Syd-Österbotten tisdagen 2.3.1937:
Kl. 5.20 på morgonen alarmerades brandkåren till gården Strandgatan 32, där elden av okänd anledning kommit lös i uthuset. Utom till uthusen på denna gård spred sig elden också till den tätt intill liggande uthusraden på gamla apoteksgården.
Både telefoncentralen och gamla apoteket var mycket svårt hotade, men brandkåren lyckades efter ett hårt arbete begränsa elden till de båda uthusen.
Släckningsarbetet pågår fortfarande, då tidningen går i press, varför några närmare uppgifter om den hotande branden ännu inte kunnat erhållas.
Syd-Österbotten torsdagen 4.3.1937:
Såsom vi i senaste nummer i korthet kunde omnämna, härjades ett stort uthuskomplex på gårdarna Strandgatan 30 och 32 tisdag morgon av en rasande eldsvåda, som blott med stora ansträngningar lät begränsa sig till de från början tillspillogivna uthusen.
Elden upptäcktes ungefär kl. 5.10 av hustrun till en på östra sidan bosatt kaféägare. Denne hade ett 20-tal minuter tidigare kommit hem från järnvägsstationen, dit han följt en anhörig. Från nämnda kaféägares bostad är det fullkomligt fri utsikt över Norrfjärden till brandplatsen, men intet misstänkt syntes då han kom hem. Det var som sagt hans hustru, som en stund senare upptäckte branden, varefter mannen begav sig springande över till staden, där han ringde på apotekets nattklocka. Därifrån alarmerades sedan brandkåren per telefon. Klockan hade då redan hunnit bli 5.40.
Ungefär samtidigt som brandkåren alarmerades, passerade en i Norrstaden bosatt affärsman brandplatsen. Han konstaterade, att elden rasade med stor häftighet både i magasinslängan på fru Blomqvists gård och i den på apotekare Henrik Sandlunds gård. Då brandkåren kort därpå anlände till platsen, var de båda magasinslängorna övertända, så när som på de västra gavlarna närmast boningshusen. Med brandsegel skyddade man boningshusen på de båda gårdarna, men synnerligast gamla apoteksgården var dock tidtals mycket svårt hotad, i det att t. o. m. brandseglen antändes.
Brandkårens arbete försvårades bl. a. av den intensiva röken, och på läsidan av brandplatsen var det flera brandsoldater som svimmade. Något fall av verklig rökförgiftning inträffade lyckligtvis dock inte. Den vid början av branden västliga och kort därpå åter östliga vinden, som lyckligtvis var rätt svag, svängde slutligen i den kanske mest kritiska situationen till sydlig, vilket verksamt underlättade brandkårens arbete att rädda gamla apoteksgården.
Vid 7-tiden kunde eldens vidare framfart anses begränsad, men dessförinnan hade dock det gamla spritdestilleriet nere vid stranden på fru Blomqvists gård antänts och nedbrann även det till grunden. Ännu hade brandkåren dock flera timmars hårt arbete på platsen. Ett bevis på brandens häftighet är, att kringflygande, brinnande asfaltfiltbitar antände ytterväggen på fröken Kristina Björkmans gård, vilken ligger vid Östra Långgatan väl 400 meter från brandplatsen. Detta tillbud upptäcktes dock i god tid och eldsvådeungen där kunde släckas med ett par ämbar med vatten. Vidare kan det nämnas, att en gammal fäll från apotekare Sandlunds uthuslänga av draget fördes högt upp i luften och hamnade rakt på en brandsoldat ute på isen.
De brunna byggnaderna och försäkringarna.
