Trolldom och vidskepelse.

Artikel i Syd-Österbotten 11.7.1903. Språket har ändrats till lite modernare men de flesta citaten är i original.

Under den senare hälften av 1600-talet trycker »renlärigheten», ortodoxin med tung hand sin stämpel på tidens hela skaplynne och förkväver med en stränghet, som ofta övergår till fanatisk, hjärtlös hårdhet, allt som i minsta mån avviker från de fastställda dogmerna.

Troslivet var dött hos lutherdomen, men trosformen vidhölls i stället med fruktansvärd stränghet. Där fanns ingen tolerans, intet förbarmande för dem, som i trossaker vågade ens till det ringaste skilja sig från kyrkans moderssköte. Ingen fick vid vite eller annat straff försumma gudstjänsten. För husmodern var det inte någon ursäkt till uteblivande från kyrkan, att hon hemma hade huset fullt med små barn, som behövde hennes eftersyn. Inte ens den omständigheten, att man inte förstod språket, gällde som förevändning. Ortodoxins tidevarv sammanfaller i norden med den tid, då vidskepelse och vantro där frodades som bäst. Tron på trolldom, häxor, blåkullafärder var allmänt utbredd inom samhället. Inte ens tidens lärdaste män undgick smittan. Överallt flammade häxbålen högt mot skyn. I den fasansfulla förföljelsen mot dessa olyckliga människor, som stämplades såsom trollpackor och djävulens fästekvinnor, gick upplysningens och kyrkans representanter i spetsen. Även till Österbottens avlägsna trakter nådde tidens sjukdom. Vi skall här nedan företa oss en liten axplockning ur Kristinestads domböcker från 1600-talets slut för att belysa de nämnda förhållandena i vår stad.

Häxorna i Kristinestad.

Den första »häxan» brändes i Cristinestad år 1669. De tillbudsstående upplysningarna om henne är inte många. Hon kallas i domböckerna till »Lubban» eller »Loppan «. Hon anklagas för att ha stått borgarehustrurna bi med »sina konster». Vilka hennes »konster» var, säges inte närmare, endast att hon »bl. a. signat korna». Hon brändes det nyssnämnda året »på rätteplatsen (avrättningsplatsen) i Christina».

År 1670 anhängiggjordes vid rådsturätten ett mål mot ett notlag borgare, som »för att erhålla bättre fiskelycka, vid nottelnen bundit en påse, gjord av en gammal stickstrumpa och innehållande bävergäld, vitlök samt ormhuvud». Målet var många gånger före. Männen urskuldade sig med att de gjort detta, »endast för att icke någon ond önskning skulle skada deras not». Den 3 maj 1671 föll domen. Denna gång blev straffet jämförelsevis lindrigt, dryga penningeböter. »Emedan de» — säges det i utslaget — »därmed en förargelse åstadkommit hafva, hafver denna rätten ej kunnat deras undskyllan gilla, utan upptagit det för ett inveckladt förbund med den onde sådane saker på ett dödt ting att hänga och därmed fördriva onda önskningar*. De dömdes »för vidskepelse efter det II Cap. i Högmåla till 60 mark att sakfällas*. En rådman, Markus Pehrsson, som rått dem till handlingen, fälldes, »ehuru han säger sig på narri och skämptvijs sådant talt hafva», till samma straff.

På 1670 talet levde i staden en borgarhustru, Brita Larsdotter, som ofta rådfrågades, då kreaturen var sjuka eller i allmänhet, då övernaturliga medel ansågs vara av nöden för vinnande av ett ändamål. Då hon var av ett elakt och hämndgirigt sinnelag, blev hon snart allmänt fruktad. Hon stod, hette det, i förbund med djävulen. År 1675 drogs hon av en av sina ovänner, själva borgmästarens hustru, Kerstin Carlsdotter, inför rätta anklagad för trolldom. Fru Kerstin uppger, att Brita av hämndlystnad genom trolldom bragt sjukdom och olycka över hela hennes familj. Borgmästaren hade i flera år lidit av blodstörtning och svår värk i hela kroppen. Själv hade hon insjuknat i en elak halsåkomma. Hennes båda söner hade hastigt och under besynnerliga omständigheter avlidit.

Roten och upphovet till Britas hat mot borgmästarfamiljen omtalas i protokollet. Borgmästarfrun hade en dag sänt efter henne för att få besked om »huru hon uti brännvinet skulle bruka det calmie», vilket hon kort förut hade erhållit av Brita såsom läkemedel för sin man. Brita kom och gav den önskade upplysningen. Därefter hade hon börjat beskärma sig över sin stora fattigdom och över sin supiga man. Hon hade kort förut av Kerstin erhållit penningar för en bevisad tjänst, men dessa penningar hade mannen tagit och »druckit upp dem i momma« (= öl). Hon hade mycket larmat över mannen och slutligen yttrat: »Gud gifve fanen honom alla redo». Fru Kerstin hade då förebrått henne för sådant hädiskt tal och även i övrigt förehållit henne för hennes beteende mot mannen och hade hon bl. a. därvid yttrat: »varför är du så söt och kärlig under ögonen, när du baktalar honom sedan. Du måste vara en farlig kvinna. När du är så tillber mot din egen man, vad skall du då vara emot andra». Brita hade därtill i vredesmod genmält: »alltid snäste I mig; I skolen detta bittert ångra*. Härtill hade Kerstin sagt: »vad skall jag ångra mig. Du hafver vesagt mig tillförene», samt slagit henne i ansiktet.

