Hisin tidinas elende.

Inlägg i tidningen Syd-Österbotten 6.2.1918, undertecknat av ”Lunkentus”:

Let me tenk ett nu så itt ja juger. Jo, he va en tisdagskveld ten i sistest ja såt åp vebackan å fundra å fundra. He foll me in, som it värden sku kon sta å eend na lenger fe he börjar vis se tåli tecken nu hisin tidin.

Fleir storgåbbar ha dödd hittje utlidi åre, såm flugor tå pestin kåmber, socialisten var värr å värr, å mytji folk a vali fola i hekte, fe förfalskningar å jekolstyr.

Tå foltje bjär se ååt åp hede vise tenkt ja, nu je he åp opphellninjen me värden tå no. Jaa, ja sååt som sakt vaa, åp klyvarklåbbin, å luta hökon mot uksskafte å grunna åp hisin tidinas elende.

Kvatt sjutton ha dygden å äron å ärliheiten teiji vejin tå kvinnfåltje halder me ryssen å je värr än kattor, fyvali en tådde tidsålder å en tådde mensklighet. Ja, he va mytji saker, såm kååm feme, te tär ja såt åp veebackan, ja mins it allt helder. Ja va så lik Jonas utan fe Niinive tär ja såt. Jaa, en Jonas behöver vi å he tvärt, sukka ja fe me sjölv.

Me he sam så kååm tjeljen min ut å ropa åtme, kåm in å dreck kaffe nu! Itt is ja kåm å dreck kaffe utan såker, svara ja ti bak. Underligt jere, tenkt ja åter, tå vi såm bor åp laande, var utan såker fe kvar måna, fast vi hushållar å klipper så små betar, å handelsmannen har så ymnit åve så då får legg två tri betar i koppin tå dåm drekker.

Tå jag jeg in ti slut, å så fe ja just tidningen, såm ja börja les i. Å tär sto nu altslag, men mest handla e om socialisten å täras grymheiter. Underlit folk tåmde sam socialisten, såm gar åkring å predikar åm ”frihet å broderskap å jemlikhet”. En besynnerlinon friheit, tycker ja, tå dom itt vill lag se fri från tåmde ryssen. Dylikt broderskap, kva je he fe slags broderskap, som socialisten nu har se föri, tå dåm sjuter å mördar osjyldigt fålk i egna hus, å till åp köpe så vill dåm var ostraffa före.

Kva ska vi sei åm ”jemlikheiten” däras då; jo, ja ska sei såm sant je, att i he pattje, såm kallar se fe socialister, så finns he ingon jemlikheit, he sir vi nu fe kvar dag, sko dåm ha na åv hon ise, så itt sku dåm sjöl sista bröbitan av anna folk, vist sko dåm bod lämn na lite helst tå, så tycker no jag.

Å kva ska vi sei åm det myckna onda, som sjer i värden, vi kan ast jär åte, kva kan vi jär flekkor vår då, som halder se me tåmde sjitin ryssen, ingonting fe no je kvinnfåltje så tokåt nu fe tidin, så åm man sömar fast en ryssknapp i mösson å dåm sire, så nu je tåm fenin straxt färdi ti kast se i arman åvan. Jag skall itt förglöm en gang, tå ja va ti Sideby tjörkkon i fjol åm vintrin, tå riktigt sjemdest ja ti skåd åp dåm. E kåm en ryss åt tri flekkor va mean, en vila va närt, å honde aron vila va ennu närmar, å honde tridi all närmast, he va precis, såm tå e je bessan åkring takkor. Ja kan it beter eller värr sei.

He je mytji Laffjöls flekkor å, såm a sjeta ner rötjolan sin å, i lag me ryssen, skam ti prat åm.

Tykk it tillvara nu kvinnfolk fe nager sannings smölor, ni veit ful no best sjölv hör ni a buri är ååt.

Tillbaka till huvudartikeln.