Uthuslängan på fru Ebba Blomqvists gård Strandgatan 32 var uppförd av stock i en våning och drygt 50 meter lång. Den var försäkrad i Städernas allmänna brandstodsbolag för 48,700 mk. Av densamma återstår blott ett tiotal meter vid västra gaveln och även denna del skadades rätt mycket av elden. Försäkringen torde någorlunda täcka byggnadens värde, men å andra sidan drar det säkert en kostnad av över 100,000 mk att ånyo uppföra en liknande byggnad. I fru Blomqvists gård är som bekant stadens telefoncentral inrymd, och den brunna byggnaden innehöll bl. a. telefoninrättningens lager och vedlider. Den i lagret förvarade materialen var försäkrad i Städernas allmänna brandstodsbolag för lösegendom för 15,000 mk, vilken summa motsvarar värdet.
Det gamla spritdestilleriet på fru Blomqvists gård var en mindre stockbyggnad, som låg endast några meter från den stora uthuslängan. Denna byggnad var försäkrad för 12,800 mk vilken summa till största delen täcker värdet.
Vidare förstördes en del av gårdens hyresgäster tillhörig lösegendom, som förvarades i den brunna uthuslängan, men stiga dessa skador ej till större belopp.
Den på apotekare Henrik Sandlunds gård brunna uthuslängan var även uppförd av stock och något längre än längan på fru Blomqvists gård. De båda uthuslängorna låg tätt inpå varandra, såsom byggnadssättet ofta är i våra gamla gårdar. Nära västra gaveln i apotekare Sandlunds uthuslänga hade inbyggts en källare av tegel, och det motstånd denna erbjöd elden var brandkåren till stor hjälp. Denna uthusbyggnad, som även nedbrann till grunden så när som på västra gaveln, innehöll en myckenhet lösegendom, såsom körredskap, möbler m. m., vilket allt blev lågornas rov. Endast ett par roddbåtar i ett brädskjul vid stranden kunde räddas, likaså hann en rådig tjänarinna rädda sin cykel ur ett magasin.
Byggnaden var försäkrad i Städernas allmänna för 51,000 mk, vilken summa väl knappast helt torde täcka skadan, och den brunna lösegendomen för 8,000 mk, vilket också är lågt. Det kan nämnas, att en timmermans värdefulla verktygslåda också gick upp i rök och den var självfallet oförsäkrad.
Någon värdering av skadorna hade ännu i går icke verkställts, men man kan dock räkna med att de överstiger 150,000 mk, kanske t. o. m. med tiotals tusen mark.
Ännu ingen förklaring på frågan huru elden kommit lös.
Allt sedan branden har polisen arbetat för högtryck för att klarlägga frågan, hur elden kommit lös. Uppenbarligen har den fått sin början i telefonlagret eller det invid liggande vedlidret, som låg innanför en liten förstuga, men huru?
På den frågan ges ännu intet svar, trots att ett stort antal personer förhörts och alla upptänkliga möjligheter tagits i beaktande. Den sista som besökte uthuslängan på fru Blomqvists gård, var telefonmontören August Skjäl, vilken vid 17-tiden på måndagen hämtade ved från sitt vedlider i östra ändan av byggnaden, men härvid hade han inte begagnat eld. Från telefoncentralens vedlider hämtades ved senast vid 14-tiden. Att självantändning skulle ha inträffat i telefonlagret anses icke vara möjligt. Där förvarades visserligen någon liter tjära och linolja, men inga trasor eller trassel, och den låga temperaturen talar ej heller för att självantändning skulle kunna föreligga.
I en del av byggnaden väster om telefonlagret fanns elektrisk belysning, men något tal om kortslutning kan det ej bli, då dessa ledningar avstängts för natten från en strömbrytare inne i boningshuset. Aska har aldrig förvarats i någon del av byggnaden.
Då det konstaterats, att en lucka ovanför dörren till telefonlagret stått öppen, har polisen även prövat den möjligheten, att en gnista från Suupohjan kuluttajats bageri skulle ha flugit in här och förorsakat branden. Men det har befunnits, att man inte hade eldat i bageriet före den tidpunkt, då eldsvådan upptäcktes.
