjakter var åtminstone för mig upplevelser, som jag aldrig glömmer. Strapatsrika, vederkvickande, dagslånga strövtåg i Sydösterbottens trolska ödemarksskogar, präktiga, vänsälla jaktkamrater, ypperliga stövare, massor av villebråd och sist som värdig avslutning på det hela läcker mat och goda drycker, vad kunde väl en levnadsglad, ung jägare mer begära!
Ett halvt sekel har snart runnit bort i tidens ström sedan jag deltog i dessa jakter, och mycket har hunnit förändras sedan dess. Kristinestads gamla jägarelit är inte mer. Av den återstår i livet endast jag, och även jag lämnade för årtionden sedan orten. Om de vackra jägartraditionerna fortfarande vårdas däruppe i den lilla, men åtminstone förr så trevna sydösterbottniska staden, vet jag inte.
Om ej, har härmed en gammal gubbe, som ännu bevarar dem i kär hågkomst, velat väcka det bleknande, där borta i Österbotten kanske redan slocknade minnet av dem till liv.
Så avslutade lektor Walter Sjöblom sin artikelserie som publicerades i fyra nummer i Syd-Österbotten i oktober 1938.