En mängd vittnen hördes nu. Ett säger att Brita stått på mycket vänskaplig fot med den nyssnämnda »Loppan» samt av denna lärt en hel mängd övernaturliga konster. En kvinna vittnar, att hon engång beklagat sig för Brita, »det Gud vet jag är en fattig änka och skall ofta gå på rådstugan. Hur skall jag bära mig åt? Jag tycker det går allt emot mig«. Brita hade då bett henne följa med till skogen. Där klöv trollkvinnan en rönn, så att delarna upptill satt ihop. Sedan gick hon därigenom barhuvad och i blotta linnet, uttalande ord, som den andra dock inte uppfattat.

En person yttrade att Brita hade sagt, det man kunde få se, vem som under året skulle dö, om man natten mot vårfrudagen »biter brodd» och med händerna bakom ryggen går bak i kyrkan samt tar brodden och lägger den mellan huvudet och mössan. Likaledes skulle man »få se sin skepnad», om man julaftonen stöpte tenn i vatten. Detta hade vittnet försökt, men därvid illa bränt sin hand.

En betygar »med gråtande ögon», att hon sett den anklagade lägga i ölbrygd »en lerkopp och likgräs med fyra blad». De hade vid detta tillfälle talat om ett gräs, som heter ormbunke. Detta skulle tas om midsommaraftonen, varvid man fick önska sig rikedom, visdom och dägelighet. Brita hade även lärt henne, hur hon skulle be för sin ovän, när instiftelseorden lästes.

En annan hade av Brita lärt, hur man skulle gå till väga för att åstadkomma kallsinnighet mellan makar. »Man skall taga en sten och lägga tillreds under bänken och när de kommer och sätta sig ned, låtsa leta mellan dem och därvid lägga stenen mellan deras fötter sägandes: så hård och så kall som stenen är, så hårt och så kallt skall vara mellan dem». Stadens skomakare hade åt Brita förfärdigat två par skor och krävt av henne betalning härför. Häxan hade då svurit, att han skulle »få sin lön». Redan samma dag hade han stuckit sig med sylen så illa i handen, att han i många veckor »hade pinats som en mask« och ett finger därefter kroknat. Pigan Valborg Simonsdotter, som själv var en trollkona vittnade att hon »senaste påsk i stort sällskap, däribland Erik Hanssons hustru Brita Andersdotter och Hans Larssons hustru Brita Larsdotter samt Lill Thomas hustru varit, dragit åstad till Blåkulla, ridande på en vit kalv». Där hade kvinnorna ägnat djävulen sin hyllning. En hade tvättat fanens kläder, en annan hade »givit i skatt litet smör i en bytta». Detta vittnesmål ansågs synnerligen graverande för Brita och bragte även de övriga namngina kvinnorna i olycka. Vi återgår till rättegången mot Brita Larsdotter. Sedan en hel mängd vittnen ytterligare blivit hörda, frågade rätten, såsom lagen bjöd, »om någon av det närvarande borgerskapet ville befria den anklagade (d. v. s. om någon sade sig tro på hennes oskuld). Men alla teg och avlägsnade sig. Brita dömdes omsider till döden såsom förvunnen till trolldom, och brändes på bål i Kristinestad den 8 dec. 1677. Den 14 maj 1678 dömde rådstugurätten, sedan målet åtskilliga gånger varit före, en viss »Sålfvö-Kaisa» och Thomas Henrikssons hustru Margareta Henriksdotter att mista livet, »emedan de icke kunde befria sig från de beskyllningar, som dem påbördade äro, att hafva varit i Blåkulla, begåfvat satan, honom tjenstgjort m. m.«. Såsom synnerligen tydligt bevis framhölls emot Margareta vid rättegången, »att hon skulle vara märkt vid vänstra örat, det dock befanns uti örsnibben».  Hon själv sade visserligen, »att hon allaredan vid födelsen det märket fått haver». Men detta togs inte i betraktande, »emedan ingen kunde med säkerhet säga, huru märket tillkommit». Domen föll »enl. II Cap. uti Högmåhlabalken* och lydde bokstavligen att »så Sålfvö-Kaisa som Margareta Henriksdotter dömas att mista lifvet, afrättas med yxa och brännas, dock detta uti all underdånighet till den högl. hofrättens vidare omdöme hemställt». Av någon särskild anledning blev dock Margareta benådad till livet, men i stället dömd till »att risas och sedan förvisas ur staden».

Slutsats.

Dystra och skräckinjagande ter sig förvisso konturerna av denna lyckligtvis längesedan förgångna tid för oss, som lever i den utvecklingsepok, som skrivit på sin högt burna fana upplysning och humanitet. Svårt har vi att fatta och förstå, att även detta vårt lilla fredliga samhälle, varit vittne till dessa blodiga och hemska skådespel, som bödelsyxa och flammande bål erbjöd.