Återstår slutligen alternativet mordbrand, som polisen dock anser vara fullkomligt uteslutet. Polisundersökningen fortsattes, men det verkar som om orsaken till eldsvådan icke skulle kunna klarläggas.
Inför det svåra hotet mot gamla apoteksgården började man utrymma de där belägna bostadslokalerna, varvid apotekare Henrik Sandlund och fil.mag. Paul Mörn tillhörig lösegendom i någon mån skadades genom vårdslös hantering av nervösa bärgare. De härigenom vållade skadorna är dock rätt obetydliga.
Brandkårens utrustning behöver kompletteras.
Brandkåren skötte sitt svåra arbete lugnt och med berömvärd energi. Däremot visade det sig, att kårens utrustning inte motsvarade alla de anspråk som en eldsvåda av dessa proportioner ställer på densamma. Slangförrådet tarvar en avsevärd komplettering, och därvidlag får annat än kontrollerat material inte komma i fråga, så att man inte mera behöver vara med om att en splitterny slang spricker på grund av materialfel.
Rökmasker måste skaffas åt alla brandsoldater, ty det är inte alltid man har sådan tur att det vid arbete i svår rök stannar vid blotta svimningar. Vidare bör förrådet av arbetsredskap kompletteras. I större brandkårer har varje man en yxhacka vid bältet, som vid behov genast kan användas, vilket självfallet är betydligt mera effektivt än de här begagnade tyngre redskapen, som snart spridas omkring och försvinna i vimlet på en större brandplats.
Slutligen vore det inte ur vägen, om brandkåren bereddes tillfälle till ökad utbildning i släckningsteknik, så att varje man utan tvekan vet hur han med största framgång skall fullfölja sin uppgift.
Nytt intresse för frivillig brandkår.
Eldsvådor av den omfattning som tisdagens har vi lyckligtvis inte haft många på de senaste decennierna. Stadsborna har därför allt mera börjat känna sig säkrade mot svårare härjningar av eld. Ingenting är dock så ont, att det inte har något gott med sig, och efter tisdagens brand lägger man märke till ett stort intresse för att åter grunda en frivillig brandkår i staden.
Den ordinarie brandkåren behöver utan tvivel en arbetsduglig, ordnad reserv, som kan ingripa då så behöves, varför det är att hoppas, att det nyvaknade intresset för det frivilliga brandkårsarbetet skall ta sig uttryck i energisk handling.
Suupohjan Sanomat 4.3.1937.
Den finska lokaltidningen Suupohjan Sanomat hade en längre artikel i sitt nummer 4 mars där de nämnde att fru Saaris gård på Strandgatan 28 var svårt hotad då gnistor och brinnande takpärtor flög ditåt. Brandkåren lyckades bli herre över elden kl. 8 på morgonen men eftersläckningen pågick ännu mitt på dagen.
I uthuset på Strandgatan 32 förstördes en stor del av telefonbolagets lager, som var lågt försäkrade. Också montör August Skjäls privata verktyg och mycket annat förstördes, liksom affärsmannen Appels varulager.
Fru Blomqvists två uthusbyggnader var någorlunda bra försäkrade, det långa uthuset för 48 700 mark och det ur bruk tagna destilleriet nere vid stranden för 12 800 mark.
Brandchef Dahl uppgav att det var en av de svåraste bränderna han hade varit med om, eftersom risken för en storbrand i norrstan var stor. Han passade på att framföra önskemålet att staden borde skaffa en brandbil, som kunde vara framme betydligt snabbare, då olyckan är framme.
Flera formän och drängar förde snabbt vattentunnor till brandplatsen och som brukligt var belönades de snabbaste. Erik Pärus var snabbast och fick 50 mark, R. Vikström var nästsnabbast och fick 30 mark medan Onni Marjamäki fick 20 mark för den tredje platsen.
Någon direkt brandorsak kunde inte hittas. Portarna var stängda, så någon utomstående kunde inte ha förorsakat branden och elektriciteten var bortkopplad och någon aska hade inte förts dit.